Ett för gudaktig kamp frigjort sinne
”Riv ned det Baalsaltare, som din fader har, och hugg ned den heliga påle, som står bredvid det. Bygg sedan av detta material ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna fasta plats.” — Dom. 6:25, 26, En amer. övers.
1. Med vilken frihet har Gud utrustat människan? Belys svaret.
JEHOVA är inte en Gud som hyllar fångenskapens princip. Han sätter inte någon av sina skapelser i fängelse bakom järngaller. Han belägger inte ens individens tankeliv med bojor, utan tillåter tankefrihet i de sinnen som han har skapat. Han har inte frambragt några fysiska eller intellektuella robotar till att mekaniskt röra sig på de vägar som han har utstakat, utan han har försett sina förnuftsbegåvade skapelser med sinnen, som inte endast är i stånd till att veta vad som är rätt och vad som är orätt, utan också fria att välja ettdera handlingssättet. Beviljade han inte det första människoparet i Eden denna valfrihet, åtföljd av varnande råd och anvisningar? Och gjorde inte hans talesmän detsamma med Israels folk? ”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar Jehova, din Gud, och hör [eng. övers.: lyder] hans röst.” Men å andra sidan heter det: ”Om det misshagar eder att tjäna Jehova, så utväljen åt eder i dag, vem I viljen tjäna.” — 1 Mos. 2:17; 5 Mos. 30:19, 20; Jos. 24:15.
2. Hur blev Satan en fånge, och hur har han dragit andra i träldom med sig?
2. Det andeväsen som nu kallas Satan, djävulen, valde att tjäna sig själv och blev fånge under sin egen ondskefulla stolthet och ärelystnad. (Jes. 14:12—14) Driven av dessa sitt sinnes fångvaktare, grep sig Satan an med att fängsla andra. Under förevändning att skaffa Eva större andlig frihet tog han hennes sinne till fånga, och genom hennes vädjan till Adams själviska begär blev det möjligt för Satan att draga hennes make i fångenskap. Sedan den tiden har flertalet av detta första pars efterkommande av honom gjorts ”fångna under hans vilja”. (1 Mos. 3:3—6; 2 Tim. 2:26, 1878 års övers.) Om också deras kroppar är utan fjättrar, har Satan dock förblindat deras sinnen, så att där råder mörker som i en fängelsehåla. (2 Kor. 4:4) Och likväl är det dessa förblindade individer, vilka själva är fångar, som menar sig bana en väg till frihet för mänskligheten. ”De lova dem frihet, men de äro själva förgängelsens slavar; ty vad det än är som övervinner en man, därunder är han slav.” (2 Petr. 2:19, Rev. stand. övers.) Lika litet som fången Satan kunde skänka någon frihet åt Eva, lika litet kan människorna i våra dagar, som är slavar under syndiga lustar och förgängelse, spela någon effektiv roll som befriare. Blinda ledare och blinda efterföljare kommer att tillsammans ramla ned i fördärvets grop. — Matt. 15:14.
3. Vilka kan inte öppna dörrarna ut till sinnets frihet, men vad kommer att göra det?
3. Utan att bokstavligen sätta människorna bakom lås och bom har Satan, djävulen, fängslat deras sinnen; och för att förhindra rymningar ur fängelset har han många synliga fångvaktare, som bevakar hans andliga fängelser. Den djävulske Lucifer är känd såsom en som ”aldrig frigav sina fångar”, och därför har hans fångvaktare inga nycklar som öppnar cellerna. Ja, de har själva ”tagit bort kunskapens nyckel”, och det är den enda nyckel, varmed dörrarna till sinnets frihet kan öppnas på vid gavel! Sade inte Jesus: ”Förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria”? (Jes. 14:17; Luk. 11:52, 1878 års övers.; Joh. 8:32) Den mest livsviktiga sanningen är den som Guds ord, bibeln, innehåller. Tvivlar du på det? Om man kände och rättade sig efter bibelns sanningar, skulle det inte finnas någon rasfördom, något religiöst hat eller någon statlig kontrollhunger. Det skulle inte finnas någon ungdomsbrottslighet och inte heller någon brottslighet bland vuxna, och krig mellan nationerna skulle inte förekomma. Det skulle vara en förvandlad värld, en ny värld. Bibelns sanning skulle göra sinnet fritt från den sataniska fångenskapen och ge det ett nytt sätt att se, som skulle uppenbara vad som vore verkligt gott och välbehagligt och fullkomligt för människosläktet. Romarna 12:2 säger: ”Ni få icke antaga denna världens sedvänjor, utan måste genom eder nya sinnesinställning bliva förvandlade, så att ni kunna få vetskap om vad som är Guds vilja — Vad som är gott, välbehagligt och fullkomligt.” — En amer. övers.
4. Varför är sinnets frihet viktigare för Guds tjänare än kroppslig frihet?
4. Alltså är det bibelns sanning som kommer att sätta människosläktet i stånd till att med framgång bryta sig ut ur Satans fängelser, befria mänskligheten från träldom och föra den ut i den frihet som består i att känna och tjäna den sanne Guden. När sinnet är fritt, kan Jehovas folk tjäna honom, även om deras kroppar försmäktar i fängelseceller eller lider i koncentrationsläger. När aposteln Paulus var inspärrad, skrev han: ”Nu vill jag försäkra eder, bröder, att vad som har hänt mig i själva verket har resulterat i att befrämja predikandet av de goda nyheterna. Sålunda är det allmänt känt överallt inom det kejserliga gardet och annorstädes, att det är för Kristi skull som jag är i fängelse; och så hava de flesta av de kristna bröderna genom mitt exempel blivit övermåttan uppmuntrade till att förkunna Guds budskap utan någon fruktan för följderna.” (Fil. 1:12—14, En amer. övers.) Befriat från villfarelse och från fruktan för följderna kämpar det sinne som är fyllt med bibelns sanning i gudaktig kamp för att befria andra för Jehovas tjänst.
5. Vad är Guds syfte med att befria människor från den sataniska fångenskapen?
5. Var det inte i den fria tillbedjans intresse som Gud, den Allsmäktige, lät förödande plågor svepa fram över Egypten för att befria de israeliter som hölls i fångenskap av Farao? (2 Mos. 5:1—9) Och återigen, när israeliterna hundratals år senare befriades ur den babyloniska fångenskapen och återvände till sitt hemland, så skedde det, inte i det syftet att de skulle upprätta sin politiska självständighet som nation, utan för att Jerusalems tempel skulle bli återuppbyggt och Jehovas sanna tillbedjan återställd. (Esra 1:1—4; Jes. 61:1—6) På samma sätt måste i våra dagar den frihet som kommer av kunskap i Skriften begagnas i tjänst för Gud. Människor som har blivit frigjorda genom att höra sanningen bör därpå predika denna sanning för att frigöra andra, så att så många som vill skall kunna bli fria att tillbedja Gud i enlighet med hans befallningar. Och när ni en gång har blivit befriade, stå då fasta i denna frihet, såsom förmaningen lyder: ”För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån därför fasta och låten icke något nytt träldomsok läggas på eder.” (Gal. 5:1) Att några lyckas och andra misslyckas visas av profetiska händelser som övergick Israel i den tid då domare styrde där.
