Varför måste vi kämpa för att bevara vår ostrafflighet?
”Bättre är en fattig man, som vandrar i ostrafflighet, än en man, som har vrånga läppar och därtill är en dåre.” ”Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.” — Ords. 19:1; Job 31:6.
1—3. a) Vem var den förste som bröt sin ostrafflighet, och hur beskrives detta i bibeln? b) Hur grep sig Satan an med sina skändliga planer, och vad har resultatet blivit för människosläktet?
DE FARLIGA förhållandena och den bristande integritet — ostrafflighet och oförvitlighet —, som nu råder överallt i världen, är inte någon tillfällighet. De utgör en del av en planlagd kampanj, som går ut på att vålla människosläktets undergång. Vems kampanj är det? frågar du. Vi måste gå många år tillbaka i historien för att finna svaret. Från gångna tider har vi en profetia som talar om vad som skall komma att ske med den förste som bröt sin ostrafflighet. Bibeln berättar hur det förhåller sig med detta. Vi läser därom i Hesekiel 28:13—18, AS:
2. ”Du var i Eden, Guds lustgård. ... Du var den smorde keruben som överskyggar, och jag satte dig där, så att du var på Guds heliga berg; du har vandrat av och an bland stenarna av eld. Du var fullkomlig på dina vägar från den dag, då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Genom din köpenskaps myckenhet fyllde de ditt inre med våld, och du har syndat; därför har jag kastat ut dig såsom ohelig från Guds berg, och jag har förgjort dig, o överskyggande kerub, bort ifrån stenarna av eld. Ditt hjärta högmodades på grund av din skönhet; du har fördärvat din vishet, därför att du var så lysande; jag har kastat dig till marken; jag har lagt dig framför konungar, så att de må få se dig. Genom mängden av dina missgärningar, vid din orättrådiga köpenskap, har du ohelgat dina helgedomar. Därför har jag låtit en eld gå ut ifrån dig; den har förtärt dig, och jag har förvandlat dig till aska.”
3. Dessa ord riktades till konungen i Tyrus men utgör en profetia om den som vi nu känner såsom Satan, djävulen. Han var ursprungligen den vittskyggande eller överskyggande (1878) keruben i Edens lustgård. Gud gav honom ett heligt förtroendeuppdrag. Han satte honom där med myndighet över människan, så att han kunde öva tillsyn över människosläktets behov och sörja för att människorna fick vad de skulle komma att behöva. Den överskyggande keruben bevarade emellertid inte sin ostrafflighet i detta heliga förtroendeuppdrag. Han hade för höga tankar om sig själv, såsom Skriften visar. Orättfärdighet blev funnen hos honom. Han tänkte att han borde få den tillbedjan som kom Gud Allsmäktig, Jehova, Skaparen till del. Därför gjorde han uppror och började utöva ondska, i det han sökte vända alla skapelser bort från Gud och till honom själv. Han lyckades förmå människosläktet till olydnad. Adam och Eva var de första människorna. De var också de första på jorden som bröt ostraffligheten gentemot Gud. Alltifrån den tiden har ett uppfordrande spörsmål gällt beträffande varenda människa som har levat på jorden: Kan hon eller kan hon inte bevara sin ostrafflighet inför Gud? — 1 Moseboken 3.
4. a) Vilken stor fråga är det som universum nu ställs inför? b) Vilken ställning intog Satan, sedan han hade brutit sin ostrafflighet gentemot Gud?
