De första kristna under romarväldet
SATAN är denna världens gud och furstlige härskare, och mänsklighetens stora massa befinner sig i slaveri under hans förtryckande organisation. Kristi rike, å andra sidan, är icke av denna världen. Hans lärjungar är ingen del av den, även om de lever kvar i den såsom sändebud för Jehovas nya värld. (2 Kor. 4:4; Joh. 15:19; 18:36; Jak. 4:4) Såsom sanna kristna har de en särskild kallelse, har fått ett gudomligt uppdrag och har Guds heliga ande som drivande kraft över sig för att utföra ett verk som består i att göra lärjungar av människor ur alla nationerna. (Matt. 28:19, NW) De första kristna, var trogna mot detta uppdrag, trots det att det gjorde dem impopulära, hatade, föremål för förföljelse.
Det fanns bara 120 i denna lilla skara kristna till att börja med. Men efter efter mindre än två månaders tid ökades den med 3.000. Därpå sprang antalet upp till 5.000. Arbetet växte, verksamhetsfältet utvidgades till att omfatta nya områden, och trots våldsam förföljelse från de ortodoxa judarna gick Guds vittnen ”omkring och förkunnade evangelii ord”. (Apg. 1:15; 2:41;4:4; 8:4) Apostlarna och andra färdades från hamn till hamn, och till lands begagnade de det ryktbara romerska militära vägnätet.1 I de förnämsta städerna upprättade de församlingar, och det var från sådana centralpunkter som budskapet om Riket spreds ut på landsbygden. Förutom vad Plinius, Clemens Romanus och Justinus Martyren har skrivit, säger Origenes uttryckligen, ”att många [kristna] hade gjort det till sin uppgift att inte bara gå igenom sina städer, utan också besöka byarna och lantgårdarna”.2
Till att börja med skrev den första tidens kristna brev. Men vilka brev! ”Om de kunde skriva sådana brev som dessa”, anmärker dr Goodspeed, ”vad slags predikningar tror ni då att de höll? Intet under att evangeliet så snabbt genomträngde den grekiska världen!”3 Apostlarna skrev för folket i gemen och följaktligen på den folkliga koiné-grekiskan, inte på den klassiska, och deras brev spreds vida omkring. (Kol. 4:16; 1 Tess. 5:27) Eftersom de första kristna hade sinne för böcker, inte endast samlade och utgav de Paulus’, Petrus’, Johannes’, Jakobs och Judas’ brev, utan utgav också berättelsen om apostlarnas verksamhet av Lukas och de fyra ”evangelisterna” i kodexform, ett sätt att inbinda böcker som blev populärt genom de kristna. (2 Tim. 4:13) Evangelieberättelsernas litterära stil är så högtstående, att ”intet slag av religiös litteratur har nått upp till den i fråga om tilldragningsförmåga och kraft”.3 Allt eftersom tiden gick, ägnade sig detta tidiga, icke inregistrerade, bibelsällskap av kristna också åt att översätta bibeln till andra språk — syriska, koptiska, latin osv.3
Sammanstötning med den hedniska världen
När den unga kristendomen i sin kraftfullhet och styrka bredde ut sig över det romerska riket, kom den att stöta på många besynnerliga religiösa teorier, filosofiska system och sedvänjor. Den stötte också direkt an mot den romerska statens ideologier. Det tycktes de demondyrkande hedningarna, som tillbad en härskara av olika gudar, mycket underligt, att dessa människor, som kallades kristna, trodde att det fanns bara en sann och levande Gud, som allena bär namnet Jehova.4 I hedningarnas ögon tycktes det besynnerligt, att dessa Guds tjänare inte hade några ståtliga tempel. ”Vi måste komma ihåg, att i nära tre århundraden hade de kristna inga kyrkobyggnader. De samlades i sådana privata hem, som hade rum som var stora nog att rymma dem vid deras möten.”3/2
De kristna hade dessutom inte heller några ryktbara statyer eller reliker. ”Bruket av bilder”, bekräftar Neander, ”var ursprungligen helt främmande för de kristnas tillbedjan och kyrkor och förblev det under hela denna period. Sammanblandningen mellan konst och religion och bruket av bilder i förbindelse med den senare framstod för de första kristna som ett hedniskt bruk.”2 De kristna hade inga imponerande gudstjänstformer eller något avlönat prästerskap.5 ”I den apostoliska kyrkan var predikandet och undervisandet inte begränsat till en viss klass, utan varje omvänd person kunde förkunna evangeliet för de icketroende, och varje kristen som hade gåvan kunde bedja och undervisa och förmana i församlingen.”6
De kristna förkunnade Kristus som sin frälsare i stället för kejsaren. Till och med deras bibliska läror angående sådana ting som äktenskapet, renhet i alla avseenden, ärlighet och rättvisa, fridsamt uppförande gentemot varandra, tåligt uthärdande av våldsam förföljelse, såväl som utövandet av kärlek, barmhärtighet och förlåtelse1 — allt detta betraktades av de icke troende hedningarna som uttryck för att de kristna ”förvände hela världen” eller ”vände upp och ner på världen”.
