Kristi andra närvaro inget falskt alarm
ATT Jehovas vittnen frambär en varning om att den nuvarande ogudaktiga tingens ordning står inför sitt slut i ett Harmageddonslag, där elden skall rasa, tycks denna självbelåtna generation långsökt och fullständigt ofattbart. Hånfullt säger vår tids människor till Jehovas vittnen något i den här stilen: ”Vi kan allt det där. Vår farfar och vår farfarsfar predikade om samma saker. Men som ni själva ser så är världen mest likadan alltjämt. Det kommer alltid att vara på det här sättet.” Men de som har levat både i den nuvarande och i den förgångna generationens tid vet att förhållandena inte är desamma, att förändringar har skett och att det inte finns någon grund för ett sådant ofruktbart resonemang.
Visst är det sant, att månget ”falskt alarm” har ljudit i gångna tider. Men bevisar det, att den nuvarande varning, som Jehovas vittnen kungör, också är falsk? Djävulen skulle önska att ni trodde just det. Det skulle vara dårskap, om man inte ryckte ut från en brandstation, när man blev kallad, bara därför att de föregående fyrtio eller femtio utryckningarna skett på grund av falskt alarm. Det brandalarm man nu fått är kanske inte falskt. Varje alarm måste undersökas för att man skall få visshet. På samma sätt skulle det vara dårskap, om människor av en god vilja i våra dagar ignorerade Jehovas vittnens intensifierade varning bara därför att några människor i det förflutna, som haft tro på bibeln, har låtit falska larmsignaler ljuda.
Jesus gav bestämt till känna att han skulle återvända. Vid ett tillfälle frågade honom hans lärjungar: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på fullständigandet av tingens ordning?” Jesus sade dem inte att han skulle vara närvarande hos dem i synlig måtto. I stället framhöll han, att de skulle lägga märke till hans närvaro hos dem uteslutande genom omständighetsbévis. Detta var orsaken till att lärjungarna frågade Jesus om ”tecknet” på hans närvaro. Det skulle inte behövas ett tecken, om de skulle se honom personligen i köttet. Jesus skildrade ett antal händelser, som skulle inträffa på jorden vid den tid då han skulle bli insatt på sin tron i himmelen. Dessa händelser skulle ange Kristi närvaro för människorna och skulle samtidigt tjäna som en varning om att striden vid Harmageddon var nära. Jesus sade, att hans insättande på tronen i osynlig måtto skulle på jorden utmärkas av att nation skulle resa sig mot nation i världskrig, av att det skulle bli farsoter, livsmedelsbrist och jordbävningar på många orter, av att hans efterföljare skulle bli hatade av alla nationer, ja, de skulle bli förföljda och några till och med dödade, av att de trogna skulle vara upptagna med att predika de goda nyheterna om Kristi upprättade rike till ett vittnesbörd för hela den bebodda jorden innan Harmageddon är inne, av att det under tiden då dessa händelser utspelades skulle råda ”vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”, och av att man skulle göra ett fåfängt försök att upprätta fred genom en politisk surrogat-styrelse, och han sade vidare, att när alla dessa ting inträffade under en enda generations livstid, borde den generationens människor fly för livet, ty striden vid Harmageddon skulle då vara nära förestående. — Matteus 24, 25; Markus 13; Lukas 21.
Paulus’ brev till Timoteus skildrar levande de brottsliga förhållandena vid tiden för Kristi andra närvaro. (2 Tim. 3:1—13) Petrus profeterar om att bespottare skulle uppstå, som skulle vandra efter sina egna begärelser och som skulle yrka på att få svar på frågan: ’”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortfar ju allt precis som från skapelsens början.” (2 Petr. 3:3, 4, NW) Jakob förutsade att de ultrarika skulle samla åt sig rikedomar för de yttersta dagarna. Johannes talade under inspiration om den nöd utan motstycke i denna tid, som skulle nå sin kulmen i striden vid Harmageddon. Att alla dessa händelser, inte bara en eller två, utan att alla dessa ting inträffar inom en och samma generations, ett och samma släktleds, tid skulle utgöra tecknet på Kristi andra närvaro. Detta är inget falskt alarm. Det släktledet skulle få se eller erfara hans närvaro och uppleva Harmageddons eldsglödande domar. — Matt. 24:32—34; Jakob 5; Uppenbarelseboken 12, 16.
