En mogen syn på överlåtelsen åt Gud
1. Om mogenhet är nödvändig för alla, vad är det då som därnäst behöver avhandlas?
I DEN förra artikeln nämnde vi om vår avsikt att avhandla de inledande steg eller åtgärder, som är nödvändiga för att vi på rätt sätt skall börja vandra på den väg där vi kan få ”visheten från ovan”. Också i detta hänseende är Guds ande nödvändig för att vi skall bli mogna nog att på ett skriftenligt sätt förstå frågan om vårt överlämnande av oss själva åt Gud.
2. Vilket är det första inledande steget, och gäller det i alla fall?
2. Det första nödvändiga steget i riktning mot ens överlåtelse av sig själv består i att ”man vänder sig till Jehova”. (2 Kor. 3:16, NW) Detta gäller i det fall då någon förut har varit medlem av ett religiöst system i kristenheten, det nutida Babylon, likt judarna i den första församlingens dagar, vilka var bundna vid sitt judaistiska system. Det gäller också i dens fall, som likt atenarna inte har bekänt sig tillhöra Guds förbundsfolk. Aposteln Paulus talade om båda dessa fall, varav vi kan lära en hel del.
3. Hur pekar Paulus på roten till judarnas svårighet, och av vilken vikt är tron i detta hänseende?
3. Beträffande judarna förklarade han att de var storligen gynnade genom att de fick lyssna till Jehovas ord, som fanns i Mose skrifter, i det ”gamla förbund” som ingicks med denne. Likväl skred de som nation betraktade inte framåt mot vishet och förstånd. I stället var det så som Paulus säger: ”Deras sinnens uppfattning blev förslöad”, och ”ett täckelse ligger på deras hjärtan”. Å, detta var alltså orsaken till deras svårighet. Det var inte det att de saknade sinnets förmåga, men de hade inte den rätta hjärtats åstundan, som skulle ådagaläggas genom en ande av tro och ödmjukhet. På ett annat ställe sätter samme apostel fingret på den djupast liggande orsaken till den orätta hjärteinställningen, när han varnar sina hebreiska bröder för ”ett ont hjärta, som saknar tro på grund av att det drager sig bort från den levande Guden”. Vi kan alltså inte börja göra framsteg i rätt riktning, om vi inte vänder oss till Jehova i tro. Den regel som aposteln uttalade gäller för varenda människa, utan något undantag: ”Det är utan tro omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” — 2 Kor. 3:14—16; Hebr. 3:12; 11:6; NW.
4. Är stora välsignelser och privilegier ställda i utsikt för dem som uppriktigt vänder sig till Jehova?
4. Lägg nu märke till den härliga framtidsutsikt, som öppnar sig för den som vänder sig till Jehova i uppriktighet och sanning, och när du ser den riktning hans väg följer, kommer du att känna igen de välbekanta milstolpar, som vi gav akt på i det som vi just har studerat. Ty i 2 Korintierna 3:16 till och med 4:6 (NW) går aposteln vidare och förklarar, att när täckelset blir avlägsnat, blir vi befriade från villfarelsens mörker och träldom och kommer till den plats (Herrens organisation, Sion) och in i det förhållande, ”där Jehovas ande är”, där det finns frihet att tränga in i djupheterna och bli ”förvandlade” genom att vi får våra sinnen omdanade, så att vi kan återspegla och utstråla Jehovas härlighet, vilket alltsammans är alldeles som om det vore gjort av Jehovas ande. Alla de som på detta sätt är gynnade i Sion har ett härligt ”ämbete” att låta ”ljuset lysa fram ur mörkret”, för att andra fångar må bli frigjorda från träldom under ”denna tingens ordnings gud” genom att vi ”göra sanningen uppenbar” för ”varje mänskligt samvete”. — Jes. 59:21; 60:1.
5. Föreskrives ett liknande handlingssätt för dem som förut inte har fört någon bekännelse på läpparna, och blir alla uppmanade och uppmuntrade till att söka Jehova?
