Istanbul

Ur en reseskildring från Sällskapets president, N. H. Knorr, och hans sekreterare, M. G. Henschel

SÖNDAGSEFTERMIDDAGEN den 16 december var klar. Vädret lämpade sig att flyga över Egeiska havet. Greklands mångfaldiga öar fångade vår uppmärksamhet, och det dröjde inte länge efter det att vi lämnat Aten, förrän vi kom in över Turkiets fastland nära Dardanellerna. Landet var snötäckt, ty föregående dag hade kraftiga stormar gått fram över Turkiet. Flygtrafiken var då inställd, eftersom inga flygplan kunde landa på Istanbuls flygfält. Vi såg, hur byarna på bergen låg inhöljda i snö, men sedan vi farit över Marmarasjön och kunde se Istanbul, kände vi oss bättre till mods, ty där fanns ingen snö. Vi blev glatt överraskade att vid flygstationen finna tjugo bröder, som hade kommit för att möta oss.

Endast några veckor dessförinnan hade bröderna fått reda på att Sällskapets president och hans sekreterare skulle komma till Istanbul för att tala till dem, och detta betydde att de blott hade något över fyra veckor på sig till att göra alla förberedelserna och till att inbjuda intresserade till det offentliga föredraget, som skulle hållas i armeniska kyrkans sal, som hade hyrts för ändamålet. Jehovas vittnens organisation har ännu inte blivit erkänd i Turkiet såsom en religiös sammanslutning, men de får hålla möten i byggnader som används för vanliga religiösa gudstjänster. Det var orsaken till att de hyrde den armeniska kyrkans hörsal. Föredraget kunde inte annonseras offentligt, utan vänner inbjöds muntligt och likaså välsinnade människor, som vittnena undervisar om de goda nyheterna, Herrens ord. Medan vi från flygplatsen for in till staden med buss, diskuterade vi därför ivrigt hur många som skulle komma att närvara.

Detta var vårt första besök i Istanbul, och i mörkret urskilde vi de uppodlade, böljande kullarna utanför staden och sedan vallarna och ruinerna till en gammal vattenledning. Kaffehusen var överallt fyllda av män. I affärsfönstren stod runda brödkakor uppradade på hyllor. Gatorna var belagda med kullerstenar, och spårvagnarna och de övriga samfärdsmedlen passade inte ihop med stadens gamla trånga gator. Vi erfor snart att det är lättast att ta sig fram till fots i denna stadsdel. Föga rörelse kunde iakttagas bland de hopträngda åkdonen. Gatorna var också till trängsel fyllda med folk, vilket erbjöd en intressant anblick. Vi kände att vi var i en annan värld, ty i Istanbul, ett världens vägskäl, bor människor av alla slag och från många nationer.

Den armeniska kyrkan, där mötena skulle hållas, låg strax intill vårt hotell på en angränsande gata. Vi blev alla glatt överraskade, då vi kom in i salen och fann att över hundra personer redan var samlade där. Då föredraget ”Skall religionen klara världskrisen?” hölls, var 150 personer närvarande. De som undervisat dessa människor var uppfyllda av glädje, ty härav märkte de att deras arbete burit frukt.

För att åhörarna skulle kunna förstå, vad jag sade på engelska, måste det upprepas på två språk, först på grekiska av tolken Anna Matheaki, en gileadit, och så måste broder Avrilios Kallinikou, som förstod grekiska men inte engelska, säga det på turkiska till gagn för de flesta av de närvarande. Alla lyssnade uppmärksamt och visade sin uppskattning av de tankar som lades fram. En hel del lärda män hade infunnit sig. Efter mötet följde en livlig diskussion.

De närmast följande dagarna var vi fullständigt upptagna med att dryfta problem med de fem ”lärarna” i Istanbul. Sällskapet har en Vakttornets bokhandel i staden, där man kan skaffa sig publikationer och hjälpmedel för bibelstudium på olika språk, och sedan ger ”lärarna” de intresserade privatundervisning. Problemen är mångfaldiga, men det huvudsakliga är språkproblemet. En av ”lärarna” berättade om ett studium som hon höll med fyra personer av vilka en var född i Ryssland fastän av ungersk härstamning, och han var medlem av den ryska ortodoxa kyrkan. Hans hustru tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkan och talade grekiska. En ung tyska, som bodde i samma hem, var romersk-katolik, och ännu en person som deltog i studiet var en tysk ingenjör, en lutheran som för tillfället bodde i Istanbul. Alla fyra hade olika sätt för sin gudsdyrkan och talade många språk. För att till fyllest kunna klargöra saker och ting måste lärarinnan ofta uttrycka sig på flera språk. Detta var möjligt, och det visar att Herrens ord blir kungjort och ”andra får” påträffas i Istanbul trots språksvårigheterna som ”lärarna” har att brottas med. En av dem talar engelska, grekiska, franska och litet turkiska och spanska; en annan tyska, svenska, franska, engelska och en smula turkiska.

