Paulus — nationernas apostel

KRISTUS JESUS framhöll vid ett tillfälle, att han icke var ”utsänd till några andra än till de förlorade fåren av Israels hus”. Han begränsade emellertid inte sina apostlars verksamhet på detta sätt, ty efter sin uppståndelse talade han om för dem att de skulle vara hans vittnen, inte bara ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien”, utan också ”intill jordens avlägsnaste del”. (Matt. 15:24; Apg. 1:8; NW) Pionjären inom denna utvidgning av den sanna tillbedjan var Paulus, nationernas apostel, först känd som Saulus av Tarsus.

Saulus var hebré, en israelit av Benjamins stam, en farisé och romersk medborgare genom födelsen. (Apg. 22:28; 23:6; Fil. 3:5) Fastän han var född i Tarsus, erhöll han religiös uppfostran och undervisning i Jerusalem vid den välkände lärde Gamaliels fötter. Saulus insöp emellertid inte den toleransens ande som kännetecknade hans duglige lärare. Medan Gamaliel undervisade såväl i judendomens traditioner som i Mose lag, satte denna hans inställning honom i stånd till att giva Sanhedrin, den högsta domstolen på hans tid, det rådet, att behandla Kristi efterföljare med vidsynthet: ”Låt dem vara; (ty om detta anslag och detta verk är från människor, kommer det att slås ned, men om det är från Gud, skola ni icke kunna slå ned dem;) i annat fall skola ni kanske i själva verket befinnas strida mot Gud.” — Apg. 5:38, 39, NW; 22:3; Gal. 1:14.

I stället gjorde Saulus’ religiösa nit honom helt och hållet glömsk för faran att han kanske stred mot Gud, ja, det gjorde honom hårdhjärtad inför andras lidanden. Därför kunde han som en helt ung man med gillande se på hur en av de första kristna martyrerna, Stefanus, mördades av en pöbelhop. — Apg. 7:58—60; 8:1.

Ja, Paulus visade ett sådant religiöst nit, att han inom kort tog ledningen i att förfölja de kristna. Som han senare själv framställde det: ”Många av de heliga inspärrade jag i fängelser, eftersom jag hade fått myndighet av översteprästerna; och då de skulle avrättas, röstade jag emot dem. Och genom att många gånger straffa dem i alla synagogorna försökte jag tvinga dem att avsvärja sig sin tro; och eftersom jag var till ytterlighet rasande mot dem, gick jag så långt, att jag även förföljde dem i utländska städer.” — Apg. 8:3; 9:1, 2; 26:10, 11, NW.

Saulus blir en kristen

Vad var det som fick en så hätsk förföljare av de kristna att göra helt om och själv bli en kristen? Ett underverk, som — även om det först gjorde honom fysiskt blind — kom hor nom att se andligen. Detta underverk inträffade när Saulus var på väg till Damaskus i en kampanj emot de kristna. Plötsligt omstrålade honom ”ett ljussken från himmelen [”klarare än solens glans”]; och han föll till marken och hörde en röst säga till honom: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ Han sade: ’Vem är du, min herre?’ Han sade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig likväl upp och gå in i staden, och vad du bör göra skall bliva dig sagt.’ ” Saulus steg upp, men måste ledas in i staden, ty han var stenblind. — Apg. 9:3—8, NW; 26:13.

Saulus varken åt eller drack i tre dagar. Därefter sände Herren en av sina lärjungar, som hette Ananias, till Saulus; och efter dennes besök återfick Saulus sin syn, blev döpt, fick mottaga den heliga anden, tog sig föda och blev stärkt. — Apg. 9:9—19.

Om Petrus hade varit erkänd såsom Kristi ställföreträdare, skulle Saulus utan tvivel omedelbart ha uppsökt honom i Jerusalem. Det gjorde han emellertid inte, utan han for bort till Arabien, helt visst för att grundligt göra sig införstådd med Guds uppsåt och vilja beträffande honom. Då han återvände till Damaskus förbryllade han judarna så genom att logiskt bevisa att Jesus var Kristus, att judarna slutligen rådslog med varandra om att röja honom ur vägen. Då Saulus fick höra detta, flydde han från staden under natten med hjälp av en korg, som firades ned genom ett hål i muren, och undgick på så sätt sina fiender, som vaktade på honom vid stadsportarna dag och natt. Så snart hade förföljaren Saulus blivit den förföljde Saulus! — Apg. 9:20—25; Gal. 1:16, 17.

