”Hans herradömes tillväxt”
”På hans herradömes och fridens tillväxt skall det ingen ände vara över Davids tron och över hans rike.” — Jes. 9:7, eng. övers.
1. Vad är Jehovas uppsåt och hans rätt och ansvar?
JEHOVA Gud låter nu sitt härliga uppsåt krönas med framgång. Redan vid den tidpunkt då människosläktet råkade i nöd på grund av själviskhetens, villfarelsens och dödens intrång gjorde Jehova det till sitt uppsåt att upprätta ett rättfärdigt herradöme över hela jorden till människosläktets befrielse. Att upprätta detta herradöme är hans rätt. Ja, det är i själva verket ett ansvar som påvilar honom, och han har inte svikit detta ansvar. ”Ty det finnes ingen myndighet annat än från Gud.” (Rom. 13:1, Rev. stand. övers.) Emedan det är ett herradöme från honom och utgör det medel, varigenom han skall härska över sina skapelser på jorden, kallas det en ”teokrati”, ty detta namn betecknar Guds välde eller styrelse. Hans herradöme i himmelen har nu blivit fött och är redo att övertaga jordens styrelse, utan hänsyn till det samfällda motståndet från människor som strider mot Gud. Jorden och människornas existensförhållanden skall snart komma att genomgå en underbar förändring. Detta utmärker en ny värld som Gud skapar.
2. Varför är Jehova glad över att denna tid har kommit, och vilka andra är glada med honom?
2. Jehovas hjärta känner glädje över denna tid. Ja, var och en känner sitt hjärta fyllas av glädje, om han är förtrogen med Jehovas storslagna uppsåt och ser var vi befinner oss i fråga om dess framgångsrika utveckling. Nitton århundraden har nu förgått, sedan hans käre Son, Jesus Kristus, dog offerdöden, upprestes från de döda och for upp till himmelen för att där sitta på sin Faders högra sida, till dess den tid skulle komma, då alla hans fiender i himmelen och på jorden skulle göras till hans fotapall, sedan de besegrats och sträckts till marken. Under tiden lämnades hans fiender fria händer att styra jorden utan avbrott eller ingripande från himmelen, och denna period kallade Jesus för ”hedningarnas tider”. (Luk. 21:24) För trettiosex år sedan, år 1914, uppnåddes gränsen för denna långa tidsperiod. Alla de olyckor och störningar som har drabbat hedningarna eller nationerna sedan 1914, alla de bedrövelser som i särskilt intensiv grad har kommit över de suckande folken, alla de fruktlösa försöken från politikens, finansväsendets och den organiserade religionens sida att förbättra eller råda bot på förhållandena, det faktum, att förhållandena blir värre och värre, och de stigande farhågorna hos de styrande och hos folken, allt detta utgör ett tecken. Om dess betydelse behöver vi inte vara i ovisshet. Jesus Kristus förklarade det för oss under sina sista dagar på jorden. Tecknet visar att hedningarnas tider slutade år 1914, och det första världskriget markerade detta. Begynnelsen till födslovåndorna eller smärtorna som kom det året underrättade på ett plågsamt sätt denna gamla värld om att den nu hade trätt in i det som för den skulle vara ”ändens tid”. Det var början till änden för den. (Matt. 24:7, 8; Dan. 11:40; 12:4) Ja, men den underrättade också oss om att det teokratiska herradömet över en ny och oförvitlig värld, Guds utlovade rike med hans Son, Jesus Kristus, som regent, hade blivit fött i himmelen. Varför skulle då inte Gud och Kristus vara glada? Varför skulle inte alla som älskar Gud och älskar ett den nya världens herradöme, vilket medför rättfärdighet, frid och liv, vara glada? Vi är det!
