Frågor från läsekretsen

● I vilken utsträckning måste en hustru vara underordnad sin man? En syster t. ex. har huset överfyllt med krukväxter, och hennes make säger, att om hon tillbörligt underordnade sig honom, så skulle hon göra sig av med dem. En annan hustru bjuder hem någon till middag, utan att rådgöra med maken, och eftersom han inte visste om det, gör han invändningar. Vidare rättar en hustru sin man vid ett studium, och han opponerar sig emot hennes förfarande. De judiska kvinnorna måste ha känt sig mycket mindervärdiga under Talmuds förordningar. Bör vi systrar i sanningen känna det på liknande sätt nu? — M.M., British Columbia, Kanada.

Den fulla innebörden av en gift kvinnas ”undergivenhet” gentemot sin man är något som en gift, plikttrogen kvinna bör få erfara, hellre än att vi skulle redogöra för den i hela dess omfattning. I frågan nämnes ”Talmuds förordningar”, och det är just sådana vi har försökt undvika att hopa vare sig för gifta kvinnor eller för gifta män, och därför har vi underlåtit att gå in på detaljer och specificera vad de kan eller bör göra eller inte göra under de eller de omständigheterna. De båda första exemplen, som dras fram i frågan, tycker vi mycket väl belyser hur ändlöst det vore att försöka ställa upp regler för alla omständigheter, och visar, hur vi skulle blanda oss i rent ut sagt barnsliga och småaktiga meningsskiljaktigheter, vilka inte borde åsamka någon svårighet för äkta makar som är i sanningen och som ledes av gudomliga principer, i stället för att önska få en noggrann definition av sina ”exakta rättigheter”. Vad det angår, om en hustru bör rätta sin man vid ett studium, så har detta blivit särskilt besvarat i Vakttornet för den 1 september 1949, i synnerhet i paragraf 27. Goda råd för både äkta män och hustrur står att finna i Efesierna 5:21—33, 1 Timoteus 2:9—15 och 1 Petrus 3:1—12.

Hur hon skall visa undergivenhet är någonting som hustrun själv måste komma till klarhet om i det hon kommer ihåg det som aposteln Paulus i Efesierna 5 säger att hon bör ådagalägga, nämligen ”djup respekt för sin man”. I apostlarnas brev lovordas kvinnor från forna tider för att de visade djup respekt för sina män, på grund av den teokratiska ställning som dessa intog. Ibland kan något uttryck för undergivenhet vara motbjudande för en hustru på grund av den förödmjukelse det innebär, men om hon inte desto mindre underordnar sig, inte för att bli tillfreds med sig själv och inte för att endast tillfredsställa sin man, utan om hon gör det såsom för Herren Jesus, vars brud hon föreställer, då kan hon lättare svälja förödmjukelsen, hon har ett godtagbart skäl för den, och den blir en dygd för henne, som det säges i 1 Petrus 3.

Undergivenhet från hustruns sida, även när den känns smärtsam, är något som en hustru självmant ådrar sig, när hon svarar ”Ja” på vigselförrättarens fråga. Detta är en del av den ”bedrövelse i sitt kött”, som Paulus påpekade för dem som ville gifta sig, att de komme att utsätta sig för. (1 Kor. 7:28, NW) Apostlarna säger, att om vi är slavar måste vi vara undergivna de husbönder som är svåra att vara till lags lika väl som de goda och resonliga, allt av den orsaken, att vi skall kunna rekommendera sanningen åt våra husbönder såväl som åt utomstående iakttagare. Apostlarna talar gärna om detta i samband med lydnad från barns och hustrurs sida, som Paulus gör i brevet till efesierna, då han i tur och ordning behandlar undergivenhet i fråga om hustrur, barn och slavar. (Ef. 5:21—6:9) Men i förbindelse härmed gav Paulus också de äkta männen råd och visade dem att de inte skulle vara befallande eller kärlekslösa gentemot sina hustrur, utan behandla dem som sitt eget kött. Hustrurnas undergivenhet och lydnad är alltså något som de själva måste komma underfund med och utforma, men i enlighet med gudomliga principer och i kärlek.