Tertullianus berättar, att hedningarna åt människoblod — ibland för att besegla en högtidlig överenskommelse, ibland som ett tecken på att något igångsattes, ibland som ett botemedel mot epilepsi. Men så gjorde inte de kristna! Tertullianus säger: ”Må eder villfarelse blygas inför de kristna, ty vi använder icke ens blod av djur i vår naturliga diet. Vi avhåller oss fördenskull från allt som är kvävt eller som har självdött, på det att vi icke måtte bli besudlade av blod på något sätt, inte ens om det är dolt i köttet. Slutligen sätter ni de kristna på prov, ni erbjuder dem korvar som är fulla med blod. Ni vet naturligtvis fullt väl, att det är förbjudet bland dessa, men ni önskar förmå dem till överträdelse.”7
”De första kristna, som sökte avhålla sig från avguderi, ansågs såsom mycket asociala människor. De var aldrig med vid offentliga fester och förlustelser. De deltog inte i nöjena på cirkus eller i amfiteatrarna.” 8/9/10/ Och varför inte? Cyprianus, som levde på den tiden, anger andra skäl än det offentliga avguderiet: ”En strid mellan gladiatorer förberedes för att tillfredsställa grymma ögons blodtörst. En man dödas till människors förlustelse, mord blir ett yrke, och förbrytelser inte endast begås utan till och med läres ut.”2
Romerska agenter ljög om de kristna för att uppegga både folket och myndigheterna mot dem.2 Utbrott av pöbelvåld inträffade ofta, och förfärliga skador och till och med döden blev de trogna kristnas lott.8
Tjäna Gud eller staten — vilketdera?
Det gällde samma gamla konfliktämne: vem skulle Guds tjänare tillbedja och lyda? Man kan inte tjäna två herrar, hade Kristus förklarat. De sanna kristna kompromissar aldrig i denna fråga. (Matt. 6:24; Apg. 4:19, 20) Liksom de i våra dagar vägrade att hylla Hitler med ”Heil”-rop, så vägrade de för nitton hundra år sedan att hälsa, böja sig ned inför eller bränna rökelse till kejsarens bild.8 ”Rom hade småningom blivit fullt av folk som utövade främmande kulter, vilka när det påfordrades av dem svor trohet mot kejsarens gudomliga ande. De kristna, som var starka i tron, kunde emellertid inte svära någon sådan lojalitetsed. Och därför att de inte svor trohet mot vad vi i våra dagar skulle anse jämställt med FLAGGAN, betraktades de som politiskt farliga.”11
Dessa Guds män visste, att ”konungarnas gudomliga rättigheter” bara är en myt, att flaggan eller statens emblem inte var någon symbol av frälsning och beskydd, och följaktligen kunde de inte svära trohet mot den. Men de var inte desto mindre lojala och lydiga mot staten i allt som inte berörde deras gudsdyrkan.12 Kristus hade förbjudit dem att vara upproriska mot staten. ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud’” (Mark. 12:17, NW) bjöd han dem, och just detta gjorde de. Justinus Martyren säger: ”Skatter och tullavgifter betalar vi noggrannare än alla andra människor åt dem som du har förordnat, alldeles som vi blivit lärda av honom. (Matt. 22:21) Därför dyrkar vi Gud allena, medan vi samtidigt tjänar dig villigt i alla andra avseenden.”2 I fråga om denna sak förklarade Tertullianus: ”Kejsarens bild, som förekommer på mynten, bör givas åt kejsaren, och Guds bild, som är i människan, bör givas åt Gud. Därför måste du givetvis giva penningarna åt kejsaren, men dig själv åt Gud. Ty vad återstår åt Gud, om allt tillhör kejsaren?”2
”De första kristna var redo att dö för sin tro. De vägrade att dyrka det hedniska Roms gudar. Eftersom de höll på freden, ville de inte tjäna i Roms kejserliga härar.”13 Romarna ”ansåg dem som vägrade att göra militärtjänst onyttiga för staten”9, men detta ändrade inte Guds syn på saken, och det var när allt kom omkring det enda som betydde något.
