Frågor från läsekretsen

● Johannes 2:19 (NW) lyder: ”Till svar sade Jesus till dem: ”Bryt ned detta tempel, och på tre dagar skall jag resa upp det.’” Betyder detta, att Jesus hade förmåga att uppresa eller uppväcka sig själv från döden, som anhängarna av treenighetsläran påstår, och bevisar det alltså, som de säger, att Jesus och Gud är en och samma person? — M. S., Oregon.

Vi måste bringa Jesu ord här i samklang med många andra skriftställen, som tydligt visar, att Gud och Kristus är tydligt åtskilda personer och inte jämlika och inte förenade med varandra och den heliga anden till att utgöra en enda gud. Talrika texter visar att Jesus inte uppreste sig själv från döden, utan att han blev uppväckt av Jehova Gud, sin Fader. (Rom. 8:11; 1 Kor. 15:15; Ef. 1:20) Hur bör vi därför logiskt betrakta Johannes 2:19?

Vi måste undersöka sammanhanget. Verserna 13—18 visar, att Jesus hade renat det bokstavliga templet i Jerusalem och drivit ut dem som hade gjort det till ett marknadshus. På grund härav ställde judarna denna fråga till honom: ”Vad för ett tecken har du att visa oss, eftersom du gör detta?” Därpå angav Jesus för dem, i den nittonde versen, vad tecknet skulle bestå av, och det är detta som ligger till grund för vår fråga. Verserna 20—22 fortsätter : ”Då sade judarna: ’Detta tempel byggdes på fyrtiosex år, och skall du då resa upp det på tre dagar?’ Men han talade om sin kropps tempel. När han hade blivit upprest från de döda, påminde sig emellertid hans lärjungar, att han brukade säga detta.” — NW.

Sammanhanget här visar att Jesus inte talade om sin kropp av kött, utan att ”han talade om sin kropps tempel”. Templet i Jerusalem, som Jesus renade, representerade inte endast Jesus, utan också hans kropps lemmar, för vilka han är huvudet. Liksom det bokstavliga templet inte utgjordes av en enda sten, utan av många, så består ”[hans] kropps tempel” av många levande stenar med Jesus såsom grundhörnstenen: ”Ni bliva också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus.” (1 Petr. 2:4—7, NW) Sedan de judiska religionsutövarna förkastat den levande stenen Kristus och brutit ned honom i döden på tortyrpålen, reste Jehova Gud upp honom, på tredje dagen efter hans död, till att bli den förnämsta hörnstenen i templet av levande stenar, som då skulle till att danas. Han uppenbarade sig omedelbart för sina lärjungar, hjälpte dem att komma över den modfälldhet de kände och byggde upp dem andligen, så att de kunde ”frambära andliga offer, ... välbehagliga för Gud”. Att detta uppbyggande av hans ”kropps tempel” började då och fortsatte under de följande åren framgår av att Petrus använde presensformen, när han flera år senare sade att Kristi efterföljare ”bliva ... uppbyggda till ett andligt hus”.

Med denna vidgade syn på förhållandena kan vi så åter vända vår uppmärksamhet till Jesu ord, som löd: ”På tre dagar skall jag resa upp det.” Vi har sett, hur han började ägna sig åt att uppbygga templet av levande stenar på den tredje dagen efter sin död. Det kan emellertid förfäktas med en viss styrka, att eftersom Jesus skulle vara den förnämsta hörnstenen och eftersom han var uppståndelsens förstling, den förste som upprestes för att brukas vid uppförandet av det andliga huset eller templet, kan vi inte lämna honom helt ur räkningen, när det gäller detta byggnadsverk, och bara tillämpa framställningen på hans efterföljare. Men vi kan inte säga att Jesus uppreste sig själv, ty han var död; och treeninghetsläran, som så många skriftställen har bevisat vara falsk, kan man inte hänvisa till såsom grundval för påståendet att han bara var död såsom Kristus, men levde såsom Gud, och att han därför, såsom Gud, kunde uppresa eller uppväcka sig själv, såsom Kristus. Som vi redan har framhållit påpekar dessutom vers tjugotvå uttryckligen att ”han hade blivit upprest från de döda”, inte att han uppreste sig själv. Finns det då någon möjlighet för oss att förstå och finna en rimlig harmonisk förklaring av Jesu påstående ”på tre dagar skall jag resa upp det”, så att uttrycket kan gälla såväl hans egen uppståndelse såsom den förnämsta hörnstenen som uppbyggandet eller uppresandet av hans efterföljare såsom levande stenar?

