Det återlösande värdet hos Jesu Kristi offer

”Ty det finnes en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla slags människor.” — 1 Tim. 2:5, 6, NW, fotnot.

1. Hur står Jesus Kristus ensam i världshistorien?

FRÅN att som nyfödd ha legat i en krubba steg Jesus av Nasaret upp till en ställning av livsviktig betydelse för människosläktet. Ingen annan individ sedan Adams skapelse har åstadkommit en så outplånlig skrift på hävdernas blad, och inte heller har någon annan person varit omstridd i så universell utsträckning. Oräkneliga andra människor har gått i döden som martyrer för saker som de ansett värda deras fulla hängivenhet, men i intet annat fall har rollen som frälsare varit förbunden med detta martyrskap. Jesus Kristus står ensam i världshistorien såsom en vars död säges göra honom behörig att fungera såsom människosläktets återlösare. Så unik är hans ställning, att en av hans hängivna lärjungar drevs till att säga: ”Det [finnes] ingen frälsning i någon annan, ty det finnes intet annat namn under himmelen, som har blivit givet bland människor, genom vilket vi skola bliva frälsta.” (Apg. 4:12, NW) Förvisso förbindes ingen sådan kraft och verkan med någon annan människas död.

2, 3. Vilka motsatta uppfattningar råder om honom, och vilka väsentliga frågor framkallas genom dem?

² Trots det att man vitt och brett i kristenheten bekänner att Jesus Kristus är det fallna människosläktets återlösare, råder där likväl en mycket felaktig uppfattning beträffande den roll han utför i Guds, den Allsmäktiges, uppsåt. Till och med bland dem som bekänner sig tro på honom råder i verkligheten häpnadsväckande tvivel på den förtjänst eller det värde hans liv, utgivet såsom lösen, äger. Sedan finns det naturligtvis millioner människor som, fastän de erkänner Jesu framträdande plats i den judiska historien, ändå inte tillskriver hans liv eller död någon utomordentlig betydelse utöver detta, att han var hängiven vissa principer, som han ansåg goda. I motsats härtill förekom det, redan innan Jesus framträdde, att ”andra människor blevo torterade, emedan de icke ville taga emot befrielse på grund av någon lösen, på det att de måtte uppnå en bättre uppståndelse”, vilken de hoppades på i kraft av Guds för länge sedan givna löfte om att sända en ”säd”, som skulle åvägabringa evig frigörelse från synd och död. — Hebr. 11:35, NW; Matt. 20:28; 2 Tim. 2:8—10.

³ Vad lär då bibeln om Jesu Kristi ställning i den storartade anordning som Jehova har gjort för att upprätta en fullständigt ny värld? Bör Jesus betraktas endast som en legendarisk gestalt med ädla ideal, vilken gav oss ett strålande föredöme i fråga om moraliskt liv? Eller bör vi betrakta honom såsom den som utgöt sitt livsblod till ett offer för att genom lösen förvärva de livsrättigheter, som Adam förlorade genom uppror, och så göra det möjligt för människor att slut ligen få leva för evigt? Det riktiga svaret på dessa frågor är av livsviktig betydelse för varje levande människa i våra dagar.

4. Hur var Kristi framträdande olikt varje annan människas?

⁴ Det är viktigt att inse, att Jesus Kristus inte plötsligt uppträdde på den mänskliga skådeplatsen och proklamerade sig som frälsare. Han var inte bara en man med ovanliga gåvor och ett lysande intellekt, vilken på grund av sin energiska verksamhet satte en viss prägel på civilisationen, såsom andra människor tid efter annan har gjort med framgång i växlande grad. Nej, i sanning! Tvärtom var hans framträdande sällsamt olikt alla andras, ty hundratals år i förväg hade hans ankomst blivit förutsagd. På grund av det löfte, som Jehova hade givit i Eden om att en rättfärdighetens ”säd” skulle komma, väntade de människor som hade ett av gudaktighet upplyst förstånd på att en mänsklighetens frälsare skulle träda fram. — 1 Mos. 3:15; Gal. 3:19.

5. Hur kommer löftet till Abraham här fram i blickfältet?

⁵ Nära 1900 år före Kristi födelse bekräftade Jehova med en ed sitt löfte till Abraham beträffande denne frälsare, i det han sade: ”I din säd skola alla folk på jorden välsignade varda, därför att du hörsammade min röst.” (1 Mos. 22:18, 1878) Abraham och andra trogna män i forna tider väntade på denna ”säd” och längtade efter de välsignelser som skulle komma genom den. Aposteln Paulus undanröjer allt tvivel om ”sädens” identitet, när han säger: ”Nu blevo löftena uttalade till Abraham och till hans säd. Det säges icke: ’Och åt säder’, som om det varit fråga om många sådana, utan såsom om en: ’Och åt din säd’, vilken är Kristus.” — Gal. 3:16, NW.

