I förening med ljuset

”Gud är ljus, och det finnes alls intet mörker i förening med honom. ... Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i förening med Gud, och Gud förblir i förening med honom.” — 1 Joh. 1:5; 4:16; NW.

1. På vilket sätt blev aposteln Johannes särskilt välsignad av Jehova, och varför?

JEHOVA brukade en man med goda förutsättningar, genom vilken han uppenbarade några av de djupaste, mest dyrbara och livsviktiga sanningarna, sanningar som skänker de rikaste välsignelser, när man inser dem och tränger in i dem, men som också för med sig det allvarligaste och mest djupgående ansvar. Denne man med goda förutsättningar var Johannes, en Jehovas gynnade tjänare. Han var en av ”Lammets tolv apostlar”, en av de tre privilegierade, som vid några särskilda tillfällen blev utvalda av Jesus bland de andra lärjungarna, och den som åtnjöt en enastående och nära gemenskap med Jesus framför alla andra som kände honom, när han var här på jorden. Vad gjorde Johannes särskilt väl lämpad till att brukas så som nyss omnämnts? Låt oss se efter vad Skriften meddelar.

2. a) Hur ägde Johannes goda förutsättningar för att brukas så? b) Vad för slags förhållande rådde mellan Jesus och Johannes, och på vilken grund?

2. Johannes var en av de fyra första som kallades av Jesus till att följa honom. Detta betydde att han hade förmånen att stå i den närmaste möjliga kontakt med Jesus under hela dennes tjänst, så att han kunde lyssna till all den undervisning som Jesus gav och få direkt utbildning för tjänsten, vartill kom att han fick se hur Jesus uppträdde mot alla de olika typer av människor, som han mötte, och bemästrade alla de växlande situationer, som han ställdes inför. Men det är tydligt, att i många avseenden fick Johannes en djupare inblick i Jesu sinne och hjärta än hans kamrater fick, och inte endast detta, utan han fick också ett mera helt och fritt tillträde till Herrens förtroende och kärlek. Detta nära och förtroliga kamratskap hade förvisso inte några sentimentala orsaker å någondera sidan, utan det var, som det tydligt framgår av det som Johannes skriver, fast grundat på den djupa uppskattning och det snabba gensvar varmed Johannes mötte det förhärskande draget hos Jesus själv — en intensiv kärlek till rättfärdigheten, till Gud och till alla rättfärdigt sinnade människor och ett lika intensivt hat till det onda i alla dess yttringar. Ett liknande förhållande låg till grund för den utomordentligt nära och fasta vänskapen mellan två andra män, nämligen David och Jonatan. Jesus å sin sida insåg snabbt den sanna läggningen hos sin lärjunge Johannes och tvekade inte att visa — inte partiskhet, men att han gav Johannes ett berättigat företräde och hyste särskild kärlek och tillgivenhet för honom, därför att Johannes var värd det. Fördenskull kom dessa båda att känna en mycket nära gemenskap och delaktighet med varandra. Johannes befann sig i sanning ”i förening” med sin älskade Mästare.

3. Är Johannes’ skrivsätt ovanligt på något sätt, och underlättas studiet av hans sätt att skriva?

3. Det är inte nu vår avsikt att komma med en ingående studie över den älskade aposteln, men vi påminner våra läsare om att en sådan studie var ämnet för en artikel i vårt nummer för 1 juli 1952. Emellertid är det ytterligare ett intressant drag som vi önskar nämna, innan vi övergår till det vi egentligen skall avhandla, och det är Johannes’ ovanliga sätt att skriva eller framlägga sitt stoff. Det gör det i viss mån svårt för oss att få en koncis och fullständig bild av vare sig det ena eller det andra av de olika ämnen som han behandlar. Han tycks inte hålla sig inom ramen av en bestämd disposition eller fortskridande bevisföring och säger inte på en gång allt som han har att säga om någon viss punkt, med rubriker och underrubriker, om man får uttrycka det så. Nej, han ger sig in på en tankegång, vilken leder till en annan, och den i sin tur till ytterligare en, och sedan går han ofta tillbaka och tillfogar något till vad han redan har sagt om ett visst ämne. I sitt skrivsätt kan han jämföras med en köpman, som handlar med diamanter och som vid sin undersökning av en dyrbar sten vrider denna runt, runt och låter ljuset bryta sig i dess många fasetter. Detta är en orsak till att vi inte ger oss in på ett studium vers för vers av det som Johannes skrev.

