Underdånighet under överheten

1. Hur gör präster och predikanter sig till en del av denna världen, och hur söker de rättfärdiga detta sitt handlingssätt?

KRISTENHETENS präster och predikanter har gjort sig till en del av denna världen. De blandar sig beredvilligt i denna världens politik och drar in politiken i sina religiösa möteslokaler. Med hjälp av ett konkordat med framlidne fascistdiktatorn Mussolini lyckades religionens förnämste målsman år 1929 åter bli politisk härskare över en politisk stat och tar nu vid sitt hov emot de olika nationernas politiska ambassadörer, ministrar och chargés d’affaires. Det är inte nog med att prästerna och predikanterna beder för statens politiska ledargestalter och deras åtgärder, utan i tider av strid på liv och död mellan nationerna låter de sin religiösa enhet splittras och beder för de stridande parterna, varvid man på båda sidor beder till samme Gud i namn av samme Kristus om välsignelse för den egna sidan gentemot den andra, medan metodist drar ut för att förgöra metodist, baptist baptist, katolik katolik, presbyterian presbyterian osv. Prästerna och predikanterna och deras religiösa hjordar söker rättfärdiga detta sitt handlingssätt genom att försäkra, att de måste ge kejsaren vad kejsaren tillhör.

2. Hur förklarar de Romarna 13:1? Med vilken verkan på kristna?

2. Prästerna och predikanterna citerar också vad aposteln skriver i Romarna 13:1: ”Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig [Må var själ vara underdånig de högre makterna, KJ]. Ty ingen överhet [makt] finnes, som icke är av Gud; all överhet, som finnes, är förordnad av Gud.” Detta skriftställe, förklarar de, tillkännager att kejsaren och liknande politiska myndigheter är ”överheten” eller ”de högre makterna”, som förordnats av Gud, och de kristna måste vara dem underdåniga och visa dem full lydnad. Med denna ecklesiastika uttydning av texten har det varit lätt för så kallade kristna att bli indragna i politiska rörelser och bringas att ansluta sig till nazistiska, fascistiska, kommunistiska och andra diktatorer, som grundar en totalitär stat och brutalt förföljer Jehovas sanna tillbedjare och dem som troget söker efterlikna hans Kristus, diktatorer som sätter i gång militära angreppsföretag för att behärska världen och tvinga alla folk att anamma deras sociala, politiska ideologier.

3, 4. Vad visar två tidningsmeddelanden, att resultatet blir av denna prästerliga uttydning av Skriften?

3. Vad denna prästerliga uttydning av Skriften har resulterat i, kan man få en uppfattning om genom några meddelanden i tidningarna. Ett specialtelegram till New York Times, daterat ”Moskva 24 april”, innehöll följande: ”Det omständliga firandet av den ryska ortodoxa påsken började i går kväll med den traditionella midnattsgudstjänsten, ledd av patriarken Alexei i Moskvas Yelokhovsky-katedral. Katedralen var till trängsel fylld. Strax före midnatt uttalade Alexei böner för folket i Sovjet och för fredens bevarande och en VÄLSIGNELSE ÖVER SOVJETSTATENS LEDARE, JOSEF STALIN.” — New York Times, 25 april 1949.

4. Det andra telegrammet lästes i Suddeutsche Zeitung den 7 december 1945 och berättar om den välkände pastor Niemöllers bekännelse kort efter det andra världskrigets slut. I denna artikel, som var daterad ”Frankfurt am Main, 6 december (DANA)” och bar titeln ”Kritik mot den evangeliska kyrkan”, stod följande att läsa: ”Pastor Niemöller predikade här första söndagen i advent för en åhörarskara på tusen män och kvinnor av alla yrken och åldrar. Han uttalade en önskan om fred och varnade för dem som säger att freden är orealiserbar och omöjlig. I skarpa ordalag kritiserade pastor Niemöller strängt den evangeliska kyrkan, som i tidigare år och under århundraden ofta har sanktionerat och välsignat vapnen. Som kontrast till denna kyrkas medlemmar framhöll han de modiga kämpar, som orubbligt trädde upp för sina idéer, och nämnde särskilt die Bibelforscher [bibelforskarna eller Jehovas vittnen], vilka i tusental hade lidit döden i koncentrationslägren för sin tros skull. Den fred, som vi strävar efter, sade Niemöller, och det arbete, som väntar oss, kommer inte att möjliggöras av en inflytelserik kyrka, utan endast och allenast genom att vi återvänder till anspråkslösheten och kärleken till vår nästa, kristendomens grundval.”