6. Vad är det som Mose ord och löftet till David visar med avseende på Kristus?

⁶ Mer än tre hundra år efter Abrahams tid talade Mose till Israel om denne samme kommande frälsare och sade att ingen som underläte att lyssna till honom skulle få leva. (5 Mos. 18:19; 3 Mos. 23:29) Petrus bestyrker det historiska förhållandet att Mose förutsade frälsarens, Kristi, ankomst, när han sade: ”Mose har ju sagt: ’Jehova Gud skall frambringa åt eder en profet lik mig av edra bröder. Ni måste lyssna till honom i fråga om allt som han talar till eder. Ja, varje själ som icke lyssnar till den Profeten skall bliva fullständigt utrotad ur folket.’ ” (Apg. 3:22, 23, NW) David var en direkt avkomling av Abraham, och med avseende på David upprepade Jehova sitt löfte om en frälsare omkring sex hundra år innan Kristus framträdde. ”Se, dagar skola komma, säger HERREN [Jehova], då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung ... och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.” — Jer. 23:5; 33:15.

7. Vilka andra profetiska ting skrevs om Jesus Kristus, och om vad uttalar sig alla profeterna samstämmigt?

⁷ Omkring 150 år innan Jeremia skrev ned de här citerade orden i den heliga urkunden, skrev profeten Jesaja, som mycket väl visste att återlösaren skulle komma genom Abraham och Davids släktlinje, under inspiration följande ord: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och herradömet skall vara på hans skuldra; och hans namn skall vara Underbar, Rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredens furste. På tillväxten av hans herradöme och på friden skall det ingen ände vara över Davids tron och över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rättvisa och med rättfärdighet från nu och till evig tid.” (Jes. 9:6, 7, AS) Det hade förutsagts att Betlehem skulle vara hans födelseort. (Mik. 5:2) I själva verket tillkännagav alla profeterna samstämmigt att en återlösare skulle komma att träda fram på den mänskliga skådeplatsen, och ”om honom bära alla profeterna vittnesbörd, att var och en som sätter tro till honom får syndernas förlåtelse genom hans namn”. — Apg. 10:43, NW.

8. Vilka bestyrkande fakta ådagalägger att Johannes inte hade orätt i sin identifiering av Jesus?

⁸ Profeten Jesaja kungjorde i förväg märkliga detaljer med avseende på Jesus Kristus, nämligen att han skulle bli föraktad, övergiven, vara en smärtornas man och förtrogen med lidandet, att hans liv skulle göras till ett offer för mångas synder, att han skulle medla för människosläktet, att när han blev pinad och plågad, skulle han inte öppna sin mun för att klaga, utan han skulle underkasta sig att bli offrad likt ett lamm som föres till slaktning. Det var inte att undra på att Johannes döparen, när han såg Jesus nalkas, högt utropade: ”Se, Guds Lamm, som tager bort världens synd!” (Joh. 1:29, NW; Jes. 53:3—9, 1878) Att Johannes hade rätt, när han identifierade Jesus såsom återlösaren, det framgår klart av ängelns tillkännagivande trettio år tidigare, vilket finns upptecknat. Detta mäktiga andeväsen sade då till herdarna: ”Hys ingen fruktan, ty se, jag kungör för eder goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad.” (Luk. 2:10, 11, NW) Det råder inget tvivel om detta: Jesus Kristus var inte någon självproklamerad frälsare utan hade kommit i uppfyllelse av löften som Gud hade givit många århundraden tidigare.

9. Hur bekräftar apostlarna den sanningen, att Jesus hade blivit sänd?

⁹ Aposteln Johannes understöder denna uppfattning genom den direkta förklaringen att det var Gud som sände Jesus. ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16, NW) Jesus var alltså inte någon vanlig dödlig, som Jehova utvalde att bruka när han skulle åvägabringa en lösen, utan allt talar för att han kom direkt från Guds eget himmelska rike för det särskilda syftet att hävda Faderns namn och åstadkomma en lösen. Jesu föremänskliga tillvaro sträckte sig tillbaka till tiden före den då människosläktet, ja, till och med själva jorden, kom till. (Joh. 1:1—3; Ords. 8:22—36) Hans lärjungar förstod vilket stort uttryck för kärlek det var att Jehova sände sin Son. De visste, att Jesus Kristus inte var endast en människa lik dem själva, och de visade ingen tvekan att kungöra detta. (Matt. 16:16) ”Genom detta gjordes Guds kärlek uppenbar i vårt fall, emedan Gud sände ut sin enfödde Son i världen, för att vi skulle vinna liv genom honom. ... Vi [hava] själva sett och bära vittnesbörd om att Fadern har sänt ut sin Son såsom världens Frälsare.” — 1 Joh. 4:9, 14, NW.