Dessa kristna gjorde inga invändningar mot eller sökte hindra kejsaren att kalla in hedningar till sin här. Detta hade han full rätt att göra, ty de var en del av denna gamla värld. Men när kejsaren uppfordrade Guds ords förkunnare, som tillhörde Jehovas rike och inte utgjorde någon del av djävulens värld, att kämpa för denna gamla värld i dess strider, då var det en helt annan sak. De bestickande argument som män sådana som Celsus (en latinsk författare på 100-talet) framförde är därför bara tomma ord. ”Straffar inte kejsaren er med full rätt?” frågade Celsus.” Ty om alla handlade som ni gör, skulle kejsaren bli lämnad åt sig själv, ingen skulle försvara honom, de vildaste barbarer skulle få makten i hela världen, och det skulle inte bli minsta spår kvar av den sanna visdomen, inte ens av er religion, bland mänskligheten. För ni skall inte inbilla er, att er Allsmäktige Gud skulle komma ner från himmelen för att strida för oss.”2/12
Förföljda för rättfärdighetens skull
”Om de hava förföljt mig”, hade Jesus förutsagt, ”så skola de också förfölja eder ... allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull.” (Matt. 5:10, 11; Luk. 21:12; Joh. 15:20, 21) Och så blev det. ”Det framgår avgjort både av Plinius’ brev och av Trajanus’ reskript, att de kristna kunde bestraffas enbart för namnet, eller för att de blott och bart bekände sig till kristendomen, utan att det behövdes någon specifikation eller bevisning i fråga om bestämda brott.”1 Överallt rönte de motsägelse. — Apg. 28:22.
De kristna på den tiden blev angripna av vetenskapliga författare sådana som Lukianos, Celsus, Porfyrios, Hierocles, och — som redan nämnts — ofta angripna och illa slagna av de vilseledda folkhoparna.14 Men i många andra fall var de styrande makterna ansvariga för förföljelsen. De kristnas möten blev sprängda med våld, deras biblar brändes, deras privilegier som romerska medborgare togs ifrån dem, de blev kastade i fängelse, och ibland blev de brända på bål eller utsträckta på tortyrbänken eller kastade in på en arena för att slitas i stycken av vilda djur. ”Allt slags raffinerad tortyr användes. Hedendomen, som kämpade för sin existens, lämnade intet medel oförsökt för att utrota en både föraktad och fruktad sekt.”8
Några historieskrivare15 haf haft motstridande meningar om orsaken till att Guds folk blev särskilt utvalt och gjort till föremål för förföljelse utan mått, men när man fattar stridsfrågan blir det mycket enkelt att förstå. Ett brev ställt till Diognetus, som levde i början av 100-talet, säger: ”De kristna är inte skiljaktiga från andra människor, vare sig i fråga om sin jordiska vistelseort eller genom språk och sedvänjor. De bor inte i särskilda städer, de använder inte något särskilt sätt att tala, har intet särpräglat levnadssätt. — De bor i grekernas eller barbarernas städer, alldeles som slumpen har tilldelat dem deras uppehållsort, och alldenstund de följer landets seder och bruk vad beträffar klädedräkt, föda och andra sådana saker, visar de ett sinneslugn och iakttager ett uppförande som är underbart och beaktansvärt för alla människor. De lyder de existerande lagarna, nej, de triumferar över lagarna genom sitt eget uppträdande.”2
Förföljelsen kom alltså inte därför att de kristna var underliga fanatiker. De var bara vanliga, ordinära människor, vad det dagliga livet angick. (1 Kor. 1:26—29) Men till och med detta förhållande gav anledning till förlöjligande från Celsus’ sida. Han ansåg det vara ”ett hån, att arbetare, skomakare, bönder, de mest oupplysta och tölpiga människor, kunde vara nitiska förkunnare av evangeliet”.2