Fångenskap på grund av otrohet
6. Vilka förhållanden i fråga om tillbedjan rådde under domartiden?
6. Domartiden var en upprörd period i Israels historia. Den utmärktes av många växlingar, med- och motgång, i proportion till israeliternas handlingar av lydnad och olydnad. När israeliterna hade kommit i besittning av det utlovade landet, drev de inte ut demondyrkarna, utan tog dem till slavar. I överensstämmelse med Guds varning ledde detta handlingssätt israeliterna i hedniska religioners snara. (5 Mos. 7:16) De kompromissade och ingick förbund med landets invånare, underlät att utrota och tillintetgöra falsk tillbedjan och kom i träldom under den. Därför sade Jehova till Israel om demondyrkarna: ”De skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.” Eftersom israeliterna lät sig snärjas av demonreligionen, ”upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring”. Icke desto mindre ”lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand”, men när den befriande domaren dog, ”vände de tillbaka och togo sig till, vad fördärvligt var”. Det hände varje gång israeliterna hade blivit befriade och höjt sig till den sanna tillbedjans höga plan, att de snart började fraternisera med de demondynkande världsmänniskorna; och återigen hemföll de ostadiga israeliterna åt träldom under hedniska religioner. (Dom. 2:1—23) Följande beskrivning visar att förhållandet var just så strax innan Gideon uppstod som domare:
7, 8. Hurudant var tillståndet i Israel strax före Gideons domartid, och vad var orsaken?
7. ”Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav HERREN dem i Midjans hand i sju år. Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor, som nu äro att se i bergen, så ock grottorna och bergfästena. Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp emot dem och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets gröda ända fram emot Gasa; de lämnade ingenting kvar i Israel för fåren, oxarna och åsnorna att leva av [En amer. övers.]. Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så talrika som gräshoppor.” — Dom. 6:1—5.
8. Israel fick skörda frukterna av sin olydnad, såsom Jehova i förväg hade givit till känna: ”I skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.” (3 Mos. 26:13—17) Vad hade de gjort, som ”var ont i HERRENS ögon”? Jehova talade om det för dem, när han skickade en profet till svar på de rop på hjälp som Israel uppsände: ”Det var jag som förde eder upp ur Egypten och förde eder ut ur ett tillstånd av slaveri. Jag räddade eder från Egyptens våld och från alla edra förtryckares våld; jag drev dem bort från eder väg och gav eder landet. Därför sade jag till eder: ’Jag, HERREN, är eder Gud; ni få icke hysa vördnad för amoréernas gudar, deras i vilkas land ni bo.’ Men ni hava icke rättat eder efter min föreskrift.” (Dom. 6:8—10, En amer. övers.) Jehova Gud hade befriat dem från den egyptiska träldomen och låtit dem slå sig ned i det utlovade landet just i syfte att göra det möjligt för dem att fritt tillbedja honom, men de hade missbrukat friheten i fråga om tillbedjan till att utöva Baalsdyrkan. Denna djävulsreligion hade tagit deras sinnen fångna, och hedniska förtryckare gödde sig med frukterna av deras fysiska mödor.
9. I vilket avseende utgör dessa förhållanden en profetia om kristenhetens religiösa tillstånd?
9. Allt detta är ett profetiskt drama, som utgör en skuggbild av förhållandena i vår nuvarande 1900-talsvärld. Människorna i kristenheten tar Guds och Kristi namn och förmodas tjäna Jehova, frigjorda från hedendomens besmittande sedvänjor, som har sin rot i okunnighet. Men en enda blick är tillräcklig för att visa, hur okristlig kristenheten är, hur så många av dess gärningar är onda i Guds ögon, hur hans föreskrifter har lämnats obeaktade. Också i religiöst hänseende har kristenheten blivit fångad i den nutida Baalsdyrkans snara. De som ingående har studerat forntida religioner vet, att alla de grundläggande lärorna stammar från det Babylon, som grundades av Kus och Nimrod, och att Baal kan spåras tillbaka till dem samt att Nimrod är den som är ansvarig för den nutida folkliga uppfattningen av djävulen såsom försedd med horn och svans och bockfötter. När Nimrods tornbyggnadsprojekt gick om intet och människorna blev kringspridda genom tungomålsförbistringen, tog folken med sig sina religiösa trosuppfattningar. Detta är orsaken till att de olika falska religionerna har så mycket gemensamt: de har sprungit fram ur samma källa, den forntida Baalsdyrkan. — Hislops The Two Babylons, sid. 21—40.
10, 11. När och hur blev det system som nu har utvecklat sig till kristenheten insnärjt i Baalsdyrkan?
10. Inte heller den nutida kristenheten har undgått denna Baalsdyrkans snara, ty många av dess läror kan tillsammans med hedniska religioners läror spåras tillbaka till det forntida Babylon. Skriften förutsade att onda människor skulle införa fördärvbringande partimeningar eller irrläror efter apostlarnas död, och denna besmittelse kulminerade år 325 e. Kr. då kejsar Konstantin sammansmälte den avfälliga kristendomen med hedendom. Kort därefter fick den romersk-katolska kyrkan sin början, och när protestantismen hundratals år längre fram i tiden slet sig lös, förde den med sig många av de hedniska religiösa lärorna. I våra dagar är de som följer det som kallas för den ”kristna religionen” inte andligen fria att tillbedja Gud på rätt sätt; deras sinnen har blivit insnärjda i de nutida formerna av Baalsdyrkan och har gjorts blinda för biblisk sann tillbedjan. Följande citat hjälper oss att konstatera den gemensamma grunden för hedendomen och de ortodoxa ”kristna religionerna”.
11. ”Den ymniga överföring av hedniska ceremonier till den kristna gudsdyrkan, som hade ägt rum före slutet av 300-talet, hade — i viss utsträckning — givit ett hedniskt drag (om vi får uttrycka det så) åt religionens yttre form och avseende.” — Church History of Dean Waddington.
12. Hur påvisar Van Dykes bok Popery det hedniska ursprunget till katolicismens sedvänjor?
12. ”Buddhadyrkarna i Burma, Siam och det kinesiska väldet ... har sina reliker och sina bilder, föremål för den högsta vördnad; sina tempel som kostar fabulösa penningsummor; sina helgon som blivit kanoniserade genom prästerligt bemyndigande; sina präster som har huvudet rakat och avger löften om kyskhet, fattigdom och lydnad; sina vaxljus som brinner natt och dag; sin botgöring och sitt självplågeri; sina ändlösa traditioner och hårklyvande moraliska distinktioner och till och med sin biktstol. De har också sin fasta, då det är meningen att alla människor under fyra eller fem veckor skall leva på grönsaker och frukt; sina överloppsgärningar, sitt rabblande av böner, sitt fastande och sina offer åt bilderna, vidare celibat, frivillig fattigdom, nödtvungna andaktsövningar och storslagna gåvor till tempel, kloster och avgudar. Till och med radbandet, en snodd med kulor som användes när man läser böner och som av papisterna förmenas vara en uppfinning som särskilt uppenbarats för den helige Dominikus, utgör en del av den fromme buddhistens gudstjänstrekvisita. ” — Popery ( = Papismen) av Van Dyke.