Falska larmsignaler i det flydda
Somliga kanske i uppriktighet ställer den frågan: Varför leddes bibelforskare i forna tider till att tro, att Kristus skulle återvända i deras dagar, särskilt när vi tänker på att bibeln så utförligt beskriver tiden och sättet för hans närvaro? Svaret på denna fråga är att dessa forskare drog den felaktiga slutsatsen, att Kristi närvaro skulle vara synlig ”eller [utgöras av] ett tyst, gradvis genomträngande av alla samhälleliga krafter av hans ande, vilket antingen skulle fortgå för evigt eller till tidens fullbordan”. Och dessutom tog dessa forskare inte med i beräkningen att alla de händelser som Jesus förutsagt skulle inträffa under den generationens tid då han skulle komma igen.
Låt oss ta ett exempel. De svåra åren 66—70 e. Kr. gav somliga anledning att mena, att här var tecknen på att slutet nalkades. Efter Jerusalems förstöring skulle Kristus helt visst framträda. Men striderna mellan judarna och romarna i landet Palestina utgjorde inte tecknet på Jesu närvaro, och det gjorde inte heller den hungersnöd och de farsoter som följde. Det var inte då fråga om något världskrig, det förekom inte något osedvanligt stort antal jordbävningar, och inte predikades heller de goda nyheterna om Guds rike på hela den bebodda jorden. Nej, denna predikoverksamhet skulle ännu breda ut sig vida på den europeiska kontinenten.
De förväntningar man hade beträffande Kristi snara återkomst under tre-, fyra- och femhundratalen visade sig vara fåfänga, de var ”falskt alarm”. Det så kallade Barnabasbrevet påpekar, enligt Didache (en kyrkohandbok från trehundratalet), att ”de yttersta dagarna är inne, när den nuvarande världen tillsammans med den onde skall förintas genom Herrens återvändande. Man tror att närmare 6.000 år har förrunnit sedan skapelsen. ... Den sjunde dagen, omfattande 1.000 år, står i begrepp att börja med den andra tillkommelsen.” Irenaeus understöder Barnabas’ tanke, då han ”förlägger världens ände och Kristi återkomst till en tidpunkt 6.000 år efter skapelsen”. Lactantius är ense med dem och tror att ”den nuvarande världen inte kan räcka mer än på sin höjd ytterligare 200 år, och att änden kan förväntas dagligen”. Tertullianus förutsade det romerska kejsardömets förfall och antikrists uppstigande samt hade själv den känslan, att han levde i den ”yttersta tiden”. Hippolytus fastställde tiden för Kristi återkomst att inträffa 500 år efter Kristi födelse. Och det var en hel mängd andra, Commodianus, Methodius av Olympus i Lycien, Victorinus av Pettau och den egyptiske biskopen Nepos, vilka alla gjorde vilda förutsägelser om Kristi återkomst.
Deras förutsägelser var helt och hållet ogrundade när de betraktades i Skriftens ljus; och därför visade de sig alla utan undantag vara falska. De fysiska fakta, de förutsagda händelserna, inträffade inte i sin fullständighet till en uppfyllelse av Jesu profetior om hans andra närvaro, och inte var heller deras tidsangivelser rätta. En del av deras årtal slog fel på upp till ett tusen år. Hippolytus’ fastställande av tiden för Kristi närvaro till 500 år efter Kristus hade ingen grund i Skriften, utan var en gissning som bevisade sig vara felaktig.
Som man kunde vänta sig — och som utan tvivel djävulen avsåg — blev läran om Kristi återkomst, efter dessa falska alarm, mycket impopulär. Vemhelst som vågade nämna läran betraktades med cynism och skepticism. Uppenbarelseboken förkastades, och man sade att den var ett verk av kättaren Cerinth. Nya teorier och läror uppfanns och gjordes populära. Origenes förfäktade att Kristi återkomst inte skulle ske bokstavligen. Han lärde att Kristi återkomst skulle äga rum genom evangeliets kraft, att världen inte skulle förgås, utan att den skulle bli omdanad genom att kristendomen blev predikad.
