Sara, en skön och behagfull kvinna, som hade tro

GUDS ord, bibeln, är inte någon gammalmodig bok. Aldrig kommer mänskligheten att nå ett stadium, där den inte kommer att ha gagn av eller kan ha gagn av att läsa allt det underbara som är nedtecknat där. Men det är i all synnerhet för oss i den nuvarande tiden som bibeln har blivit skriven, för att vi genom vårt uthärdande och dess tröst måtte ha hopp. (Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11) Och de exempel som trogna män och kvinnor har givit är inte endast till uppmuntran för oss, utan i många fall också av profetisk innebörd. Ett sådant exempel är Sara, Abrahams hustru, som särskilt framträder på grund av sin behagfullhet, sin tro och sin undergivenhet.

Enligt 1 Moseboken 20:12 var Sara Abrahams halvsyster såväl som hans hustru, ty de hade samme far fastän inte samma mor. Som ung måste hon ha varit utomordentligt vacker, ty till och med när hon var sextiosex år gammal, prisade Faraos hövdingar henne så mycket för Farao, att denne lät föra henne in bland sitt husfolk, sedan han hade hört att hon var Abrahams syster. Och vad som är ännu märkligare: tjugofem år senare, när Sara var omkring nittio år gammal, lät Abimelek, konungen i Gerar, hämta henne till sig.

Men Sara hade långt mera som talade till hennes fördel än blott och bart sin skönhet. I själva verket har Guds ord inget beröm att ge åt skönheten ensam. Om dylika yttre egenskaper i och för sig sägs det: ”Behag är bedrägligt, och skönhet är fåfänglig; men en kvinna som fruktar Jehova, hon skall bliva prisad.” (Ords. 31:30, AS) Det var inte endast behag och skönhet som utmärkte Sara, utan därtill kom att hon fruktade Jehova.

Vi tänker alltid på Abraham såsom den som hade så stor tro, att han kunde få en son på sin ålderdom, men tänker vi någonsin på att om inte Sara hade haft en likadan tro, så skulle Abrahams tro inte i sig själv ha satt honom i stånd till att få en son med Sara? Att Saras tro spelade en väsentlig roll härvidlag, det framgår av Paulus’ ord i Hebréerna 11:11 (NW): ”Genom tron fick också Sara själv kraft att bliva havande med säd, till och med sedan hon hade kommit förbi åldersgränsen, eftersom hon betraktade honom som trofast, vilken hade givit löftet.” Tron gjorde det möjligt för Sara att få en son, när hon var nittio år gammal.

Visserligen läser vi, att när Sara första gången hörde att hon skulle få en son på sin ålderdom, skrattade hon och sade: ”Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?” (1 Mos. 18:12) Men det var på samma sätt Abraham själv tänkte, när Jehova först försäkrade honom, att han skulle få en son trots sin höga ålder. — 1 Mos. 17:17.

Ja, Sara var en kvinna av tro, en värdig hustru till denne man av tro, Abraham. Det var därför som Jehova ändrade inte endast Abrams namn till Abraham, som betyder ”fader till många”, utan också Sarais namn till Sara, vilket betyder ”furstinna”, då det är femininformen av det hebreiska ordet sar, furste. — 1 Mos. 17:5, 15.

En undergiven hustru

Inte endast anförs Sara för de kristna som ett exempel på tro, utan hon framhålls också, och detta i synnerhet för kristna hustrur, såsom ett exempel på undergivenhet hos en hustru. I sitt första brev ger aposteln Petrus de kristna det rådet, att de skall vara var andra undergivna, och därpå fortsätter han, som själv var gift, och säger: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män. ... Och låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon. Ty så brukade också fordom de heliga kvinnor, som hoppades på Gud, pryda sig, i det att de underordnade sig sina äkta män, såsom Sara brukade lyda Abraham och kallade honom ’herre’.” — 1 Petr. 3:1, 3—6, NW.

När vi undersöker de hebreiska skrifterna, finner vi inget fall, där det direkt omtalas att Sara tilltalade sin äkta man med ordet ”herre”. Men däremot läser vi, att Sara ”log ... vid sig själv [skrattade ... inom sig, AV] och tänkte: ’Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?’ ” (1 Mos. 18:12) Det är högst sannolikt att hon verkligen sade ”herre” till honom, inte för att smickra hans jag, utan därför att hon verkligen betraktade honom som sin herre.

Att hon verkligen kände det så i sitt hjärta, det ser vi av hennes lydiga handlingssätt. När Gud befallde Abraham att lämna sitt hemland, lade Sara inga hinder i vägen för honom utan visade samma lydnad för Guds befallning som Abraham. Och vi kan förstå att det inte var någon betydelselös sak för henne, eftersom detta att vandra från plats till plats, att om och om igen rycka upp tältpålarna och så inrätta sig på nytt på ett annat ställe, måste ha varit långt mera påfrestande för en kvinna än för en man.