13. Hur bekräftar kardinal Newman det faktum, att den romerskkatolska gudsdyrkan stammar från hedendom och demonism?
13. ”Styresmännen inom [den romersk-katolska] kyrkan förlitade sig på kristendomens förmåga att motstå det ondas smitta och att förvandla demondyrkans själva hjälpmedel och tillbehör, så att de bleve lämpliga för evangeliskt bruk. De kände också, att dessa seder och bruk ursprungligen härledde sig från primitiva uppenbarelser och från naturens instinkt, ehuru de sedan blivit fördärvade; och de hade klart för sig, att de själva måste uppfinna det som de behövde, om de icke begagnade sig av sådana ting som de redan fann existera. Vidare var de medvetna om att de var i besittning av själva urbilderna, som hedendomen försökt efterlikna. Allt detta gjorde, att de redan på ett tidigt stadium var beredda att — om anledning därtill skulle uppstå — antaga eller imitera eller sanktionera de riter och sedvänjor som fanns hos det lägre folket såväl som den bildade klassens filosofi. Bruket av tempel och seden att inviga dessa åt särskilda helgon och att vid särskilda tillfällen pryda dem med kvistar av träd; rökelse, lampor och ljus; offergåvor vid tillfrisknande från sjukdom; vigvatten; asyler; helgdagar och firandet av högtider, bruket av kalendrar, processioner, välsignelser över åkerfälten; prästerliga skrudar, tonsuren, ringar såsom äktenskapliga vårdtecken, bruket att vända sig mot öster, vid en senare tidpunkt bruket av bilder, möjligen också den liturgiska sången och [sången] Kyrie Eleison, allt detta är av hedniskt ursprung och har blivit helgat genom att upptagas i kyrkan.” — Essay on the Development of Christian Doctrine (=Avhandling om den kristna lärans utveckling) av kardinal Newman.
14, 15. Kan demonismen helgas genom att tagas upp i en så kallad ”kristen” kyrka, och vilka förhållanden i kristenheten, motsvarande dem som rådde på Gideons tid, ger stöd åt ditt svar?
14. Förvisso har kristenheten dykt djupt ned i hedendomen efter sin religiösa lärdom, fastän den bär namnet ”kristen”. Tvärtemot en viss religiös uppfattning är det lika omöjligt att helga demonismen genom att införa den i ortodoxa kristna kyrkor, som det var för Israel att rentvå Baalsdyrkan. (2 Kor. 6:14—17) På grund av sin avvikelse från Jehovas sanna tillbedjan, som är framställd i bibeln, äger kristenheten inte Guds beskydd, och dess folk lider andlig fångenskap och kroppsligt förtryck. I vår tid befinner sig människorna i en ställning som svarar mot israeliternas belägenhet under Midjan. Midjaniterna och deras bundsförvanter utgör en bild av Satans synliga redskap, som hänsynslöst behandlar folken, vilka måste bära dem på sin rygg.
15. Politiska, kommersiella, religiösa och militära system styr och förtrycker folkets stora massa. Likt rövare och plundrare och mördare gör dessa de försvarslösa till sitt rov och berövar dem frukten av deras arbete. Menige man sliter hårt för att åstadkomma mat och kläder och bostäder, medan andra, som inte har åstadkommit någonting, skördar vinsten av arbetet. Israeliterna måste göra hålor att gömma sina förråd i för att ha något att äta. I nuvarande tid gnider och sparar människor för en osäker framtid, men de styrande söker reda på deras besparingar och gör ett djupt grepp i löner och dagspenningar, i det de pålägger omåttliga skatter, som användes inte så mycket till nödvändiga utgifter i folkets intresse som till feta löner, vilka göres ändå fetare genom korruption, till gagnlösa företag och missgrepp från de styrandes sida och till rent slöseri. Storfinansen eftersträvar all vinst den kan få genom att ständigt skruva upp priserna, medan den sänker kvaliteten på sina varor. De parasiterande falska religionerna tigger och narrar till sig pengar från människor, som tänker att de därigenom tjänar Gud men som i själva verket befrämjar den nutida Baalsdyrkan, vilken ligger till grund för så mycket av deras svårigheter och trångmål. Besvikna och förtryckta och fyllda av bitterhet ropar många till Herren i sin nöd, men när en smula lättnad och tillfällig välgång kommer, glömmer de Gud. Precis som israeliterna gjorde på domartiden.
”Riv ned Baals altare”
16. Vilket budskap frambäres till Gideon, och hur ställer han sig till det?
16. Bland de israeliter som ropade i uppriktighet var Gideon. Första gången han framträder för våra blickar är i Ofra, där han tröskar vete i en vinpress och inte på den öppna logen, där de plundrande midjaniterna lätt kunde upptäcka honom. Han får ett besök. En Herrens ängel tilltalar honom såsom ”du tappre stridsman” och säger: ”Fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.” ”Ack, Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min faders hus”, svarar Gideon. Han tänkte inte högre om sig själv än han borde tänka, utan var saktmodig och ödmjuk i hjärtat. Likväl var han villig att åtaga sig den farliga tjänsten, om han kunde vara säker på att Gud skulle understödja honom. Därför bad han om ett tecken och fick det också, när ängeln lät eld springa fram ur en klippa och förtära ett offer av mat som Gideon hade burit fram. — Dom. 6:11—24.
17. Vad gjorde Gideon skyndsamt, och enligt vems föreskrift?
17. Jehova Gud var inte sen att instruera Gideon om hur han skulle gå till väga, och inte heller dröjde Gideon med att handla enligt dessa instruktioner. Berättelsen lyder: ”Samma natt sade HERREN till honom: ’Tag den särskilt utvalde av de tjurar, som din fader har (den har varit den utvalde tjuren i sju år), och riv ned det Baalsaltare, som din fader har, och hugg ned den heliga påle, som står bredvid det. Bygg sedan av detta material ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna fasta plats, och tag den utvalde tjuren och offra den till ett brännoffer med den heliga påle till ved, som du skall hugga ned.’ Så tog Gideon tio av sina slavar med sig och gjorde såsom HERREN hade sagt honom, men eftersom han var alltför rädd för sin faders husfolk och för männen i staden för att göra det om dagen, gjorde han det om natten.” — Dom. 6:25—27, En amer. övers.
18. Av vilka var Gideon en profetisk bild, och hur befann sig dessa som han föreställde i en liknande belägenhet som Gideon vid ängelns besök?
