Försåtligt försök att rubba tilliten till Guds ord
GUDS ORD, bibeln, har alltid haft fiender. I gångna tider tjänade dessa fiender djävulens syfte genom att överantvarda biblar, bibelöversättare, bibelutgivare och även vanliga bibelläsare åt lågorna. I vår tid tjänar otrogna människor djävulens syfte på mera försåtliga sätt, men de tjänar likafullt hans syfte.
Ett färskt exempel härpå utgör artikeln ”The truth about the Bible” (Sanningen om bibeln), som stod att läsa i den amerikanska bildtidningen Look i dess nummer för den 26 februari 1952. I ett försök att skapa sensation framhålls som något nytt, att de lärde är ense om att Markus 16:9—20 inte är någon del av den ursprungliga bibeln. Detta ställe säger bland annat att de troende ”skola taga ormar i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem”. Artikeln påpekar också att Johannes 8:1—11, berättelsen om kvinnan som blivit beträdd med äktenskapsbrott, inte är en del av det som Johannes ursprungligen skrev, och att 1 Johannes 5:7, som enligt AV och en äldre svensk översättning lyder: ”Ty det är tre som bära vittnesbörd i himmelen, Fadern, Ordet och den helige Ande; och dessa tre äro ett”, likaså är ett oäkta tillägg till texten. Ett antal smärre, tvivelaktiga ställen anges också.
Sedan man givit dessa exempel kommer man med påståendet att de lärde är ense om att det finns mellan 20.000 och 50.000 felaktigheter i bibeln. Kommer inte detta att leda det stora flertalet läsare, som inte känner närmare till förhållandena, till att tro att det i bibeln finns 50.000 sådana oäkta texter som Johannes 8:1—11 eller Markus 16:9—20? Men är det verkligen så? Nej, det är en omöjlighet! Det skulle inte bara vara bokstavligen omöjligt att i bibeln finna 50.000 sådana oäkta textstycken, utan det skulle också vara omöjligt att i bibeln finna 50.000 oäkta texter lika 1 Johannes 5:7 (AV), som talar om tre gudar i en. Varför? Därför att det i hela bibeln (AV) bara finns 31.173 verser. Samma översättning har emellertid 3.566.480 bokstäver.
I själva verket är den omnämnda artikeln ett försåtligt försök att rubba tilliten till bibeln genom att framställa som något nytt och sensationellt de allmänt kända fakta beträffande vissa oäkta textstycken, som man en gång trodde hörde med till bibeln. För mer än 150 år sedan framhöll den tyske textkritikern Griesbach, på vars textrevision bibelutgåvan The Emphatic Diaglott (ett grekiskt-engelskt ”Nya testamente”) är grundad, att dessa textstycken inte är en del av bibeln.
Artikelförfattaren ådagalägger brist på insikt i det han skriver om, när han kallar Vatikanhandskriften och den sinaitiska handskriften för papyrushandskrifter, då det däremot är väl känt att dessa är betydande pergament- handskrifter; dvs. de är skrivna på särskilt berett fint kalvskinn och inte på papyrus från vattenväxten med samma namn. Påståendet att det största antalet felaktigheter gjordes före år 200 e. Kr., vilket en del textkritiker nu gör gällande, visar också brist på kunskap. Varför det? Därför att ju närmare vi kommer tiden för det ursprungliga nedskrivandet, desto mindre sannolikt är det att avsiktligt manipulerande med texten inte skulle uppmärksammats, och därför bör sådana felaktigheter ha varit begränsade till mindre skrivfel, som inte inverkar på äktheten av det nedskrivna.
Dr Hort, en av de skickligaste textkritiker som någonsin levat, avger ett vittnesmål som är lämpligt att återge här. Enligt honom är sju åttondelar av orden i ”Nya testamentet” odisputabelt äkta; och om man förbigår olikheter i fråga om stavning är det bara ett ord av sextio som är tvivelaktigt. Och av dessa är det antal som företer väsentliga olikheter så litet, att dessa ord ”knappast utgör mer än en tusendel av hela texten”. — Textual Criticism of the New Testament (1912), sid. 6.