5. I fråga om dem som tidigare inte har bekänt sig tjäna Jehova Gud bör vi lägga märke till att Paulus i huvudsak föreskrev samma handlingssätt för dem som han talade till i Aten. Också de måste ”söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom, ehuru [till vår uppmuntran] han i själva verket icke är långt borta från någon enda av oss”, och fastän ”Gud har haft överseende med denna okunnighets tider ... bjuder han nu människorna, att de alla överallt skola göra bättring”. (Apg. 17:27, 30, NW) Det grekiska ord som återgivits med ”göra bättring” uttrycker egentligen den tanken att man förändrar sitt sinne, att ”man vänder sig till Jehova”. Guds ord uppmuntrar och uppmanar på allt sätt alla, vilken kurs de än tidigare kan ha följt, att ta detta inledande steg, som består i ånger och bättring, och få sitt hjärta rätt inställt. Låt oss till exempel tänka över följande nådefulla uttalanden: ”Söken HERREN [Jehova], medan han låter sig finnas; åkallen honom, medan han är nära. Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till HERREN [Jehova], så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.” Ty ”till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord”. — Jes. 55:6, 7; 66:2.
6. Vilka två viktiga ting är det man i vanliga fall först inser, när man kommer till kunskap om sanningen?
6. Och vad kommer så därnäst? Låt oss som en illustration ta ett fall där någon helt nyligen har kommit i beröring med Jehovas vittnen och genom deras hjälp har kommit att uppskatta kunskapen om sanningen om Jehovas härliga uppsåt och nåderika föranstaltningar. Han har vänt sig bort från sitt förra handlingssätt och har vänt sig till Jehova, ty han inser att han har blivit förd ut ur mörkret in i ljuset. Han ser nu den allt dominerande stridsfrågan om Guds universella suveränitet, och han vet enligt Guds ord att den inom kort skall bli avgjord inför hela skapelsen, en gång för alla, i striden vid Harmageddon, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Han vet att det kommer att bli triumfen för Guds rike, då dess rättfärdiga härar strider under Jehovas smorde ”konungars Konung”, och att den förutsagda segern är absolut viss, ty alltsedan 1914 har Jehova hånat sina fiender och lett bespottande åt dem och sagt: ”Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.” Han känner sig hänförd över att ha fått sin syn upplyst till att se detta, och han ser också i Guds ord att i denna ”ändens tid” måste ett angeläget arbete av stor vikt utföras; Guds ”sällsamma verk”, ett verk som består i att avge ett vittnesbörd, frambära ett varningsbudskap, också ett budskap av tröst och undervisning till alla som vill ge akt därpå. — Upp. 16:14; 19:11—16; NW; Ps. 2.
7. Vilken tankegång och vilket handlingssätt ledes man in på, när man inser stridsfrågan och förstår betydelsen av Herrens verk?
7. ”Ja”, säger han till sig själv, ”jag ser stridsfrågan klart, och jag inser att Jehovas vittnen i sanning utför Herrens verk. Och jag beslutar mig genom Guds nåd för att ställa mig på den rätta sidan i stridsfrågan och ge mitt stöd åt Guds rikes rättfärdiga sak. Vidare inser jag att det är min förmån och plikt att ta aktiv del i vittnandet i största möjliga utsträckning och att låta detta få den främsta platsen i mitt liv. Sedan jag nu har tagit min ståndpunkt och har överlämnat mig helt åt Guds tjänst, som utföres under ledning av hans teokratiska organisation, är jag på det klara med att vad jag enligt Skriften härnäst bör göra, det är att låta mig nedsänkas i vatten till en symbol av min fullständiga överlåtelse av mig själv och av den ståndpunkt jag har tagit.” Han gör detta, därför att han tror att han framför sig har en tydligt markerad kurs, som, om han håller sig till den, kommer att föra till evigt liv och evig lycka på jorden under Guds rikes styrelse och välsignelse.
8. Är den tydligt markerade kursen alltid så lätt att följa som man tänkt sig, eller dyker olika orsaker upp som kommer det att se omöjligt ut?