Hennes undergivenhet visade sig på ett särskilt anmärkningsvärt sätt vid de båda tillfällen som vi redan nämnt om, då två hedniska kungar åtrådde henne för hennes skönhets skull. För att inte sätta sitt liv i fara framställde Abraham sig i båda dessa fall som Saras bror. Detta var säkert inget ringa prov för Sara, men hon fann sig villigt däri. Hon kunde ha yrkat på att Abraham skulle ha sagt rent ut hur det förhöll sig och kämpat för henne, men utan tvivel gjorde hon inte så. Visserligen säger berättelsen ingenting om detta, men vi kan vara säkra på att om Sara hade gjort sak av det, så skulle detta ha blivit upptecknat. I stället för att kritisera sin man satte hon tro till Jehova, och Jehova belönade hennes tro genom att se till att ingen av de båda konungarna kom vid henne. — 1 Mos. 12:17—19; 20:3—18.

När änglabudbärarna besökte Abraham, visade Sara sin villighet att samverka. Vi läser: ”Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: ’Skynda dig och tag tre seamått fint mjöl, knåda det och baka kakor.’ ” Hon knotade inte över att hon blev kommenderad och jäktad, utan satte genast i gång med arbetet, medan Abraham tog en god ungkalv och gav den åt en av sina tjänare, för att denne skulle slakta och tillreda den. Följden var att Abraham på minsta möjliga tid kunde duka fram en festmåltid för sina gäster. — 1 Mos. 18:1—8.

Inte viljesvag

Att Sara var undergiven därför att hon insåg och erkände den rätta teokratiska ordningen och inte därför att hon var en i sig själv försjunken, ängsligt krypande kvinna med mindervärdeskomplex, det framgår klart av andra upptecknade tilldragelser. När Abraham och Sara blev äldre och äldre utan att få något barn, var det Sara som föreslog Abraham, att han skulle ta hennes tjänstekvinna Hagar som ställföreträdande hustru, för att han skulle få en son. Men när denna tjänstekvinna blev havande och ringaktade sin fru, som var gammal, tuktade Sara henne. Att vi inte bör tillskriva Sara någon illvilja eller svartsjuka, det förstår vi därav att Jehovas ängel inte tillrättavisade Sara för det, utan tvärtom befallde Hagar, som hade rymt sin väg på grund av denna behandling, att återvända till sin fru. — 1 Mos. 16:1—9.

Ismael föddes, och åratal därefter blev Sara havande och födde en son, Isak, vars namn betyder ”löje” eller ”skratt”. Vid det tillfälle då Isak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud, och vid detta lade Sara märke till hur Ismael, hennes tjänstekvinnas son, drev gäck med hennes son, Isak. (AV och 1878) Då hon blev orolig för sin sons välfärd, bad hon Abraham skicka bort Hagar och Ismael. Sara behövde ha ganska mycket mod för att framställa detta förslag till sin ”herre”, i synnerhet som hon ju måste ha vetat hur ovillig Abraham skulle vara att utföra det.

Men här fick Sara återigen stöd från Jehova, ty trots det att Abraham var mycket ohågad att följa Saras förslag i detta, blev han befalld att lyssna till Sara och sända bort Hagar och Ismael från sitt hushåll. Medan några världsligt visa kritiker fördömer Sara i denna sak, alldeles som de gör i fråga om hennes tidigare handlingssätt mot sin tjänstekvinna, så kan vi inte med rätta klandra henne, med tanke på Jehovas bekräftelse av Saras förslag och den profetiska tillämpning därav som görs i de kristna grekiska skrifterna. Det var hennes son, Isak, inte Hagars Ismael, som var löftets säd; hans intressen måste tillmätas den största vikten och måste skyddas. — 1 Mos. 21:8—12.

Sara dog i en ålder av 127 år, sedan hon fått se sin son växa upp och bli nära fyrtio år gammal. Då aposteln Paulus omnämner henne i Hebréerna 11, kan vi tryggt förvänta att hon skall bli gynnad med en tidig uppståndelse. — Hebr. 11:11, 39, 40; Upp. 11:15—18; NW.

Sara var en skön och behagfull kvinna, som hade tro, som insåg en hustrus rätta förhållande till sin man och som på sin ålderdom födde en son åt sin man. I allt detta var hon en mycket träffande bild av Gud Jehovas ”kvinna”, hans universella organisation, vilken han betraktar som mycket skön. Denna ”kvinna” var också barnlös under lång tid, innan hon födde den utlovade Säden, Kristus Jesus, och Riket. Och alla de som någonsin kommer att höra till Guds organisation, såväl som de som nu kommer in under den och erhåller dess välsignelser, måste likt Sara utöva verklig tro på Jehovas löften och vara den större Abraham, Jehova Gud, undergivna. — Jes. 54:1; 66:7, 8; Gal. 4:22—31.