18. I detta profetiska drama var Gideon en bild av Kristus Jesus och kvarlevan av Kristi kropps smorda lemmar. Under och omedelbart efter det första världskriget befann sig de sanna kristna i en liknande belägenhet som Gideon vid tiden för ängelns besök. Liksom israeliterna i det utlovade landet var de placerade i en ställning där de skulle tjäna Gud, och de sådde också i viss mån ut sanningens säd, men de kunde inte bringa sin kristna gröda till full mognad. De hade blivit besmittade med några av de religiösa sedvänjorna hos de nutida Baalsdyrkarna runt omkring dem, och förblindade på det sättet utformade de inte budskapet just så rättframt och principfast som det borde ha framställts. De betraktade världens styresmän som ”överheten”, vilken är omnämnd i Romarna 13, de var behäftade med en viss grad av människodyrkan och människofruktan och predikade inte så öppet och frimodigt som de borde ha gjort. Förtryckande världsmänniskor utövade ett strängt välde över dem, höll dem i ett tillstånd av bundenhet, vad deras sinnen beträffade, och satte många i bokstavligt fängelse. De var inte fria att kämpa en gudaktig kamp.
19. Hur reagerade den smorda kvarlevan för Kristi Jesu ankomst till templet år 1918?
19. Då kom Kristus Jesus till templet år 1918, såsom det visades i en profetisk bild genom ängelns besök hos Gideon. Deras uppdrag att predika klargjordes för dem. Ja, de var bara en liten skara, ringast ibland människor vad antal och inflytande beträffar, och kunde efter allt att döma inte göra någonting. Men de sanningar, som nu upplyste deras sinnen och undanröjde felaktiga uppfattningar, lät dem förstå att Gud var med dem i arbetet, och de fick plötsligt liv i Rikets tjänst, fastän fienden trodde att dessa fångna dödens barn var så gott som tillintetgjorda. (Ps. 79:11; Jes. 42:7; Upp. 11:9—11) Övertygade om att Guds kraft nu var verksam till gagn för dem och fyllda med de nya sanningar som flödade ut från templet, slöt sig denna lilla hop kristna tätt tillsammans för att angripa de falska religioner som gjorde de välsinnade människorna blinda.
20. Hur använde dessa kristna — alldeles som Gideon på sin tid — i gudaktig tjänst sådana ting, som tidigare hade missbrukats vid orätta offer?
20. Gideon och hans medkämpar måttade ett djärvt slag mot Baalsdyrkan, när de ryckte upp Baals bild, högg ned den heliga pålen och lade beslag på den tjur som var helgad åt Baal. Dessa ting, som förut hade missbrukats, lät de nu komma till användning i Guds tjänst. Med materialet bygger de ett altare åt Jehova, de slaktar den utvalde tjuren och använder den som ett brännoffer åt Gud och matar flammorna med den hemliga pålen som de hade huggit ner. Efter det första världskriget förbrukade likaså Jehovas återupplivade vittnen i Rikets tjänst ting som förtryckande världssystem en gång hade tillskansat sig. Tid och energi, som en gång hade använts på felaktigt sätt, går nu till Guds tjänst. Materiella ägodelar brukas till Jehovas ära. (Ords. 3:9) Ord som en gång använts på oriktigt religiöst sätt frambäres nu som lovoffer till Gud, liksom offertjurar som helt överlämnats åt Jehova genom brännoffer. ”Tagen med eder ord och vänden åter till Jehova; sägen till honom: Tag bort all missgärning och tag emot det som är gott, så vilja vi frambära våra läppars offer såsom tjurar.” ”Låt oss i hans namn beständigt frambära lovprisning såsom vårt offer till Gud — ord ifrån läppar som förhärliga Guds namn.” — Hos. 14:2, Amer. stand. övers.; Hebr. 13:15, En amer. övers.
21. Hur blir den nutida Baalsdyrkan avlägsnad och kullstörtad genom den kristnes lovoffer?
21. Alldeles såsom det var Gideons offer till Gud som förtärde Baals tillhörigheter, så är det det kristna lovoffret som avlägsnar den falska religionens läror. När de kristna citerar Hesekiels ord: ”Den själ, som syndar, hon skall dö”, så förgås den religiösa läran om själens odödlighet. När de citerar Paulus’ ord: ”Syndens lön är döden”, så går fabeln om evig pina för de ogudaktiga upp i rök. När de upprepar Jesu ord: ”Fadern är större än jag”, blir därigenom det påstående som treenighetslärans anhängare kommer med, att Gud och Kristus är jämlika, bevisat vara en lögn. Vad läran om en treenig Gud beträffar, finns det endast ett ställe i äldre biblar som stöder den. Och nu när vetenskaplig undersökning har bevisat, att detta ställe är oäkta, och det inte heller förekommer i noggranna nutida översättningar, har det alltså blivit avlägsnat från bladen i Guds ord. (Hes. 18:4; Rom. 6:23; 1878 års övers.; Joh. 14:28; 1 Joh. 5:7, där den engelska Konung Jakobs bibel alltjämt har dessa ord: ”Ty det är tre som bära vittne i himmelen, Fadern, Ordet och den helige Ande, och dessa tre äro ett.”) De ovannämnda skriftställena och andra ord av lovprisning, som de kristna tar upp från bibeln och använder vid sitt predikande, kullstörtar de nutida organiserade ”kristna religionernas” falska läror. Kristenhetens traditionella trosbekännelser och läror, som går tillbaka till hedendomen snarare än till den Heliga skrift, blir nedrivna; de har inte större anseende i uppriktiga, upplysta människors sinnen än Baals beläte och den heliga pålen hade, sedan Gideon och hans medhjälpare hade jämnat dem med marken.
22, 23. a. Hur är innebörden i Gideons namn av betydelse, i förebilden och i motbilden? b) Hur reagerar motståndarna, i förebilden och i motbilden, för Baalsdyrkans störtande?
22. Gideons namn betyder ”fällare, huggare; kämpe”. Gentemot Baalsdyrkans orena tillbehör uppträdde Gideon verkligen som en fällare och huggare, när han gjorde slut på dem; och det sätt varpå han sedan uppförde sig bekräftar hans namns betydelse av ”kämpe”. Den större Gideon, Kristus Jesus, uppenbarar sanningar och domar från templet, vilka nedsätter djävulens system i hans efterföljares sinnen; och dessa efterföljare har del i detta verk att rasera den nutida Baalsdyrkan genom att till andra vidarebefordra dessa sanningar som slår och krossar. Vilken reaktion framkallar detta hos dem som lyssnar? Vi finner en ledtråd, om vi lägger märke till den återverkan som Gideons förebildliga handlingar fick: ”När männen i staden stego upp tidigt nästa morgon, så var Baals altare nedrivet, och den heliga pålen, som stod bredvid det, nedhuggen, och den utvalde tjuren offrad på det altare som hade blivit byggt! Då sade de till varandra: ’Vem har utfört detta dåd?’ När de hade frågat och gjort efterforskningar, förklarade de: ’Gideon, Joas’ son, har utfört detta dåd.’ Därpå sade männen i staden till Joas: ’För ut din son för att han må dö, ty han har rivit ned Baals altare och huggit ned den heliga pålen, som stod bredvid det.’” — Dom. 6:28—30, En amer. övers.