3. Vad var huvudorsaken till att hans Son kom till jorden? Vilken profetia uppfylldes därigenom?
3. För över nitton hundra år sedan föddes den som Gud har satt till styresman i detta herradöme såsom ett människobarn, såsom den messianske ”Davids Son”. Han hade kommit till jorden för att bevisa sin rätt till Herradömet. Nu efter denna långa period av väntan på Guds rätta tid har det teokratiska herradömet blivit fött, och bemyndigandet att utöva dess makt och ansvaret för att detta verkligen blir gjort har lagts på dens axlar som är den i ämbetet insatte Konungen, Jesus Kristus. Åtta hundra år före Kristi födelse förutsades denna i Jesajas profetia, där det också omtalas för oss att han skulle taga på sig herradömet, i dessa uppmuntrande ord: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar, Rådgivare, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. På hans herradömes och fridens tillväxt skall det ingen ände vara över Davids tron och över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rättvisa och rättfärdighet från nu och till evig tid. Härskarornas Jehovas nitälskan skall göra detta.” — Jes. 9:6, 7, Amer. stand. övers.
4. Vad måste Rikets födelse ha? Varför? Vilka är det?
4. När Guds konungslige Son blev född, fanns det vittnen: inte endast Guds änglar, som jublade över denna händelse med orden ”Ära åt Gud i höjden, och på jorden frid åt människor av en god vilja”, utan också hårt arbetande män, herdarna som hörde ängelns tillkännagivande och gick till Betlehem, konung Davids stad, för att övertyga sig om sanningen därav. (Luk. 2:1—20, Douay) Men inga av de traditionsbundna prästerna och leviterna i templet i Jerusalem var vittnen, fastän de omtalade profetian, om var barnet skulle födas, för konung Herodes, som smidde onda planer. Matt. 2:1-16) Hur betydelsefull än Sonens födelse var, så är dock Guds rikes födelse med hans Son som regent av långt större betydelse. Därför förtjänar den också att ha sina vittnen på jorden. Och vad mera är, den måste ha sina vittnen på jorden för att Jesu egen profetia om denna världens ände skall gå i uppfyllelse: ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” (Matt. 24:14) Vilka har Gud rpprest till att vara hans vittnen beträffande Riket, Teokratien, som upprättades år 1914? Jesu Kristi ringa efter följare, för vilka han uttalade dessa ord av profetisk befallning. De utgör en motsvarighet till de ärliga nänniskorna vid den tid då Jesus föddes, de gudfruktiga herdarna, den åldrige Simeon, profetissan Hanna och den trogna Elisabet.
5. Är de världsliga styresmännen tilltalade av att Riket blivit fött? Vad kan de inte förhindra?
5. Guds rikes födelse behagar lika litet de politiska styresmännen på jorden i våra dagar, som Jesu födelse i Betlehem behagade den mordiske Herodes. Styresmännen och deras anhängare och understödjare försöker därför undertrycka vittnesbördet om att Riket blivit upprättat. Men genom Jesus Kristus har den allsmäktige Guden förutsagt, att ett vittnesbörd om Riket måste avges; och ingen motståndarmakt i himmelen eller på jorden kan förhindra, att detta sker på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla folk. Högt gynnade är alla de män och kvinnor i våra dagar, som Gud uppreser och brukar till att ha del i att uppfylla profetian om vittnesbördet angående det upprättade Riket! Jehovas vittnen i vår tid är lyckliga över att få bära hatet och förföljelsen från alla folk och nationer för att vara hans vittnen om Riket.
Dess välde utsträckes trots motstånd
6. Varför måste Riket fortfara att Öka sitt välde eller inflytande?
6. Det vittnesbörd som avgivits sedan 1914 har ständigt kommit Rikets välde eller inflytande att tillväxa i de människors liv, som är av en god vilja. Det skulle inte ha kunnat vara på annat sätt. Med Guds eget namn som garanti förklarade profetian för länge sedan: ”På hans herradömes och fridens tillväxt skall det ingen ände vara”, och detta måste bli verklighet, fastän Konungen nu härskar mitt ibland otaliga fiender. Härskarornas Jehovas oemotståndliga nitälskan kommer aldrig att tillåta, att hans profetiska ord ofullbordat kastas tillbaka i ansiktet på honom och att tillväxten av hans Sons herradöme blir framgångsrikt hindrad. Sedan 1914 måste vittnesbördet om Riket fortsätta att tillväxa. Det måste mer och mer göras kunnigt överallt på jorden, att den högsta styrande makten, Jehova, har tagit sin stora makt i besittning och har börjat regera över jorden genom att sätta sin Son på tronen såsom sin smorde Konung. (Upp. 11:15—18) Genom denna kunskap som utbredes av hans vittnen kan människorna av en god vilja överallt få tillfälle att få vetskap om det enda rättfärdiga herradömet och kan församla sig omkring det såsom mänsklighetens enda hopp. De kan ge det sin obetingade tro och lydnad, innan Jehovas Konung förgör alla sina fiender och motståndare i den kommande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”.