Nödvändigt att på nytt rannsaka Skriften

5. Hur har många människor med ärliga hjärtan berörts av dessa ting?

5. Inte endast i Tyskland, utan i alla de krigförande länderna nedbad präster och predikanter av alla samfund Guds välsignelse över de människors köttsliga vapen, som tillintetgjorde människoliv och värdefull egendom. Deras religiösa hjordar godkände, applåderade och understödde anfallen mot motståndaren. Men många människor med ärliga hjärtan såg de överdrifter, till vilka prästerskapets uttydning av livsviktiga skriftställen ledde dem som till bekännelsen var Kristi Jesu efterföljare, i det att den gjorde dem till lättmanövrerade spelbrickor åt totalitära diktatorer, som för ”kejsarens” räkning krävde att folket skulle visa krypande underdånighet för den politiska staten. Detta väckte betänkligheter hos, de ärliga människorna. De började inse att det var nödvändigt att på nytt rannsaka den Heliga skrift, ty helt säkert borde Guds heliga ord inte uttolkas på ett sådant sätt, att det ledde till dylika icke-kristliga handlingar. Att dessa betänkligheter verkligen hade uppstått i ärliga hjärtan, det bestyrktes av de nyheter som erhölls samtidigt med det ovan återgivna meddelandet från den amerikanska zonen av det då ockuperade Tyskland.

6. Vad innehöll nyheterna från Frankfurt am Main, som bestyrker detta?

6. Dessa nyheter var av det innehåll, att ”man i Frankfurt har satt i gång en stark rörelse inom den evangeliska kyrkan, vilken syftar till en reform inom kyrkan också i teologisk mening. Ingenting har haft en så skadlig verkan på den evangeliska kyrkan under de senaste tolv åren, som de teologiska principer som kommer till uttryck i orden: ’Var underdåniga de högre makter som hava myndighet över eder’ — alltså också Hitlerdiktaturen — och ’giv åt kejsaren vad kejsaren tillhör’ — och, i överensstämmelse härmed, också ’åt Fuhrern vad Fuhrern tillhör’. Dessa läror hade gjort övergången till nationalsocialismens läger alltför lätt och berett väg för det ytterligare steget att välsigna kanonerna för krig. Läror av detta slag, som var fullt förståeliga från Luthers ståndpunkt, är nu förlegade. Här måste en reform åstadkommas”.

7. När undersökte vi på nytt Romarna 13:1—7 och offentliggjorde slutledningarna? Vad har vårt fasthållande vid de uppnådda slutsatserna inneburit?

7. Hur långt den evangeliska kyrkan i Tyskland har gått i fråga om att ändra sin uppfattning av de här omtalade skriftställena är vi inte nu beredda att yttra oss om. Med sin ovan återgivna bekännelse omnämnde pastor Niemöller die Bibelforscher eller Jehovas vittnen i Tyskland och det kristliga sätt varpå de handlade till och med under diktaturens och det andra världskrigets pressande förhållanden. Fram till 1928 hade de också hållit sig till den prästerliga uttydningen av Romarna 13:1—7 angående de ”högre makterna” eller ”överheten”. Men det året blev detta skriftställe på nytt föremål för undersökning, i synnerhet i betraktande av det faktum, att ”hedningarnas tider” hade slutat år 1914 e. Kr. och att Guds rike med Kristus som regent då hade blivit upprättat i himlarna för att införa en ny värld med eviga välsignelser för lydiga människor av en god vilja. De slutsatser man kom till offentliggjordes i Vakttornet (moderupplagan) i dess nummer för den 1 och 15 juni 1929 (på svenska 1 och 15 augusti 1929) i artikeln med titeln ”De högre makterna” (i den svenska upplagan ”Den maktägande överheten”). Att Jehovas vittnen sedan dess hållit fast vid dessa slutsatser har kostat många av dem deras personliga frihet och till och med deras liv. Men förföljelse, inspärrning i fängelse, landsflykt och en våldsam död var också vad det kostade Jesu trogna apostlar att betala tillbaka till Gud det som var Guds och till kejsaren endast det som var kejsarens och att visa tillbörlig underdånighet under de sanna ”högre makterna”. Men dessa lidanden är inte att jämföra med den eviga belöning som de har fått mottaga. Då detta ämne är särskilt aktuellt nu, då totalitära idéer och sedvänjor och avgudisk dyrkan av den politiska staten och dess emblem mer och mer griper omkring sig, tar vi därför här upp det avgörande skriftstället, Romarna 13:1—7, till behandling.

8, 9. Hur har präster och predikanter tillämpat Romarna 13:1, och hur visas detta i den tillägnan, varmed Konung Jakobs bibelöversättning är försedd?

