Frågor från läsekretsen

● Bör man tillbedja Jesus? — G. B., Etiopien.

Kristenhetens präster och predikanter, som tror på treenighetsläran såsom kristendomens förnämsta lärosats, kommer att besvara denna fråga med ett eftertryckligt ja. Detta är bara vad man kunde förvänta, ty de menar att tillbedjan av Jesus samtidigt innebär tillbedjan av Gud Fadern och Gud den helige Ande, eftersom de tror, att dessa tre är tre personer som mysteriöst utgör en enda Gud. Konung Jakobs bibelöversättning, också kallad Engelska auktoriserade översättningen (AV), gjordes av översättare som trodde på treenighetsläran, och helt visst var det deras övertygelse i denna lärofråga som kom dem att återge det grekiska ordet proskynéo med ”tillbedja”, då det gällde Jesus. Ja, i alla de fall, där detta ord förekommer i de kristna grekiska skrifterna, återgav de konsekvent detta grekiska verb med ”tillbedja”. Sålunda läser vi om att magerna ”tillbad” Jesusbarnet i krubban och att människor, som närmade sig Jesus, blev botade av honom eller bad honom om någon ynnest, ”tillbad” Jesus här på jorden.

Vi lägger emellertid märke till, att i Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna detta grekiska verb är återgivet med ”betyga sin vördnad” och inte med ”tillbedja”, i alla de skildringar där det talas om att Jesus rönte sådan uppmärksamhet på jorden. Detta överensstämmer med det förhållandet, att detta verb, proskynéo, förekommer många gånger i den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna, och där används det i förbindelse med människor, sådana som Josef, Jakobs son, och Boas, Ruts välgörare. I dessa senare fall kan proskynéo inte ha innebörden ”tillbedja”, utan betyder rätt och slätt att buga sig inför en person, att betyga honom sin vördnad, därför att man hyser den största aktning för honom. Det måste alltså ha varit bevis på sådan aktning som gavs Jesus på jorden, därför att han betraktades såsom Guds representant, tjänare och profet och såsom den som var Davids son och skulle bli den messianske konungen. Det forntida Israels konungar var regelbundet föremål för vördnadsbetygelser som gavs genom djupa bugningar. När Nya Världens översättning återger det grekiska verbet så att innebörden blir den, att andra ”betygade Jesus sin vördnad” medan han var på jorden, tar den inte ifrån Jesus, Guds Son, något som rätteligen borde tillkomma honom.

Låt oss emellertid lägga märke till, att det finns andra grekiska ord, som Konung Jakobs bibel återger med ”tillbedja” och ”tillbedjan”, men inte ett enda av dessa grekiska verb har att göra med Jesus, för att visa att det var påbjudet att tillbedjan skulle ges honom eller för att ange att han verkligen blev föremål för tillbedjan. När vi i Lukas 14:10 (AV) läser: ”Då skall du få tillbedjan [dóxa] i deras närvaro som sitta till bords med dig”, menade Jesus helt visst inte med dessa ord, att en människa, som var gäst vid en judisk måltid och som blev ombedd att stiga längre fram, skulle bli föremål för tillbedjan, utan vad han åsyftade var helt enkelt att denne skulle ”få hedersbevisning”, vilket är det uttryck som Nya Världens översättning använder för detta ord (dóxa). Härav ser vi alltså, att de kristna grekiska skrifterna gör åtskillnad mellan Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, genom att reservera somliga ord, som återgivits med ”tillbedjan”, för Gud med uteslutande av Jesus.

