De kristna — först och främst Jehovas vittnen
JEHOVA Gud har alltsedan skapelsen aldrig i någonsin låtit sig vara utan vittnen. Själva tillvaron av universum, som är så storslaget harmoniskt och underbart vackert och ger ett sådant uttryck för obegränsad makt och kraft, tillika med solskenet, regnet och de fruktbara tiderna, allt detta bär tydligt och klart ehuru stumt vittnesbörd om tillvaron av det högsta Väsendet, Jehova Gud, och hjälper oss att — åtminstone i någon mån — uppskatta något av hans underbara attribut eller egenskaper. ”Ty hans osynliga egenskaper kunna tydligt ses alltifrån världens skapelse, emedan de förstås genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom.” — Rom. 1:20, NW.
Förutom dessa vittnen om Guds överhöghet har Jehova alltid haft mänskliga skapelser på jorden, som genom sin verksamhet och sitt tal framburit vittnesbörd om honom, att han är den store Suveränen. ”Må alla nationerna församlas tillhopa, och må folken församla sig. Vem ibland dem kan kungöra detta och visa oss forna ting? Må de föra fram sina vittnen, på det att de må bliva rättfärdigade, eller må de höra och säga: Det är sanning. I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt, på det att I mån känna och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Jehova, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har kungjort, och jag har frälsat, och jag har visat; och det fanns ingen främmande gud bland eder. Därför ären I mina vittnen, säger Jehova, och jag är Gud. ... Mitt folk, mina utvalda, det folk som jag har danat åt mig, på det att de må förtälja mitt lov.” ”Så säger Jehova, Israels konung, och hans förlossare, Jehova Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud. Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan kungjort detta för dig och visat det? I ären mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.” — Jes. 43:9—12, 20, 21; 44:6, 8; AS.
I Hebréerbrevet 11 räknar aposteln Paulus upp många av dessa vittnen: Abel, Enok, Noa, Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose och många andra. Därpå fortsätter han i Hebréerna 12:1 (1878) att tala om dem såsom ”en stor sky av vittnen”, vilken omger de kristna. Några kanske skulle vilja lägga den meningen i Paulus’ ord, att dessa trogna människor är vittnen till vad de kristna gör, att de så att säga är åskådare. Det kan emellertid inte vara så — av två skäl. För det första är dessa människor fortfarande i sina gravar och kan fördenskull inte iakttaga oss kristna. (Dan. 12:13; Joh. 3:13) Och för det andra, om Paulus endast hade menat att de iakttog de kristna, skulle han ha använt antingen det grekiska ordet autóptes, som betyder ”åsyna vittnen” eller ”ögonvittnen” och som brukas i denna mening i Lukas 1:2, eller också skulle han ha använt ordet epóptes, som återfinns i 2 Petrus 1:16 och i Nya världens översättning återgivits ”ögonvittnen”. Han använde i stället ordet mártyres, som betyder ”en som bär vittnesbörd”, ett ord som han också använde i 1 Korintierbrevet 15:15, där han talar om dem som vittnat [buro vittnesbörd, NW] om Jesu Kristi uppståndelse. Se också 1 Timoteus 5:19; 6:12; Uppenbarelseboken 11:3.
Det duger inte heller att säga, att när Jehovas vittnen omtalas i Jesaja är det endast tillämpligt på dessa Guds tjänare före Jesu tid. Aposteln Petrus citerar Jesaja 43:20, 21 och tillämpar detta skriftställe på de kristna i 1 Petrus 2:9 (NW): ”Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” Vidare citerar de båda apostlarna Paulus och Johannes från Jesaja 44 och visar därigenom att detta skriftställe hade en förebildlig innebörd. Jämför Uppenbarelseboken 12:12 och 18:20 med Jesaja 44:23, där Israels befrielse från Babylon skildras, och 1 Korintierna 1:20 med Jesaja 44:25. Det är uppenbart att ”allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning” och ”till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit”. — Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11; NW.
Kristus Jesus gav föredömet
De som gör invändningar mot att namnet ”Jehovas vittnen” används om kristna människor och som påstår, att Kristus därigenom blir förringad och att kristendomen blir ”avkristnad”, förbiser det förhållandet att Jesus själv var ett Jehovas vittne. Han kallar sig själv ”det trogna vittnet” och ”Amen, det trogna och sanna vittnet”. Och till Pilatus sade han: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” (Upp. 1:5; 3:14; Joh. 18:37; NW) Aposteln Paulus avger ett liknande vittnesbörd: ”Kristus Jesus, vilken såsom ett vittne avgav den rätta offentliga förklaringen inför Pontius Pilatus.” Och profeten Jesaja förutsade långt tillbaka i tiden att Gud skulle sätta Jesus ”till ett vittne för folken”. — 1 Tim. 6:13, NW; Jes. 55:4.
Såsom ett troget vittne för Jehova framhöll Jesus under hela sin förkunnargärning Jehovas namn. Den första begäran i den bön han lärde sina efterföljare att bedja gällde hans Faders namn: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat.” Till de otrogna judarna sade han: ”Jag har kommit i min Faders namn, men ni taga icke emot mig; om någon annan kom i sitt eget namn, skulle ni taga emot honom.” Och vid slutet av sin förkunnargärning bad han till sin Fader: ”Jag har förhärligat dig på jorden, i det att jag har fullbordat det verk som du har givit mig att utföra. Jag har gjort ditt namn påtagligt för de människor som du har givit mig ut ur världen.” — Matt. 6:9; Joh. 5:43; 17:4, 6; NW.