Då Saulus kom till Jerusalem, fann han att de kristna där var misstänksamma mot honom, till dess Barnabas försäkrade dem att de kunde känna sig trygga. I Jerusalem predikade Saulus med lika kraftig verkan, och därför dröjde det inte länge förrän hans judiska motståndare också i den staden smidde ränker emot honom. Saulus lyckades komma undan deras klor och begav sig till Caesarea och därpå till sin födelsestad Tarsus, där han predikade till dess Barnabas sökte upp honom för att få hans hjälp i Antiokia. Efter omkring ett år i Antiokia följde Saulus Barnabas till Jerusalem med en gåva till bröderna, ett understöd som de behövde på grund av hungersnöd. (År 44 e. Kr.) Sedan Barnabas och Saulus återvänt till Antiokia tillkännagav den heliga anden att de borde avskiljas för särskild missionärsverksamhet. — Apg. 9:26—30; 11:19—26; 12:25; 13:1—3.

Paulus’ missionsresor

Bland de framträdande händelserna under Paulus’ första missionsresa finner vi följande. I Pafos på ön Cypern motsatte sig en trollkarl, Elymas, det vittnesbörd som avgavs inför prokonsuln Sergius Paulus. För att den sanne Gudens överlägsenhet över demonerna skulle demonstreras, den Gudens som Paulus och Barnabas tjänade, blev trollkarlen, demonernas redskap, slagen med blindhet. Prokonsuln förundrade sig storligen över detta bevis på Guds kraft och kom till tro. — Apg. 13:4—12.

Paulus och Barnabas reste så över hav och land till Antiokia i Pisidien (skildringen ändrar i Apostlagärningarna 13:43 uttrycket ”Barnabas och Saulus” till ”Paulus och Barnabas”), där de avgav ett så effektivt vittnesbörd för judarna i synagogan en sabbatsdag, att nästan hela staden samlades för att få höra Jehovas ord följande sabbat. Då judarna såg att människor ur nationerna visade så mycket intresse, blev de uppfyllda av avund och satte i gång förföljelse mot Paulus och Barnabas, vilket tvingade dessa att bege sig därifrån. I Ikonium, deras nästa uppehållsort, fick de uppleva detsamma, och så kom de till Lystra. — Apg. 13:13 — 14:7.

I Lystra ville folket tillbedja Paulus på grund av ett underverk som han hade utfört. Det dröjde emellertid inte länge förrän det ombytliga folket, påverkat av judar från Antiokia och Ikonium, stenade Paulus, släpade honom utanför staden och lämnade honom i tro att han var död. Men Jehova hade mera arbete åt nationernas apostel, och därför läser vi att ”när lärjungarna omringade honom, steg han ... upp och gick in i staden”. Snart vände Paulus och Barnabas tillbaka, och vid sin återkomst till Antiokia avgav de en god rapport till församlingen där. — Apg. 14:8—28, v. 20 enl. NW.

Mellan Paulus’ första och andra missionsresa for han tillsammans med några andra bröder till Jerusalem, till ett möte av den kristna styrande kretsen, för att där taga reda på om någon del av Mose lag fortfarande gällde för de kristna. Bland det som denna styrande krets fastställde att de kristna skulle avhålla sig ifrån var att bedriva otukt och att förtära blod. — Apg. 15:1—35.

”Nu sade Paulus efter några dagar till Barnabas: ’Låt oss framför allt fara tillbaka och besöka bröderna i var och en av de städer, i vilka vi förkunnade Jehovas ord, för att se hur det är med dem.’ ” Frågan om de skulle taga med sig Johannes, som kallades Markus och som hade lämnat dem i Pamfylien på deras första resa, splittrade missionärsgruppen, så att Paulus tog med sig Silas och Barnabas tog Johannes, Markus. — Apg. 15:36—41, NW.

