Frikostighet gör människan rik
DEN sista lördagseftermiddagen i juni månad förra året var oerhört het och kvalmig i Brooklyn, New York. Men detta hindrade ändå inte kristna Jehovas tjänare att besöka folk i deras hem för att skaffa logi åt sina medbröder och medsystrar som kom tillresande från nittiosex olika länder för att deltaga i Jehovas vittnens konvent ”Den nya världens samhälle”, som skulle hållas på Yankee Stadium tre veckor senare. Tydligen hade vädret tvingat ut brooklynborna till badstranden eller till landet, ty i de flesta husen besvarades inte signalen på dörrklockan.
I en lägenhet satt en dam och talade i telefonen när förkunnaren ringde på. Dörren öppnades, hon kom ut och frågade vad som önskades. Förkunnaren började förklara syftet med sitt besök, men avbröts med orden: ”Här har ni ingenting att skaffa!” När damen sedan fortsatte sitt telefonsamtal, förklarade hon för personen som hon samtalade med: ”Det var från Vakttornet. Tänk, sådana fräcka människor, går omkring och söker efter rum!”
En timme tidigare, samma eftermiddag, hade emellertid en dam bjudit förkunnaren stiga in. ”Jag bor ensam”, sade hon. ”Min son reste nyligen till Korea, och jag vill med glädje låta er få disponera hans rum.” Då förkunnaren berättade för henne om det stora behovet av rum, sade hon: ”Säger ni att de är Ordets förkunnare? Då vill jag låta dem ha mitt sovrum också. Jag kan resa på semester medan de är här, och då kan de få använda hela lägenheten. Jag skall vänta tills de kommer och ge dem nyckeln. ... Tänk, att gå i trappor en sådan här het eftermiddag! Skulle jag inte kunna få bjuda på något svalkande?” Vilken av de här båda kvinnorna var lyckligast och förståndigast?
Naturligtvis skulle de flesta säga att den som visade frikostighet var den förståndigaste och lyckligaste av dem, men genom sitt eget handlingssätt skulle många av dem som säger så själva förneka sina ord. Människors strävan nu för tiden är att få så mycket som möjligt och ge så litet som möjligt. Den som ständigt och jämt sitter och tittar på klockan på kontoret eller i fabriken är verkligen inte frikostig med sin tid, energi och förmåga. Husmodern, som stökar undan sina göromål så fort som möjligt för att kunna använda den mesta tiden av dagen till att skvallra och prata eller gå på bio, inser likaledes inte frikostighetens värde. Det gör inte heller den kristne Ordets förkunnare som nöjer sig med att endast medelmåttigt bidraga till församlingens verksamhet, när det gäller att ge tid eller ekonomiskt bistånd.
Det är dåraktigt att vara självisk. Den som är snål och gniden mot andra kommer att få samma betalning i gengäld. Och inte bara det, utan hela hans syn på livet blir inskränkt, trång, ytlig och futtig. Han ger därför att han är tvungen att göra det och känner alltså ingen glädje i att ge. Ju mindre han ger, desto mindre vill han ge, och desto mera ont gör det honom att ge. Och framför allt, en sådan människa bedrar sig själv då det gäller att få röna Jehovas ynnest och de välsignelser som han har i beredskap åt sina frikostiga tjänare.
Hur tydligt och klart skiljer sig inte Jehovas frikostiga handlingssätt från all sådan knusslighet? Frikostigt gav han människan möjlighet att få leva för evigt och få åtnjuta ändlösa och outtömliga välsignelser på jorden. Och han är inte bara frikostig med sina välsignelser i materiellt avseende, utan han ger också frikostigt av de andliga gåvorna: ”Så om någon av eder brister i vishet, må han fortsätta med att bedja Gud, ty han giver frikostigt åt alla och utan förebråelse, och den skall givas honom.” — Jak. 1:5, NW.
Salomo insåg visheten i att vara frikostig: ”Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare. Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” Och vidare: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela, vad du har, i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke, vilken olycka som kan gå över landet.” — Ords. 11:24, 25; Pred. 11:1, 2.
Jesus Kristus framhöll också visheten i att vara frikostig: ”Var givmilda, så skola människor giva åt eder. De skola i edert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och överflödande. Ty med det mått varmed ni mäta upp skola de mäta upp åt eder i gengäld.” Och vidare: ”Om någon som står under myndighet tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå med honom två mil. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån en som vill låna av dig utan ränta.” — Luk. 6:38; Matt. 5:41, 42, NW.
Paulus framhöll också detta, särskilt i sitt andra brev till korintierna: ”Vårt hjärta har vidgat sig. ... Jag talar såsom till barn — vidga eder också ni.” ”Den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt, och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt.” — 2 Kor. 6:11, 13; 9:6, NW.
Men låt oss inte begå det misstaget att tro att visheten i att vara frikostig endast gäller i materiellt avseende. Det är inte ovanligt att kristna Ordets förkunnare är lika apostlarna Petrus och Johannes som hade varken silver eller guld att ge åt krymplingen som låg vid tempeldörren. Men dessa apostlar hade däremot möjlighet att ge något som var många gånger värdefullare, nämligen fysisk hälsa. En sak är säker: våra gåvor i form av budskapet om sanningen, hoppet och den tröst som Guds rike skänker, vilka resulterar i andlig hälsa, är långt värdefullare än aldrig så mycket guld eller silver som vi eller andra kan vara i stånd att ge. Och i den mån vi är frikostiga med vår tid och kraft för att skänka tröst åt andra, i samma mån skall vi bli ”vattnade”, vederkvickta, och välmående i andligt avseende. Det exempel som vi visar i fråga om att vara frikostiga kommer med all säkerhet att uppväcka frikostighetens känslor hos människor av en god vilja.
I ännu ett avseende kan vi visa frikostighet och därigenom bli rika, och det är genom att visa barmhärtighet. Vi kan vara frikostiga med medkänsla i vårt dömande av andra, våra anhöriga där hemma i familjen, dem som vi arbetar ihop med på arbetsplatsen och våra medbröder och medsystrar i den kristna församlingen. Vi är alla ofullkomliga, alla begår vi fel.
Vi kan t. ex. få höra något nedsättande berättas om någon. Ett vist handlingssätt är att vara frikostig, överseende och förlåta andra deras fel och brister. Försök att i största möjliga utsträckning ”hellre fria än fälla”; tag med i beräkningen att det kan finnas förmildrande omständigheter. Att tänka på det sättet skänker frid i ens eget sinne och sätter en i stånd till att hjälpa dem som begår något fel. Det är bättre att göra sig skyldig till alltför stor frikostighet och barmhärtighet än till alltför stor stränghet och obeveklighet. Den som visar barmhärtighet skall också få röna barmhärtighet.
I sanning, att visa frikostighet är förståndigt, därför att frikostigheten gör både den som ger och den som tar emot rika, vare sig det gäller att ge materiella eller andliga gåvor eller att visa barmhärtighet mot andra. Frikostighet gör människan rik.