8. Enligt konung Jakobs bibelöversättning eller den auktoriserade engelska bibelöversättningen lyder Romarna 13:1: ”Må var själ vara underdånig de högre makterna. Ty ingen makt finnes utom av Gud; de makter som finnas äro förordnade av Gud.” Aposteln Paulus skrev dessa ord till den kristna församlingen i Rom, när kejsarna styrde det romerska imperiet. Kristenhetens präster och predikanter har givit Paulus’ ord den uttydningen, att han här med de ”högre makterna (”överheten”) menar denna världens politiska makter. Därför har de begagnat hans här uttalade ord som en inspirerad föreskrift om att ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör. På grund av den uppfattningen, att de existerande politiska makterna har blivit förordnade av Gud, leddes de män som hade verkställt den engelska auktoriserade översättningen till att säga följande i sin tillägnan, som man finner i början av varje exemplar av denna bibelöversättning:

9. ”Till den högste och stormäktigste Furste, Jakob, med Guds nåde Konung av Storbritannien, Frankrike och Irland, trons försvarare etc. Denna bibels översättare tillönska nåd, barmhärtighet och frid genom JESUS KRISTUS, vår Herre. Stora och mångfaldiga voro de välsignelser, högt vördade Suverän, som Gud, den Allsmäktige, all barmhärtighets Fader, förlänade oss, Englands folk, när han först sände Eders Majestäts konungsliga person till att härska och regera över oss. ... Himmelens och jordens Gud välsigne Eders Majestät med många och lyckliga dagar, på det att, då ju hans himmelska hand har utrustat Eders Höghet med många sällsynta och utomordentliga egenskaper, Ni därför måtte på grund av lycka och sann sällhet bliva föremål för världens förundran i denna yttersta tid, till ära för denne store GUD och till gagn för hans församling, genom Jesus Kristus, vår Herre och ende Frälsare.”

10. Åt vem är det man bör betala tillbaka, enligt föreskriften i Romarna 13:1—7? Varför?

10. Men i stället för att utgöra föreskrifter från aposteln om att ge kejsaren vad kejsaren tillhör har Romarna 13:1—7 sedan 1929 av Jehovas vittnen uppfattats, som föreskrifter om att ge Gud vad Gud tillhör. Varför? Därför att vi nu förstår att uttrycket ”överheten” eller ”de högre makterna” i första hand har avseende på Gud, den Högste, och hans regerande Son, Jesus Kristus. Förvisso finns det inga makter eller myndigheter som är högre än dessa. I den nyligen (på engelska) utgivna Nya Världens översättning av de kristna grekiska skriftérna har Romarna 13:1 återgivits på följande sätt: ”Må var själ vara underdånig de högre myndigheterna, ty det finnes ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” Jehova Gud är den högsta och ursprungliga myndigheten. Då han är alltings Skapare, så följer därav, att han är källan till all myndighet, allt bemyndigande, att göra vad som är rätt. Emedan han är allenarådande och hela skapelsen beror av honom, har ingen någon rätt att klandra Guds, den Högstes, sätt att bruka sin myndighet, även om vi till en tid kanske inte förstår det. Han gör vad som behagar honom, men vad han gör är alltid till det bästa, eftersom det aldrig kan finnas någon orättfärdighet eller osannfärdighet i honom. ”Den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så, stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.” ”Det är något som Gud har sagt, ja, två gånger har jag hört honom säga det: att makten tillhör Gud.” (Job 37:23; Ps. 62:11, Mo) Det är ett ovederläggligt faktum, att Jehova Gud är den förnämsta av de högre myndigheterna. Var själ böra vara honom underdånig.

11. Varför åsyftas också Jesu myndighet i denna text?

11. När aposteln Paulus sade, att ”det ingen myndighet finnes annat än av Gud”, menade han också den myndighet som Guds enfödde Son, Jesus Kristus, är i besittning av. Jesus erkände att hans myndighet kom från Jehova Gud, när han sade: ”Fader, stunden är kommen; förhärliga din son, för att din son må förhärliga dig, eftersom du har givit honom myndighet över allt kött, på det att, vad beträffar alla dem som du har givit honom, han må giva dem evigt liv.” ”Ty alldeles såsom Fadern i sig själv har livets gåva, så har han förlänat åt Sonen att också i sig själv hava livets gåva. Och han har givit honom myndighet att döma, ty Människoson är han. Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag, och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig.” (Joh. 17:1, 2 och 5:26, 27, 30, NW) Sedan Jesus hade bevisat sin fullständiga underdånighet under sin himmelske Fader, såsom den högsta myndigheten i universum, ända därhän, att han dog på tortyrpålen, uppreste Gud honom från de döda till odödligt liv i himlarna. Därpå sade den uppståndne Jesus till sina lärjungar: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden.” (Matt. 28:18, NW) Denna hela och fulla myndighet var Guds gåva till honom för hans fullkomliga trohet.

12. Från vilken regering stammar till närvarande stund alla av människor grundade herradömen och regeringar? Hur visas det, huruvida detta har skett med gudomligt bemyndigande?