Det var under denna resa — när de var färdiga med det distrikt som de förut besökt på den första resan — som Paulus hade en syn om natten, i vilken han såg en macedonisk man bönfalla honom: ”Kom över till Macedonien och hjälp oss.” Så spreds nu budskapet från Mindre Asien till Europa. I Filippi, huvudstaden i Macedonien, blev Paulus och Silas kastade i fängelse, därför att de hade befriat en tjänsteflicka från demoninflytande, ty hennes herrar var uppretade över att behöva förlora sin inkomst, eftersom flickan inte längre kunde utöva sin spådomskonst. Vid midnattstid befriade Herren sina tjänare med hjälp av en jordbävning, och detta resulterade i att fångvaktaren och allt hans husfolk blev kristna. De kunde grunda en församling i Filippi såväl som i Tessalonika, deras nästa uppehållsort, där deras vistelse återigen blev förkortad på grund av häftig förföljelse. — Apg. 16:1 — 17: 9.

I Berea, dit de härnäst begav sig, fann Paulus och Silas många ädelt sinnade judar med hörande öron. Då deras fiender i Tessalonika fick veta detta, kom de till Berea och eggade folket till motstånd, vilket tvingade Paulus att lämna staden och avsegla till Aten. I Aten tog Paulus vara på varje tillfälle att predika, han diskuterade i synagogorna med judarna och andra som tillbad Gud och likaså med vemhelst han träffade på torget. Några av de grekiska filosoferna, som blev nyfikna, tog Paulus med till Areopagen, ”Areskullen”, där han fick tillfälle att hålla ett offentligt föredrag och berättade för dem om den ”okände Guden”, som de tillbad, och om uppståndelsen. Då de fick höra talas om en uppståndelse, började somliga att gyckla; andra kom emellertid till tro. — Apg. 17:10—34.

Från Aten begav sig Paulus till Korint, där Silas och Timoteus förenade sig med honom. Har stannade han i ett och ett halvt år och fann mycket intresse i överensstämmelse med den försäkran som Gud givit honom i en syn, att intet ont skulle hända honom och att Gud hade ”mycket folk i denna stad”. Medan Paulus var i Korint skrev han sina två brev till tessalonikerna, hans första kanoniska epistlar. I och med att Paulus återvände till Antiokia fullbordade han sin andra missionsresa, som omspände åren 49 till 51 e. Kr. och under vilken han tillryggalade mellan 4.000 och 5.000 kilometer. — Apg. 18:1—22.

Sedan Paulus vistats någon tid i Antiokia, begav han sig åstad på sin tredje missionsresa. Han var ensam denna gång, men under färden slöt sig Lukas och en del andra till honom. På denna resa följde han åter till stora delar den rutt han tagit på den andra resan och frambar dessutom ett kraftigt vittnesbörd i provinsen Asien. Under sin färd kom han till Efesus, där han stannade i tre år. Här är det möjligt att ”Paulus hade för vana att arbeta med sitt hantverk från soluppgången till klockan 11, då Tyrannus hade slutat sin undervisning; därpå, predika i dennes lärosal mellan klockan 11 och 16 ... och sedan slutligen bedriva evangelistisk verksamhet från hus till hus för att sprida sin tro, vilket arbete räckte från klockan 16 till sena kvällen. Man undrar när han fick tid att äta och sova.” (A. E. Bailey: Daily Life in Bible Times) Hur liknar inte detta heltidspionjärernas liv som Ordets förkunnare i våra dagar, som har ett deltidsarbete för att skaffa sig sitt uppehälle!

Silversmederna i Efesus, vilka fruktade den verkan som Paulus’ predikande skulle få på deras hantverk att tillverka Dianatempel av silver, samlade en pöbelhop och ställde till tumult genom att ropa: ”Stor är efesiernas Diana!” Stadsskrivaren stillade emellertid på ett taktfullt sätt oroligheterna och förhindrade att det tillfogades Paulus och hans följeslagare någon skada. Sedan predikade Paulus i Macedonien och Grekland, gav i Miletus värdefulla anvisningar åt de äldre män från Efesus som kommit dit för detta syfte, och skyndade därpå vidare till Jerusalem. Resan varade från år 52 till år 56 e. Kr. Under denna färd skrev han sitt brev till romarna och de två breven till korintierna.