Då ”lärarna” går på besök till sina studiegrupper, får de ofta lov att taga med sig biblar på tre olika språk för att helt kunna taga vara på det intresse de funnit. Att samtala med ”lärarna” och dryfta deras problem i samband med arbetet visade sig vara mycket intressant. Vi hoppas att den dag skall komma, då vi kan anskaffa en egen möteslokal och inte längre behöver låna andras.

Vi hade också möjlighet att träffa samman med tjänarna från den grupp av vittnen som tillvaratar Rikets intressen. De ställde många frågor om hur arbetet bäst kunde organiseras, och vi tillbringade en hel kväll tillsammans med 14 av dem. Bland annat poängterades kraftigt nödvändigheten för tjänarna att vårda sig om Guds hjord och att de måste bistå Herrens ”andra får” genom att sätta det rätta exemplet för dem och vara vänliga, tålmodiga och flitiga i sitt arbete. I Turkiet måste Guds rikes förkunnare bruka takt och tala med dem som de finner intresse hos. Man kan nämligen inte gå omkring ute på gatorna och predika evangelium eller ens gå från hus till hus, så som våra evangelieförkunnare kan göra i de flesta andra länder. Enligt Turkiets egendomliga lagar får man inte gå omkring och tala för sin religion med vem som helst. Den enda möjligheten är att få tag på dem som är intresserade och studera med dem. Detta fordrar tålamod och verklig uthållighet; det är emellertid på sin plats att omtala, att de två systrarna i medeltal per månad använder över 160 timmar i sitt undervisningsarbete och leder omkring 25 bibelstudier var i veckan. När någon nitiskt driver på i arbetet, ja, då skaffar han sig tid till att göra så, även om svårigheterna är större i Istanbul än i andra länder.

Sista kvällen vi var där hölls ett möte till i den armeniska kyrkans sal. Broder Henschel och jag talade till ”lärarna” för de personer som visar intresse för rikesverksamheten i Turkiet. Det var 44 närvarande och de var mycket glada. Det var en ovanlig upplevelse för dessa Jehovas vittnen i Turkiet att ha en stor, gemensam sammankomst. Om man jämför siffran 44 med siffran för den offentliga sammankomsten, framgår det att till den senare hade mer än ett hundra välsinnade personer infunnit sig förutom vittnena själva.

Det turkiska språket är förstås det förnämsta, och man kan klara sig mycket väl med det i staden, men där finns tusentals greker, armenier, tyskar, spanjorer, fransmän och människor från ytterligare andra nationer. Istanbul har varit medelpunkten för många religiösa stridigheter, en stad där öst och väst möts och där många levnadsfilosofier strider emot varandra. Endast en sak skall medföra fred och lycka för dessa människor, och det är den allsmäktige Gudens rike. Olikheterna i språk, idériktningar och religion skall tagas bort. Den uråldriga staden, där folkhoparna pressar på varandra så att de trånga, steniga gatorna blir oframkomliga och där tusentals gatuförsäljare, riktiga trashankar för det mesta, ropar ut sina varor, skall jämte den övriga gamla tingens ordning ersättas med Guds nya världsorganisation, och då skall man fritt kunna samlas och tillbedja Jehova hela jorden utöver.

Ett vittnesbörd håller på att avges i Turkiet, men det är inte på långt när vitt utbrett. De som finns där är nitiska i sin tjänst och deras antal har ökats. Vi önskar dem Jehovas fortsatta rika välsignelse.

På onsdagsmorgonen, den 19 december, kom flera av bröderna till flygbolagets kontor för att säga adjö till oss. De fem ”lärarna” och två av de andra följde med till flygfältet. Det var mycket kallt och snöade lätt. Detta hjälpte oss att förstå, vilken väderlek de måste finna sig i denna tid på året, ty vi hade regn och snö under hela vårt besök. Men deras nitälskan för Herren övervinner dessa svårigheter och Jehova ger tillväxt.