Ja, för dem som studerar bibeln med tro på Gud bjuder det stora antalet mindre felaktigheter, som kan ha smugit sig in i bibeln, inte på någon sensation. De som har någon större betydelse smög sig in i den så långt fram i tiden att de lätt kan upptäckas och uteslutas. Till exempel 1 Johannes 5:7, som tycks bevisa treenighetsläran, återfinns inte i någon grekisk handskrift tidigare än på 1400-talet; och denna vers kom då in i texten bara på grund av ett bedrägeri, vars fakta är omtalade i historien. Historien visar att en man vid namn Stunica, en katolsk auktoritet på femtonhundratalet, beklagade sig över att den katolske bibellärde Erasmus hade uteslutit denna text ur sina två första upplagor av ”Nya testamentet”. Erasmus lovade att införa den om Stunica kunde påvisa en enda grekisk handskrift som innehöll versen i fråga. Detta gjorde Stunica, men det visade sig sedan att den grekiska handskrift, som innehöll denna text, hade blivit ”rättad” efter en latinsk handskrift, som innehöll 1 Johannes 5:7 på grund av ett särskilt tillägg. Om det inte hade varit för detta bedrägeri, är det mycket osannolikt att denna text någonsin skulle kommit in i Konung Jakobs översättning. [Denna text uteslöts redan i 1878 års sv. övers. — Övers, anm.]
Förnuftiga människor kommer att godtaga omständighetsbevisen i denna sak. År 1947 hittades till exempel en rulle av Jesajas bok nära Döda havet. Denna handskrift, som är omkring ett tusen år äldre än någon annan text av Jesaja, som man tidigare funnit och kunnat avgöra åldern på, uppvisar i alla fall inga väsentliga olikheter trots denna stora tidsskillnad. Ett tusen år med allt fler och fler avskrifter och dock inga väsentliga förändringar!
Ytterligare bevis för Skriftens äkthet finner vi i arkeologiens vittnesbörd. Den välkände brittiske lärde Sir Frederic Kenyon säger i sin bok The Bible and Archaeology, sid. 279, 280: ”Även om arkeologien ännu inte sagt sitt sista ord, fastslår de redan uppnådda resultaten, vad tron bör låta oss förmoda, nämligen att bibeln bara kan vinna på att kunskapen tillväxer.” Albright, en framstående amerikansk arkeolog, avger ett liknande vittnesbörd, då han säger att ”inga upptäckter har gjorts som på minsta vis kan rubba ens tro på bibeln”.
Och där finns många fler bevis för bibelns äkthet: samstämmigheten hos de omkring fyrtio nedskrivarna, fastän dessa levde vid så vitt skilda tider och på vitt skilda platser; den uppenbara ärligheten hos nedskrivarna; det vittnesbörd som profanhistorien ger och sist, men inte minst, uppfyllelsen av bibelns profetior.
Ja, hur skulle det kunna vara sådan samstämmighet mellan de olika bibelskribenterna, ifall 50.000 betydande felaktigheter hade insmugit sig i texten? Hur skulle oräkneliga arkeologiska upptäckter kunna bekräfta den bibliska redogörelsen, ifall bibelns blad innehöll 50.000 betydelsefulla oriktigheter? Hur skulle vi kunna lägga märke till uppfyllelsen av så många bibliska profetior, om ett 50.000-tal ord inte var inspirerade? Det är tydligt, att de många skrivfelen är av ringa betydelse.
Vår tids högre bibelkritiker, som kör med idén att hela bibeln innehåller en mängd felaktigheter, försöker härigenom på ett försåtligt sätt rubba tilliten till Guds ord. Och då de använder dessa så kallade fakta som en förevändning för sin bristande tro på bibeln, är de vår tids motsvarighet till de religiösa ledarna på Jesu tid, som silade bort myggor och svalde kameler. (Matt. 23:24, NW) De förkastar 99.9 procent därför att man kan betvivla att 0.1 procent är äkta!