Det sanna Israel nu återupprättat
DET sanna Guds Israel har utförligt identifierats i den föregående artikeln, men några mycket betydelsefulla saker har vi inte behandlat. Något som ofta förbises, men dock är mycket viktigt, är att ingen av de två största judiska profeterna, Mose och Jesus, gav något hopp om en återställelse för det naturliga Israel. Nationen fick göra sitt val: antingen att visa lydnad för Guds bud, vilket skulle betyda liv, eller att visa olydnad, vilket skulle betyda död. Den valde det senare, och dess hus lämnades öde. (5 Mos. 11:26—28; 30:15—19; Matt. 23:38) De löften om en återställelse som så ofta citeras finner vi i Hesekiels, Jeremias och andra profeters skrifter. (Hes. 34:1—31; 36:1—38; Jer. 32:27—42) Men under vilka omständigheter gavs dessa löften?
Här har vi en punkt att särskilt lägga märke till. Löftena om att Jehova skulle samla tillhopa och återställa sitt förbundsfolk Israel till deras land gavs innan de fördes i fångenskap till Babylon år 607 f. Kr. Precis vid den förutsagda tidpunkten, sedan Juda land hade legat öde i 70 år, återvände en israelitisk kvarleva för att taga itu med arbetet att återuppbygga templet och muren, och för att åter utöva den sanna tillbedjan av Jehova. — Esr. 1:1—8; 3:1—13.
Detta återvändande var emellertid endast en uppfyllelse i miniatyr av profetian, endast en förebild eller skugga av ett mycket mera betydelsefullt återvändande vid en senare tidpunkt. (1 Kor. 10:6, 11, NW, som i marg. använder uttrycket ”förebilder” och ”i förebildligt syfte”, där 1917 har ”varnagel” och ”till en varnagel”) Nu blir därför frågan: Var detta en förebild till det naturliga Israels verksamhet i vår tid för att kolonisera Palestina, eller förebildade det återställelsen av det andliga Israel i våra dagar?
I förebilden i gångna tider omstörtade Jehova Gud det fördärvade Babylon och reste upp persern Cyrus (Kores), som främjade judarnas återvändande. Men det brittiska imperiet, som hade makten över Palestina sedan det turkiska väldet blivit brutet i första världskriget, var inte någon motsvarighet till Cyrus. Storbritannien motsatte sig upprättandet av en judisk stat och underlät att handla i överensstämmelse med sin egen Balfourdeklaration. Persien under Cyrus var den första stat som erkände de återvändande judarna, men Storbritannien var den trettiotredje nationen som erkände den nya judiska staten. Jehova återskänkte landet till det forntida Israel utan att de behövde strida för det, men nutidens sionister utkämpade våldsamma strider, och de områden som de inte vann genom erövring köpte de av arabiska jordägare.
I förebilden återvände de judiska fångarna till ett land som var alldeles öde, obebott, utan vare sig människor eller djur, men våra dagars kolonister fann Palestina bebott; Jerusalem var en blomstrande stad. I förebilden återvände judarna för att återuppföra Jehovas tempel. Våra dagars judar fann en muhammedansk moské på den plats där det forna templet låg, och de har inte gjort några ansträngningar för att avlägsna den. Och även om de gjorde det, har de inte något behörigt prästerskap, ingen som kan bevisa sig vara en avkomling av Aron. Så var det inte med dem som återvände från Babylon.
Israel inte teokratiskt
Det mest avgörande beviset för att de naturliga judarnas återvändande till Palestina inte har något att göra med bibelns profetior är att denna nya stat inte är teokratisk i någon bemärkelse. Dess konstitution förklarar tydligt att ”Staten Israel är en ... demokratisk republik”, inte en teokrati. På alla sätt är den tydligt en del av denna världen. Socialt och moraliskt är den inte bättre än andra nationer. I militärt avseende förlitar den sig inte på Jehovas arm; dess ledande statsmän håller rådplägningar med västmakternas militära rådgivare. I religiöst avseende har den sina olika sekter och grupper — ortodoxa, reformerta, konservativa, ateistiska — och inga av dessa kan göra anspråk på att vara Jehovas vittnen. (Jes. 43:10—12, AS) Politiskt sett har den sina vänster-, höger- och centerpartier, som strider sinsemellan om makten.
Israel anmodade Förenta nationerna — denna ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse” (Matt. 24:15, NW) — att ”bistå det judiska folket i att bygga upp dess stat och upptaga Israel i nationernas stora familj”. Detta skedde också, och den 11 maj 1949 blev Israel den femtionionde medlemmen, vilket allt var ett kränkande av Guds lag att hans förbundsfolk inte skulle sluta förbund med andra nationer. (5 Mos. 7:2; Dom. 2:1, 2; Jes. 31:1) Om Jerusalem var ”med sina barn i träldom” för nitton hundra år sedan, i hur mycket större träldom under denna babyloniska värld befinner sig inte våra dagars Israel! På alla sätt har Israel gjort sig till en del av denna gamla värld och är därför dömd till undergång inom kort vid Harmageddon, så som den judiske profeten Daniel förutsade för lång tid tillbaka. — Gal. 4:25; Dan. 2:44.