7. Mot vad måste dess tillväxt i denna tid svara? Medelst vad kommer den att ske?
7. Tillväxten av deras skara, som sympatiserar med och understöder Jehovas regerande Konung, måste svara mot tillväxten av hans efterföljares skara i det första århundradet, efter det att han hade farit upp till Guds högra sida, sedan han hade bevisat sin rätt till Riket genom sin kärleksfulla lydnad intill döden. Denna tillväxt kommer att ske, inte genom härsmakt, genom arméer som brukar eld och svärd, inte genom människors styrka, utan genom Jehovas ande, hans oövervinneliga, verksamma kraft. Den kärlek, som bor i människor som är hans Konung och rike hängivna, är så stark, att ingen djävulsk eller mänsklig makt kan övervinna den; och den drager dem till hans Konung och rike och håller dem fast vid dessa, oaktat all den fientlighet som deras ståndpunktstagande för Gud och hans rike uppväcker. — Sak. 4:6.
8. Hur kom kejsarens sak i delo med Konungens i det första århundradet?
8. I det första århundradet måste troende män och kvinnor svära Jesus Kristus såsom Guds Konung trohet mitt för ögonen på det härskande världsväldet, det romerska imperiet, vars kejsare blev upphöjda till gudar, som skulle tillbedjas. Det var faktiskt en representant för detta romerska kejsardöme, landshövdingen Pontius Pilatus, som gav befallning om att Jesus Kristus skulle naglas fast vid tortyrpålen. Emedan Jesus predikade Guds rike, vartill han hade blivit kallad och smord, anklagades han av sina religiösa fiender, prästerna, de skriftlärda, sadducéerna och fariséerna, för uppror mot den romerske landshövdingen. Den inspirerade berättelsen säger: ”De begynte anklaga honom, sägande: Denne hava vi funnit förvända folket och förbjuda att giva kejsaren skatt och säga sig själv vara Kristus, en konung.” Och när Pilatus gjorde ansträngningar för att kunna frige Jesus, ”ropade judarna och sade: Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren”. Det var denne Jesus som två dagar tidigare hade sagt till sina religiösa motståndare: ”Så given då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.” — Luk. 23:1, 2, 1878 års övers.; Joh. 19:12; Matt. 22:21.
9, 10. a) Vilken tillväxt omtalas ha inträffat trots falska framställningar och motstånd? b) Varigenom utbreddes rikesförkunnelsen?
9. Emedan Jesu religiösa fiender inte ville ha honom såsom Guds Messias och Konung, tog de hans predikande av Guds rike som en förevändning för att anklaga honom för att vara upprorisk mot kejsaren och ett hot mot staten. Denna medvetet falska framställning och detta förenade motstånd från kejsaren och religiösa krafter åvägabragte Jesu död; men lyckades de därför hindra, att Guds uppståndne Konungs anhängare tillväxte i antal? Lyckades de nedtysta predikandet av himmelriket? Nej! Följande månad, på pingstdagen, blev Guds ande utgjuten över Konungens lojala efterföljare, och förkunnelsen om Riket fick nytt liv och frambars med större kraft än under Jesu tid och på många språk. Redan samma pingstdag växte antalet av dem som förklarade sig för Guds rike med hans Konung, Kristus Jesus, som styresman, till 3.000. Det religiösa motståndet ökades, och därpå följde häktningar av dem som predikade Riket, och likväl steg antalet av Konungens anhängare till 5.000. (Apg. 2:41; 4:4) Längre fram blev Stefanus’ martyrdöd upptakten till en av de värsta förföljelserna i detta religionens centrum, Jerusalem, Apostlarna drevs under jorden, men tusentals av Konungens efterföljare blev kringspridda.