4. Kan bibeln i någon del anklagas för att motsäga sig själv? Hur kan de skenbara motsägelserna förklaras?

4. Några kan frestas att säga, att han upprepar och motsäger sig, men — som fallet ofta är med dem som blir föremål för denna anklagelse — Johannes säger i själva verket inte samma sak två gånger, utan han betraktar ämnet ur olika synvinklar, såsom till exempel när han talar om synden. ”Om vi komma med det påståendet: ’Vi hava ingen synd’, vilseleda vi oss själva, och sanningen är icke i oss.” Men några verser senare skriver Johannes: ”Mina små barn, jag skriver detta till eder, för att ni icke må begå en synd. Och likväl, om någon verkligen begår en synd, hava vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig.” (1 Joh. 1:8; 2:1; NW) Först visar han, att vi kommer att synda, och sedan skriver han, som om vi kunde undvika synd; men i fortsättningen visar han att vi kommer att synda på grund av ofullkomligheter, och av den orsaken har det sörjts för en hjälpare åt oss. Vi måste alltså betrakta dessa uttalanden i deras sammanhang. Sådana skenbara motsägelser eller paradoxer förekommer då och då i Guds ord, men en noggrann undersökning av sammanhanget eller de händelser som utgör bakgrunden till uttalandena löser problemen.

5. a) Vad måste vi komma ihåg med avseende på Johannes’ skrifter? b) Hur kan hans båda huvudteman uttryckas?

5. Orsaken till att Johannes skrev så som han gjorde kan delvis ha varit den, att han visste, när han mot slutet av sin långa levnad och tid i Herrens tjänst skrev sitt evangelium och sina brev, att hans läsare redan var förtrogna med de ämnen som han älskade att uppehålla sig vid. I varje fall måste vi komma ihåg att han skrev under den heliga andens ledning. Hans skrifter är en del av Guds ord. Vi önskar nu gripa oss an med ett studium av denna del av Guds ord, i synnerhet de båda huvudtemana som går igenom Johannes’ skrifter, nämligen 1) att ”Gud är ljus” och 2) att ”Gud är kärlek”, och som särskilt avhandlas i Johannes’ första brev. Jämsides med detta brev måste emellertid också Johannes’ evangelium tas i betraktande, ty dessa skrifter är så nära sammanflätade med varandra.

6. Varför behöver vi inte avstå från att sträva efter en nära personlig förening med Herren?

6. Kanske hör vi nu någon säga: ”Ack ja, naturligtvis kan ett sådant studium vara mycket nyttigt, men ingen har möjlighet att få åtnjuta samma personliga och förtroliga gemenskap med Jesus som den älskade Johannes.” Men låt oss inte dra en förhastad slutsats. Det medges, att vi inte kan komma i fysisk kontakt med Herren eller luta oss mot honom, som Johannes gjorde. Men detta var endast ett yttre, övergående uttryck för den verkliga inre harmoni som rådde mellan dessa båda. I alla händelser försvinner varje styng av avund eller grämelse, som vi skulle kunna känna i detta avseende, när vi lägger märke till att det första skäl, som Johannes anger, till att han skriver sitt första brev om ”denna vår delaktighet”, är ”att vi han och alla de som han skriver till] må äga glädje i fullt mått”. Vi kan ha delaktighet i samma glädje som Johannes fick dela. Och gick inte Jesu ord ut på detsamma, när han sade: ”Detta har jag talat till eder, för att min glädje må vara i eder och eder glädje må göras hel och full”? (1 Joh. 1:3, 4; Joh. 15:11; NW) Jesus ”föredrog” utan tvivel Johannes, såsom vi läser flera gånger (Joh. 13:23; 21:7, 20; fotnot, NW), men detta betydde inte en exklusiv vänskap med Johannes i den själviska mening vari detta ord ofta brukas. Vi behöver inte känna oss tveksamma. Tvärtom kan vi av vad vi här har sett känna oss på allt sätt uppmuntrade till att tro, att vi också kan få vara ”i förening” med vår älskade Mästare, och hur innerlig och djup denna förening blir beror på var och en av oss individuellt. Hur kan det hänga ihop? Denna fråga framkallar i sin tur en annan av stor vikt. Det är denna:

