Grip fast tag om verkliga livet
MÅNGA människor lever för att tillfredsställa köttet. De betraktar de rikedomar de förvärvat som medel och möjligheter att skaffa sig nöjen och förlustelser. När veckoslutet närmar sig, har de fullt upp med planer för hur de skall roa sig. På lördagseftermiddagen skall de till badstranden eller fara ut och segla, och därefter skall de äta middag på en restaurang och sedan dansa till frampå småtimmarna. På söndagen skall de ligga i sängen och dra sig till långt fram på dagen och sedan ta bilen för en utflykt i det gröna. När kvällen kommer, blir det skönt att sjunka ned i en stol framför radion eller televisionsapparaten. På detta sätt användes hela veckoslutet i självisk njutning. När de sedan på måndagsmorgonen kommer till arbetet, skildrar de i detalj sina upplevelser för kamraterna och sammanfattar det hela i utropet: ”Gosse, det kallar jag att verkligen leva!”
Men detta var inte att verkligen leva. Det var tvärtom att skynda döden i möte. Att hänge sig åt det som behagar köttet är i själva verket att bli död i Guds ögon. ”Den som inriktar sig på vällustig tillfredsställelse är död, fastän hon lever.” Sådana människor gräver sina egna gravar genom sitt själviska, köttsliga handlingssätt, i det de begraver sig allt djupare i sina synder och avlägsnar sig allt längre utom räckhåll för Guds ord och dess inflytande. Att vandra denna världens väg innebär att slutligen dö tillsammans med denna världen. Kristna människor måste döda köttets begärelser för att bli levande för andens gärningar. ”Det är eder som Gud har gjort levande, fastän ni voro döda i edra överträdelser och synder, i vilka ni en gång vandrade enligt denna världens tingens ordning, enligt härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner. Ja, bland dem uppförde vi oss alla en gång i harmoni med vårt kötts begärelser, i det vi gjorde det som köttet och tankarna ville, och vi voro av naturen vredens barn, alldeles såsom de övriga. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för sin stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande tillsammans med Kristus, redan då vi voro döda i överträdelser.” — Ef. 2:1—5; 1 Tim. 5:6; NW.
Om vi skall kunna lyftas ut ur vårt fäderneärvda döda tillstånd och göras levande för Gud, måste vi bli levande för hans ord, levande för hans vilja, levande för den återlösning han dragit försorg om för lydiga människor. Det är först sedan vi blivit levande för dessa ting som vi kan utföra de gärningar som bringar verklig rikedom och glädje, gärningar som lägger en god grundval för framtiden och som ger oss ett fast grepp om det verkliga liv som skall skänkas i Jehovas nya värld. Som Paulus sade: ”Bjud dem som äro rika i den närvarande tingens ordning att icke vara övermodiga, men att bygga sitt hopp, icke på ovissa rikedomar, utan på Gud, som rikligen förser oss med allt till att njuta därav, att arbeta för det goda, att vara rika på rätta gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig — och därigenom i trygghet samla åt sig en skatt som rätt grundval för framtiden, så att de må få ett fast grepp om det verkliga livet.” Det är endast när vi är levande för Gud och helt upptagna med rätta gärningar som vi verkligen lever och befinner oss på väg mot det verkliga livet. — 1 Tim. 6:17—19, NW.
Den levande tro som millioner människor bekänner sig ha är i verkligheten en död tro, emedan den är overksam och utan gärningar som visar att den är levande. ”Såsom kroppen utan andedräkt är död, så är också tro utan gärningar död.” (Jak. 2:20, 26, NW). Att göra rätta gärningar är att förvärva rikedomar — inte av det slag som mal och rost fördärvar och som tjuvar stjäl, utan av det slag som förblir. ”Sluta upp med att samla skatter åt eder på jorden, där mal och rost förtära och där tjuvar bryta sig in och stjäla. Samla i stället skatter åt eder i himmelen, där varken mal eller rost förtär och där tjuvar icke bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:19—21, NW) Det är sant att ”kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor”, men ”Jehovas välsignelse gör rik och han lägger ingen sorg därtill”. — 1 Tim. 6:10, NW; Ords. 10:22, AS.
Det är berikandet av vårt liv genom att vi gör Jehovas gärningar som bringar oss verklig glädje och gör livet värt att leva. Att leva detta nuvarande liv såsom världen lever det är inte att verkligen leva. Att bli rik på goda gärningar, att samla åt sig skatter som rätt grundval för framtiden och därmed gripa ett fast tag om det verkliga livet, detta är det enda som det nuvarande livet är nyttigt till. Vi kunde äga allting som detta liv har att bjuda på, men om vi vore utan rätta gärningar skulle det ändå vara ofruktbart och värdelöst. Detta livs dagar är få och fyllda av bekymmer och smärta, sorg och lidande, grämelse och missräkning, ondska och död. (Job 14:1) Dagarna är få, men de är tillräckligt många för att göra det möjligt för oss att bli rika på rätta gärningar, om vi inte förspiller dem. Vi erinrar oss fabeln om kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan. Haren fick stort försprång och lade sig ned att sova, medan sköldpaddan kröp fram sakta men stadigt och vann. Vi får emellertid inte efterlikna någon av dem. Vi får inte störta i väg i ett elegant sprinterlopp och sedan hänge oss åt farlig slummer, ty Harmageddon lunkar inte sakta fram likt sköldpaddan. Vi kan heller inte lunka fram sakta och stadigt likt sköldpaddan, ty Harmageddon slumrar inte till likt haren. Vi måste löpa det kristna loppet med både snabbhet och uthållighet. Det nuvarande livet är ovisst. I detta liv, som kommer och går likt blomster och gräs och flyende skuggor, måste vi vara snabba att gripa våra tillfällen att tjäna, att verka för det goda, att bli rika i rätta gärningar.