23. Utan tvivel var dessa män bland dem som förut hade ropat till Herren på grund av sina hemsökelser. De hade förmodligen hört det svarsbudskap, som Gud sände genom den profet som talade om för israeliterna, att deras avfall till Baalsdyrkan var orsak till deras svårigheter. Men när orsaken till deras vedermödor angreps, reste de sig likväl i ett pöbelupplopp mot den som hade avslöjat den. De ville ha mera av det som plågade dem. De kunde inte möta situationen med förnuft och logik, utan i sann pöbelanda begärde de tvärt dens liv som hade avslöjat Baal. När Jehovas vittnen i våra dagar avslöjar att de ortodoxa religionerna är av hedniskt ursprung och i strid med Guds ord och därigenom nedsätter den falska religionen i några åhörares sinnen, stämmer många andra upp ett väldigt anskri mot Guds tjänare, begär att de skall arresteras, vill att de skall sättas i fängelse, sätter i gång pöbelattacker mot dem och går till och med så långt, att de begär och ibland också tar Guds tjänares liv. Med jämna mellanrum ber världens religiösa och politiska ledare om mera av det som plågar dem, ropar ut till allmänheten, att vad som behövs är mera av deras religion. När deras svåra bedrövelse kommer över dem i striden vid Harmageddon, må de då ropa till de gudar av hedniskt ursprung som de har utvalt åt sig och bedja till dem om räddning och inte till Jehova Gud. — Dom. 10:14.
24. Vad bevisar falskheten i Baalsreligionen, vare sig det är fråga om den forntida eller den nutida?
24. Gideons fader, Joas, hejdade pöbelhopen på stället med dessa ord: ”Vilja ni taga Baals parti, eller vilja ni kämpa för honom? Vemhelst som tager hans parti kommer att bliva dödad innan morgonen. Om han är en gud, låt honom då själv taga sitt parti, ty hans altare har blivit nedrivet!” Men Baal kunde inte svara för sig; och inte heller kan den nutida Baalsreligionen försvara sina läror inför bibelns kungjorda sanning eller genom logisk bevisföring motstå det vittnesbörd som frambäres emot den av Jehovas vittnen. Den kristna tron bevisas genom gärningar, Baalsdyrkan vederlägges genom frånvaron av goda gärningar. Därför ”blev Gideon den dagen kallad Jerubbaal, vilket betyder ’Må Baal själv taga sitt parti emot honom, ty han rev ned hans altare. ’” (Dom. 6:31, 32, En amer. övers.) Detta Baals altare hade tillhört Joas, och ändå tyckte inte Gideon, som många gör i våra dagar, att deras faders religion är god nog åt dem. Joas var villig att ändra sin tillbedjan, när hans gud bevisades vara maktlös.
25. Varför är det så nödvändigt att vräka undan demondyrkan, innan man kan få röna Jehovas stöd och välsignelse?
25. Bort därför med all falsk religion, som håller människors sinnen fångna, klavbinder och fördunklar deras intellektuella förmågor, så att de inte kan fatta Guds sanna tillbedjan! Ned med Baals altare, belätena, de heliga pålarna, offren! Gud skulle inte komma att befria Israel, så länge Baal stod där för att få äran av befrielsen; han frälsar endast när det inte finns någon främmande gud bland hans folk. (Jes. 43:12) Innan Jehova föreskrev åtgärder mot midjaniternas invaderande horder på Gideons tid, blev Baal nedstörtad, och de uppriktiga israeliterna renades från Baalsdyrkans besmittelse. Innan Jehova i motbilden sände sina vittnen mot djävulens system i ett djärvt angrepp, lät han dem undergå en andlig rening under överinseende av den större Gideon, Kristus Jesus, i templet, allt för det syftet, att de skulle kunna ”frambära åt Jehova offergåvor i rättfärdighet”. — Mal. 3:1—5; 1 Petr. 4:17.
De oförskräckta kallas till samling
26. Vad kan fienderna ha varit sluga nog att fatta, och hur reagerade de för detta?
26. Olydnad mot Gud hade fört israeliterna in i ett tillstånd som i själva verket var fångenskap; lydnad var den nyckel som skulle låsa upp fängelset och göra dem fria till att driva ut förtryckarna. Att vräka undan dyrkan av Baal var det första nödvändiga steget på den väg som ledde tillbaka till en sann tillbedjan. Det är möjligt att landets hedniska utplundrare var klipska nog att fatta detta förhållande och att i reningsaktionen mot Baalsdyrkan se de första tecknen till gemensam resning mot deras sedvanliga utplundring av landet. Hur som helst, så var det vid denna kritiska tidpunkt som alla förtryckarna slog sina styrkor tillsammans, åtminstone 135.000 man, och deras horder vällde ned över Jordans stränder, gick över floden, så att vattnet forsade om dem, och strömmade in i hjärtat av Israel, in i Jisreels fruktbara dal. Där slog de sig ned, ett fientligt läger som självsvåldigt bredde ut sig och var fullt av svärd, med vilka de skulle slå ned allt motstånd som kunde komma att resa sig emot dem. — Dom. 6:33 ; 8:10.
27. Hur mötte Gideon detta större hot, och hur visade han sig angelägen om att Gud skulle vara med honom?
27. Berättelsen omtalar utförligt, hur Gideon eggades av Jehovas ande till att möta denna invasion genom att blåsa larmsignal, sända budbärare till vissa områden och uppbåda trupper till att bjuda inkräktarna motstånd; hur han försökte få ytterligare försäkran från Jehova om att Han skulle vara med dem i striden och frälsa Israel och hur denna försäkran gavs genom att Gud lät dagg falla först på ullen, medan marken förblev torr, och sedan på marken, medan ullen inte fick något med av daggen. Förut hade Gideon företagit prov för att vara säker på gudomlig ledning, när ängeln kom; nu företog han ett dubbelt prov för att förvissa sig om det rätta i sin ställning. Därefter skedde det, att ”bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från Morehöjden ned i dalen”. — Dom. 6:34—40; 7:1.
28. Vilken lagenlig sållning av Gideons truppstyrkor påbjöd Gud nu, och varför gjorde han det?
28. När nu endast 32.000 israeliter var församlade på kullarna ovanför och en fientlig hord på 135.000 var utbredd i dalen nedanför, utfärdade Jehova Gud denna häpnadsväckande befallning till Gideon: ”Det är alltför många män med dig för att jag skall överlämna midjaniterna; Israel skulle kunna berömma sig framför mig genom att påstå: ’Min egen hand har vunnit segern.’ Låt därför nu utfärda denna kungörelse till folket, att ’var och en som är förskräckt och bävande måste gå hem’.” (Dom. 7:2, 3, Moffatt) Denna gång var provet inte något som Gideon utbad sig, för att det skulle visa honom det riktiga i hans ställning eller förvissa honom om Jehovas stöd, utan det var en av Gud själv företagen sållning av dem som var församlade till striden. De förskräckta tillsades att gå hem, och 22.000 lämnade församlingen, drog sig tillbaka från den stridande styrkan. Tio tusen stannade kvar vid Harodskällan, vars namn i förbigående sagt betyder ”darrning, hjärtklappning”. Om fiendernas antal i förhållande till israeliterna förut hade varit fyra mot en, så blev det nu tretton mot en! Likväl handlade Jehova vist, i enlighet med sin lag: ”Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: Om någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.” — 5 Mos. 20:8.
