Frågor från läsekretsen

● Hur kan man finna överensstämmelse mellan Hesekiel 18:20, som säger att en son inte skall bära på sin faders missgärning, och 2 Moseboken 20:5, som säger att Gud skall hemsöka fädernas missgärning på barn i tredje och fjärde led? — M. L., Tyskland.

Framställningen i Hesekiel 18:20 visar, att varje individ, som uppnått ansvarig ålder, blir dömd på grundval av sina egna handlingar och sitt eget uppförande. Den uppfostran ett barn får i unga år och miljön i hemmet där det växer upp kan bli en stor hjälp eller ett stort hinder för den unge, och i regel fortsätter barnet sitt liv enligt det beteendemönster, som det skaffat sig under de tidiga utvecklingsåren. (Ords. 22:6) Det är emellertid inte alltid eller undantagslöst så, och när ett barn kommer till den ålder då det självt får bära ansvar, handlar det efter egna beslut, oberoende av hur mycket eller hur litet dessa beslut påverkas av den fostran det fått eller den omgivning det vuxit upp i under sina tidiga år. Den unge väljer en viss livskurs, och han blir dömd enligt sina egna gärningar. ”Gud kan man icke gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” ”Han skall giva åt var och en i enlighet med hans gärningar.” Jesus påpekade att familjer skulle bli söndrade på grund av medlemmarnas inställning till honom: några skulle välja att följa honom i Jehovas tjänst, och andra familjemedlemmar skulle motstå verket: ”Jag har kommit för att vålla söndring, så att en man står emot sin fader och en dotter emot sin moder.” En kristen son, vars fader är motståndare, skall inte bära på sin faders missgärning, utan skall få en gynnsam dom på grund av sina egna kristna gärningar. — Gal. 6:7; Rom. 2:6; Matt. 10:35; NW.

Hesekiel 18:20 innefattar det strängaste straffet, dödsstraffet: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (1878) Om den ogudaktige vänder sig till att öva rättfärdighet, ”då skall han förvisso leva och icke dö”. Om den rättfärdige vänder sig till vad orätt är, så säger Guds ord: ”Genom den otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.” Därav kommer sig Jehovas utrop, som når sin höjdpunkt i dessa ord: ”Icke viljen I väl dö, I av Israels hus? ... Omvänden eder ..., så fån i leva.” (Hes. 18:21, 24, 31, 32) Hesekiel 18:20 överensstämmer således med 5 Moseboken 24:16 beträffande vem som får lida dödsstraffet: ”Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall lida döden genom sin egen synd.”

I fråga om 2 Moseboken 20:5 förhåller det sig annorlunda. Genom Mose sade Jehova till Israel: ”Om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” De äldre männen, som representerade nationen, gav Mose nationens svar till Gud: ”Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra.” Förbundet ingicks med nationen och inte med individerna. Detta förbunds första, inledande, ord eller krav gick ut på att Jehova var deras Gud, att de inte fick ha några andra gudar i trots mot honom och att de aldrig fick göra bilder eller beläten för att dyrka dessa. Därpå gav Gud, i förbindelse med detta förbud mot avgudadyrkan, sina skäl till denna befallning: ”Ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud, som kräver odelad hängivenhet och låter straff för fäders missgärning drabba söner ned till sonsöners söner och sonsöners sonsöner i deras, fall där man hatar mig, men som utövar kärleksfull godhet mot tusenden av dem som älska mig och hålla mina bud.” — 2 Mos. 19:3—8; 20:1—6; NW.