En annan teori, som blev populär för någon tid, var den som framfördes av donatisten Ticonius, vilken i sina kommentarer till Uppenbarelseboken förklarar att Kristus inte kunde komma förrän donatismen (en riktning inom Nordafrikas kristna kyrka) blivit välbefäst i världen och blivit tillräckligt stark att motstå hedendomen och den falska katolska religionen. Båda dessa teorier är falska från Skriftens synpunkt, ty det är ju så, att syftet med kristendomen inte är att omvända den nuvarande onda världen, och inte kommer heller det förhållandet, att de goda nyheterna predikas, att omvandla den. Gud har dömt denna onda värld till förintelse, och ingen människa eller människogjord organisation kan rädda den. (Dan. 2:44) Guds uppsåt är att ha en den nya världens regering över mänskligheten, och i den skall rättfärdighet bo. (2 Petr. 3:13) De goda nyheterna predikas till ”ett vittnesbörd för alla nationer”, så att människor av en god vilja skall kunna fly till Riket innan tiden för Harmageddonstriden är inne. (Matt. 24:14, NW) Ticonius’ teori är också falsk av den anledningen, att Kristi återkomst inte är beroende av de resultat människor uppnår och inte av att någon kyrka eller riktning av en sådan blir väl befäst, utan beror uteslutande av den allsmäktige Gudens, Jehovas, ande och kraft. — Ps. 110:1, 2.
Den katolske kyrkofadern Augustinus avfärdade fullständigt tanken på att Kristi ankomst var något som ännu hörde framtiden till genom att säga, att Riket upprättades vid Kristi första ankomst, att Kristus vid denna sin första ankomst band Satan, djävulen, och började härska från och med då. Augustinus höll fast vid läran att Kristi ankomst ständigt äger rum i hans kyrka, ”dvs. i Hans lemmar, genom vilka han kommer undan för undan och del för del, eftersom hela kyrkan är Hans kropp”. Vidare trodde Augustinus att Kristi tusenårsrike. skulle sluta omkring år 1.000 e. Kr. och att det kunde förväntas att Kristi slutliga ankomst för att döma skulle inträffa då.
När år 1.000 närmade sig, började många religiösa människor tro att domen och världens ände genom eld skulle inträffa det året. Upphetsningen grep omkring sig utöver hela västra Europa, då man fruktade att Guds ”vredes dag” var nära. När världen inte brändes upp det året, menade dessa religionsutövare, att detta var bevis för att de tusen åren som omtalas i Uppenbarelseboken 20: 2 inte var bokstavliga, utan gällde en obestämd tidsperiod och att den katolska kyrkan, den så kallade moderkyrkan, då redan härskade. Denna uppfattning är allt intill denna dag gängse inom den romersk-katolska hierarkien.
Inget alarm lika illa som falskt alarm
Trots den romersk-katolska kyrkans anspråk har inte heller dess syn på saken något stöd i Skriften. Apostlarna Johannes och Paulus framhåller tydligt och klart att Kristus inte regerade från och med det första århundradet. Johannes skrev Uppenbarelseboken mot slutet av det första århundradet och talade om Kristi regering såsom något som ännu hörde framtiden till, att det var något av ”de ting som inom kort måste ske”. (Upp. 1:1, NW) Johannes överlevde Paulus. Omkring år 61 e. Kr. skrev Paulus, medan han uppehöll sig i Rom, sitt brev till hebréerna och sade: ”Men med avseende på vilken av änglarna har han någonsin sagt: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag gör dina fiender till en pall för dina fötter’?” (Hebr. 1:13, NW) Paulus citerade här Davids ord i Psalm 110:1, 2 (AS), där David hade talat om Kristus och kallat honom sin Herre, med dessa ord: ”Jehova säger till min Herre: Sitt på min högra sida, till dess jag gör dina fiender till din fotapall. Jehova skall utsträcka din krafts spira från Sion: Härska mitt ibland dina fiender.” Jesus beskrivs här såsom sittande på sin Faders högra sida, efter det att han uppfarit till himmelen, och inte som en regerande konung. Paulus visar sig vara i samklang med denna profetia, och han fortsatte att säga om Kristus Jesus: ”Men denne frambar för beständigt ett enda offer för synder och satte sig på Guds högra sida och väntar alltifrån den tiden till dess hans fiender skola göras till en pall för hans fötter.” — Hebr. 10:12, 13, NW.