4. Satan är en kraft till det som är ont, vilken släppts lös på jorden och i himlarna, och genom sin onda handling väckte han till liv en stridsfråga, nämligen denna: Vem är den högste? Han försöker genomdriva sin idé, att han kan få alla skapelser på jorden att tillbedja honom och att Gud inte kan ha skapelser på jorden, som kommer att vara trogna mot honom, som kommer att tjäna honom, även om de sättes på prov. Vad det gäller är detta: Kan Jehova verkställa sitt ursprungliga uppsåt att befolka jorden med rättfärdiga skapelser? Således har den stora stridsfrågan kommit att bli en fråga om ostrafflighet. Fastän Satans maktförläning upphävdes av Gud, fastän han avlägsnades från sin ställning som den överskyggande keruben och alltså blev lagligen bortvisad, blev han likväl inte förbjuden att vara närvarande i denna världen. Gud fastställde en tid; han anslog en viss tidrymd, under vilken djävulen skulle få försöka bevisa sitt onda och utmanande påstående. Och därför har Satan sedan den tidpunkten utövat inflytande över människor och över deras civilisations utveckling.
5. Hur visar bibeln att Satan intresserar sig för människor och regeringar på jorden och försöker vända alla människor bort från Gud?
5. Nyckeln till hur detta bör förstås har vi i Jobs bok i bibeln. I Job 1:6—12 (Mo) läser vi: ”En dag kommo änglarna för att framställa sig inför den Evige [Jehova, AS], och bland dem Motståndaren [Satan, AS]. ’Var har du varit?’, sade den Evige till Motståndaren; och Motståndaren svarade: ’Jag har strövat här och där, vandrat omkring jorden.’ Då sade den Evige till Motståndaren: ’Har du lagt märke till att det icke finnes någon lik min tjänare [Job] på jorden, en oförvitlig och redlig man, som vördar Gud och skyr det onda?’ Motståndaren svarade: ’Men är det för intet som [Job] vördar Gud? Har du icke säkert kringgärdat honom, hans hus och allt han har? Du har givit honom framgång i hans förehavanden, och hans hjordar myllra ute på marken. Räck endast ut din hand, rör vid vad det än är som han äger och se, om han icke kommer att förbanna dig mitt i ansiktet!’ Då sade den Evige till Motståndaren: ’Se där! Jag lämnar allt han har i ditt våld, men bär icke hand på mannen själv.’ Så gick Motståndaren bort från den Eviges närvaro.” Denna skildring i Skriften visar klart, att Satan, djävulen, har jordiska intressen. Vid det tillfället hade han varit nere och sysselsatt sig med det fallna människosläktet, strövat omkring jorden. Han var den osynlige överherren. Han hade skapelser som tjänade honom. Han organiserade dessa skapelser under olika styrelseformer. Ja, i våra dagar har han välde över alla jordens regeringar. Detta program började han med Babylon på Nimrods tid, och Skriften säger oss att han är ”denna tingens ordnings gud”. — 2 Kor. 4: 4, NW.
6. a) Hur hade Guds överordnade ställning visats sedan upproret? b) Vilket prov har alla människor ställts på sedan den tiden?
6. Det i Jobs bok nedtecknade samtalet mellan Jehova Gud och Satan visar att Jehova Gud vidmakthöll sin ställning som den Allsmäktige, Skaparen. Satan kunde inte göra något av det som han ville göra mot Job, därför att Jehova hade kringgärdat denne med sitt beskydd. Gud var fortfarande den bestämmande, och Gud skulle se till att denna stridsfråga bleve avgjord. Gud skulle göra sitt namn stort och upphöjt överallt på jorden. Det var därför han inte omedelbart ådagalade sin överlägsna makt genom att döda Satan utan tillstadde honom att förbliva. (2 Mos. 9:16) Alltifrån Adams och Evas tid har ostrafflighetsprovet pågått. Varje människa har i själva verket valt liv eller död. Adam och Eva bröt sin ostrafflighet inför Gud. Deras val var alltså döden. Historien visar att de dog. — 1 Mos. 5:5.