Vill någon kraftigt protestera mot denna framställning och påstå att republiken Israel verkligen har vissa teokratiska tendenser? Alla sådan påståenden visar sig emellertid vara ogrundade, när man undersöker dem. Ja, visst finns det en religionsminister i kabinettet, och visst tillämpas strikta lagar, som tillåter endast kött som slaktats enligt judiska föreskrifter att levereras till armén, och visst följes stränga sabbatslagar som praktiskt taget bringar det civila livet att stå stilla. Men allt detta är blott och bart mänskliga påfund och stammar i intet avseende från Jehova Gud eller hans messianske konung. William Zukerman, redaktör för publikationen Jewish Newsletter, förklarade i en artikel i Harper’s magazine (november, 1950) att sådana ”teokratiska” anordningar endast gav uttryck åt grundsatserna inom en mycket liten sekt, som händelsevis hade makten. Sådana personer som besökt landet menar att majoriteten av befolkningen är utan religion. Den 31 maj 1951 stod följande att läsa i New York-tidningen Times, under rubriken ”Israel tillbakavisar tanken på en teokratisk stat”: ”Premiärminister David Ben-Gurion i Israel försäkrade i går att hans nation under inga omständigheter skulle bli en teokratisk stat.”
Under det att en del röster höjs till förmån för ett återupprättande av Sanhedrin (forna tiders högsta domstol, bestående av rabbiner), under det några föreslår att en rabbinsk hierarki bör införas i Jerusalem, förmodligen med Vatikanen såsom mönster, och under det vissa religiösa fanatiker, som kallar sig själva ”stadens väktare”, terroriserar landet i en ansträngning att framtvinga ortodoxi, söker många andra överrösta dem med ropet: ”Vi vill inte ha någon teokratisk styrelse över oss!” Dr Abraham J. Feldman, president för den i föregående artikel omnämnda amerikanska rabbinorganisationen, ”varnade för att försöka upprätta någon form av teokrati i Israel”. Dr William F. Rosenblum sade: ”Det skulle vara ingenting mindre än en internationell olycka, om de fanatiska och ytterligtgående elementen i Israel skulle lyckas med att upprätta en teokrati.” Och under rubriken: ”Teokratisk styrelse ej önskad i Israel”, rapporterade New York-tidningen Times (30 mars 1951) : ”Moshe Shapiro, inrikes-, hälso- och immigrationsminister i Israel ... påstod att alla religiösa partier kraftigt satte sig emot vilka som helst teokratiska tendenser i hans land.” Det är så som det var för tre tusen år sedan när ”Jehova sade ... de hava förkastat mig, att jag icke skall vara konung över dem”. (1 Sam. 8:7, AS) Och det är som det var för nitton hundra år sedan, då de förkastade Messias för en världslig politisk styrelse: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren!”
Storslaget återupprättande av det sanna Israel
Bevisen är avgörande: Jehova handlar inte med det naturliga Israel som en nation betraktat. Det är i stället en kvarleva av det andliga Israel som återställts till en underbart gynnad ställning i Jehovas tjänst. Under det första världskriget blev denna kvarleva av Jehovas vittnen storligen smädad och förföljd och med våld tillbakaträngd av det större motbildliga Babylon, djävulens världsorganisation. (Upp. 14:8; 16:19; 17:5—18:21) Men år 1919 befriade den större Cyrus, Kristus Jesus, dem från deras fångenskap och återställde dem till deras arvedel, Guds rena tillbedjan och tjänst.
I olikhet med republiken Israel blev denna smorda kvarleva av det andliga Israel avskild från denna gamla värld och renades från den själviska politiken, den giriga kommersialismen och demonreligionen, vilka tillsammans utgör de officiella delarna av denna världen. (Jes. 52:11) I det de vägrade att förena sig med det vederstyggliga Nationernas förbund eller de Förenta nationerna gingo dessa hängivna Guds tjänare ut och fortsätter att förkunna att Guds teokratiska rike är människosläktets enda hopp. De hyllar Guds smorde konung, Kristus Jesus, och kungör att han nu har blivit insatt på tronen och regerar på det himmelska Sions berg. (Hebr. 12:22—24) Detta är därför den tid, då Sakarjas profetia, kapitel 8, verserna 20—30, går i uppfyllelse.
Under dessa förhållanden är det hög tid för alla människor av en god vilja att vakna upp för dessa sanningar. Det är i dessa invärtes judars mantelflikar — deras som i sanning prisar Jehova — som alla människor av en god vilja nu fattar tag, alldeles som Sakarja förutsade. Såsom ”tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken” säger dessa: ”Vi vilja gå med eder, ty vi hava hört, att Gud är med eder.” Må därför alla naturliga judar som önskar leva och prisa Jehova komma fram och förena sig med kvarlevan av det andliga Israel, den sanna Abrahams säd, och må de sätta sitt hopp och sin förtröstan till Guds messianska rike i stället för till den människogjorda republiken Israel. Må judar och icke-judar ur alla nationer skynda sig och säga: ”Låtom oss med hast gå ut för att bönfalla om Jehovas ynnest och för att söka härskarornas Jehova.”(Sak. 8:20—23, AS) Detta betyder evigt liv för dem i den nya världens paradis, den värld som är rättfärdig och står under en härlig teokratisk styrelse och som aldrig skall taga slut.