Vems barn är du?

7. a) Hur blev Jesus mottagen, när han kom i världen? b) På vilken grund blev några bemyndigade att bli Guds barn?

7. Ja, det är en fråga om sonskap. I sitt brev avhandlar Johannes inte sonskapet förrän i det tredje kapitlet, men i hans evangelium dyker sonskapet upp redan tidigt i första kapitlet, i sin logiska ordningsföljd. Han påpekar att ”Ordet”, den ende skapande livsförmedlaren, också förordnades av Gud till att vara ”människornas ljus”. Han kom till en mörk värld, ”men världen tog ingen notis om honom”. Varför inte? Emedan, såsom Johannes förklarar i slutet av sitt första brev, ”hela världen ligger i den ondes våld”. Han till och med ”kom till sitt eget hem”, till dem som borde ha välkomnat honom, men de tog inte emot honom. Hans egna, judarna, ville helt enkelt inte vara i förening med honom. Det fanns emellertid individer som utgjorde undantag, och det är om dessa som Johannes skriver: ”Så många som verkligen togo emot honom, åt dem gav han myndighet att bliva Guds barn.” På vilken grund kunde detta ske? Först och främst ”därför att de utövade tro på hans namn”. Detta understryker hur viktig tron är, när det gäller för oss att bli Guds barn. Låt oss förvissa oss om att vi betraktar saken ur den riktiga synvinkeln, nämligen den som Skriften anger för oss. — Joh. 1:4, 10—12; 1 Joh. 5:19; NW.

8. Hur understrykes trons vikt och betydelse i Skriften?

8. Alla, som är förtrogna med bibeln, vet hur ofta Johannes hänsyftar på den befallningen, att Guds barn skall älska varandra, och återger Jesu egna ord i detta ämne; men alla inser inte att detta, att vi skall ha tro, i synnerhet tro på Jesu namn, omnämnes som en befallning som går före den beträffande kärlek. Så här skriver Johannes: ”Detta är i sanning hans bud, att vi skola hava tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn, och hysa kärlek till varandra.” (1 Joh. 3:23, NW) Om någonting påbjudes av Gud, måste det vara viktigt: ett rättfärdigt krav, ett åläggande, som vi inte kan tillåta oss att nonchalera. Det är mycket starkare än en vädjan eller uppmaning. Man kan inte handla efter fritt val, när det gäller en befallning från Gud. Den måste åtlydas.

9. Var och hur förklarar bibeln den korrekta synpunkten beträffande tron i förhållande till gärningar och lydnad?

9. Judarna insåg vikten av lydnad för Guds befallningar, som fanns tillkännagivna i lagen, men de betraktade lydnaden från fel synpunkt. De satte all sin lit till sina egna ansträngningar att vinna rättfärdighet genom att hålla vad lagen bjöd i fråga om gärningar, men när de vid ett tillfälle frågade Jesus: ”Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?”, sammanfattade Jesus hela svaret i en enda mening: ”Detta är Guds gärning, att ni utöva tro på den som Han har sänt ut.” Paulus dryftade samma sak med galaterna och frågade: ”Mottogo ni anden på grund av lagens gärningar eller på grund av att ni lydigt lyssnade genom tron?” Därpå griper han sig an med att visa, ”att de som hålla fast vid tron ... äro Abrahams söner” och blir ”välsignade tillsammans med den trogne [troende] Abraham”. Slutligen säger Paulus just i samband med frågan om sonskap: ”Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus, ... Ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus.” Tro är nödvändig, om man skall vinna sonskap. Det medges att dessa skriftställen har sin bestämda tillämpning på dem som är kallade till det himmelska riket med Kristus Jesus, den ”lilla hjorden”, men samma trosutövning kräves av de ”andra fåren”, vilka kan ta del i att bedja ”Fader vår” med hopp om att vinna evigt liv på jorden. — Joh. 6:28, 29; Gal. 3:2, 7—9, 26—28; NW.