Att hjälpa andra att gripa det verkliga livet
De som tänker att de lever det verkliga livet, när de tillfredsställer sina köttsliga begärelser, inser inte vad verkligt liv är. Människor som inte har intellektuell förståelse och själslig uppskattning kan ha ögon och ändå inte se, öron och ändå inte höra, tungor och ändå inte kunna tala. (Matt. 13:13—15) Det kan finnas mer än det som möter ögat. En hund från staden kan springa ut i skogen och träffa på en skunk och i den se endast en liten svart och vit kattunge att leka med. Men så får den genom bitter erfarenhet lära sig något annat, och nästa gång den ser en skunk ser den mer i det lilla djuret än en svart och vit kattunge, fastän detta är allt vad den ser med ögat. På samma sätt kan en människa se de krig utan motstycke, de farsoter och jordbävningar, den hungersnöd, fruktan, oro och brottslighet och allt annat ve och elände som har kommit över denna generation. Men om hennes syn slutar där och hon inte i dessa ting ser tecknen på Jesu andra närvaro, då är hon andligen blind. — Matt. 24:1—22.
Det finns stundom mera i tingen än vad som når örat. En man kan få ett paket som tickar, och han tänker att han får en liten fin klocka av avsändaren. Men när han öppnar det, kan det befinnas vara en tidsinställd bomb. Om han råkar överleva överraskningen, blir följden den, att om han en andra gång får ett paket som tickar, hör han mera i ljudet än tickandet av en ofarlig klocka, fastän detta är allt som hans öra hör. På liknande sätt kan människor höra det budskap av både tröst och varning som förkunnas av Jehovas vittnen i våra dagar. För de flesta av dem ljuder det som om det vore bara vittnenas egna ord, och ingenting annat. Men för människor som tillhör de ännu förskingrade ”andra fåren” ljuder det på annat sätt, och de igenkänner däri Guds och Kristi röst eller budskap. (Joh. 10:4, 16) De har öron som hör både bokstavligen och andligen. De som hör orden, men inte urskiljer Honom som står bakom budskapet, är andligen döva.
Det ligger ibland mer i det som säges än själva orden, som tungan uttalar. Ett barn uppför sig olämpligt i andras närvaro eller vid ett möte, och föräldrarna kan säga: ”Det här skall vi tala med dig om senare.” Tungan säger i verkligheten mera än vad blotta orden uttrycker, och barnet vet det. Barnet vet att föräldrarna inte menar att de bara skall tala med det senare, det förstår att de skall vidta någon åtgärd. På liknande sätt måste det förhålla sig med de kristna: det måste ligga mer i deras tal än de blotta ord som yttras. Orden måste vara rätta ord, och dessa måste åtföljas av handling. Orden får inte blott och bart uttalas, de måste omsättas i praktiken. Det nyttar till intet att endast säga ”Herre, Herre”; vad som har betydelse är att göra Guds och Kristi vilja. (Matt. 7:21; Jak. 1:22) Om inte sinnet kan leda tungan till att uttala tillbörliga ord av lov och pris till Jehova och låta dem åtföljas av rätta gärningar, är tungan andligen stum.
Det var med den föregående andliga betydelsen i sinnet som Jesaja profeterade om det verk som skulle utföras i vår tid. ”Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. ... Och den stummes tunga skall jubla.” (Jes. 35:5, 6) Människor som hänger sig åt köttsliga nöjen och som anser att detta är ”det verkliga livet” måste bli andligen botade, innan de kan inse att ett dylikt leverne i verkligheten är att slå följe med döden. Det är Guds ord som utgör det helande budskapet, och de kristna måste flitigt studera det, så att de på ett effektivt sätt kan förkunna det för andra. Som Paulus tillrådde: ”Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” — 1 Tim. 4:15, 16, NW.
Genom att de som är andligen blinda, döva och stumma får effektiv undervisning blir de botade, om de är ödmjuka och har ärliga hjärtan. Den blindhet, vari Satan har insvept deras sinne, försvinner genom att de goda nyheterna om Kristi rike upplyser dem, och ytterligare studium kommer att sätta dem i stånd att efterkomma rådet i Romarna 12:2, NW: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne.” De kommer därefter att undvika materialismens snara, utan att svänga över till den andra ytterligheten och bli asketer: ”Just dessa ting äga i sanning ett utseende av vishet i en självpåtagen form av tillbedjan och låtsad ödmjukhet, en sträng behandling, av kroppen; men de äro icke av något värde då det gäller att bekämpa tillfredsställandet av köttet.” — Kol. 2:23, NW; 2 Kor. 4:4.
De människor som har fått sina ögon upplysta av Guds ord, sina öron öppnade för dess budskap och sina tungor lösta till att förkunna det, de kan nu inse att det inte är tillfredsställandet av köttet som är det verkliga livet. De överger den dödens väg de förut vandrade och blir levande för Gud och Kristus och bibeln. De är nu i stånd till att få ut det mesta möjliga av det nuvarande livet, nämligen genom att göra det goda som är framställt i bibeln, göra de rätta gärningar som medför himmelska rikedomar och vara frikostiga i att dela dessa gärningar med andra. Då, och endast då, ”samla [de] åt sig en skatt som rätt grundval för framtiden, så att de må få ett fast grepp om det verkliga livet”.