7. Vilka förluster led Job under ostrafflighetsprovet?
7. Job var en man som var Gud hängiven, och han är ett framträdande exempel på en individ som bevarade sin ostrafflighet inför Gud, när han sattes på prov. När Jehova tog bort det hägn av beskydd som han hade omgivit Job med, blev Job utsatt för stora förluster. Han förlorade alla sina husdjur, några dödades genom oväder, och andra blev stulna. Han förlorade sina tjänare, som blev ihjälslagna av plundrande rövarskaror. Hans barn, sju söner och tre döttrar, höll gästabud tillsammans, då en storm bragtes att uppstå, som förstörde deras hus, varvid de själva omkom. All Jobs rikedom och allt vad han hade ägt var borta. Dock hade ingen personlig skada tillfogats honom. — Job 1:13—19.
8—10. a) Vad gjorde Satan därnäst, sedan han hade misslyckats i att bryta Jobs ostrafflighet genom de första proven? b) Vilket handlingssätt valde Job, och vad blev resultatet?
8. Skildringen i Jobs bok fortsätter och säger i det andra kapitlet: ”Åter hände sig den dag, då Guds söner kommo för att framställa sig inför Jehova, att Satan också kom bland dem för att framställa sig inför Jehova. ... Och Jehova sade till Satan: Har du givit akt på min tjänare Job? Ty det finnes ingen lik honom på jorden, en fullkomlig och oförvitlig man, en som fruktar Gud och flyr det onda; och han håller ännu fast vid sin ostrafflighet, ehuru du uppeggade mig emot honom till att utan sak fördärva honom. Och Satan svarade Jehova och sade: Hud för hud, ja, allt vad en man har giver han för sitt liv. Men räck ut din hand nu och rör vid hans ben och hans kött, så skall han säga sig lös från dig mitt i ansiktet. Och Jehova sade till Satan: Se, han är i din hand, skona endast hans liv. Så gick Satan bort från Jehovas närvaro och slog Job med svåra bölder från fotbladet ända till hjässan. Och han tog sig en krukskärva till att skrapa sig med, och han satt i askan. Då sade hans hustru till honom: Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Säg dig lös från Gud och dö.” — Job 2:1—9, AS.
9. Job sattes där på ett personligt prov. Han led pina och obehag. Satan brukade Jobs hustru till att försöka få honom att bryta sin ostrafflighet och till att slå ned hans mod genom att uppmana honom att säga sig lös från Gud och dö. Detta var alldeles säkert en mycket svår prövning. Då uppträdde tre av hans så kallade vänner på scenen. De gav honom heller ingen tröst. De började anklaga honom för alla slags orätta handlingar. Job härdade ut genom alla dessa prövningar som kom över honom personligen. Han bevarade sin ostrafflighet. Vi finner hans ord i Job 27:5: ”Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.”
10. Ja, han sviktade aldrig en enda minut i tro och hängivenhet för Jehova. Jehova bevarade hans liv. Jehova lät inte djävulen bringa honom om livet. Men här åstadkom Gud ett dokument, som består ännu i vår tid. Skildringen visar att Jehova välsignade Job för hans ostrafflighet. I Job 42:10, 12 heter det: ”Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade [Jehova] åter honom själv; [Jehova] gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft. Och [Jehova] välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen.”
11. Var Jehova grym, när han tillät att Job blev så hårt prövad?
11. Somliga människor kanske vill göra gällande, att det var något mycket grymt som Jehova gjorde, när han tillät att denne man, en god man, fick lida så mycket. Men är det sant? Visst inte. Det var inte Jehova Gud som satte Job på prov. Jehova Gud var inte ansvarig för det lidande som kom över honom. Gud tillät det, och Job fick gagn av det. Vi ser att vid slutet av det som han fick erfara hade han mera än han hade haft i början. Han skördade vinst av det, därför att han var i ynnest hos Gud, en prövad och beprövad tjänare åt Jehova, och bibeln talar väl om honom, vilket utgör en försäkran om att han skall få uppstå i Guds nya, rättfärdiga värld.