10. Är tro en gåva, som några får, men som förvägras andra, eller är den inom räckhåll för alla?

10. En annan sak bör vi komma ihåg beträffande den tro som påbjudes oss. Gud utfärdar aldrig en befallning som är omöjlig för oss att lyda. Vi har fullt tillräckliga skäl för att lita på möjligheten av att utöva tro. Vi har ingen ursäkt för att låta bli att tro. Trosutövningen beror på hjärtats inställning, på att det rätta slaget av ”jord” är till finnandes. Individen är ansvarig för att ”vända sin tro” till Guds Son. Om det är nödvändigt för detta ändamål, som ofta är fallet, kan någon genomgå en hjärtats förändring, som det skedde med Josefs tio halvbröder eller med den yngre sonen, den förlorade sonen, vilken ”kom till sina sinnen”. — Rom. 1:20; Mark. 4:8; 1 Joh. 5:10; NW; 1 Mos. 44:18—34; Luk. 15:17, NW.

11. Hur identifieras man som endera ett Guds barn eller ett djävulens barn?

11. Vi kan således inse, att frågan om vems barn man är inte alls avgöres genom börd efter köttet eller genom vad någon endast bekänner sig vara. Det är inte heller så, att innan man vände sin tro till Guds Son, var man ett av djävulens barn. Ingen identifieras såsom antingen ett Guds barn eller ett djävulens barn, förrän det visar sig att han är i förening med antingen den ene eller den andre i en tid av nationell eller världsomfattande dom, förrän han genom sin frukt har bevisat sig vara antingen ett ”gott träd” eller ett ”ruttet träd”, visat sig antingen utöva rättfärdighet och älska sina bröder eller hata dem och stå dem efter livet liksom Kain. — Matt. 7:15—23, NW; 1 Joh. 3:10—12.

12, 13. Hur tar judarna och även kristenheten anstöt av Kristus, och vad behövs, enligt vad detta utvisar?

12. Alltså ser vi, att vi kan åtnjuta förening med Gud endast genom att bli hans barn genom tro på hans Son. Men det måste vara en upplyst tro, grundad på sanningen, i synnerhet sanningen beträffande Kristus Jesus. Han är själva medelpunkten, såsom Johannes gång på gång betonar. Må vi inte ta anstöt av Jesus, såsom judarna gjorde av hans framträdande såsom syndoffer, fastän de själva ansåg att de skulle ha välkomnat honom såsom konung, eller såsom kristenheten, vilken tar anstöt av Kristus såsom den nuvarande regerande konungen, fastän den menar sig ta emot honom som sin återlösare. Kristenheten har ingen upplyst tro.

13. Denna fråga om en upplyst tro för oss fram till att betrakta huvudordet i det tema vi just nu studerar — ordet ”ljus”. Vilket upplivande ord är det inte!