8. Så långt är allt gott och väl. Eller är det verkligen det? Denna tydligt markerade kurs visar sig inte alltid vara så lätt att hålla, eller hur? Utan tvivel har du hört om eller varit i personlig beröring, med sådana fall, eller kanske genomgår du själv just nu en dylik erfarenhet, där det ser ut som om det skulle bli omöjligt att bibehålla den kurs som du har börjat följa. Det kan vara den ena eller den andra orsaken. Det kan hända att påfrestningarna i samband med själva vittnandet är långt svårare, när du själv upplever dem, än du hade föreställt dig på grund av dina medvittnens optimism och entusiasm. Kanske möter du inte så mycket verkligt motstånd, men en hel del likgiltighet, på det distrikt där du arbetar, och du känner att det nöter på dig alldeles förskräckligt. Eller det kanske är någonting, som inte direkt har med Herrens verk att göra, kanske ett allvarligt familjeproblem som har uppstått på grund av den ståndpunkt du valt och som gör dig mycket hårt spänd och olycklig i sinnet, till synes mer än du kan stå ut med. Eller kanske är det någonting i rakt motsatt riktning: något eller någon, har kommit in i ditt liv med en uppfordran så stark, att du känner att du helt enkelt inte kan motstå den. Du vet av allt som du har hört, förutom av exempel i bibeln, såsom allt det som omtalas i Hebréerna 11, att dessa erfarenheter är gemensamma för alla som hör till Guds folk och att de troget håller fast under dessa prövningar och frestelser; men i ditt fall tycker du helt enkelt att du totalt har mist balansen och att du har tagit på dig mer än du kan reda upp. Löftena i Guds ord tycks inte vara tillämpliga i ditt fall. Du tycker att du inte kan träffa bröderna, och du vänder åter till forna njutningar eller flyr till nya, i ett försök att dränka dina sorger.
9. Blir man ibland besviken, när det gäller nyintresserade, och bör vi snabbt dra den slutsatsen, att ingenting mer kan göras för att hjälpa dem?
9. Kanske, käre läsare, har du aldrig själv haft en sådan erfarenhet, men du har kanske haft glädjen att hjälpa andra att se sanningen, och du har sett dem göra framsteg på det sätt som här har beskrivits, och så, just när du tänkte att de var i trygghet inne i fållan, eftersom de hade tagit sin ståndpunkt och blivit döpta, började de att vackla och snava, ungefär så som vi har framställt det. Vad har gått på tok? Du kommer ihåg vilka goda framsteg de tycktes göra, medan du hade bibelstudium med dem i deras hem. Och likväl vill de nu, fastän du är angelägen om att hjälpa dem på varje möjligt sätt och söker Guds vägledning i denna sak, inte ta emot din hjälp och vägrar kanske till och med att träffa dig. Bedrövad drar du den slutsatsen, att ingenting mer kan göras och att du hellre skall vända din uppmärksamhet åt annat håll för att försöka finna och hjälpa fram något nytt intresse, och du tröstar dig med den reflexionen, att dessa ting blivit förutsagda i Jesu liknelse om säden som såddes där det inte fanns djup jord eller där den snabbt förkvävdes av törnen. Det framhölls emellertid klart i Vakttornets studium över denna liknelse (1 juni 1951) att dessa förhållanden, som vållar att någon inte bär frukt, inte med nödvändighet är automatiska, någonting som inte kan ändras, utan att vi har ett stort ansvar, vare sig det är fråga om att hjälpa oss själva eller det gäller att hjälpa någon annan. Låt oss därför på nytt ta upp frågan: Vad har gått på tok?
Orsaken till återfallet
10. Bör vi anse att vi har överlämnat oss i främsta rummet åt ett verk eller åt en person, och vad gör detta för skillnad?
10. Du säger måhända, att omogenhet är orsaken. Ja, men i vilket särskilt avseende? Och vi framkastar att det mycket väl kan vara brist på förstånd och insikt beträffande allt som överlämnandets eller överlåtelsens steg innebär. Den viktiga sak vi önskar framhäva är den, att det inte bara är en fråga om att överlämna oss åt ett verk, i det vi ger det första platsen i vårt liv, utan att det i främsta rummet innebär att vi överlämnar oss åt en person, Personen, Jehova. Och vad gör detta för skillnad? En himmelsvid skillnad. Denna insikt hjälper oss att undvika det misstaget att betrakta vår överlåtelse av oss själva som ett elementärt steg, som vi en gång har tagit och är färdiga med, och så gå vidare med arbetet. I stället bör vi betrakta den som inträdet i ett livsviktigd förhållande eller samband, som alltid måste hållas vid makt och svartsjukt bevaras eller vaktas.