Paulus förnekade med kraft att de kristna regerade i hans dagar. Han skrev till korintierna, som verkligen gjorde anspråk på att gå saker och ting i förväg och regera som konungar, antingen i politiskt eller andligt avseende: ”Ni människor hava redan fått edert lystmäte, är det så? Ni äro redan rika, är det så? Ni hava börjat härska som konungar utan oss, är det så det förhåller sig? Och jag önskar i sanning, att ni hade börjat härska såsom konungar, på det att vi också måtte få härska med eder såsom konungar.” (1 Kor. 4:8, NW) Den romersk-katolska uppfattningen är den, att Satan blev fjättrad i avgrunden under det första århundradet e. Kr. Paulus är av annan mening, när han skriver i sitt brev till romarna: ”Den Gud som giver frid [skall] inom kort krossa Satan under edra fötter.” (Rom. 16:20, NW) Aposteln Petrus är av samma mening som Paulus i detta, att Satan inte var fjättrad i avgrunden under det första århundradet, utan att han var synnerligen lös och ledig. Petrus skrev: ”Bevara eder besinning, var på eder vakt. Eder vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon.” (1 Petr. 5:8, NW) Johannes förlägger Satans nedstörtande till avgrunden till den ännu avlägsna framtiden, och härigenom förblir han i harmoni med de andra apostlarna. — Uppenbarelseboken 1, 2.
Andra förutsägelser
Efter Augustinus’ tid inträffade mångt och mycket som man misstolkade såsom ”tecken”, vilka förebådade Kristi nära förestående återkomst, däribland saracenernas anlopp, korstågen, klosterväsendets utbredning på 1200-talet och likaså den upp och nedvända värld som 1300-talet gav exempel på. Joakim av Floris fastslog att de 1.260 dagarna, som omtalas i Uppenbarelseboken 12: 6, kunde visa sig vara år 1260 e. Kr. och att Kristus då skulle återvända. Militz av Kromeriz, en förelöpare till Jan Hus, väntade sig Kristi återkomst någon gång mellan åren 1365 och 1367. Wycliffe riktade uppmärksamheten på påvedömets makt och betonade att tiden för Kristi återkomst var nära. John Napier förutsade att slutet på det onda och Kristi återkomst skulle inträffa mellan åren 1688 och 1700. William Whiston utsåg först 1715, sedan 1734 och därpå 1866 såsom det år, då tusenårsriket skulle ta sin början.
I början på 1800-talet skyndade Christoph Hoffman från Tyskland till Jerusalem för att återuppbygga templet som en förberedande åtgärd innan Kristi snara återkomst. William Miller förutsade att Kristus skulle uppenbara sig under år 1843, men flyttade senare fram tidpunkten till den 22 oktober 1844. När det inte blev någon verklighet av alla dessa spekulationer, blev de religiösa sekterna föremål för åtlöje, mycken splittring uppstod bland dem, man hånade läran, de människor som förkunnade den drev man gyckel med, och tanken på att Kristus skulle komma tillbaka blev i stort sett avvisad med förakt inom religiösa såväl som icke-religiösa kretsar. Alla dessa förutsägelser, utan undantag, var ”falskt alarm”.
När vi så kommer fram till 1900-talet, ljuder en ny mängd larmsignaler. ”Förbered Er för att dö! Var redo varje stund! Världens ände är nära!” stod det på affischer som satts upp i samband med en adventistsammankomst i Paris den 20 augusti 1927. Adventisterna trodde att Kristi återkomst innebar att jorden skulle brännas upp i eld. De rättfärdiga skulle frälsas genom att bli tagna till himmelen. Även tidigare, när första världskriget närmade sig sin kulmen, utfärdade några av Englands mest ansedda prästmän ett manifest. Detta manifest tillkännagav bland annat ”att den nuvarande krisen pekar hän emot slutet av hedningarnas tider. För det andra — Att Herrens uppenbarande kan väntas vilket ögonblick som helst, då han skall bli lika tydligt uppenbar som han blev för sina lärjungar den dag han uppstod. För det tredje — Att den fulltaliga församlingen skall förvandlas, för att ’alltid få vara hos Herren’.” Detta manifest undertecknades av ledande prästmän bland baptisterna, kongregationalisterna, presbyterianerna, episkopalerna och metodisterna.