14. På vilket sätt brukas ljuset såsom en symbol i Skriften?

14. ”Gud är ljus”, säger aposteln, och vi känner att dessa tre korta ord har en djup och rik innebörd. (1 Joh. 1:5, NW) Detta är en av definitionerna, inte av vem Gud är, utan av vad han är. Hur brukas ordet ”ljus” i Skriften? I detta sammanhang brukas det tydligtvis som en symbol och avser i första hand den gudomliga sanningen och den upplysning som kommer från den men inbegriper också därmed nära förbundna ting, nämligen Guds ynnest och välsignelse, i synnerhet kronan på alltsammans, den välsignelse som består i evigt liv. ”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.” Därför uttalar vi denna begäran till Gud: ”Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg.” Ja, det ljus som flödar ut från Jehovas ansikte innebär i sanning en ändlös ström av välsignelser, såsom Mose fick anvisning om att säga till Israel: ”[Jehova] välsigne dig och ... låte sitt ansikte lysa över dig.” Dessa välsignelser kan man få åtnjuta endast genom att utöva en upplyst tro, i det man fröjdar sig åt den första ljusstrålen, den grundläggande sanningen om Guds existens, och därpå finner ”att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom”. Han är i sanning ”himlaljusens Fader”, från vilken ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk” kommer. — Ps. 36:10; 43:3; 4 Mos. 6:24, 25; Hebr. 11:6; Jak. 1:17; NW.

15. Hur visar Skriften det berättigade i att förbinda seger med ljusets Gud?

15. Vilken omätlig överlägsenhet är inte ljusets Gud i besittning av, han som kallas ”Israels seger”! (1 Sam. 15:29, AS, marg.) Försök att sätta dig in i detta! Det finns inte en sak eller person, inte en omständighet, inte heller en komplott — uttänkt i sinnets innersta vrår eller plötsligt satt i verket — som kan undgå denna allsmäktiga, allt genomträngande stråle eller kan döljas för den. ”[Jehovas] ögon äro överallt; de giva akt på både onda och goda.” ”Han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke”, och ”det finnes intet skapat, som icke är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skola avlägga räkenskap”. Han är alltid på sin vakt, han kan aldrig bli överrumplad, eftersom han i förväg vet och ”förkunnar, vad komma skall”. För honom är slutlig seger över alla hans fiender absolut säker och viss, och vid alla tider och tillfällen är han fullständigt utan fruktan. — Ords. 15:3; Ps. 121:4; Jes. 46:10; Hebr. 4:13, NW.

16. Beträffande vilken stridsfråga uppstod det först konflikt, enligt vad Jesus gav till känna?

16. Seger är ett av bibelns inspirerade och inspirerande teman. Det fanns en tid då ett sådant ord inte var behövligt, ty seger betyder att man vinner över en fiende i en strid eller konflikt beträffande någon tvistefråga som har uppstått. På den tiden fanns det ingen fiende, ingen Satan, ingen mörkrets furste. Men nu i vår tid står det strid mellan ljuset och mörkret, och frågan gäller vilketdera som skall segra. Som kontrast till ljuset står mörkret som symbol i främsta rummet för villfarelse och lögn och för de förmörkande egenskaper, som dessa i sin tur framkallar, nämligen slughet och fördärv, vilka leder till död. Johannes citerar Jesu vittnesbörd om orsaken till att stridsfrågan uppstod. Jesus sade om djävulen: ”Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” — Joh. 8:44, NW. Se också 2 Kor. 11:3, NW.

17. Hur förbinder Johannes liv på det allra närmaste sätt med ljus och seger?

17. Här är det intressant att lägga märke till hur Johannes, i det han inleder sin framställning av de goda nyheterna med ett mästerligt bruk av kortfattade och djupgående utsagor, på det allra närmaste förbinder de tre teman som vi här omnämnt: liv, ljus och seger. Johannes talar om för oss att Jesus sade: ”Jag är vägen och sanningen [ljuset] och livet.” Först påminner Johannes oss om att allt liv har ”Ordet” att tacka för sin tillvaro. Därpå talar han om för oss att Jesus, ”livet”, är ”människornas ljus”. Detta innebär att den enda väg, det enda sätt, varpå människan kan vinna liv, är att komma till ljuset och för alltid i förening därmed. Slutligen anslår Johannes segertonen, i det han säger: ”Och ljuset lyser i mörkret, men mörkret har icke fått makt med det.” En seger för ljuset! — Joh. 1:1—5; 14:6; NW.