12. Vad lär vi oss inse genom att begrunda berättelsen om Job?
12. Det var den grymme Satan som åvägabragte detta lidande. Det bör stå klart genom denna skildring, att det är han som bringar alla prövningar och lidanden över alla de skapelser som finns på jorden i vår tid. Vi skördar vinst av denna skildring, av det som Job fick genomgå, ty denna skildring står till vårt förfogande för att vi skall göra bruk av den, låta den hjälpa oss att inse den verkliga stridsfrågan. Om vi inte förstår den stora stridsfrågan mellan Jehova Gud och Satan, frågan om överhögheten, så är vi inte i stånd till att förstå bibeln. Vi får också hjälp till att inse, hur vi bör bevara vår ostrafflighet, och vi får klart för oss vad följden blir för dem som håller ostraffligheten vid makt.
Exempel
13, 14. Måste alla människor som skall vinna Guds godkännande bli satta på prov genom samma slags prövningar som Job?
13. Måste vi räkna med att alla människor som lever på jorden måste genomgå ett lika hårt prov som Jobs för att vinna Jehovas ynnest och vinna liv? Nej, men vilket prov det än blir som kommer över oss, måste vi bevara vår ostrafflighet, om vi skall kunna vinna livet. Vi måste härda ut i fullständig trohet mot Gud den Högste. — Matt. 10:22.
14. I Hebréerna 11 finner vi en uppräkning av trogna människor som uthärdade. Dessa människor bevarade sin ostrafflighet för att kunna få en ”uppståndelse” och vinna liv. Alla fick inte genomgå samma prövningar, men alla bevarade de sin ostrafflighet. Låt oss se vad några av dessa människor gjorde.
15, 16. Hur bevarade Abel och Enok sin ostrafflighet?
15. Den som först omnämnes är Abel, en man av stor tro, som tillbad Gud och bevarade sin ostrafflighet, i det han frambar ett tillbörligt offer åt Gud. På grund av sin tro och på grund av sin tillbedjan av Gud blev han mördad av sin broder. Han bevarade sin ostrafflighet ända till sin död. — 1 Mos. 4:3—11.
16. I detta kapitel omtalas också andra män, som levde före floden, Hanok eller Enok och Noa. Dessa män levde mitt ibland onda människor, som var i överväldigande flertal. De var omgivna av inflytanden i ond riktning, men de stod fasta i tro och oförvitlighet. Enok var en av Guds profeter och bar vittnesbörd om Jehova. Gud tog bort Enok, bevarade honom, beskyddade honom från att lida någon skada eller något men genom de onda människors förvållande som han hade runt omkring sig. — 1 Mos. 5:18—24; Jud. v. 14.
17. Vilket ostrafflighetsprov kom över Noa, och hur ledde hans trohet till liv?
17. Noa vandrade likaså på Guds väg och trodde vad Gud hade sagt till honom. Han visade sin tro på det genom att bygga en ark, fastän det aldrig hade regnat på jorden sedan människans skapelse. (1 Mos. 2:5, 6) Sannolikt blev han beständigt smädad och hånad av sin tids människor, kanske till och med förföljd, för detta, men likväl bevarade han sin ostrafflighet inför Gud, och därför att han gjorde det, blev han en av dem som fick leva igenom floden och hade sitt liv i behåll, när arken åter stod stilla på jorden. Noa var en rättfärdighetens förkunnare. — 1 Mos., kap. 6—9; 2 Petr. 2:5.
18, 19. Beskriv något av det som Abraham, Isak och Jakob fick genomgå vid bevarandet av sin ostrafflighet.
18. Sedan läser vi om Abraham, Isak och Jakob, män som höll ut i tro utanför sitt hemland. Abraham sändes av Gud till ett främmande land, och han tänkte aldrig på att återvända till sitt eget land, där han kunde ha njutit av detta livets goda. Därför att Gud hade bjudit honom att bege sig till denna främmande plats, gjorde han det. Där uppfödde han sin familj. När Gud bjöd honom att offra sin son, var han villig att skiljas från denne som han skattade så högt, därför att det var Guds vilja. Abraham stred mot orättfärdigheten. Han tillbad alltid den levande Guden. Han lärde sin son, Isak, att tillbedja Gud, och Isak var trogen i att samarbeta med sin fader i Guds tjänst. Gud brukade Abraham och Isak till att framställa många profetiska bilder, och dessa finner vi upptecknade i Första Moseboken.