29. Vad har skett i uppfyllelse av midjaniternas förebildliga församlande mot Gideon och i uppfyllelse av det prov han företog för att förvissa sig om Guds hjälp?
29. I uppfyllelsen av dessa delar av det profetiska dramat skedde det efter Kristi Jesu tronbestigning och ankomst till templet och efter det att den smorda kvarlevan på jorden hade blivit renad, att Satans organisation ställde upp sig till strid mot Rikets förkunnare. (Upp. 12:17) Åtskilliga profetior förutsäger att vid den tiden skulle människor och nationer sammansvärja sig och förena sina styrkor för att motstå vittnena, som nu hade fått sina sinnen frigjorda från många falska religiösa idéer, vilka gjorde deras tjänst för Gud ”lem- malytt”. (Psalmerna 2 och 83; Jes. 8:9—12; Upp. 11:17, 18) Oerhört underlägsna i antal liksom Gideons skara, måste Jehovas smorda vittnen förlita sig på Guds hjälp; av sig själva kan de inte göra någonting. Därför prövar de beständigt sin ställning, rannsakar sig, forskar i Skriften för att förvissa sig om att deras predikande förblir i harmoni med den, spanar efter tecken på Jehovas ledning och välsignelse och är alltid vaksamma för att kunna draga nytta av varje tuktan eller tillrättavisning från Gud. Liksom Gideon företog ett prov och därpå åter ett prov, så fortfar de att pröva sitt förhållande till Gud, medan de rör sig framåt på tidens ström. — 2 Kor. 13:5; 1 Tess. 5:21; Hebr. 12:5—11.
30. Hur verkar fruktan i våra dagar så, att den hindrar många från att församlas med de kristna?
30. I det att vittnena predikar överallt på jorden, inbjuder de andra att församla sig med dem. Många som hör dem instämmer i sitt hjärta i budskapet mot den skrymtaktiga religionen, men vägrar att församla sig. Andra instämmer och församlar sig likt de 32.000 israeliterna. Men vid dessa möten får de klart för sig, vilken strid det rör sig om, ser fiendehären uppställd mot vittnena och upptäcker att förföljelse kommer över dem som står på Jehovas sida; och sedan de en kort tid varit med vid mötena, drar de sig undan från de oförskräcktas skara. Då de inte har den fullkomliga kärlek till Gud, som driver ut all räddhåga, blir de snärjda av människofruktan, och förskräckelse binder deras sinnen i träldom. Mötena, där sanningens vatten flödar fram, blir platser av darrning och hjärtklappning för dem, alldeles såsom Harodskällan blev det för de 22.000. De föredrar gott anseende i samhället framför gott anseende hos Gud, såsom framträdande män gjorde på Jesu tid: ”Till och med ett antal av myndighetspersonerna trodde på honom, fastän de icke ville bekänna det för fariséernas skull, för den händelse de skulle bli bannlysta; de föredrogo människors godkännande framför Guds godkännande.” (Joh. 12:42, 43, Moffatt) Deras svaga ansatser till att bryta sig ut ur Satans fängelsesystem upphör alltså, när de tappar modet, överger sammankomsterna och återvänder till fångenskapen. — Ords. 29:25; Matt. 5:10—12; 2 Tim. 3:12; Hebr. 10:25; 1 Joh. 4:18.
De lata avskiljes från de nitiska
31—33. Hur och varför bragtes leden i Gideons här att glesna ytterligare?
31. Jehova Gud anställde detta prov för att rensa bort de räddhågade. Han gjorde det genom att uppenbara sanning som tillkännagav den förestående striden, som visade att djävulens organisation skulle avslöjas; och genom att dessa ting yppades kom också fruktan i dagen. Sanningen avskar från hjorden av får dem som inte modigt ville följa sin anförare, Kristus Jesus. Den offrade kvantiteten för kvaliteten, men ytterligare uppenbarelser av sanning skulle komma att tunna ut leden ännu mera, såsom det visades i en skuggbild genom vad som därnäst hände med Gideons här på tio tusen:
32. ”Men HERREN sade till Gideon: ’Folket är ännu för talrikt; för dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt dig. Den, om vilken jag då säger till dig: ”Denne skall gå med dig”, han får gå med dig, men var och en, om vilken jag säger till dig: ”Denne skall icke gå med dig”, han får icke gå med.’ Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till Gideon: ’Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att dricka.’ Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen vara tre hundra man; allt det övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten. Och HERREN sade till Gideon: ’Med de tre hundra män som hava läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till sitt.’” — Dom. 7:4—7.
33. Skillnaden i antal mellan fienden och Israel steg nu med ett slag till 450 mot en! Vad kunde denna obetydliga handfull män göra mot 135.000 fientliga krigare? Av sig själva naturligtvis ingenting! Den befrielse, som nu skulle kunna komma genom dem, skulle förvisso inte bero på deras styrka i fråga om antal. Aldrig skulle de efteråt kunna kråma sig av stolthet och skryta: ”Min egen hand har vunnit segern.” Inte till Baal, som nu var nedkastad och uppryckt, inte till deras egna led, som nu var så glesa och avfolkade, utan endast till Jehova Gud kunde äran gå för vilken seger det än månde vara som nu kunde komma!
34. Vilka rådande omständigheter utgjorde en solid grund för provet hur folket drack?
34. Men hur kom det sig, att de 9.700 som knäböjde för att dricka blev hemskickade, förkastade? Det är lätt att gå med på att räddhåga var en fullgod orsak till att gallra ut de 22.000, men vilken solid grund kunde detta prov, hur de drack, ha? Jo, vi måste komma ihåg, att Gideons styrka befann sig i det fientliga lägrets utkant, att motståndet var inom synhåll, att en strid var omedelbart förestående. Krävde inte omständigheterna påpasslighet, vaksamhet? Och hur mycket kan en man se, som böjer sig ned eller sträcker sig ut för att girigt suga in vatten, glömsk av sin omgivning? Visade inte de 9.700 vårdslöshet, försumlighet, likgiltighet, bristande insikt om det kritiska i situationen, genom att med sina fötter släppa marken och sjunka ner bekvämt för att tillfredsställa sitt personliga behov? Jo, det gjorde de i lika hög grad som de 300 visade de motsatta goda egenskaperna genom att hålla fotterna på marken, hämta upp vattnet till munnen genom att använda handen som skopa, ha ögonen riktade framåt och hålla upp huvudet för att på allt sätt kunna följa med i de händelser som snabbt närmade sig sin klimax. Medan de släckte sin törst, glömde de inte striden.