10. Jehova och hans smorde Konung i himmelen hade orsak att le åt dessa de religiösa motståndarnas bemödanden att tysta ned Rikes-förkunnelsen. Varför? Jo, därför att, såsom berättelsen talar om för oss, ”de som blevo kringspridda gingo omkring överallt och predikade ordet”. ”De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse, som utbröt för Stefanus’ skull, drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar.” (Apg. 8:4, eng. övers.; 11:19) Under de vedermödor, som denna religiösa inkvisition vållade, blev förföljelsens store befrämjare, Saulus av Tarsus själv, på ett mirakulöst sätt vunnen över på Kristi, Konungens, sida, så att han skänkte denne sin tro och lydnad och blev en av de apostoliska rikesförkunnarna.
11. Är Riket nationalistiskt? Vad visar Guds löfte?
11. Men Jehovas rike under Kristus som regent är ingenting nationalistiskt. Det är inte judiskt eller något som skall begränsas endast till judarna. Patriarken Abraham var inte jude, och när Jehova talade om för denne trogne man om den välsignelse som skulle komma människor till del genom hans Konungs teokratiska herradöme, sade han: ”I dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” ”Din säd skall besitta sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk på jorden välsignade varda.” (1 Mos. 12:3; 22:17, 18, 1878 års övers.) Abrahams säd är i främsta rummet Jesus Kristus. Den välsignelse som kommer genom honom består först av allt däri, att troende bringas till en rättfärdig ställning inför Gud, där de kan få åtnjuta hans ynnest och ha utsikt till evigt liv i hans rättfärdiga nya värld. Angående denna sak resonerar aposteln Paulus så här: ”Och Skriften, som förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga såsom ett resultat av tro, förutsade de goda nyheterna för Abraham i orden — ’Genom dig skola alla hedningar bliva välsignade.’” — Gal. 3:8, 16. — 20th Cent. N. T.
12. Till vilka utsträcktes välsignelsen? Varför?
12. Den livgivande välsignelsen genom Abraham säd, Jesus Kristus, måste alltså spridas till alla nationei judar och hedningar i lika mån. Med rätta gick välsignelsen först till Abrahams judiska efterkommande Men när denna nation följde sina religiösa ledare och tillbakavisade välsignelsen, därför att den kom genon den Kristus, som hade blivit fastnaglad vid en tortyr påle, då handlade Jehova Gud i enlighet med sina ord till Abraham. Han utsträckte välsignelsen genom Jesu Kristus till de hedniska eller icke-judiska nationerna Gud har inte anseende till personen, så att han fråga efter jordisk nationalitet. Att vi äger en tro lik Abra hams är vad som betyder något hos Gud och som vinne hans välsignelse genom Kristus. — Gal. 3:9 (där de enligt eng. övers, och 1878 års övers, heter: ”de son äro av tron”), 26—29.
Fiendens favorittrick
13. Vilken tjänst utförde Petrus och Paulus gentemot hedninga som visade tro?
13. Aposteln Petrus var den som Gud brukade til att använda kunskapens nyckel och låsa upp dörren til Rikets möjligheter eller tillfällen för de hedniska nationerna, men det var aposteln Paulus som blev hedningarnas främste apostel. Paulus är den ende apostel, om vilken den Heliga skrift säger att han kom till Rom (Apostlagärningarna 10; Rom. 11:13; Gal. 3:7—9 Genom en gudomlig syn blev Paulus kallad att föra vittnesbördet över till Europa. Det var i det land som i våra dagar kallas Grekland, demokratiens vagga, son Paulus anklagades såsom upprorsmakare för att han predikade Guds rike med Kristus som konung.