Paulus’ erfarenheter som fånge

Paulus var fast besluten att fara till Jerusalem, fastän kristna profeter överallt utmed hans väg förutsade att bojor och bedrövelse väntade honom där. Dessa profetior visade sig också vara sanna, ty hans fiender ställde till ett upplopp omkring honom, vilket fick till följd att han blev tillfångatagen. Men även om människor kunde slå Paulus i bojor, kunde de inte belägga sanningen med bojor, ty han fortfor att avge vittnesbörd om den. Han avgav mer än ett effektivt vittnesbörd inför ståthållaren Felix, som — enligt Josefos — var en av de mest korrumperade och förtryckande härskare som någonsin sänts till Judeen från Rom. Felix gav en vink om att mutor skulle vara välkomna, men Paulus vägrade att köpa sig fri. Felix lät honom därför stanna kvar i fängelset i Caesarea, varigenom han också ställde sig in hos judarna. Vid slutet av det andra fängelseåret för Paulus efterträddes Felix av Festus, och judarna frambar ånyo anklagelser mot Paulus. Eftersom de hade för avsikt att röja Paulus ur vägen, ansatte de Festus med en begäran att han måtte låta föra Paulus till Jerusalem för rättegång. Paulus hävdade emellertid sin ståndpunkt: han stod inför kejserlig domstol, inför vilken han — som romersk medborgare — borde dömas, och därför vädjade han till kejsaren. Sedan Paulus blivit förhörd inför Festus och konung Agrippa, vidtogs anordningar för att sända honom tillsammans med några andra fångar till Rom. — Apg. 21:11 — 26:32.

Paulus och de som färdades med honom led emellertid skeppsbrott och strandade på ön Malta. Sedan de tillbringat flera månader av vintern där, kom de slutligen till Rom. Där kunde Paulus hyra sig en egen bostad, även om han ständigt var belagd med bojor. I två års tid — åren 59 till 61 e. Kr. — fortsatte han att predika för både judar och hedningar. Under denna tid skrev han sina kanoniska brev till efesierna, filipperna och kolosserna, till Filemon och till hebréerna. — Apg., kap. 27, 28.

Det antages allmänt, att Paulus efter dessa två år blev frigiven för en tid, att han besökte Kreta tillsammans med Titus och möjligen även Spanien och att han gjorde ännu en missionsresa genom mindre Asien, Macedonien och Grekland. Under denna tid skrev han sitt första brev till Timoteus och brevet till Titus. Sedan han åter blivit fängslad, omkring år 65, skrev han sitt sista brev, det andra brevet till Timoteus, och led martyrdöden på Neros befallning år 66 e. Kr.

De utmärkande dragen hos Paulus

Paulus hade — framför allt annat — en livlig uppskattning av den ära som vederfarits honom, att han fick vara nationernas apostel: ”Jag är tacksam mot vår Herre Kristus Jesus, som överlät kraft åt mig — därför att han höll mig för pålitlig — genom att insätta mig i ett ämbete, fastän jag förut var en hädare och en förföljare.” Och i stället för att yvas över sitt ämbete bad han ödmjukt sina bröder, att de skulle bedja för honom att han måtte ha den frimodighet i fråga om att tala som han behövde för att avge ett gott vittnesbörd. — Ef. 3:8; 6:18, 19; 1 Tim. 1:12, 13, NW.

Paulus fick röna sådan barmhärtighet, därför att hans hjärta var rätt. ”Jag fick röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro.” (Apg. 26:9, 10; 1 Tim. 1:13, NW) Och sedan Paulus blivit anförtrodd uppdraget att vara en kristen Ordets förkunnare, utförde han, osjälviskt och med rent samvete, helig tjänst. Han drev inte handel med Guds ord. I slående kontrast till dem som påstår sig vara hans efterföljare sökte han inte vara människor till behag, utan sökte endast behaga Gud och Kristus. — 2 Kor. 2:17; Gal. 1:10; 2 Tim. 1:3; 3:10, 11.