35. Var finns i våra dagar symboliska vattningsställen för många, och vilket stöd har ditt svar i Skriften?
35. Vad är den profetiska innebörden i detta? Jo, Skriften överflödar av bevis för att vatten föreställer livgivande sanningar från Jehova. Sådana uttryck som frälsningens källor eller brunnar (1878 års övers.), strömmar med levande vatten, livets vatten och att bli renad genom ”vattnets bad, i kraft av ordet” är endast några få exempel. (Jes. 12:3; Jer. 2:13; Hes. 47:1—12; Am. 8:11; Ef. 5:26; Upp. 22:1, 17) Medan någon visserligen kan dricka av sanningens vatten privat i sitt eget hem, så bör han emellertid också dricka på församlingens sammankomster. Dessa möten är vattningsställen för många, och i det drama som vi här betraktat var det en församlad grupp som drack. Därför har detta prov, hur folket drack, i våra dagar visat sig vid Jehovas vittnens sammankomster.
36. Vilken klass visades i en skuggbild genom de 9.700, som föll igenom i provet med vattendrickningen på Gideons tid, och när kom den särskilt till synes?
36. De 22.000 förskräckta männen uppehöll sig inte omkring Harodskällan länge nog för att släcka någon törst, men de 9.700 gjorde det. Många i våra dagar kommer till ett möte eller två och blir bortskrämda av utsikterna till tjänst och förföljelse, innan de verkligen får känna smaken av sanningens vatten, men andra fortfar att komma dit och dricka in budskapet. De är med vid möten, slår sig ner och intar behagliga och bekväma ställningar, njuter av den harmoniska förklaringen av svåra skriftställen, vilken är skön musik i deras öron, och dricker in skildringarna av den nya världens välsignelser, som verkar på dem som en ljuvlig sång; men de vill inte utföra denna sköna musik för andra, de vill inte sjunga den ljuvliga sången för andra öron, de vill inte komma på benen för att vittna eller öppna sina ögon för tjänsten eller möta fienden på slagfältet. (Hes. 33:30—33. I 1878 års övers., står här ”ljuvlig sång” i stället för ”kärleksvisa”.) Deras enda utvidgningsprogram är av självisk art och går ut på att utvidga deras eget huvud, i det de blåser upp sig med en kunskap som inte åtföljes av förstånd, att lägga sanning på hög åt sig själva, liksom en girigbuk gräver ner guld. Denna klass, som är visad i en skuggbild av de 9.700 på Gideons tid, kom särskilt till synes under 1920-talet, då så många blev snärjda av den egocentriska proceduren att utveckla ”karaktär” och då så få insåg behovet av tjänst på fältet. När nödvändigheten av att göra tjänst på fältet upprepade gånger dunkades in vid mötena, var denna sanning för svår för många att taga emot, och den drev dem bort från Jehovas folks sammankomster. — Ords. 4:5, 7; Joh. 6:60—66; 1 Kor. 8:1.
37. Hur visar andra ett ivrigt uppsåt och vakenhet vid mötena, som gör dem jämförbara med de trogna 300 i dramat?
37. Hur olika är inte de motbildliga tre hundras hållning, när de är närvarande vid mötena! De måste dricka och gör det också, men för dem är budskapet inte bara en vacker söndagspredikan som kan klia behagligt i öronen och sedan glömmas, inte skön musik som kan strömma in genom det ena örat och ut genom det andra, inte en ljuvlig sång som kan försänka en i vakna drömmar om en ny värld. När de vid mötena njuter av instruktiva erfarenheter eller praktiska demonstrationer, då är deras sinne på spänn för att finna ut hur de skall kunna begagna sig av denna undervisning i sin egen tjänst på fältet. När tidskriften Vakttornet studeras av församlingen och goda framställningar från Skriften påpekas, då gläder de sig inte endast själva åt denna sanning, utan tänker på hur de skall kunna begagna denna kunskap i sitt eget predikoarbete. De är ”ordets görare och icke allenast dess hörare”. (Jak. 1:22) De dricker i fulla drag av de sanningens vattenflöden, som strömmar fram vid mötena, men medan de gör det, håller de ögon och öron öppna för tillfällen till tjänst, vari de kan låta sanningen flöda ut till andra. Medan de själva inhämtar lärdom, växer åstundan efter att tala om detta för andra till ett tryck, som slutligen nalkas bristningsgränsen; då får de lättnad genom att öppna sina läppar och låta budskapet bubbla ut, så att andra kan få glädja sig åt det, liksom Elihu gjorde. — Job 32:17—20, En amer. övers.
38. Hur gick det till, att de smorda vittnenas antal smälte ihop på 1920-talet, men varför var deras fåtalighet ingen orsak till att fälla modet?
38. Under 1920-talet tjänade de prov som kom genom de nya sanningar och domar som beständigt strömmade ut från templet till att rena och luttra den smorda kvarlevan, till dess endast de få som inte kunde skakas bort fanns kvar, de som hade bestått proven, de oförskräckta och osjälviska, de vaksamma kämparna, ”starka i Herren och i hans starkhets makt”. (Jes. 6:5—7; Sak. 3:1—5; Ef. 6:10, 1878 års övers.) En liten skara vittnen i jämförelse med de fientliga horder som de måste möta, men ett stort antal är inte behövligt för att vinna seger, när Jehova står på de fås sida. (1 Sam. 14:6; Luk. 19:40; Rom. 8:31) Händelseutvecklingen bevisade, att denna princip var giltig på Gideons tid; de motbildliga händelserna bekräftar, att den är det i våra dagar.
Varför sinnena göres fria
39. Hur visade flertalet i det forntida dramat harm över och motstånd mot de ansträngningar som gjordes för att åstadkomma andlig rening, och hur sker detsamma i våra dagar?
39. Men låt oss, innan vi kastar oss in i Skriftens berättelse om den direkta striden och med dess händelser jämför de tilldragelser som utgör deras uppfyllelse i motbilden, taga någon tid till att tänka över dramat fram till denna punkt. Hela Israel befann sig i ett orent tillstånd i Guds ögon på grund av Baalsdyrkan. De höll sig i själva verket gömda för grymma ockupationsstyrkor. De ropade till Herren i sin nöd. Han svarade genom att sända en profet och en ängel och genom att uppresa en domare som befriare. Flertalet motstod det budskap som sändes genom profeten och ville genom pöbelvåld döda den domare som upprestes genom ängelns besök. De föredrog den populära Baalsdyrkan framför sann tillbedjan. Likaså är i våra dagar de ortodoxa fastän falska religionerna i kristenheten populära, och de oförfalskade bibelsanningarna, vilka föres till torgs av Jehovas vittnen, retar pöbelhoparna till våld.