● Ett barn får leva därför att dess föräldrar har överlämnat sig åt Gud. Ett annat dör tillsammans med sina ogudaktiga föräldrar. Somliga människor får höra budskapet om Riket och får leva. Andra kanske aldrig får höra det och dör i Harmageddonstriden. De har inte samma möjligheter. Kräver inte rättvisan lika tillfällen och möjligheter? — L. S., Ohio.

Rättvisan kunde kräva vars och ens död, eftersom ingen är rättfärdig i sig själv. Alla är syndare och får skörda syndens lön, döden. (Rom. 3:10; 6:23) Det var inte rättvisan, utan kärleken, som föranledde anordningen med återlösningsoffret, och dess värde eller förtjänst tillhör Gud och Kristus att brukas av dem som de finner för gott. Vilka är väl vi, att vi skulle föreskriva för dem, hur de bör handla med det som tillhör dem? I en liknelse berättas det om hur några vingårdsarbetare försökte ge föreskrifter åt sin arbetsgivare, eftersom de tyckte att de inte blivit rättvist behandlade, och hur de blev skarpt tillrättavisade. (Matt. 20:1—16) Eftersom Gud i sitt ord har visat att han ibland handlar enligt principen om familje- och samhällsansvarighet, och eftersom vi förstår att en del händelser, då han tidigare handlat så, förebildar Harmageddon och betyder att värdet av återlösningsoffret blir förvägrat dem som blir tillintetgjorda, vilka skäl har vi då att påstå att han borde handla stick i stäv med dessa principer? Lika tillfällen för varje människa? Vilka skriftställen fastslår att detta är en av Guds principer och åsidosätter familje- och samhällsansvarigheten?

Att i fullständig mening sörja för lika tillfälle åt var och en skulle i själva verket innebära vida mera än bara att låta var och en höra budskapet. Det finns många inflytanden utanför en människas kontroll, som påverkar hennes inställning till sanningen. Ogudaktiga föräldrar, som undanhåller sina små barn budskapet, är bara en sådan faktor. Förtryckande härskare, som undanhåller det från folken som står under deras välde, är bara en annan faktor. Det finns många fler. I ett hednaland har kanske Riket predikats i många år, utan att man förmärkt något nämnvärt resultat bland dem som är genomsyrade av sin ”infödings”-religion. Är det deras fel att de föddes och uppfostrades i en miljö, som förvred deras sinnen så att de inte kan nås av sanningen? Somliga nationer och raser tycks ha halsstarrighet som en av sin utrustning. Andra kännetecknas av egenskaperna ödmjukhet och läraktighet. Flera av den förra gruppen förkastar sanningen; flera av den senare tar emot den. Inte många visa eller mäktiga eller av förnämlig släkt tar emot sanningen — det är inte Guds uppsåt. Han utväljer uppsåtligt flera av de dåraktiga och svaga och ringa för att bringa de stora i denna världen på skam. (1 Kor. 1:26—31) Det är alltså inte bara ogudaktiga föräldrar eller diktatoriska härskare, som inverkar på en människas öde. Andra ting, utanför hennes kontroll, så som den ras eller nation hon tillhör, eller den ställning i samhället, vartill hon blivit född spelar en stor roll.