Detta uttrycker den princip, enligt vilken Gud vedergäller trohet och otrohet, och denna princip kan tillämpas när det gäller att straffa såväl enskilda individer som en hel nation för avgudadyrkan eller annan synd. De händelser i Israels nations historia, som senare utspelades, svarade emot Jehovas varningar. Då nationen vände sig till avgudadyrkan, fick den i flera generationer lida de svåra följderna härav. Det fanns alltid några som bevarade sin ostrafflighet, och vid vissa tillfällen kunde de som älskade Gud och höll hans befallningar räknas i tusental, fastän nationen som en helhet övade avgudadyrkan. (1 Kon. 19:14, 18) De trogna blev inte straffade för nationens synder, utan fick njuta gagn av Guds kärleksfulla godhet — om de än fick lida följderna av dessa synder. Även om enskilda individer kunde sky den avgudadyrkan som hela nationen hängav sig åt, och verkligen också gjorde detta, så var det svårt för dem att bevara en rätt kurs, då de omgavs av en i religiöst avseende brottslig nation.

När nationens ledare avföll till avgudadyrkan, förenade sig i allmänhet folket med dem i detta avfall, och nationen blev andligen sjuk. Detta gav den nya generationen en dålig start, den fick en dålig miljö att växa upp i, och den kom att visa stark benägenhet för att fortsätta på den avgudiska religionens kurs, som den äldre generationen slagit in på. Ibland var det så, att flera generationer kom och gick, innan de sig hopande olyckorna, som kom sig av folkets avgudadyrkan, ledde till en kris för hela nationen, som vanligtvis fick till följd en viss — om icke fullständig — bättring från den orena tillbedjan.

Nationen led under alla förhållanden i flera generationer efter ett sådant avfall från Gud, om inte de senare generationerna ångrade sig med hänsyn till förbundet med Jehova Gud. Domarboken är fylld av berättelser om nationens avfall och de ödesdigra följderna. (Dom. 2:11—19) Förhållandet var detsamma under den tid då konungar regerade. Gud beslöt till exempel att straffa nationen för dess avgudadyrkan under Manasses regering, och trots Josias därpå följande goda regering ändrade inte Gud detta sitt beslut. (2 Kon. 22:13—20; 23:25—27) Trots ett tillfälligt återställande av den sanna tillbedjan under Josias regering, blev ondskan allt större och större inom nationen, intill den tid då folket fördes bort i fångenskap till Babylon för en tid av sjuttio år. Denna händelse utgör ett exempel på hur nationen blev straffad för fädernas missgärningar under tre, fyra eller ännu flera generationer. På Jesu tid förmådde nationens ledare folket att högljutt begära att Jesus skulle dödas, och när Pilatus förklarade sig vara oskyldig till att Jesu blod blev utgjutet, svarade folket: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” (Matt. 27:25, NW) Den judiska nationen förkastade Messias och vände sig till det avgudiska romerska kejsardömet, och det var i huvudsak barnen till de vuxna judarna på Jesu tid som utgjorde den judiska nationen, när denna fick lida för dessa fädernesynder, då romarna kom över dem år 70 e. Kr.

Att de efterkommande blir hemsökta för fäders missgärningar innebär inte med nödvändighet att dödsstraff utmätes, ty om hemsökelsen skulle bestå i död, hur skulle då de fäder som förbrutit sig kunna få barnbarns barnbarn? Ett exempel på hur Gud tillämpade principen om hemsökelse i fråga om individer finner vi i Elis fall, hans som på grund av försummelse i Jehovas tjänst fick ämbetet att vara överstepräst borttaget från sin familj, vilket skedde med Ebjatar, Elis sonsons sonson. (1 Sam. 2:27—36; 3:11—14; 14:3; 22:20; 1 Kon. 2:26, 27) Ett annat exempel har vi i Gehasi som blev angripen av spetälska till straff för att han, stick i stäv med Elisas önskan, hade sprungit efter den arameiske härhövitsmannen Naaman, som blivit botad från denna sjukdom, och krävde ersättning av denne. Elisa sade till Gehasi: ”Naamans spetälska kommer [därför] att låda vid dig och vid dina efterkommande för evigt.” (2 Kon. 5:1—27) Detta dömde inte dessa mäns barn eller avkomlingar till ett så strängt straff som döden, men det innebar att de skulle få känna ogynnsamma verkningar av sina förfäders missgärning. Enskilda individer bland dessa avkomlingar kunde vända sig till Jehova och få mottaga ett visst mått av lindring och ynnest från honom.