19. Isak i sin tur lärde sin son det rätta sättet att tillbedja Gud. Jakob, hans trogne son, blev fader till Israels nation. Också han fick lida under sin livstid. Han hade många påfrestningar att utstå från sin tvillingbror, Esau, som i verkligheten inte alls trodde på Gud. Jakob for också ner till Egypten och levde där till sin död, alltid med sina förhoppningar riktade framåt mot vad Gud hade utlovat. — 1 Mos. 27: 41; 48:21.
20. Hur var Josef ett exempel på hur man kan bevara ostraffligheten i nödens tid såväl som i tider av välgång?
20. Josef, Jakobs son, omnämnes också i Hebréerbrevets 11:e kapitel. På grund av hans trohet och ostrafflighet är hans uppståndelse viss. Han fick lida mycket men bevarade alltid sin ostrafflighet inför Gud och höll Guds rättfärdiga principer i minnet. Han blev av sina egna bröder såld till slav. När han var nere i Egypten och tjänade som slav, försökte hans husbondes hustru förleda honom till att begå en omoralisk handling, men han ville inte. Denna kvinna såg då till att han blev satt i fängelse. Där i fängelset härdade han ut i tro, och slutligen förde Gud honom ut därifrån, och Gud brukade honom. Josef lovprisade Gud offentligen i samband med Faraos dröm. Gud såg till att Josef fick en upphöjd ställning bland Egyptens folk. Men vare sig han var i fängelse eller intog den höga posten som styresman i Egypten, fanns det inget tvivel i hans sinne om vem som var den högste eller vad han själv borde göra i tillbedjan av Jehova. Ända fram till sin död kom han ihåg att Gud intog första platsen i hans liv. Därför framhärdade han i sin ostrafflighet. — 1 Mos. 39:9; 41:16; 50:19—26.
21. Hur ådagalade Mose ostrafflighet inför Gud?
21. Mose hade stor tro. Han blev av Faraos dotter uppfödd i Egyptens glans och prakt. Han kunde ha valt det kungliga hovets demondyrkan, rikedom, glädje, men nej, han gick med Guds förtryckta barn, Israels nation, sin nation. Han sköt Egyptens rikedom och härlighet åt sidan och satte slutligen många gånger sitt eget liv på spel, därigenom att han trädde fram inför Egyptens tyranniske Farao. Han frambar Guds domsbudskap mot Egypten utan fruktan, därför att han visste att Gud var med honom. Gud befriade honom, tillika med Israels nation, ur Egypten. Hans uppståndelse är säker och viss, därför att han var trogen i sin ostrafflighet och genom offentlig lovprisning visade sig stå på Jehovas sida i den stora stridsfrågan. — 2 Mos. 2:10; 10:28; 14:13—26.
22, 23. Nämn andra ostraffliga män i Israel, och giv exempel på deras kamp för rättfärdigheten.
22. Hebréerna 11 nämner andra män, män som bodde i det utlovade landet, sådana som Gideon, Barak, Simson, Jefta, David och Samuel. Dessa män upprätthöll alla Jehovas tillbedjan — men inte utan motstånd. Gideon bröt ned Baals altaren. Med en liten hop och med Jehovas hjälp tillintetgjorde han Midjans härskaror. Folket ville att Gideon skulle härska som konung över dem, men han avböjde och sade, att Jehova är härskaren, och upphöjde så Jehovas namn på jorden. — Dom. 6:1—8:28.