12. På prästernas uttydning av Romarna 13:1 har man grundat den romersk-katolska läran om ”konungars gudomliga rätt”. Av människor grundade herradömen och regeringar alltsedan floden i Noas dagar härstammar från Nimrods regering i Babel eller Babylon. ”Kus [Noas sonson] var fader till Nimrod, som var den första människa på jorden som var självhärskare. ... Kärnan i hans rike var Babylon.” (1 Mos. 10:8—19, AT; Mo) I Quebec framställdes nyligen en offentlig anklagelse mot Jehovas vittnen i dessa ord: ”Slutligen är vittnena anarkister, ty de håller före att alla världens regeringar, från Nimrod till våra dagar, har varit inspirerade av Satan.”a Men kan någon säga att Nimrod hade ”konungars gudomliga rätt” och att hans självhärskardöme i Babylon upprättades under inspiration från Jehova Gud och med hans bemyndigande? Guds eget ord, i 1 Moseboken 10:8—10, beskriver Nimrod såsom en som satte sig upp i opposition mot Jehova, i det han menade sig vara mäktigare än Jehova. Ingen av de politiska regeringar, som människor frambragt sedan Nimrods dagar, kan bevisa från Guds ord, att deras existens har bemyndigande från Gud.

13, 14. Hur visar Uppenbarelseboken 13:1—12 källan till deras myndighet?

13. Bibeln beskriver politiska regeringar eller välden under gestalten av vilddjur. (Dan. 7:1—24) Uppenbarelseboken talar om det världsliga politiska system, som har behärskat jorden alltifrån Nimrods dagar fram till 1900- talet, under symbolen av ett vilddjur ur havet. Den talar om det välde, som har behärskat världen sedan 1600-talet, under symbolen av ett vilddjur som stiger upp ur jorden. Den ger åt Satan, djävulen, den symboliska benämningen draken. Den visar i symboliska ordalag källan till världslig politisk myndighet, när den säger:

14. ”Och draken [inte Gud] gav djuret sin makt och sin tron och stor myndighet. Och de tillbådo draken, emedan han gav myndigheten åt vilddjuret, och de tillbådo vilddjuret ... Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn likt ett lamm, men det började tala som en drake. Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess åsyn.” — Upp. 13:2, 4, 11, 12, NW.

15. Varför kan alltså inte Jehovas vittnen eller Jesus själv med rätta anklagas för anarkism?

15. Bibeln är inte anarkistisk för att den uppenbarar detta förhållande, och inte heller är Jehovas vittnen det för att de förkunnar bibeln. De är de mest laglydiga människor på jorden, de som mest iakttar ordning och skick. Jesus var inte anarkistisk därför att han vägrade att avvika från Guds lag för att behaga människor och djävlar. Emedan han insåg att av människor upprättade regeringar inte hade fått sin myndighet från Gud, utan stod under Satans inspiration, vägrade han att lägga sig i deras görande och låtande eller taga högsta ledningen över dem. Det var Satan, djävulen, och inte Gud, som erbjöd Jesus all myndighet över denna världens riken och all deras härlighet, om han ville utföra en handling av tillbedjan gentemot Satan. Men Jesus hade blivit smord med Guds ande till ämbetet som himmelrikets konung, och han vägrade att försöka bilda en koalitionsregering med Satan för att vinna myndigheten över denna världens riken. Jesus vägrade till och med att bli vald till konung genom folkets val bland judarna, emedan han insåg att hans utnämning och hans bemyndigande till att vara konung kom från Gud. Han erhöll inte sin makt att härska genom de behärskades, dvs. genom folkets, samtycke. (Luk. 4:5—8; Joh. 6:14, 15) Därför förblev han underdånig den högsta myndigheten, Gud.

Vederläggning av argument

16. Hur visar präster och predikanter hän på Nebukadnessar och Cyrus för att stödja sitt påstående?

16. Präster och predikanter som håller fast vid att denna världens politiska makt är de högre myndigheter, vilka vi bör vara underdåniga, kommer fram med vissa skriftställen för att stödja sin bevisföring. De citerar Daniels ord, då han uttydde drömmen för Nebukadnessar, Babylons konung: ”Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och som han har satt till herre över allasammans.” Och i den natt då Babylon föll för den persiske erövraren Cyrus sade Daniel till konung Belsassar: ”Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike, storhet, ära och härlighet; och för den storhets skull, som han hade givit honom, darrade alla folk och stammar och tungomål i förskräckelse för honom.” (Dan. 2:37, 38; 5:18, 19) Härmed överensstämmer det som Jehova Gud sade till israeliterna genom profeten Jeremia: ”Så giver jag nu alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand”; och han uppmanade israeliterna att gå ut och i underdånighet överlämna sig åt Babylons konung. (Jer. 27:5—13, 17) Vidare har vi de ord som uttalades av Babylons erövrare Cyrus: ”Så säger Cyrus, konungen i Persien: Alla riken på jorden har Jehova, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem, som är i Juda.” (2 Krön. 36:22, 23, AS; Esra 1:1, 2) Bevisar inte dessa skriftställen, att de politiska makter som finns i denna världen i våra dagar härleder sin myndighet från Jehova Gud och är förordnade av honom?