18, 19. Vilket första steg för oss in i sammanhanget, och till vilka ytterligare ting leder det?

18. Innan vi vidare går in på detta, hur mörkret i fråga om Jesus gjorde sitt yttersta för att få makt med ljuset men misslyckades i grund, skall vi se efter, hur vi också kommer in i sammanhanget, och undersöka detta under rubriken:

Uppdrag och ansvar

19. Som det redan har framhållits (§ 7) blir vi Guds barn genom att utöva tro på Jesu namn. Samma sak uttrycktes med något andra ord, när Jesus sade: ”Utöva tro på ljuset [varmed menas sanningen] för att kunna bliva ljusets söner.” (Joh. 12:36, NW) Tron är det första steg, varigenom vi träder in i sammanhanget. Vad kommer sedan? Att vi blir ”ljusets söner” skänker oss de rikaste välsignelser och privilegier, vilka dock för med sig ett djupgående ansvar. För att kunna inse detta ansvar och värdesätta förpliktelserna och påtaga oss dem måste vi först undersöka omfattningen av Kristi uppdrag och ansvar såsom Guds förnämste ljusbärare.

20. Hur förutsade Gud Jesu uppdrag, och hur gick detta i uppfyllelse?

20. De långt i förväg nedskrivna ordalag, i vilka Gud ger uttryck åt sitt uppdrag till Jesus såsom sin tjänare, lyder så: ”Jag [Jehova,] har kallat dig, ... och jag vill ... sätta dig till ett ljus för folkslagen, för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret.” (Jes. 2: 1, 6, 7; se också 49:6, 9) Insåg Jesus den uppgift som ålades honom? Vi hör hans svar: ”Jag är världens ljus.” Och avbördade han sig troget sitt ansvar? Ja, det gjorde han. Därför att Jesus gick upp till Galileen för att predika, citerar hans apostel Matteus Jesajas profetia, att ”det folk [av Sebulons och Naftalis stammar] som satt i mörker såg ett stort ljus”, och tillämpar denna profetia på Jesus. Därpå säger han: ”Från den tiden började Jesus predika och säga: .’Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 4:15—17, NW) Men med långt större eftertryck kommer Jesu eget vittnesbörd vid slutet av hans jordiska liv. Det kan faktiskt sägas, att han inte yttrade någonting beträffande sin mission med större kraft än den förklaring han avgav inför Pilatus: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” — Joh. 8:12; 18:37; NW.

21, 22. Är det uppdrag, som åligger osa såsom ”ljusets söner”, likaså klart framställt?

21. Har Kristi efterföljare, ”ljusets söner”, del i samma uppdrag med det därmed följande ansvaret? Absolut. I sin större uppfyllelse inbegriper Jesajas profetior om ”tjänaren” ofta dessa Kristi kropps lemmar. (Se till exempel Jesaja 43:10.) Vi har dessutom Herrens uttryckliga ord till sina lärjungar: ”Ni äro världens ljus. ... Låt ... edert ljus lysa inför människorna, att de må se edra rätta gärningar och giva ära åt eder Fader, som är i himlarna.” (Matt. 5:14—16, NW) Och var nu god och lägg märke till Paulus’ ord, som visar både den välsignelse och det ansvar, som följer med att vi är i förening med ljuset, och hur vi kommer rakt in i sammanhanget. Först nämner han ”detta ämbete”, som rör ”de goda nyheter som vi kungöra”. Därpå förklarar han varför dessa goda nyheter är ”höljda av ett täckelse ... bland dem som äro på väg att förgås”, nämligen därför att ”denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av [upplysningen från] de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild [Hans som är källan till allt ljus], icke skulle skina igenom”. Därpå smider Paulus en högst oväntad förbindelselänk med den där första stora befallningen, som ljöd så: ”Varde ljus.” (1 Mos. 1:3) Denna befallning tycktes ha avseende endast på bokstavligt ljus, men Paulus ger nu ökad symbolisk innebörd åt den. Han säger: ”Ty det var Gud som sade: ’Må ljuset lysa fram ur mörkret’, och han har lyst på våra hjärtan för att upplysa dem med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte.” — 2 Kor. 4:1—6, NW.