23. Simson satte sin lit till Jehova, och Gud gav honom kraft att strida mot demondyrkare och för Guds folks befrielse. Det var Simson som rev ned det tempel som var rest åt filistéernas fiskgud. (Domarboken 16) Barak kämpade en god kamp för ren tillbedjan, han också, och riskerade livet i strid mot en manstark kananeisk här. (Domarboken 4) Dessa män bevarade sin ostrafflighet inför Gud. Det gjorde också Jefta och David, vilka alltid stod på Guds sida i stridsfrågan och förfäktade den rena tillbedjan. — Domarboken 11; 1 Samuelsboken 17 och följande.
24. Hur är Samuels liv ett utmärkt exempel på uthärdande och ostrafflighet?
24. Samuel var profet, inte krigsman, men han stod troget som förkämpe för den rena tillbedjan av Jehova Gud. Han var helt ung, endast ett barn, när han inträdde i Guds tjänst. Han härdade ut under alla de prövningar som kom över honom, då han ju levde i den onde konung Sauls dagar, vilken var en otrogen konung i Israel, den förste konungen. Samuel uttalade en förkastelsedom över konungen för den ondska och olydnad som denne lade i dagen. Samuel blygdes inte för Guds rättfärdiga principer. Profeten trädde upp och talade om för kungen att denne hade orätt; han var inte rädd. Fram till tiden för sin död uthärdade också han i ostrafflighet gentemot Gud. — 1 Sam. 2:11; 13:14; 25:1.
25. Vad för slags prövningar kom över troende människor enligt vad som omtalas i Hebréerna 11:33—39?
25. Alla dessa trogna människor i forntiden verkade för att bevara Guds rena tillbedjan och höll fast vid sin ostrafflighet. För var och en var det uthärdande det gällde. Det fanns andra också. Bibeln talar väl om dem. Det visar att de uthärdade under många prövningar, olika slags prövningar, inte alla desamma, utan de härdade ut, vilka prövningar som än kom i deras väg, och bevarade sin ostrafflighet. Visserligen var de få i jämförelse med de många människorna på jorden, de utgjorde mindretalet. De flesta bland jordens befolkning avföll, eller också visste de aldrig någonting alls om Gud Jehovas tillbedjan. Detta kom sig av själviskhet, av att de var felaktigt underrättade eller av att det brukades maktmedel mot dem för att de skulle hålla sig till en viss kurs och stanna kvar under Satans välde. — Hebr. 11:33—39.
26. a) Varför är den brist på ostrafflighet som kännetecknade de flesta bland Israels folk så häpnadsväckande? b) Vad blev följden för dem?
26. Till och med inom Israel, detta Guds förbundsfolk, rådde en häpnadsväckande brist på ostrafflighet. Här hade Gud personligen skrivit med sitt eget finger på stentavlor. Detta borde ha ingivit folket respektfylld fruktan och övertygat dem om att Jehova Gud är den högste och allenarådande. De samtyckte till att lyda Guds lag, och Gud gjorde anordningar för att de skulle kunna göra det, ty lagen förvarades och fördes omkring i förbundsarken. Gud föreskrev att den skulle läsas upp vid vissa bestämda tider, när folket församlades i Jerusalem. Gud sade att konungen skulle ha en avskrift av lagen och att han skulle läsa den och följa den. Dessa människor hade alla skäl till att hålla Guds lag och bevara sin ostrafflighet, och de samtyckte till att göra det, men som nation betraktade svek de. Tid efter annan gjorde folket uppror. Därför att nationen åsidosatte Guds ord och inte ville bevara sin ostrafflighet i förhållande till hans bud och undervisning, lät Gud den slutligen bli tillintetgjord, år 607 f. Kr. Endast en liten kvarleva höll fast vid Guds sanna tillbedjan. En sådan kvarleva existerade och utgjorde det redskap, varigenom Guds rena tillbedjan utövades, ända fram till Kristi Jesu tid. — 2 Mos. 31:18; 19:8; 5 Mos. 17:18; 30:15—20; 31:11; Jer. 34:12—22; 39:1, 2.