11. a) Var finner vi upplysningar beträffande Jesu överlåtelse? b) Hur ådagalade han en mogen insikt i Guds lag med avseende på sin överlåtelse av sig själv?
11. Det bästa vi kan göra för att få vägledning från Skriften beträffande detta är att betrakta vår ledare och vårt föredöme, Kristus Jesus. Till gagn för oss såväl som för Jesus uppenbarade Jehova i sin stora godhet i sitt ord precis den tankegång i Jesu sinne och den inställning hos hans hjärta som ledde honom till att låta sig döpas av Johannes. Detta var nedtecknat i Psalm 40, som skrevs århundraden innan Jesus kom till jorden, och vi kan vara absolut säkra på dess tillämpning, ty då aposteln i Hebréerna 10:5—10 talar om hur Jesus offrade sig själv, citerar han från Psalm 40:7—9. Då vi läser dessa verser får vi veta att Jesus insåg, att i stället för de slaktoffer och spisoffer som framburits under det gamla lagförbundet var det nu hans privilegium att frambära sig själv ”för beständigt” som ”det enda offret för synder”. (Hebr. 10:12, NW) Och då han gav uttryck åt sitt hjärtas inställning, när han överlämnade sig åt Gud, sade han därför: ”Se, jag kommer ... Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” Men, säger du, utgör inte detta sista uttryck ett fullt tillräckligt bevis för att det är ett överlämnande till ett arbete, till att göra Guds vilja? Vänta ett ögonblick! Mogenhet innebär att man förstår inte endast en del sanning om ett ämne, utan hela sanningen, så att man får den fullständiga bilden klar i sitt sinne, med varje del på sin rätta plats och i sin rätta proportion i förhållande till det hela. Låt oss därför lägga tillbörlig vikt vid det efterföljande och avslutande uttrycket i de ord som tillkännager Jesu överlåtelse: ”Din lag är i själva mitt hjärta.” (Ps. 40:8, 9, v. 9 delv. enl. AT) Hur då? I vilken form? De tio budorden? Jesus pekade på en mycket mera mogen syn på innebörden i Guds lag i den sammanfattning han gav åt den judiske skriftlärde, då han sade att Jehova, vår Gud, är en och att det inte finns någon annan (varigenom Jesus framhöll Guds överhöghet som den förnämsta frågan) och att vi därför måste älska honom av hela vårt hjärta och förstånd och hela vår kraft och också älska vår nästa som oss själva. (Mark. 12:28—34, NW) Ja, där har vi själva kärnan i den här saken! Detta var grundorsaken till att Jesus kunde säga: ”Att göra din vilja ... är min lust”, och till att han var ståndaktig och höll fast vid denna kurs genom de svåraste lidanden och prov, inte bara därför att han såg att det var ett gott verk, på vilket så mycket berodde, utan på grund av det förhållande vari han stod till sin himmelske Fader, i det han erkände Faderns överhöghet och var fäst vid honom med oslitbara band av kärlek och hängivenhet.
12. Hur visar det äktenskapliga förhållandet behovet av att sätta det första och förnämsta främst?
12. För att illustrera olikheten i betydelse mellan å ena sidan vårt förhållande till Gud och å andra sidan arbetet, verket, kan vi tänka på det äktenskapliga förhållandet. När en kvinna gifter sig, vet hon att i skötseln av hemmet och vården och uppfostran av barnen ligger ett betydelsefullt arbete framför henne och att hon kommer att få fullt upp att göra, ty ”en kvinnas arbete tar aldrig slut”. Men om hon är en sann och vis kvinna, inser hon att något som är ännu mera betydelsefullt är behovet av att hon troget och oförtrutet utför sin del i att vidmakthålla det dyrbara äktenskapliga förhållandet av inbördes kärlek och sympati och hängivenhet. Hon måste svartsjukt vara på sin vakt mot allt som skulle kunna få hennes make och henne själv att börja mista förtroendet eller respekten för varandra och att börja glida isär. I denna tid, då själviskheten har gått i frö, tycks det vara så att äktenskapet ofta betraktas som ett steg som man en gång har tagit och sedan är färdig med, snarare än som ett förhållande, en gemenskap, som man har trätt in i och som bör bevaras och skyddas. Detta är kanske orsaken till att så många så hastigt strandar på klippor och skär.
