Prästerlig förespråkare för villfarelse avväpnad

DET hände för en tid sedan, att en välsinnad dam, som studerat bibeln tillsammans med en av de missionärer som Sällskapet Vakttornet sänt till Uruguay, ordnade så att hennes präst skulle få ett sammanträffande med denne missionär.

Prästen skyndade sig att börja samtalet med en sarkastisk fråga till missionären: ”Talar ni grekiska?” När missionären svarade att han inte var grek, utan amerikan, och talade bara engelska och spanska, sökte prästen genast göra slut på samtalet genom att säga, att eftersom bibeln var skriven på grekiska, kunde han gå med på att diskutera den endast om missionären förstod det språket. Missionären påpekade emellertid, att bibeln också delvis var skriven på hebreiska och att prästen i så fall också måste kunna tala hebreiska för att kunna diskutera den.

Missionären sade vidare: ”Den katolska damen här talade om för mig, att ni själv uppmanat henne att läsa bibeln, men hon nämnde ingenting om att ni yrkat på, att hon skulle läsa den på grekiska.” Missionären vände sig nu till damen och frågade henne: ”Sade kyrkoherden till er att läsa bibeln på grekiska?” Varpå damen naturligtvis svarade: ”Nej, visst inte, han gav mig en spansk bibel.” När på detta sätt denna snärjande fråga avfärdats, kunde samtalet fortsätta.

Först bad missionären prästen att ge de närvarande bevis från bibeln för kyrkans lära om skärselden. Eftersom detta ord inte ens förekommer i bibeln, var det bästa som prästen kunde göra att hänvisa till ett uttryck i den apokryfiska Mackabéerboken, vilket i själva verket ger stöd åt löftet om en uppståndelse i stället för åt tanken om lidande i skärselden. Därpå bad missionären prästen lägga fram bevis från Skriften för treenighetsläran. När han inte kunde göra det, blev han ombedd att ge stöd från bibeln för läran om själens odödlighet. Då prästen återigen var oförmögen att svara, började han gå av och an i rummet, som ett lejon i bur, och förklarade att han inte hade kommit för att bli utpekad som ett dumhuvud genom att få sådana enfaldiga frågor ställda till sig av en kättare.

Frun i huset lyckades emellertid få prästen att sätta sig ned igen, och nu sade missionären, att eftersom prästen inte hade lust att besvara frågor, ville han passa på tillfället att visa prästen texter i bibeln, vilka säger att själen i själva verket är dödlig. Prästen samtyckte till att lyssna. När missionären läste ur Josua om att djursjälar dör och ur Predikaren om att mänskliga själar dör, erkände prästen märkvärdigt nog, att detta var sant, fastän det motsäger kyrkans läror. Men han tillade, att felet med protestanter är att de inte vet, att ordet ”själ” är felöversatt i såväl protestantiska som katolska biblar och att medan det är sant att själen dör, så gör inte anden det. Men när han då gjordes uppmärksam på texten i Predikaren om att vars och ens ande vänder tillbaka till Gud, förstod han, att det han hade sagt bragte honom i ett dilemma, ty det skulle innebära att även den mest ogudaktiga människas ande vänder tillbaka till Gud, och då skulle ju inte någon komma till skärselden eller till helvetet, som han förfäktade. — Pred. 12:7.

Han försökte komma ifrån det hela genom att förklara, att missionärerna inte förstod grekiska och att detta ord, ande, inte betydde ande, utan var ett annat ord, och han uttalade så ett ord, som lät mycket egendomligt och som han påstod vara det grekiska grundordet. Missionären sade, att han var ledsen över att han inte kunde tala grekiska själv men att han hade ett exemplar av Strongs Exhaustive Concordance (en uttömmande bibelkonkordans) med sig, och de kunde slå upp det grekiska grundordet i den. Ordet i texten i Predikaren var naturligtvis ett hebreiskt ord, och de sökte därför förgäves efter det ord som prästen använt, i såväl avdelningen för hebreiska som den för grekiska ord, för att slutligen upptäcka, att det var det franska ordet för Gud som prästen använde för att förvilla dem. Missionären gav därpå prästen en lektion i hebreiska och grekiska ur sin konkordans och visade honom de riktiga hebreiska och grekiska orden för både ande och själ och vad de betydde. Vid det laget var prästen ytterst förlägen och önskade helt visst, att han aldrig hade sagt något om att han förstod grekiska, ty det stod klart för alla de närvarande att han inte hade någon kunskap i detta språk.

Den välsinnade damen sade därpå till prästen, klart och tydligt och med stort eftertryck, att hon nu var övertygad om att Jehovas vittnen känner till och lär mera om bibeln än den katolska kyrkan gör. Ja, hon visade ännu större frimodighet och uppriktighet, när hon förklarade, att hon hade lärt sig mera under en timmes bibelstudium med Jehovas vittnen än under sex års studier hos prästen. Denna kväll, sade hon, hade han visat sin brist på kunskap genom att inte kunna besvara en enda av de frågor som ställts till honom. När han gjorde invändningar och menade att han var oförberedd, påpekade damen, att hans sjuttonåriga studietid vid ett prästseminarium borde ha varit en mer än tillräcklig förberedelse för honom. Att denne prästerlige förespråkare för villfarelse blev så fullständigt avväpnad resulterade således i att ett av Herren Jesu andra får vann klarare insikt i och uppskattning av sanningen från Guds ord.