Rom hade i verkligheten inga bättre undersåtar, ty de kristna ägnade regeringen och lagen och den fastställda ordningen större uppriktig respekt än några andra gjorde, oaktat att de blev betraktade som icke önskvärda medborgare.16 Som bevis för detta kallade Tertullianus domarna till vittne på, att de förbrytare som dessa dagligen hade att göra med, mördare, förförare, tjuvar osv., var hedningar, inte kristna. Fängelserna var visserligen fulla av kristna, men den enda anklagelsen mot dessa var just det förhållandet, att de var kristna.17 Alla kända fakta bevisade att Jehovas trogna tjänare under det romerska väldet var ”en sekt, bestående av människor av den oskadligaste, oförargligaste natur, som aldrig hyste den minsta önskan eller tanke som var skadlig för staten”.18
Är det inte märkvärdigt, att sådana goda människor skulle bli hatade och förföljda utan misskund? Här är orsaken, förklarar Tertullianus: ”De ägnar inga tomma, eller falska eller dåraktiga hedersbevisningar åt kejsaren” och de vägrar att deltaga i hedningarnas liderliga festligheter.5 Romarna var fördragsamma mot var och en, om han blott ville böja sig ned och tillbedja den totalitära staten och dess människogjorde gud, den till avgud upphöjde kejsaren.18 Till och med judarna klarade sig rätt bra genom att kompromissa i fråga om det som saken innerst gällde.1 ”Men de kristnas uppförande”, säger Mosheim, ”var raka motsatsen till detta, ty de försökte oförtrutet — utan att visa någon fruktan — att förmå romarna till att vända ryggen åt sina fåfängliga och dåraktiga vidskepelser och uppmanade oavbrutet medborgarna att sluta upp med dessa heliga riter och avskaffa dem.”18 ”Deras evangelium var inte något som var avsett blott för de invigda, ett hemligt mysterium, utan något som skulle förkunnas på hustaken, och de gjorde det till sin uppgift att förverkliga profeternas gamla paroll: ’förkunna goda nyheter.’”3
Förteckning över auktoriteter som citerats i denna artikel
1. Christianity and the Roman Government av E. G. Hardy, nytryckt 1925 efter 1894 års upplaga, sid. 122, 130, 95, 18, 19.
2. The History of the Christian Religion and Church During the Three First Centuries av Augustus Neander, översatt från tyskan av Henry John Rose, andra uppl., 1848, sid. 46, 182, 183, 162, 52, 159, 160, 52, 53, 40, 41.
3. Christianity Goes to Press av Edgar J. Goodspeed, sid. 11, 36, 76, 14, 75.
4. The Decline and Fall of the Roman Empire av Edward Gibbon, The Modern Library edition, band 1, kap. 16, sid. 450, 451.
5. A Source Book of Roman History av Dana C. Munro, 1904, sid. 170.
6. History of the Christian Church av Philip Schaff, band 2, sid. 124.
7. Tertullianus Apoloqeticus översatt av T. R. Glovér, IX, 9—15.
8. Early European Civilization av Hutton Webster, 1933, sid. 132, 233, 333, 334.
9. A History of Rome av George Willis Botsford, 1901 sid. 263.
10. The History of Medieval Europé, av Lynn Thorndike, 1917, sid. 64.
11. The Book of Culture av Ethel Rose Peyser, 1934, sid. 549.
12. A Short History of Rome av Guglielmo Ferrero och Corrado Barbagallo, 1919, sid. 280, 382.
13. From the Old World to the New av Eugene A. Colligan och Maxwell F. Littwin, 1932, sid. 88.
14. Cyclopcedia of Biblical, Theological and Ecclesiastical Eiterature av McClintock & Strong, 1871, band 2, sid. 271.
15. The Ancient World av Willis Mason West, 1913, sid. 538, 539.
16. History of Europé av James H. Breasted, 1920, sid. 272.
17 History of the Christian Church av Henry C. Sheldon, 1894, band 1, sid. 180.
18. Historical Commentaries on the State of Christianity av Johann Lorenz von Mosheim, översatt från tyskan av Robert S. Vidal och utgiven av James Murdock 1853, band 1, sid. 129, 130.