Lärde känna sanningen, innan det var för sent
DEN 6 juni 1950 dog den 60-årige Teodoro Barrameda i den elektriska stolen i Muntinlupa, Rizal, på Filippinerna. Han blev avrättad därför att han under det andra världskriget hade samarbetat med japanerna. Hans sak var mycket ovanlig och väckte stor uppmärksamhet bland befolkningen.
Från 1931 till 1933 hade denne man varit polis i Lipa. Sedan tjänstgjorde han som soldat, varefter han ägnade sig åt jordbruk. Kort före krigsutbrottet blev han intresserad av politik och anslöt sig till den filippinska Genap, en femtekolonnorganisation i Batangas. När japanerna kom, tog han anställning i deras ockupationsstyrkor som polis.
Då kriget var slut, ställdes han till ansvar och dömdes till livstids fängelse av fyra skäl. Han anklagades för att ha haft att göra med fyra amerikaners död, för att ha bränt en gammal kvinna till döds, kallblodigt ha mördat två blinda gossar och för att ha bistått fienden. Han nekade emellertid blankt till dessa anklagelser, som han förklarade var falska. När målet överklagades i högsta domstolen, förvandlade denna hans dom till dödsstraff i stället för livstids fängelse. Två gånger vädjade han till president Quirino om nåd, och två gånger vägrade presidenten att förändra domen. Alla mänskliga ansträngningar att rädda hans liv slog fel.
Då hände något. Under fängelsevistelsen kom Barrameda i beröring med budskapet om Guds rike och lärde känna Guds uppsåt att införa en ny, rättfärdig värld under sin älskade Konung, Kristus Jesus. Han började studera bibeln, kom till kunskap om sanningen, invigde sig åt att tjäna Gud och blev döpt den 12 juni 1949. Under det sista året av sitt liv tjänade han som ett av Jehovas vittnen där bakom fängelsets murar.
Avrättningsdagen kom, och order om dödsstraffets verkställande lästes upp av fängelsedirektören. Alla de närvarande blev högst förvånade över Barramedas fattning och lugn. I stället för att tillbringa sina sista timmar med att gråta och klaga och gå i mässan, som så många vidskepliga katolska fångar gör, sjöng denne man Rikets sånger av lov och pris till Jehova, tacksam över att han hade fått tillfälle att lära känna sanningen, innan han dog. Han talade också mycket med fängelsepersonalen och gav dem tröst och hopp. Hans samvete var rent. I okunnighet hade han blivit inblandad i politiska konflikter, men han var fullkomligt oskyldig till de barbariska brott som han skulle avrättas för. Han förklarade, att han var ”ett offer för uppdiktade anklagelser”, likt dr José Rizal, Filippinernas nationalhjälte.
Då han hade blivit förd in i dödskammaren, vägrade han att taga morfin eller kloroform, i det han sade: ”Det är bara den som är skyldig som vill bli bedövad.” Helt olik förhärdade brottslingar, som är hätska och bittra, bjöd han dem som spände fast honom i stolen vänligt farväl, i en sann kristens ande. — Matt. 5:44; Apg. 7:60; Rom. 12:14; 1 Kor. 4:2, 13.
Den sinnesstyrka och det upphöjda lugn som kommer över den som vet med sig, att han har rätt, gjorde ett starkt intryck på de närvarande vid Barramedas avrättning. Som reportern Virgilio Talusan skrev i Manilatidningen Daily Mirror: ”De sex tidningsmännen, som åsåg avrättningen, såväl som de andra vittnena prisade enstämmigt mannens mod. Men jag skall be att få anföra en avvikande mening. Jag tror, att det inte var mod utan resignation, understödd av mannens tro på en dom i livet efter detta.” Eller bättre uttryckt, Barrameda fruktade den allsmäktige Guden, inte dem som dödade hans kropp. Hans hopp stod till uppståndelsen, och likt rövaren som hängde på tortyrpålen bredvid Kristus överlämnade han sin sak åt den Högste Domaren och ägde hoppet om liv i den nya världens rättfärdiga paradis. — Matt. 10:28; Luk. 23:39-43.