14. Var, hur och av vilka blev Paulus anklagad för upproriskhet
14. Sedan Paulus hade drivit ut en demon från ett andemedium, förmådde demonerna sina bedragna religiösa redskap att släpa Paulus och Silas inför de politiska styresmännen med denna anklagelse: ”Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar och vilja införa stadgar, som det för oss såsom romerska med borgare icke är lovligt att antaga eller hålla.” Ett Guds under befriade Paulus och Silas ur fängelset. Detta var i Filippi. Men i Tessalonika hetsade de religiösa mot ståndarna upp en folkhop, som ropade till de politiska styresmännen mot Paulus och Silas: ”Dessa män, som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit... De göra alla tvärtemot kejsarens påbud ocl säga, att en annan, en som heter Jesus, är konung.” När Paulus åter var tillbaka i Palestina, blev han när han stod fängslad inför kejsarens domstol i Caesarea av sina religiösa förföljare anklagad i dessa ord, som framfördes av deras talesman: ”Ty vi hava funnit denne man vara en pest och en upprorsstiftare för alla juda över hela världen och en huvudman för nasaréerna parti, vilken ock har försökt att oskära templet; och vi hade ock gripit honom och ville döma honom efter vår lag.” Men aposteln Paulus ville inte finna sig att de skulle döma honom efter sin religiösa kanonisk; lag. I full överensstämmelse med sina rättigheter såsom romersk medborgare påminde han domstolen om att han stod inför kejserlig domstol och inte inför en religiös domstol. I evangeliepredikandets intresse vädjade han alltså till kejsaren. — Apg. 16:20, 21; 17:6, 7; 1:5, 6, 1878 års övers.; 25:9—12.
15. Kom denna förföljelse predikandet av de goda nyheterna att lida något avbräck? Varför inte?
15. I två år innan Paulus kom till Rom och i två år därefter blev han kvarhållen i fängsligt förvar. Men led förkunnandet av de goda nyheterna något avbräck på grund av denna förföljelse mot honom och hans medvittnen? Nej, ty Paulus begagnade dessa omständigheter till att frambära ett vittnesbörd för de styrande, för sina fångvaktare och för alla som han kunde bjuda till sig. Han lyckades sprida ut vittnesbördet vitt och brett, så att han kunde skriva från det hus i Rom där han hölls fången: ”Bröder, jag vill att ni skola inse, att vad som har hänt mig i själva verket har tjänat till att befordra de goda nyheterna. Det har rentav blivit tydligt, inte endast för hela den kejserliga vakten, utan också för alla andra, att det är för Kristi skull jag är i bojor.” ”De goda nyheter som ni hava lyssnat till och som hava förkunnats bland allt skapat under himmelen och till vilkas tjänare jag, Paulus, har gjorts,.” Paulus följde sin egen föreskrift: ”Predika ordet, träd upp i tid och otid.” — Fil. 1:12, 13 och Kol. 1:23, 20th Cent. N. T.; 2 Tim. 4:2.
16. Vilken avskedsbefallning av Jesus gäller nu? Vilka kommer att lyda den?
16. Konungens, Jesu Kristi, efterföljare lydde de befallningar han gav dem, när han for bort ifrån dem: All myndighet har blivit given åt mig i himmelen och på jorden. Gån därför och gören lärjungar av alla nationer, döpande dem till Faderns och Sonens och den heliga andens namn.” Ingen av människor bildad regering inom någon nation kan återkalla denna med makt och myndighet uttalade befallning eller framgångsrikt hindra att den verkställes av Konungens efterföljare, Hans befallning gäller oss nu i denna världens och dess nationers ändes tid, och vi vill lyda den, så att hans herradömes intressen tillväxer. — Matt. 28:18—20, Amer. stand. övers.
17. Hur blev samma trick av fienden försökt i Esters dagar? Med vilket resultat?
17. Redan före Kristi tid var det ett favorittrick hos Gud Jehovas fiender att anklaga hans trogna folk för politiska brott för att de skulle komma i delo med världsliga regeringar och för att statens mäktiga hand skulle drabba dem. I drottning Esters dagar brukades detta ondskefulla anslag av den falske religionsutövaren Haman för att åvägabringa fullständig tillintetgörelse av Jehovas utvalda folk i alla delar av det persiska riket. Så sade Haman till konung Ahasveros eller Xerxes: Det finnes ett visst folk som är kringspritt och förstrött bland folken i ditt rikes alla provinser, och deras lagar äro olika alla andra folks; icke heller hålla de konungens lagar. Därför är det icke passande att lämna dem i fred. Om det behagar konungen, så låt en skrivelse utfärdas att man skall förgöra dem.” (Est. 3:7—9, En amer. övers.) Hamans illvilliga anslag misslyckades, så att Jehovas folk varken blev utrotat eller ens förminskat. Det resulterade i att han själv blev avslöjad såsom fiende till konungens intressen, och han blev hängd. Likaså åvägabringar de som nu försöker hindra Guds rikes tillväxt sin egen undergång.