17. Hur bemöter vi deras argument i överensstämmelse med Uppenbarelseboken 13:1—12?

17. De här anförda skriftställena måste bringas i överensstämmelse med Uppenbarelseboken, kapitel 13, och andra texter som visar att denna världens politiska makter existerar i kraft av ”denna världens styresman”, ”denna tingens ordnings gud”, och lyder under honom. ”Hela världen ligger i den ondes våld.” (Joh. 12:31 och 2 Kor. 4:4 och 1 Joh. 5:19, NW) Alltså måste vi komma ihåg, att både Nebukadnessar och Cyrus brukades som förebilder. När Nebukadnessar förstörde Jerusalem år 607 f. Kr. och förde judarna fångna till Babylon, brukades han såsom Jehovas skarprättare gentemot den otrogna judiska nationen. Fördenskull talade Jehova om honom såsom ”min tjänare” och gav honom herraväldet över andra nationer i denna världen. I denna egenskap var Nebukadnessar en förebild av Jesus Kristus. Gud brukar Kristus såsom sin skarprättare, som verkställer hämnden på Jerusalems nutida motsvarighet, kristenheten, och Gud ger honom också herraväldet över alla denna världens nationer, innan han tillintetgör dem i striden vid Harmageddon. Konung Cyrus av Persien brukades också såsom en förebild, när han erövrade Babylon och återbördade de landsflyktiga judarna till Palestina, för att de skulle bygga upp templet i Jerusalem på nytt. Fördenskull gav Jehova Gud denna världens riken i Cyrus’ hand. Detta var en profetisk bild av att Gud skulle bruka Jesus Kristus till att förinta djävulens organisation, det sinnebildliga Babylon, och skulle bruka honom till att återbörda Jehovas vittnen till den rena och fria tillbedjan av Gud i denna ”ändens tid” för världen och skulle göra honom till styresman över hela jorden.

18, 19. Hur bevisar detta alltså, att de politiska regeringarna inte är de ”högre myndigheterna”, och hur långt lyder vi dem?

18. Det kan inte sägas om de andra politiska makterna och myndigheterna i denna världen, att de var förebilder av Kristus som Guds förnämste tjänare och att Gud därför gav dessa politiska makter deras myndighet. Kejsarens statsmakt, som dödade Guds son och därefter förföljde hans, trogna efterföljare, var förvisso inte någon förebild av Kristi herradöme, som har sitt bemyndigande från Gud. Jesus sade till den romerska statsmaktens representant: ”Du skulle icke alls hava någon myndighet över mig, om den icke hade blivit dig beviljad från ovan. Det är därför som den man, som överlämnade mig åt dig, har större synd.” (Joh. 19:11, NW) Men Gud godkände inte den romerska statsmakten för att den avrättade Jesus på Golgata. Inte heller ansåg han den vara utan synd för att den gjorde detta. Likaledes ger han inte heller våra dagars politiska regeringar sitt bemyndigande och godkännande, när dessa förföljer Jehovas kristna vittnen.

19. Denna världens politiska makter är därför inte de ”högre myndigheter”, vilka kristna själar bör vara underdåniga i varje krav som de ställer. Varje lag och förordning som är i harmoni med rättfärdigheten kommer de sanna kristna att lyda på ett exemplariskt sätt. Men ingen lag och ingen fordran som tillkommit i strid med Guds högre lagar och bud kommer de att lyda, ty det skulle vara detsamma som att ge åt ”kejsaren” vad Gud tillhör.

20. Hur och varför intog Jesu apostlar just denna hållning?

20. Jesu apostlar intog denna hållning. På deras tid hade den judiska Sanhedrin i Jerusalem fått vissa juridiska och legala uppgifter sig ålagda av kejsarens, regering. Men den var inte fördenskull någon del av de ”högre myndigheterna” bland Jesu efterföljare. Jesus, hade avskilt sina lärjungar från de naturliga israeliterna och hade danat dem till ett andligt Israel, ”Guds Israel”. (Gal. 6:16) Alltså var den judiska Sanhedrin inte längre någon styrande krets bland Guds sanna folk, utan var nu styrelseorgan i en främmande makts tjänst. Att den var en religiös krets av präster och andra medlemmar av den ecklesiastika klassen gav den inte ett uns mera makt över judiska kristna. När den krävde av apostlarna, att de skulle sluta upp med att predika Jesus Kristus för folket i Jerusalem, fick Sanhedrin därför detta svar av Petrus och Johannes: ”Huruvida det är rättfärdigt i Guds ögon att hörsamma eder mer än Gud, det få ni avgöra själva. Men vad oss angår, kunna vi icke sluta upp med att tala om de ting som vi hava sett och hört.” När Petrus och de andra apostlarna för andra gången befann sig inför Sanhedrin för att de vägrat att lyda domstolens befallning, svarade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppreste Jesus ... Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” (Apg. 4:19, 20 och 5:29—32, NW) Men för denna vägran att lyda den befallning som var anti-Gud och som hade utfärdats, av den judiska högsta domstolen kunde inte Petrus och de andra apostlarna anklagas för att vara anarkister eller samhällsomstörtare. Gud gav dem, och inte Sanhedrin, sin heliga ande och visade därigenom vilka han godkände och bemyndigade.