När Satan, djävulen, frestade Jesus för att förmå honom att tillbedja motståndaren, sade Jesus inte till denne frestare: ”Tillbed mig”, utan han sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja [proskynéo], och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst [latreúo].” (Matt. 4:10, NW; Luk. 4:8) När Jesus talade till den samaritiska kvinnan och därvid också inbegrep sig själv, sade han: ”Ni tillbedja [proskynéo] vad ni icke känna; vi tillbedja [proskynéo] vad vi känna, ty frälsningen har sitt ursprung hos judarna. ... De sanna tillbedjarna skola tillbedja Fadern med ande och sanning. ... Gud är en ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:22—24, NW) Inte heller efter det att Jesus blivit förhärligad i himmelen ändrade han sitt handlingssätt i fråga om att ange till vem tillbedjan skulle riktas genom att söka förmå andra att tillbedja honom i stället för Gud, hans Fader. I Uppenbarelseboken, som utgörs av den uppenbarelse Gud gav Jesus, visas det att sann tillbedjan bör givas åt Jehova, Gud den Högste. (Se Uppenbarelseboken 4:10; 5:14; 7:11; 11:16; 14:7; 15:4; 19:4, 10.) Och när Johannes föll ned för den ängels fötter, som Jesus hade sänt för att överbringa uppenbarelsen, sade ängeln till Johannes: ”Gud skall du tillbedja.” (Upp. 19:10; 22:9) Alltså skulle tillbedjan ges åt Jehova Gud, men välsignelse, ära, lov och pris skulle tillskrivas den förhärligade Jesus, Lammet, såväl som Gud, hans Fader.

I Hebréerna 1:6 läser vi: ”Men när han åter för sin förstfödde till den bebodda jorden, säger han: ’Och må alla Guds änglar tillbedja honom.’ ” (NW) Eftersom det grekiska verbet här är proskynéo, kunde det även ha återgivits med ”betyga sin vördnad”, liksom i alla de föregående fallen, vilka hade att göra med Jesus då han var på jorden såsom människa. Samma grekiska ord används i Uppenbarelseboken 3:9, som riktar sig till dem som skall bli medlemmar av Kristi förhärligade församling eller ”brud”. Vi läser där (enl. NW): ”Se, jag skall giva dem från Satans synagoga, som säga sig vara judar — och likväl äro de det icke utan ljuga — se, jag skall göra så, att de komma och betyga sin vördnad [proskynéo] inför dina fötter, och skall låta dem veta att jag har älskat dig.” De skall inte tillbedjas.

Det krävs inte att tillbedjan skall ges åt den smorde konungen, som Jehova Gud insätter på sitt heliga berg, Sion, nämligen åt hans Son, Jesus Kristus, men konungarna och domarna på jorden uppmanas att visa honom tillbörlig undergivenhet och aktning, som vi läser: ”Tjänen Jehova med fruktan och fröjden eder med bävan. Kyssen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på vägen, ty hans vrede kan snart upptändas.” (Ps. 2:11, 12, AS) Detta överensstämmer med vad aposteln Paulus säger om att hela den levande skapelsen ännu skall komma att erkänna den förhärligade Jesus, då han skriver i Filipperna 2:9—11 (NW): ”Gud [upphöjde] honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” Knäna böjs i Jesu namn såsom Herre och i tillbedjan av Fadern såsom Gud, och tungorna bekänner öppet att Jesus Kristus är Herre, men detta sker till Guds, Faderns, ära, vilket allt visar Faderns överhöghet. ”Må” således ”alla ... ära Sonen alldeles såsom de ära Fadern”. — Joh. 5:22, 23, NW.

Eftersom Skriften lär, att Jesus Kristus inte är en del av en treenighet tillsammans med Gud, Fadern, utan är en från andra tydligt åtskild person, Guds Son, måste följaktligen svaret på den här framställda frågan bli det, att ingen bestämd tillbedjan bör ägnas Jesus Kristus, som nu är förhärligad i himmelen. Vår tillbedjan skall riktas till Jehova Gud. Vi visar emellertid tillbörlig hänsyn för Guds enfödde Son, däri att vi ägnar Gud vår tillbedjan i och genom Jesu Kristi namn. Även när vi nu faller på knä i bön, som Paulus gjorde, enligt vad vi läser i Efesierna 3:14—19, uppsänder vi våra böner i Jesu Kristi namn i lydnad för hans egna föreskrifter (Joh. 15:16; 16:23—26), men bönen riktas inte till Jesus utan till Gud, hans Fader. På detta sätt låter vi saker och ting förbli i sitt tillbörliga inbördes förhållande.