40. Hur är den smorda kvarlevan beredd för striden, och vilken dårskap undviker de?
40. Men den trogne Gideon och hans män kastade Baal till marken, sände ut kallelse till samling, beredde sina styrkor för striden genom att gallra ut de räddhågade och de själviskt lättjefulla och behöll de påpassliga och vaksamma för att med dem gå till aktion. I våra dagar existerar en liknande grupp, en smord kvarleva. Dess medlemmar har blivit beredda för striden genom att falska religiösa ceremonier och läror har drivits ut ur deras sinnen, vilka har frigjorts från den nutida Baalsdyrkan, så att de står öppna för att taga emot sanningarna från Guds ord och från den större Gideon i templet. De studerar, enskilt och vid sammankomster, fria från fruktan och själviskhet. De handlar inte så, att de upphör att komma tillsammans och återvänder till Baalsdyrkan. Lots hustru såg tillbaka på Sodom, israeliterna i öknen såg tillbaka på njutningarna i Egypten, det tvagna svinet går tillbaka till smutsen, hunden vänder åter till sina spyor, men kristna som har blivit befriade från den nutida Baalsdyrkan vänder inte tillbaka, ser sig inte tillbaka, sedan de har satt sin hand till plogen i Rikets tjänst. — 1 Mos. 19:26; 4 Mos. 11:4—6, 18—20; 2 Petr. 2:20—22; Luk. 9:62.
41, 42. Hur begagnar till sinnet fria vittnen Guds sanning, såsom det visas av bibelns symboliska framställningar?
41. Med sinnena frigjorda och uppfyllda av den sanning som gör människor fria, har dessa smorda vittnen gått åstad och går alltjämt åstad för att göra andra fria. De hjälper fångar att bryta sig ut, inte från bokstavliga celler och inte genom att använda sågar eller sprängämnen, utan genom sanningen i Guds ord, som är skarpare än något tveeggat svärd och som kan genom sina hugg befria sinnen som är bundna med djävulska band. Andens svärd sticker och hugger, sanningens vatten översvämmar villfarelsens beskärm eller gömställen, hård, dräpande sanning, lik hagel, slår sönder lögntillflykten, pinar och terroriserar likt ett gissel de prästerliga fångvaktare, som inte kan överskyla sin bedrägliga tjänst. Eldsglödande sanning förtär de religiösa agnarna, och likt en hammare som knackar sönder klippor pulvriserar den de stötestenar i form av läror, som kommer så många att falla omkull, när de försöker följa den sanna tillbedjans väg. Det är som Jesaja och Jeremia säger:
42. ”Hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm [eng. övers.: gömstället]. ... När gisslet far fram likt en översvämmande flod, då skolen I varda nedtrampade. Så ofta det far fram, skall det träffa eder; ty morgon efter morgon skall det fara fram, ja, både dag och natt. Idel förskräckelse bliver det, när I måsten akta på den predikan [eng. övers. i marginalen: när han skall tvinga eder att förstå läran]. Ty sängen bliver då för kort att sträcka ut sig på och täcket för knappt att svepa in sig i.” (Jes. 28:17—20) ”Den profet, som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm; men den som har undfått mitt ord, han må tala mitt ord i sanning. Vad har halmen att skaffa med säden [eng. övers.: vad är agnarna mot vetet]? säger Jehova. Är icke mitt ord såsom en eld, säger Jehova, och likt en hammare, som krossar sönder klippor?” — Jer. 23:28, 29; Jes. 62:10; Hebr. 4:12.
43. Vad åstadkommes genom sanningen förutom att den nutida Baalsdyrkan omstörtas, och hur bör Kristi efterföljare kungöra denna sanning?
43. Sanningen angående kristenhetens religiösa lärors hedniska ursprung och Baalliknande egenskaper gör åhörarens sinne fritt från dem, slår ikull dem, störtar ned dem från varje anseende för att vara kristna, som de en gång har haft i vederbörandes sinne. Men bibelns sanning gör mer än upprycker och nedbryter, förgör och fördärvar, såsom det visas genom Jeremias uppdrag: ”Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” (Jer. 1:10) Liksom Gideon byggde upp sann tillbedjan, sedan han hade omstörtat Baalsdyrkan, så planterar och uppbygger den smorda kvarlevan i våra dagar en rätt förkunnelse efter att ha undanröjt det skräp som de enligt vad man påstår kristnade hedniska läroframställningarna utgör. När Kristi efterföljare utför denna tjänst, bör de undvika dåraktiga spekulationer och tvister och vara saktmodiga och milda och övertygande, så att den undervisade kan återvinna den sinnets frihet, som blivit honom berövad av Satan. ”Undvik dåraktiga, omogna spekulationer; du vet att de endast leda till tvister, och en Herrens slav får icke tvista, utan måste behandla var och en vänligt; han måste vara övertygande och försonlig och rätta sina motståndare med mildhet, ty Gud kan möjligen låta dem bättra sig och erkänna sanningen, och de kunna ännu återkomma till besinning och slippa loss ur djävulens snaror, hans som har fångat dem för att få dem att göra hans vilja.” — 2 Tim. 2:23—26, En amer. övers.
44. Varför har Jehovas vittnen blivit frigjorda till sinnet, och hur är de rustade för att fullgöra detta syfte?
44. Det är för denna gudaktiga kamp i befrielsens intresse som Jehovas vittnen själva har blivit frigjorda till sinnet. Den sanning som har frigjort dem måste brukas till att göra andra fria, såsom det visas av liknelsen om punden. (Luk. 19:11—27; Matt. 5:11—16) De kämpar såsom Kristi stridsmän, uthärdar lidande och trångmål och låter sig inte insnärjas i världsliga angelägenheter. (2 Tim. 2:2—4) Väpnade inte med köttsliga vapen utan med bibelns sanning, kan de slå omkull de andliga fängelserna och fästena; och varje argument eller hinder som framföres eller uppreses av de synliga fångvaktarna kan krossas och sinnen som en gång varit i fångenskap hos Satan i stället bindas eller fängslas i lydnad för Kristus och Gud. ”Fastän jag ju lever ett jordiskt liv, för jag dock icke ett jordiskt krig, ty de vapen jag brukar äro icke jordiska, utan gudomligt starka att bryta ned fästen. Jag bryter ned argument och varje hinder som reses mot kunskapen om Gud, och jag tager varje tanke till fånga och kommer den att lyda Kristus.” — 2 Kor. 10:3—5, En amer. övers.
45. Vilka frågor återstår att besvara i nästa nummer?
45. När vi återvänder till det forntida profetiska drama, vari Gideon och hans lilla skara på tre hundra är medspelare, när vi följer dem ut i striden mot fienderna, vilka är utspridda över Jisreels dal likt gräshoppor till antalet, kommer vi då att där finna en förebild av den kristna krigföring, som inte brukar några köttsliga vapen? Kommer den utgång som striden fick då på domartiden att visa sig svara mot resultaten av de kristnas strid i dessa Satans världs yttersta dagar? De fakta som utgör svaret på dessa frågor finner ni framställda i vårt nästa nummer.