Förutom dessa större skiljaktigheter finns det mycket annat som inverkar. Någon har blivit uppfostrad av strängt katolska föräldrar och är nu gammal. En annan har blivit fostrad av föräldrar, som inte inpräntade någon falsk religion hos honom och är ännu ung. Båda får höra sanningen för första gången. Har de lika tillfällen och möjligheter? Inte i fullständig mening, ty det är lättare för det unga, böjliga sinnet, fritt från falska läror, än för det gamla sinnet, som redan hårdnat och är fyllt av felaktiga trosuppfattningar, att omfatta sanningen. En tredje person kanske har blivit uppfostrad i sanningen. Är inte dennes tillfällen och möjligheter att taga emot sanningen, när han når den ålder, då han själv får bära ansvaret, långt bättre än andras? Helt visst är det så. Vi kan inte bortse från den viktiga roll som fostran i hemmet har, vilket visas av Ordspråksboken 22: 6. De olika miljöerna i hem och skola, på fabriker och kontor påverkar en persons sinne, både när det gäller inställningen till livet och förmågan att tänka. ”Låt icke vilseleda eder. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1 Kor. 15:33, NW) Detta fördärv kan fortgå till dess en människa blir lik ett förståndslöst djur och inte duger till annat än att förgöras. (2 Petr. 2:12) En brottslig värld, en diktatorisk nation, ett degenererat samhälle, ogudaktiga föräldrar, dåliga lekkamrater — allt detta utgör olika detaljer i den miljö, där ett barn växer upp, som kan fördärva det i dess utvecklingsår så att det, när det blir äldre, inte kan ändra eller bättra sig. Ärvda egenskaper kan också göra det lättare för den ene än för den andre att fatta sanningen. Fullständigt lika möjligheter är alltså inte så lätt att åstadkomma som att bara låta folk få höra budskapet.

Låt oss betrakta saken från en annan synpunkt. Somliga kommer under dom nu och får höra budskapet. Andra får det under den tusenåriga regeringen. Otvivelaktigt kommer det att bli lättare att omfatta sanningen då, i en rättfärdig ny värld. Och om vi söker finna sak emot Gud för att det är så, kan man ställa denna fråga: Hade de trogna människorna före Kristus lika möjligheter och tillfällen? De blev inte erbjudna en tillvaro i himmelen såsom odödliga, oförgängliga andliga skapelser, vilka får privilegiet att regera med Kristus och träda fram inför Jehova själv. Deras jordiska lön motsvarar inte den högre kallelsen. Och hur är det med de ”andra fåren” nu, bör de knota gentemot Gud, därför att de inte har samma möjlighet som de smorda att få komma till himmelen?

Resonemanget om ”lika tillfällen och möjligheter” har sin rot i den mänskliga benägenheten att tillmäta människan för stor betydelse. Vi bör inte begå samma misstag som Adam och Eva och försöka avgöra vad som är gott och vad som är ont, vad som är rätt och vad som är orätt. (1 Mos. 3:4—6, 22) Vi måste vara villiga att skjuta våra egna tankar åt sidan för att ge plats åt Guds tankar, så att vi kan rätta oss efter Guds principer, som kommer till uttryck i hans ord, även i fråga om det vi här dryftar, familje- och samhällsansvar. (Jes. 55:8, 9) Om vi frigör oss från fördomar och ensidigt inriktade mänskliga idéer, kan vi se saker och ting så som Gud ser dem, i det vi rätt uppskattar den stora Krukmakarens makt över skapelser av ler, hans skapelser, att han kan göra ett kärl till hedersamt bruk och ett annat till vanhedrande bruk, att han kan visa sin härlighet och sin barmhärtighet genom det ena kärlet, och genom ett annat kan han efter mycken långmodighet visa sin rättfärdiga vrede mot det som är ont. Om Jehova väljer att göra något, ”vad betyder väl det? O, människa, vem är då du egentligen, att du skulle svara emot Gud?” (Rom. 9:24, 20, NW) Hur bör vi, som blivit så gynnade att vi får vara i sanningen, reagera, då vi inser, att det kanske inte ges en sådan likhet i fråga om tillfällen som vi tidigare menade i vårt ofullkomliga mänskliga sätt att betrakta saker och ting? Det borde göra oss oändligt ödmjuka och fylla oss med tacksamhet till Gud för hans oförtjänta godhet mot oss. Och hellre än att önska att Gud skulle rätta sig efter våra idéer om hur människor skall bli frälsta, bör vi, om vi verkligen är bekymrade för dem som ännu inte har hört budskapet, göra allt som står i vår makt för att se till att de får höra, som ett resultat av vår egen nitiska förkunnareverksamhet. Låt alltså ditt nit i vittnandet bli det verkliga måttet på din omtanke om människorna.