Det tycks finnas en sådan rimlig förklaring. När Jesus sade: ”Bryt ned detta tempel, och på tre dagar skall jag resa upp det”, uttalade han en förutsägelse. Han sade inte att han skulle resa upp sig själv, utan han förutsade, att tre dagar efter det att han brutits ned i döden av sina fiender skulle Guds tempel börja resas upp, och att denna början skulle ske med honom, den förnämste medlemmen av tempelklassen. Vi har exempel från andra ställen i bibeln på liknande framställningar i form av en förutsägelse, där en person säger sig skola utföra något, men i själva verket aldrig gör det. Det åstadkommes endast såsom en följd av det som personen i fråga utför.

Ett exempel finner vi i Jesaja 6:9, 10, där Jehova vänder sig till Jesaja och säger: ”Gå åstad och säg till detta folk.” Och vad säger han vidare? Han säger: ”Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bliva helat.” Gud menade inte att Jesaja bokstavligen skulle gå och förstocka deras hjärtan, tillsluta deras öron och förblinda deras ögon för att hindra dem att omvända sig. Nej, men här förutsade Gud vad som skulle bli resultatet av att Jesaja frambar det budskap som han fått i uppdrag att kungöra för folket, nämligen att människorna skulle visa sig vara blinda och döva och ha förstockade hjärtan, att de inte skulle känna ånger och vända sig till Jehova för att bli andligen helade.

En liknande framställning finner vi i Hesekiel 43:3, där Hesekiel ser synen av hur Jehova kommer till templet och säger att den var ”likadan som den [syn] jag såg, när jag kom för att fördärva staden”. Men Hesekiel kom inte för att fördärva Jerusalem. Han kom bara för att förutsäga hur staden skulle komma att förstöras av babylonierna. Likväl talar han — som vi ser av hans ord — om att han själv förstörde staden. På samma ”förutsägande ”sätt” kunde Jesus uttrycka sig så att man kunde få den tanken, att han skulle uppresa sig själv från döden, då han emellertid i själva verket skulle bli uppväckt av Jehova Gud.

Så har vi också den omtvistade texten som säger att Gud förhärdade Faraos hjärta. Gud sade: ”Jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Egyptens land. [Men] Farao skall icke höra på eder.” (2 Mos. 7:3, 4) Jehova förhärdade emellertid inte Faraos hjärta, utan orden här innebär att Gud förutsade, att Faraos hjärta skulle förhärdas till följd av det budskap, som sändes honom genom Mose och Aron, och att den nåd som Gud om och om igen visade honom inte skulle göra honom mildare till sinnes utan skulle få hans hjärta att förhärda sig än mer. Det är inte ovanligt, att ondskefulla människor uppfattar Jehovas långmodighet som ett tecken på svaghet och därför ännu envisare håller fast vid sina onda vägar, i det de tror att en uppgörelsens dag aldrig skall komma. Att det är så framgår av Predikaren 8:11: ”Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är.”

Det finns ett antal andra exempel från Skriften, där det sägs att en person utför något — inte därför att han i själva verket utför handlingen, men därför att han förutsäger den eller därför att handlingen inträffar på grund av något som han utför. Så förhåller det sig med Johannes 2: 19. Jesu ord ”på tre dagar skall jag resa upp det”, utgjorde endast en förutsägelse av att templet skulle resas upp på den tredje dagen efter hans död på tortyrpålen. Och det var Jehova Gud som reste upp templet genom att han först reste upp dess förnämste medlem, Herren Jesus Kristus, och därefter, från och med denna tredje dag, brukade Gud honom till att resa upp alla de andra medlemmarna av tempelklassen. (Sak. 6:12) Med hjälp av den romerska militärmakten bröt således judarna ned den förnämste medlemmen av Guds andliga tempel, som tillika var templets begynnelse, men på den tredje dagen reste Gud upp honom som en andlig skapelse och som den förnämsta huvudstenen i det andliga templet.