21. Från vad har de kristna därför avhållit sig, alltifrån det första århundradet?

21. På grund av att de kristna vittnena inte erkänner världsliga politiska makter såsom de ”högre myndigheter” som är förordnade av Gud, utan erkänner endast Gud och Jesus Kristus såsom dessa myndigheter nu, avhåller de sig samvetsgrant från att ta del i denna världens politik, ja, till och med från att rösta. Detta har gällt om dem alltifrån det första århundradet. Att det var så finner vi omvittnat i Ancient Times — A History of the Early World, av Jas. H. Breasted, Ph. D., LL.D., där vi under rubriken ”1070. Rom förföljer de första kristna”, läser följande: ”Statsämbetsmännen fann ofta att dessa den första tidens omvända inte endast vägrade att offra åt kejsaren såsom gud, utan också öppet profeterade om den romerska statens fall. De första kristna ställdes därför mer än en gång inför kravet att uthärda grym förföljelse. Deras religion tycktes oförenlig med god medborgaranda, eftersom den förbjöd dem att visa den vanliga vördnaden för kejsaren och staten.” — Sid. 663, 1916 års upplaga.

22. Hur bör de gå tillväga i de fall där röstning genom lag har gjorts obligatorisk?

22. I några länder i våra dagar vill den lagstiftande myndigheten göra alla vuxna medborgare ansvariga för statens styrelse. För att ge eftertryck åt den demokratiska ordningen kräver lagen av dem, att de skall rösta vid valen. Vad skall de kristna göra under sådana omständigheter, då de ju av Gud är befallda att hålla sig obefläckade av denna, världen? Genom att överlämna sig helt åt Gud genom Kristus har de svurit orubblig tro och lydnad åt Guds rike, och de kan inte dela sin undersåtliga lydnad. Hur skall de då nu gå till väga? Kan de låta registrera sig som röstberättigade? Ja. Aposteln Paulus höll fast vid sitt romerska medborgarskap och stred för de rättigheter som följde därmed och till och med vädjade till kejsaren, när han försvarade sin rätt att predika evangelium. I länder där man har allmän värnplikt låter Jehovas vittnen registrera eller mantalsskriva sig på samma sätt som alla andra inom fastställd åldersgräns och ger de skriftliga uppgifter om sig som kräves. De kommer ihåg, hur Josef och Maria rättade sig efter kejsarens påbud och reste till Betlehem i Juda för att bli inregistrerade eller skattskrivna i sin hemstad. (Luk. 2:1—5) Men det är när dessa förkunnare av Jehovas ord kallas för att bli inskrivna i armén som de inställer sig och ger till känna sin ståndpunkt enligt Guds ord och betalar till honom det som tillhör honom. På samma sätt är det i de fall där ”kejsaren” gör det till en tvångssak för medborgare att rösta. Sedan de har låtit registrera sig och när valdagen kommer, kan de gå till valförrättningen och gå in i vallokalen. Det är här som de uppfordras att avlämna sin valsedel eller skriftligen ge till känna vad de tar parti för. De röstande gör vad de vill med sina valsedlar. Här, i Guds närvaro, är det alltså som hans vittnen måste handla i harmoni med hans bud och i överensstämmelse med sin tro.

23, 24. Vad gör de, där röstning inte är obligatorisk, och varför gör de det?

23. Det åligger inte oss att föreskriva dem, vad de skall göra med valsedeln. De måste handla i enlighet med sitt samvete, som blivit upplyst genom studiet av Guds, ord. I länder där röstning inte är obligatorisk, kommer Jehovas ords förkunnare ihåg, att hans folk är teokratiskt organiserat. Enligt den gudomliga lag, varunder de är organiserade, är det inte röstmajoriteten vid allmän omröstning som insätter tjänarna i deras ämbeten, utan alla förordnanden i den teokratiska organisationen är från Gud och sker genom dem som han har satt till att utöva myndighet inom hans organisation. Inte ens i hans synliga organisation röstar de enskilda medlemmarna av församlingen demokratiskt och insätter kvalificerade män i ställningar som tillsyningsmän och andra särskilda tjänare genom röstmajoritet. Nej, utan förordnandena till alla officiella tjänsteställningar verkställes av Guds ande och genom den styrande kretsen enligt Skriftens fordringar. Till och med den styrande kretsen, som gör förordnandena, lyder under föreskrifter från de ”högre myndigheterna”, Gud och hans Kristus. Till dem som utgör denna krets är det skrivet: ”Lägg icke för hastigt dina händer på någon; bliv heller icke delaktig i andras synder ; bevara dig ren.” (1 Tim. 3:1—13 och 5:22, NW) Förkunnarna av Jehovas ord äger alltså inte rösträtt inom hans organisation. Vad den styrande kretsen angår, lägger den inte för hastigt sina händer på en invigd individ, för att den inte skall bli ansvarig för de synder denne kan komma att göra sig skyldig till vid sin ämbetsutövning på grund av en förhastad utnämning av en opålitlig, okvalificerad person.

