Ungdom inget hinder för att utöva förkunnareämbetet
EN Ordets förkunnare är en person som tjänar. Jesus visade detta tydligt i den lektion om ödmjukhet, som han gav vid det tillfälle då Sebedeus’ hustru hade framställt sin begäran att hennes båda söner, Jakob och Johannes, måtte tillförsäkras de förnämsta platserna tillsammans med Kristus Jesus i hans rike. ”Vemhelst som vill bliva stor bland eder skall vara eder tjänare, och vemhelst som vill vara främst bland eder skall vara eder slav. Alldeles såsom Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många.” — Matt. 20:20—28, NW.
En Ordets förkunnare är alltså en person som gör tjänst åt Gud. Hur gammal måste man vara för att kunna bli en Guds ords förkunnare? Mången ämbetsman har tagit på sig en misstrogen min, då någon Ordets förkunnare, som ställts inför honom, påstått att han överlämnade sig åt sin Skapare, medan han ännu var endast en pojke, och att han varit en Ordets förkunnare alltsedan sitt överlämnande. Kan ett barn bli en Guds ords förkunnare eller hindrar dess ungdom det automatiskt härifrån? Vad visar Skriften och de verkliga förhållandena?
Må vi allra först lägga märke till att Samuel började sin tempeltjänst genast efter det att han hade blivit avvand. Och då Gud hade ett budskap till Israel om en överhängande svår olycka, sände han inte sin ängel till den ålderstigne Eli och inte heller till dennes lättfärdiga söner, trots det att de uppnått mogen ålder, utan till den unge gossen Samuel. — 1 Sam. 2:12—3:19.
Och hur var det med Jeremia? När Jehova sade till honom: ”Jag satte dig till en profet för folken”, svarade han: ”Ack, Herre, HERRE! Se, jag förstår icke att tala, ty jag är för ung.” Godtog Jehova Jeremias ursäkt? Nej, det gjorde han inte, utan svarade honom: ”Säg icke: ’Jag är för ung’, utan gå åstad, vart jag än sänder dig, och tala, vad jag än bjuder dig.” — Jer. 1:5—7.
Ja, de hebreiska skrifterna innehåller många exempel på sådana som i unga år varit tjänare åt Jehova Gud. Ibland dem var David, Josef, Josia, Daniel och hans kamrater. Samma är förhållandet med de kristna grekiska skrifterna, vari vi naturligtvis finner vårt främsta och förnämsta exempel, Kristus Jesus. Vid endast tolv års ålder fann man honom ”i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem och frågade dem. Men alla de som lyssnade på honom voro hela tiden överväldigade av förundran över hans förstånd och hans svar.” (Luk. 2:46, 47, NW) Och om någon skulle invända, att han i egenskap av Guds Son måste ha varit ett undantag, så frågar vi: Hur var det med Timoteus? Han måste ha varit mycket ung, då han begynte sitt livs predikoverk, ty ett tiotal år senare ansåg Paulus det nödvändigt att ge honom rådet; ”Låt ingen någonsin se ned på din ungdom.” — Apg. 16:1—3; 1 Tim. 4:12, NW.
Således kan Jehovas tjänare hänvisa till goda precedensfall, som omtalas i Skriften, till försvar för den förkunnareverksamhet de utövar, medan de ännu är helt unga, men dessutom lönar det sig inte för häcklare att komma med kitsliga anmärkningar, eftersom världshistorien omtalar liknande fall. Johan Calvin till exempel erkändes såsom kaplan vid tolv års ålder. Påven Paul III upphöjde sin sonson (ja, det är riktigt, sin sonson) Alessandro Farnese till kardinalsvärdighet, då denne var fjorton år gammal. Påven Leo X blev abbot, då han bara var åtta år gammal och kardinal, då han var tretton år. Påven Sixtus V (1585—1590) utnämnde sin brors sonson Alessandro till kardinal, då denne var fjorton år gammal.
Även i vår tid kan man gång efter annan få läsa om hur ungdomar förrättar tjänst i predikstolarna. Det mest sensationella fallet var kanske en fyraårig prästson i Kalifornien, som predikade under 1948 och 1949. Med anledning av att denne barn-präst förrättade en vigsel, väcktes förslag i Missouris lagstiftande församling om förbud för Ordets förkunnare under sjutton års ålder att viga. Förslaget antogs emellertid inte, av det skälet att det innebar ett våldförande på religionsfriheten.
Vad fordras det för att få vara en förkunnare för Jehova Gud i denna tid? Överlåtelse åt Jehova, kunskap i hans ord, önskan och förmåga att meddela det åt andra och trohet under motstånd. Att man för att ernå dessa kvalifikationer inte behöver vara en fullvuxen person framgår av följande redogörelse från en av Sällskapet Vakttornets resande representanter i Guldkusten:
”Då jag kom fram till den lilla kuststaden Senya Beraku, träffade jag en ung broder, omkring tretton år gammal, som hade blodfläckar i ena ögat. Då jag frågade om orsaken till detta, berättade han vad som hänt. För två år sedan kom han i kontakt med sanningen för första gången genom att följa med en äldre skolkamrat till Jehovas vittnens Rikets sal. Efter en tid hade skolkamraten förlorat intresset för sanningen, men det hade inte han. Han deltog snart i predikandet från hus till hus tillsammans med bröderna. Hans mor var död, och hans far var borta på sitt arbete på Elfenbenskusten, så han bodde hos sin farmor och faster, vilka ideligen slog honom för att avskräcka honom från tjänsten, men utan verkan. Två gånger hindrade de honom från att besöka en sammankomst som anordnats av Jehovas vittnen, där han hade hoppats bli döpt, men då gömde de bara kläderna för honom. Den dag jag träffade honom, hade han gjort sig i ordning för att vara med oss, då vi samlades för att gå ut i tjänsten gruppvis, när hans faster grep tag i honom och fick några pojkar att sträcka ut honom och slå honom. Efteråt frågade han dem, om detta var allt vad de kunde göra, och gick därpå till vår samling. Detta kok stryk var orsaken till hans blodbefläckade öga.
Folk hånar honom när han går från hus till hus och kallar honom asempfo, vilket betyder ’bärare av goda nyheter’. Han säger dem helt lugnt att han uppskattar namnet, ty det är verkligen detta han är, och frågar dem sedan, varför inte också de själva vill bli asempfos.
De säger honom att han borde vara i skolan i stället för att gå och predika på det där sättet, vilket han besvarar med att hänvisa till budskapets brådskande natur. Dock förhåller det sig så, att han trots sin förkunnareverksamhet är bäst i klassen i skolan. Hans svar är så taktfulla och intelligenta, att det hos somliga väcker förtrytelse och hos andra förundran att sådana svar kan komma ifrån en sådan liten pojke som han är. När han går från dörr till dörr, praktiskt taget släpar hans bokväska med biblisk litteratur på marken, eftersom han är så liten till växten.
Tidigt på söndagsmorgonen döpte vi honom, och ni kan föreställa er hans glädje över att slutligen kunna symbolisera och offentligt ge till känna, att han överlämnat sig åt Jehova.
Hur många av dem som bekänner sig vara kristna Ordets förkunnare och som är mogna vad åldern beträffar visar sådant förstånd, sådant nit och sådan ostrafflighet? Det är sannerligen inte åldern, utan den frukt man bär, som avgör huruvida man är eller inte är en Guds ords förkunnare. Åldern är inget hinder för att utöva förkunnareämbetet.