Under hela sin offentliga verksamhet på jorden upphöjde Jesus sin Faders namn och bar i första hand vittnesbörd om det. Han betonade att Gud Jehova allena skall tillbedjas; att hans Fader allena är god; att han själv inte kunde göra något av sitt eget initiativ; att hans Fader var större än han. Om och om igen riktade han också uppmärksamheten på sin Faders egenskaper. — Matt. 4:10; 5:45; Luk. 18:19; Joh. 4:24; 5:19; 14:28.
Det är inte heller riktigt att påstå, att Jehovas namn inte återfinns i Septuaginta-översättningen av de hebreiska skrifterna — den översättning som otvivelaktigt användes av Jesus och hans apostlar — och att de därför inte kände till det eller begagnade det. Detta kan bara sägas om de senare avskrifterna av Septuaginta. Ett av de äldsta fragment av Septuaginta, som bevarats till våra dagar, är ”Inventory 266”, vari tetragrammaton (de fyra hebreiska bokstäverna JHVH, som betecknar Jehova) förekommer upprepade gånger. Och Hieronymus, som översatte den latinska Vulgatabibeln, påstår att exemplar av Septuaginta, som var tillgängliga på hans tid, innehöll Guds namn i dess tetragrammatonform, som alltså oöversatt infogades i den grekiska texten, i stället för att översättas som den övriga hebreiska texten.
Men även om namnet inte återfunnes i ”Nya testamentet”, vore inte detta något giltigt skäl emot att använda det, eftersom bibeln är en enda bok, bestående av de hebreiska skrifterna — i vilka namnet Jehova påträffas 6. 823 gånger — och de grekiska skrifterna. Varhelst de hebreiska skrifterna, som innehåller namnet Jehova, citerats i de kristna grekiska skrifterna, borde namnet Jehova ha överförts till de senare, så som den Nya världens bibelöversättningskommitté gjorde, i stället för att ha bytts ut, så som praktiskt taget alla andra översättare har gjort.
Namnet Jehova förekommer emellertid i alla versioner eller översättningar av ”Nya testamentet” i det Jesu eget namn betyder ”Jehova är frälsning” eller ”Jehova Frälsaren”. Varje gång vi påträffar namnet Jesus är detta alltså en påminnelse om namnet Jehova. Vidare förekommer uttrycket ”Halleluja” [”Hallelujah”, AS] fyra gånger i Uppenbarelseboken 19:1—7, vilket ordagrant betyder ”Prisen Jehova [Jehovah, AS] !” och har återgivits på detta sätt i Amerikanska Standardöversättningen 23 gånger, i de hebreiska skrifterna, t. ex. i Psalm 104:35; 105:45; 106:1, 48.
Jehova kommer först
Genom att bära vittnesbörd om Jehova satte Jesus det exempel som hans apostlar och lärjungar följde. (1 Kor. 11:1; 1 Petr. 2:21) Lägg märke till hur Paulus och Barnabas bar vittnesbörd om Jehova Gud, när hedningar ville tillbedja dem: ”Män, varför göra ni detta? Vi äro också människor, skapelser som äro lika skröpliga som ni, och vi förkunna de goda nyheterna för eder, för att ni skola vända eder från dessa fåfängliga ting till den levande Guden, som har gjort himmelen och jorden och havet och allt som är i dem.” Paulus gav ett liknande vittnesbörd om den sanne Guden till atenarna på Areopagen. I själva verket var just uppsåtet med att Gud lät de goda nyheterna förkunnas för nationerna att han ville ”från dem taga ut ett folk för sitt namn”. — Apg. 14:15—17; 15:14; NW; 17:23—31.
Även om de kristna grekiska skrifterna till största delen handlar om Kristi Jesu liv, ger de i alla fall första platsen åt Guds namn. Därför finner vi att Guds Son omtalas 1.757 gånger, i det tolv olika uttryck användes om honom, sådana som Jesus, Kristus, Herre, Människoson, Guds Son osv; men vi finner att hans Fader, Jehova Gud, omtalas 1.854 gånger med användande av tre olika ord: Gud, Herre och Fader.
Och även om evangeliet eller de goda nyheterna kallas för Kristi Jesu goda nyheter, så betyder inte detta att det inte också är Jehova Guds goda nyheter. Det är Kristi evangelium [glädjebudskap], ty det utgör de goda nyheterna om honom. Men det är också Guds goda nyheter, ty hade inte Gud först sänt sin Son i världen och sedan upprest honom från de döda, då skulle det inte ha funnits några goda nyheter alls att predika. (Joh. 3:16; 1 Kor. 15:15—19) Därför finner vi att i det ”Nya testamentet” de goda nyheterna kallas Guds evangelium 14 gånger och Kristi evangelium 13 gånger. Förhållandet är detsamma som med Uppenbarelseboken, om vilken vi läser: ”Uppenbarelsen genom Jesus Kristus, som Gud gav honom.” — Upp. 1:1, NW.
Källan till alla våra välsignelser är större än den kanal genom vilken de kommer. Paulus identifierar dem båda för oss: ”Det finnes verkligen för oss en enda Gud: Fadern, av vilken allting är och vi för honom, och det finnes en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allting är och vi genom honom.” Och därför får vi veta att även om det är så, att ”i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre”, så sker dock allt detta icke därför att Jesus skall taga Guds plats, utan ”till Guds, Faderns, ära”. (1 Kor. 8:6; Fil. 2:10, 11, NW) Ja, de kristnas första och förnämsta åliggande är att bära vittnesbörd om Jehova Gud.