22. Ja, det är sanningen, den härliga kunskapen om Gud, som är ljuset, vilket fullkomligt och fullständigt återspeglas ”genom Kristi ansikte”, och det är allas vårt uppdrag att ”med obetäckta ansikten likt speglar återkasta Jehovas härlighet” eller, som Petrus uttryckte det, att ”vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. — 2 Kor. 3:18; 1 Petr. 2:9; NW.

23, 24. a) Vilken synpunkt på vårt ansvar framhålles särskilt? b) Hur framhäver Johannes denna synpunkt?

23. Det är insikten om vårt uppdrag från Gud som klargör för oss det praktiska ansvar, som följer med att vara i förening med ljuset. Det innebär sannerligen inte att vi endast i vårt sinne samtycker beträffande vad som är sanning, helt enkelt tyst och stilla tar emot ljuset, likt en matt, mörk yta, som absorberar alla ljusstrålarna utan att i sin tur återkasta något. Nej. Det innebär att vara lik en dyrbar sten, som återkastar ljuset i sådan grad, att det ser ut som om den utstrålade ljus från sitt eget inre.

24. När vi nu tänker på den praktiska sidan av vårt ansvar, för detta oss tillbaka till Johannes’ första brev. Några kanske säger, att av alla bibelskribenterna var Jakob den som mest betonade den praktiska sidan och att Johannes i motsats till honom var kärlekens apostel. Ingenting kan vara längre från sanningen. Varje gång Johannes formulerar en sanning, fullföljer han detta omedelbart genom att visa både dess praktiska tillämpning och de förskräckliga följderna av att inte handla i enlighet med den. Observera till exempel hur Johannes låter sitt tillkännagivande, att ”Gud är ljus”, följas av påpekanden om att vi inte endast måste tro och älska sanningen utan också måste fortfara att ”utöva sanningen”. (1 Joh. 1:5, 6, NW) Ingen kunde vare sig träffa hårdare eller vara mera till hjälp än Johannes i fråga om att visa hur vi kan identifiera dem som hör till ”antikrist” och ”som försöka vilseleda eder”. (1 Joh. 2:18—26, NW) Och i sitt tredje brev tvekar han inte att nämna vid namn en viss illasinnad pratmakare, Diotrefes, och låta detta följas av ett kärnfullt råd. Det skulle inte tjäna mycket till att försöka dölja någonting för Johannes’ genomträngande blick. — 3 Joh. v. 9—11.

25. Varför är ett konsekvent handlingssätt så betydelsefullt?

25. Mycket mer kunde naturligtvis sägas om vårt ansvar såsom ”ljusets söner” med avseende både på sinne, hjärta och handlingssätt och även på vår ämbetsutövning. Men framför allt måste vi handla konsekvent i att ”utöva sanningen”, så att vi alltid kan vara i förening med ljusets Gud, hos vilken det aldrig förekommer någon ”förändring eller skugga, framkallad av en vridning”. — Jak. 1:17, NW, fotnot. Se också Lukas 11:33—36; Efesierna 5:6—14.

26. Kan vi se något nära samband mellan upplysning och kärlek?

26. Poetiskt stämda tänker vi på vår himmelske Faders godkännande leende och liknar det vid det varma solskenet. (4 Mos. 6:25) Och detta är sant. Ljus och kärlek går hand i hand och leder oss fram till strålande seger och gör oss oförskräckta i Guds tjänst. Om vi har blivit förhjälpta till en närmare förening med Gud och hans Son genom vår begrundan av temat ”Gud är ljus”, så har vi allt skäl att tro, att vi kommer att få ytterligare gagn av att undersöka den andra definitionen av vad Gud är, nämligen ”Gud är kärlek”. — 1 Joh. 4:16, NW.