De gjorde felberäkningar beträffande hedningarnas tider, ty dessa hade ändat på hösten 1914. I överensstämmelse med Jesu profetia bröt världskrig ut vid den tiden. Hungersnöd, farsoter och jordbävningar följde. De kristna blev förföljda och skändligen bragta om livet. Nyheterna om Guds upprättade rike började predikas. Ängslan och fruktan har gripit världen. Laglöshet och brottslighet ökar ständigt. Nationerna har slutit sig samman, först i Nationernas förbund och nu i Förenta nationerna. Och denna politiska surrogat-styrelse röner samma välvilliga mottagande som Nationernas förbund, vilket en gång blev hälsat som det enda hoppet om fred och som ”det politiska uttrycket för Guds rike”. Alla dessa förhållanden utgör en exakt uppfyllelse av Jesu förutsägelse om vad som skulle känneteckna hans närvaro.
Varför framträdde han inte då? Han framträdde i sanning, inte såsom en människa i köttet, utan medelst en manifestation av sin närvaro genom dessa händelser, som inträffade i uppfyllelse av hans profetior. Han lovade aldrig att hans andra framträdande skulle ske i köttet, synligt för mänskliga ögon. Han sade i själva verket till sina lärjungar: ”Ännu något litet och världen skall icke se mig mera.” (Joh. 14:19, NW) Om han vid sitt andra framträdande skulle komma i köttet, skulle det då finnas något skäl till att han så i detalj skulle beskriva förhållandena på jorden vid tiden för sitt framträdande? Naturligtvis inte. Varför ge dem ett sammansatt tecken, om de skulle se honom med bokstavliga ögon? Eftersom hans lärjungar visste, att hans återkomst endast skulle urskiljas genom omständighetsbevis, bad de om ett tecken. Det tecken Jesus gav utgjordes av en lång rad händelser, som skulle inträffa på jorden vid den tid då han skulle komma i sitt rikes makt i himmelen och skulle börja sin regering.
Dessa händelser och förhållanden började inträffa och inträda på jorden år 1914, och de gör sig alltjämt gällande. Inte endast en eller två av dessa betydelsefulla händelser har kommit över denna generation, utan alla. Detta är inget falskt alarm!
Hur har religiösa prästmän reagerat för denna larmsignal? De har slagit dövörat till. Eftersom de inte har kunnat se Kristus i köttet, har de blivit förbryllade, rådlösa. I Radio Times för december 1950 framhölls det att ”många predikanter har en olustig känsla av att de borde tala om Kristi andra ankomst, men de har så oklara begrepp om denna händelse, att de är böjda för att undvika denna fråga”. Teologie doktorn George Hedley vid Mills College ger uttryck åt den uppfattning som många av nutidens prästmän har. Han sade: ”När skall Kristus komma tillbaka? När Guds ande vinner insteg i människohjärtana. Hur skall vi urskilja hans ankomst? Genom att vi gör det gudomliga livet till en verklighet inom oss själva. Skall Kristus komma tillbaka? Ja, det skall han, om vi låter honom komma. Han kommer till oss denna morgonstund, om vi så önskar.”
Det rätta förhållandet är emellertid rakt motsatt, ty Kristi ankomst är inte beroende av några andra individer. Han är här nu och härskar som konung från himmelen mitt ibland sina fiender! (Ps. 110:1, 2) Världshändelserna bevisar det. Den larmsignal som Jehovas vittnen avger är sann och tillförlitlig.
Låt inte den negativa, okänsliga och liknöjda inställningen hos människorna i världen söva dig till sömns. Låt larmsignalen bli en sporre för dig att handla. Fly nu till bergen, dvs. Jehovas tingens ordning. Dröj inte. Du kommer att finna skydd där undan Harmageddonstridens eld. De som får överleva Harmageddon skall kunna vittna om att detta inte var något falskt alarm.