24. Då de inte ens företar allmän omröstning för att insätta invigda tjänare i ämbetet inom den teokratiska organisationen, anser de det oriktigt att deltaga i den demokratiska omröstning, varigenom icke invigda personer insättes i världsliga politiska ämbeten. De önskar inte bli delaktiga i de synder som begås av dessa världsmänniskor i deras ämbetsutövning eller politiska funktioner. De vill bevara sig rena från denna världen. De håller sig till Guds förordnanden genom hans teokratiska organisation, och de godtar hans utnämning av Jesus Kristus till konungadömet över den rättfärdiga nya världen.

De av Gud förordnade myndigheterna

25, 26. Var är de existerande myndigheterna insatta i sina ställningar av Gud?

25. Paulus var medlem av den styrande kretsen i det första århundradets församling. Han omtalar orsaken till att man bör vara de högre myndigheterna underdånig, i det han säger: ”De existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” (Rom. 13:1, NW) Hur skulle detta kunna gälla om världsliga politiska regeringar? Där blir ämbetsinnehavarna insatta på sina poster genom folkomröstning, genom partipolitisk valorganisation, genom diktatoriskt besittningstagande av makten, genom utnämning från verkställande myndigheters sida, genom arvslagar beträffande en dynasti, genom lagstiftningsåtgärder eller parlamentariskt förordnande. Gud påverkar inte den världsliga politiken likt en politiskt partiledare. Det är endast inom hans teokratiska organisation som de existerande myndigheterna är av Gud insatta i olika ställningar i förhållande till varandra. I föregående kapitel skriver Paulus: ”Alldeles så som vi i en kropp hava många lemmar, men lemmarna icke alla hava samma uppgift, så äro vi, fastän många, en kropp i förening med Kristus, men lemmar som var och en för sig tillhöra varandra.” — Rom. 12:4, 5, NW.

26. I ett tidigare brev, till församlingen i Korint, skriver Paulus om samma teokratiska kropp och säger: ”Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade. ... Gud har sammanfogat kroppen och har givit heder i mera överflödande mått åt den del som saknade något, så att det icke skulle bliva någon söndring i kroppen, utan dess lemmar skulle hava samma omsorg om varandra. Nu äro ni Kristi kropp, och lemmar individuellt. Och Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare; därpå kraftgärningar; så gåvor att bota sjuka; nyttiga tjänster, förmågor att leda, olika tungomål.” — 1 Kor. 12:12, 13, 18, 24, 25, 27, 28, NW.

27, 28. Vem är alltså högst, och vem har fått den näst högsta platsen?

27. Med rätta har Jehova Gud åt sig själv förbehållit ställningen som den högsta av de ”högre myndigheterna”. Han delar inte denna ställning med någon annan, om än treenighetslärans anhängare säger motsatsen. Vem har han då placerat näst högst i förhållande till sig själv? Jesus Kristus, som bevisade sin lojalitet mot sin himmelska Fader allt intill en våldsam död mitt i Satans fientliga värld. ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som fanns också hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av denna orsak upphöjde också Gud honom till en högre ställning och gav honom i sin godhet det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Fil. 2:5—11, NW.

28. Paulus vittnar ytterligare om att Gud, den Högste, har gjort Jesus Kristus till en av de ”högre myndigheterna”, när han skriver: ”[Det] är i enlighet med hur hans krafts väldighet har verkat, den varmed han har verkat i fråga om Kristus, när han uppreste honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska, långt ovan varje regering och myndighet och makt och herradöme och varje namn som nämnes, icke endast i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma. Han lade också allting under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting för församlingen, som är hans kropp.” (Ef. 1:19—23, NW) ”Han är på Guds högra sida, ty han for bort till himmelen, och änglar och myndigheter och makter gjordes honom underdåniga.” — 1 Petr. 3:22, NW.

29. Vem befaller Gud oss därför med rätta att vara underdåniga? Hur visas vår underdånighet mot honom på ett symboliskt sätt?