13. Leder en sann insikt i fråga om vår överlåtelse av oss själva åt Herren till en mogen syn på vårt ansvar gentemot hans verk?
13. Låt oss till varje pris och vid alla tider och tillfällen vara mycket aktsamma om vårt hjärtas fullständiga och osjälviska hängivenhet för Jehova, vilken är själva kärnpunkten i de löften vi gav, när vi överlämnade oss åt honom. Liksom Jesus har vi hörsammat uppmaningen: ”Giv mig, min son, ditt hjärta.” (Ords. 23:26) Alltifrån den stunden bör du ”vakta ditt hjärta med all vaksamhet, ty därifrån komma livets källsprång”. (Ords. 4: 23, AT) Minskar detta vikten av Herrens verk och vår del däri? Inte alls. Det hjälper oss att betrakta det på ett moget sätt, att nitiskt ta del i det med det rätta motivet, därför att vi önskar upphöja Jehovas namn, därför att vi älskar honom med allt vad vi har och därför att vi älskar vår nästa och vill att han skall få del av samma välsignelser som vi åtnjuter. Att vi tar del i Jehovas tjänst är det väsentliga och bestående beviset för att vi förblir överlämnade åt honom. (Joh. 14:15; 1 Joh. 5:2, 3) Förvisso kan vi nu klarare inse att ett moget förstånd genom Guds andes hjälp leder till en mogen tillbedjan ”med ande och sanning”, vilken finner sitt fulla uttryck i mogen, helig tjänst. Förband inte Jesus på ett oskiljaktigt sätt dessa båda, tillbedjan och tjänst, med varandra, när han sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst”? — Matt. 4:10, NW.
14. Vad är framför allt annat nödvändigt för att vi skall kunna uppfylla de löften vi gav, då vi överlämnade oss åt Gud?
14. Kommer det här sagda att hjälpa oss att övervinna de till synes överväldigande svårigheter, som förut beskrivits? Säkert. Kärlek till Jehova, som tar sig uttryck i att vi fullständigt underordnar vår vilja under hans och är medvetna om vårt förhållande till honom, är det enda som kommer att hjälpa oss att möta det skarpaste angrepp från motståndaren, från vilket håll det än må komma, det enda som kommer att uppehålla oss genom det gruvligaste uthållighetsprov, det enda som kommer att uppenbara och motverka den mest försåtliga och lockande frestelse.
15. a) I vilken grad beröres Jehovas andes verksamhet av vår uppfattning av vad överlåtelsen innebär? b) Vad kommer att sätta oss i stånd till att dela apostelns övertygelse, som är uttalad i Romarna 8:38. 39?
15. Dessutom bör vi ge akt på hur Guds ande kommer in i detta sammanhang. Jehovas ande verkar fritt endast gentemot dem som till fullo har överlämnat sig åt Gud av hela sitt hjärta. Det är gott att inse vikten av Jehovas rättfärdiga sak och verk, men om vår överlåtelse slutar där, har vi inte gått tillräckligt långt, vi har inte nått fram till källan, varifrån vi får den välbehövliga hjälpen. Begå alltså inte det misstaget att säga, när svårigheter uppstår: ”Jag skall hålla mig i gång i arbetet med att bära fram vittnesbördet och i nära kontakt med Herrens folk och hans organisation, och jag kan ta för avgjort att detta kommer att hålla mig i harmoni med Jehova och göra det säkert och visst att hans ande verkar till gagn för mig.” Tag ingenting för avgjort. Låt oss — beträffande varje grundläggande lära och varje steg eller åtgärd och varje förhållande som har att göra med hur vi skall vinna och behålla Jehovas ynnest och vinna ändlöst liv i hans rike — ”sträva framåt mot mognad” till förståndet genom hans andes upplysning, så att var och en kan säga, som aposteln gjorde: ”Ty jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller herradömen eller ting som äro här eller ting som skola komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — Hebr. 6:1; Rom. 8:38, 39, NW.