Fastän han en gång varit en hänsynslös förföljare av de kristna, var han nu så öm mot dem han undervisade som en mor är mot sina späda barn; han uppmuntrade och tröstade dem som en far gör med sina barn. (1 Tess. 2:7, 8, 11) Men han kunde också ge uttryck åt rättfärdig harm, så som när han tillrättavisade Petrus för hans vankelmod och när han talade till sina egna landsmän, som motstod sanningen. — Apg. 28:25—28; Gal. 2:11—14.

Även om Paulus hade god boklig bildning, sökte han inte dra uppmärksamheten till sig själv: ”Mitt tal och det som jag predikade voro icke med övertalande ord av vishet, utan med ådagaläggande av ande och kraft, på det att eder tro måtte vara, icke i människors vishet, utan i Guds kraft.” (1 Kor. 2:1—5, NW; 2 Kor. 1:12; 1 Tess. 2:3—6) Ej heller behövde han stödja sig på skrivna rekommendationsbrev. De som han framburit sanningen till var levande brev, som kunde läsas av alla människor. — 2 Kor. 3:1—3.

Även om Paulus politiskt och religiöst sett var fri, gjorde han sig till allas slav för att han måtte vinna så många fler för Kristus. Han blev allting för människor av alla slag, så att han i alla händelser måtte frälsa några. (1 Kor. 9:19—23, NW) När han talade till judarna använde han ett slags framställningssätt. (Apg. 13: 16—41) När han talade till vidskepliga hedningar ett annat. (Apg. 14:14—17) Och när han talade till världsligt visa atenare begagnade han ännu ett annat sätt att gripa sig an med ämnet. — Apg. 17:22—31.

Och vilken berättelse om uthärdande utgör inte hans liv! Till oförnuftiga människor, som tvingade honom att skryta, sade han bland mycket annat: ”Av judar har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbragt i djupet; ofta på resor, i faror på floder, i faror från rövare, i faror från mitt eget folk, i faror från nationerna, i faror i staden, i faror i öknen, i faror på havet, i faror bland falska bröder, under arbete och möda, ofta under sömnlösa nätter, under hunger och törst, många gånger under fasta, i köld och nakenhet. Förutom dessa yttre ting är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna.” (2 Kor. 11:24—28, NW. Se också 1 Korintierna 4:8—13; 2 Korintierna 1:8—11; 4:8 ; 6:4—10.) I stället för att klaga och knota sade emellertid Paulus: ”Jag har lärt mig att vara oberoende, vilka omständigheter jag än befinner mig i. ... För allt har jag styrka tack vare honom som förlänar mig kraft. (Fil. 4:11—13, NW) Han fröjdade sig över att hans svårigheter ledde till att sanningen fick ökad spridning. — Fil. 1:12—14.

Paulus blev storligen belönad för sin trohet. Han fick se övernaturliga syner och höra ord, som det inte var lovligt för en människa att uttala. (2 Kor. 12:1—5) Han hade privilegiet att skriva fjorton av de tjugosju böcker som utgör de kristna grekiska skrifterna. Hans skrifter är mästerverk av lugnt resonemang, klar logik. Hur skickligt behandlar han inte frågan om rättfärdiggörelse genom tro i sitt brev till romarna! Hur fullständigt bevisar han inte läran om uppståndelsen, och hur fint visar han inte i sitt första brev till korintierna hur kärleken verkar! Med vilken kraft klargör han inte för galaterna det dåraktiga i att vilja återvända till Mose lag! Hur övertygande framlägger han inte för hebréerna bevisen för att Jesus verkligen var Guds Son och den väntade Messias! Även om hans personliga framträdande kan ha varit utan kraft, så var förvisso hans brev utomordentligt kraftfulla. — 2 Kor. 10:10.

Då Paulus stod ansikte mot ansikte med säker död på Neros bud, kunde han se tillbaka på sitt liv med den tillförsikten, att han hade kämpat den rätta kampen och att den himmelska belöningen med visshet väntade honom. (2 Tim. 4:6—8) Vilket föredöme är inte Paulus för oss! Hur mycket kraftigare skulle inte vittnesbördet ljuda, om fler människor uppskattade ämbetet att vara en kristen Ordets förkunnare lika mycket som Paulus gjorde!