29. Då Jesus på detta sätt har blivit upphöjd till platsen närmast Gud, långt över varje annan regering i denna världen eller i den som skall komma, så befaller Gud med rätta oss, som håller oss till hans organisation, att vara underdåniga Kristus Jesus såsom Huvudet för församlingen, som är hans kropp. För att visa en bild av denna teokratiska underdånighet hos församlingen under dess Huvud, Kristus Jesus, förblir de kristna hustrurna sina män underdåniga. För att visa att de är de ”högre myndigheterna” underdåniga, tillvällar de sig inte myndighet över männen i församlingen och sätter sig inte upp som lärare. (1 Kor. 14:33—35; 1 Tim. 2:11—13) När de får ett förordnande genom den teokratiska organisationen och tillfälligt innehar den tjänarepost som en man skulle bekläda inom församlingen, så underkastar de sig den regel som är uttalad i 1 Korintierna 11:10 (NW): ”Det är därför kvinnan bör hava ett myndighetstecken på sitt huvud för änglarnas skull.” Denna underdånighet är ett skydd för dem.

Den styrande kretsen

30. Vilka andra var högre myndigheter i det första århundradet? Varför?

30. Hela Kristi kropp skall vara förenad med Jesus i det himmelska riket i den värld som skall komma. Denna rikeskropp med Jesus Kristus såsom konungarnas Konung och herrars Herre kommer att utgöra Jehovas regeringsorganisation över universum. Det var under det första århundradet det sades, att ”Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen; för det första apostlar”. (1 Kor. 12:28, NW) I den teokratiska organisationen var alltså apostlarna, dvs. ”Lammets tolv apostlar”, närmast Jesus Kristus, Huvudet. (Upp. 21:14) Därför utgjorde de en del av de ”högre myndigheterna”, som var kristen själ skulle vara underdånig. Detta angives för oss genom olika skriftställen.

31. Hur anger Paulus ytterligare detta förhållande, till och med i fråga om sig själv?

31. Så till exempel talar Paulus om dem som då styrde inom hela församlingen och säger: ”Kom ihåg dem som styra eder, som hava talat Guds ord till eder, och när ni begrunda hur deras vandel utfaller, sök att efterlikna deras tro. Var lydiga mot dem som styra eder och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap, att de må göra detta med glädje och icke med suckan, ty detta skulle vara till skada för eder. Frambär mina hälsningar till alla dem som styra eder och till alla de heliga.” (Hebr. 13:7, 17, 24, NW) På intet vis, kunde detta ha avseende på politiska styresmän som tillsatts av kejsaren eller av den romerska senaten. Paulus säger att dessa heliga styresmän talade Guds ord till de kristna och att deras vandel visade tro som är värdig att efterliknas av kristna samt att de höll vakt över församlingens själar på det mest samvetsgranna sätt, emedan de måste avlägga räkenskap inför Gud. Paulus tillhörde denna styrande krets, och på ett antal ställen talar han om sin myndighet, som Gud hade givit honom i församlingen, för att han skulle uppbygga den och inte bryta ned den. — 1 Kor. 9:12, 18; 2 Kor. 10:8; 13:10; 2 Tess. 3:9.

32. Hur förhåller det sig med den styrande kretsen på jorden i våra dagar?

32. Enligt den teokratiska anordningen i våra dagar måste det finnas en styrande krets för Jehovas vittnens församling överallt på jorden. De verkliga förhållandena visar att denna krets är förbunden med Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap. Den styrande kretsen nu på 1900-talet är emellertid inte någon del av de ”högre myndigheterna”, såsom de tolv apostlarna var. Den är de osynliga ”högre myndigheterna” underdånig och endast representerar dem på jorden.

33. Vem är Huvudet och den förnämste Styresmannen? Vilken klass har han nu befordrat i tjänsten, och gör detta den klassen till en del av de högre myndigheterna?

33. Kristus Jesus är nu osynligen närvarande i sin andra parusia och är det fungerande Huvudet och den förnämste Styresmannen över sin församling. Han är den, vars födelse på jorden förutsades i Mika 5:2, vilken profetia är citerad i Matteus 2:6: ”Men du, Betlehem i Judaland, är alls icke den obetydligaste staden bland Juda styresmän, ty ur dig skall framträda en ledare som skall vara en herde för mitt folk, Israel.” (NW) I sin egenskap av Styresman med högre myndighet utser Jesus i denna sin andra parusia sin smorda slav-klass till en mera ansvarsfull tjänst och uppfyller därigenom sin egen profetia: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slav, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning, att han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47, NW) Men detta betyder inte, att han skulle göra den klass som utgör denna ”trogne och omdömesgille slav” till en del av de ”högre myndigheterna”, som för skarprättarsvärdet. Då förordnandet av denna trogna klass är teokratiskt, bör dess medlemmar respekteras, och deras tjänster bör med glädje tagas emot såsom från de ”högre myndigheterna”.

[Fotnot]