18. Varför står nationerna nu ansikte mot ansikte med förintelse?
18. De trogna förkunnarna av Guds rike med Kristus som regent ställes i våra dagar ansikte mot ansikte med politiska rörelser och organisationer, som omspänner halva eller rentav hela jordklotet. Att Jehovas vittnen kungör, att Jehova åter fattade regeringstömmarna med avseende på jorden år 1914 och lät sin Sons rike födas, det behagar inte de politiska styresmännen. De har andra planer i fråga om härskardömet över jordens folk. Under kristenhetens prästers religiösa ledning kan väl det politiska elementet bedja: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”; men deras olika krig om världsherraväldet och deras planer på framtida kontroll över jorden motsäger deras böner och bevisar, att de inte vill att Guds rike med hans Son som regent skall komma i deras ställe och ge folket en rättfärdig, teokratisk regering. Nationerna fruktar och misstror varandra inbördes. Man uttrycker farhågor för att de skall komma att utrota varandra i ytterligare globalt krig med i hemlighet uppfunna vapen, som möjliggör massförintelse. Nationerna står också verkligen ansikte mot ansikte med förintelse, men det beror på att de visar ifrån sig Guds genom Kristus utövade konungadöme, den enda rättmätiga regeringen över vårt jordklot. Deras förintelse skall inträffa inom kort genom ett ingripande av Gud, som visades i en profetisk skuggbild i den hela jorden omfattande syndafloden i Noas dagar. Genom Jehovas vittnen ger han nu alla folk och nationer tillbörlig och tillräcklig varning och underrättelse därom.
19, 20. Vilka visar sig vara denna världens vänner? Hur? Vad blir deras öde?
19. Kristenhetens religiösa organisationer har sammanlänkat sitt öde med jordens politiska makter och kommer att såsom Guds fiender bli utplånade tillsammans med dem genom hans ingripande. Det är skrivet: ”Ni avfällingar! Veta ni icke, att världens vänskap betyder fiendskap med Gud? Var och en som önskar vara världens vän förklarar sig alltså för Guds fiende.” — Jak. 4:4, En amer. övers.
20. Denna världens religiösa vänner är fiender till Guds rike med Kristus som konung. De visar vems vänner de är genom att arbeta för denna gamla världs fortsatta eländiga tillvaro och genom att försöka förhindra tillväxten av Jehovas teokrati med Kristus som regent. Sedan hans rike föddes år 1914 har nya politiska faktorer intagit ställningar av världsvid bemärkthet och makt. De som har levat kvar till nuvarande stund såsom dominerande företeelser är Förenta nationerna, efterträdare till det kortlivade Nationernas förbund, och den ateistiska kommunismen.
21. Hur är världen delad? Vilken ställning intar Jehovas vittnen, och vad blir med säkerhet följden därav?
21. Till den dag i dag är har Förenta nationerna misslyckats i att kitta ihop den gamla världen. Den är splittrad i två block, med ”de tre stora” som företrädare för västblocket och det kommunistiska Ryssland som dikterar, hur östblocket måste uppträda. Det andra världskrigets bränder har slocknat, men ett ”kallt krig” rasar mellan de båda blocken, och det råder en febril strävan efter makten, som tar sig uttryck i allehanda manövrer och intriger. Mitt i denna världssituation står Jehovas vittnen och pekar, varken mot öster eller mot väster, utan mot himmelen och utropar Hans rike med Kristus som konung såsom det av Gud bemyndigade herradömet, det enda herradöme som äger tillräcklig förmåga att införa en rättfärdig, fridfull, hälsobringande ny värld, det enda herradöme som har makt att frälsa människorna från tillintetgörelse i Harmageddonslagets världskatastrof. För denna neutrala hållning gentemot denna gamla världs förbittrade strider och för sin kristna hängivenhet för Guds herradöme över den nya världen, där hans Son är regent, och för sin tro och lydnad mot detta herradöme blir Jehovas vittnen hatade av alla nationer och lider förföljelse från deras sida, som är den gamla världens religiösa vänner. Och dock måste deras sak, trots detta, med nödvändighet tillväxa och vinna seger.