10. Hur blir somliga religionsutövare av sina falska slutsatser ledda i villfarelse beträffande Kristus?

¹⁰ Men det finns några religiösa människor som förnekar att Jesus var Guds Son och hade kommit i köttet genom att Jehova på mirakulöst sätt överflyttade honom till en judisk jungfrus, Marias, moderliv. I stället förkunnar de inkarnationsteorien och säger att Jesus i själva verket var Gud själv, vilken klädde sin andliga kropp i ett hölje av kött, såsom änglar hade gjort när de visade sig för Abraham, Lot och andra. (1 Mos. 18:1, 2; 19:1; Dom. 13:9—11, 16) Treenighetslärans anhängare sitter fast i samma falska resonemang, eftersom de tror att Gud och Kristus är samma person. Denna falska lära framtvingar ytterligare andra felaktiga slutledningar. Så t. ex. måste man enligt denna teori antaga, att Jesu trötthet och lidande endast var låtsade, ty ingen andevarelse kan vara trött och lida. Treenighetsläran måste med nödvändighet leda till den slutsatsen, att hans böner var låtsade, då han ju, när allt kom omkring, endast bad till sig själv och gjorde detta endast för det djupa intrycks skull som hans böner gjorde på hans lärjungar och andra. (Johannes 17, NW) Om vi går vidare på denna villfarelsens väg, måste vi också dra den slutsatsen, ur den ursprungliga premissen, att Kristi död endast var skenbar, ty Gud är ju odödlig och kan därför inte dö i verkligheten; alltså förekom det inte alls någon verklig död och något verkligt utgjutande av blod till en lösen för människosläktet!

11, 12. Vilka andra åsikter omfattas av religiösa ledare?

¹¹ Nära besläktade med detta vådliga resonemang är de slutledningar, som de människor drar, vilka tror på det ”moraliska inflytandets teori”. De menar, att Kristi enda uppgift var att uppenbara Guds kärlek på ett sätt som var så rörande, att det smälte hjärtat och förmådde människor till att överge synden. (Theology at the Dawn of the Twentieth Century, sid. 261) ”Strängt taget”, säger de, ”var Kristi död inte nödvändig för människornas frälsning.”

¹² Det är då inte överraskande att finna, att en mycket framträdande religiös ledare säger följande med avseende på återlösningen: ”Naturligtvis tror jag inte på jungfrufödelsen eller på den där gammalmodiga läran om försoning genom en ställföreträdare, och jag känner ingen intelligent kristen prästman som gör det. Svårigheten med dessa fundamentalister är den, att de menar, att om någon inte är ense med dem i deras doktrinära inställning, kan han inte tro på det kristna evangeliets djupa, kraftiga, eviga sanningar, som förvandlar människors liv och utgör det enda hoppet om Kristi frälsarroll i denna världen.”a Inbegripna i denna klass av människor är de som gör spe av den uppfattningen, att Jesu Kristi död är nödvändig för att en återlösning skall kunna åvägabringas, emedan — som de säger — det behövs ett mord för att Guds vilja skall fullgöras.

13. Hur visas deras tvivel på lösen, vilket placerar dem i en klass som Petrus beskriver?

¹³ Alltså finner vi religiösa män, i ledande ställning till och med, som faktiskt förnekar förtjänsten eller värdet av Jesu Kristi lösenoffer. Ja, de talar om ”det kristna evangeliets eviga sanningar”, men i deras ögon är det de principer, som kommer till uttryck i de tio budorden, plus de nya bud som Kristus förkunnade, nämligen kärlek till Gud och en kärlek till nästan som kunde förmå en att till och med dö för denne, ja, för dem är det dessa ting ”som förvandlar människors liv och utgör det enda hoppet om Kristi frälsarroll i denna världen”. Att döma av deras egna ord och handlingar tror de inte, att Jesu Kristi i offerdöden utgivna liv verkligen tjänade till att öppna vägen för människosläktet till att återvinna den fullkomlighet, vad köttet angår, och den enhet med Gud, som Adam först förlorade genom sin upprorssynd. De förnekar i verkligheten Kristus såsom sin återlösare och frälsare och tror inte att värdet av hans utgjutna blod var det pris som betalades till Gud, för att de livsrättigheter som Adam förlorade skulle kunna återvinnas för människosläktets räkning. Dessa människor ger sig ut för att vara Guds tjänare, men faktum är att de är falska lärare. Hur riktig är inte Petrus’ beskrivning av dem: ”Det ... kommer [också] att finnas falska lärare bland eder. Just dessa skola i all tysthet införa fördärvliga sekter och skola förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom bringa snabb tillintetgörelse över sig själva.” — 2 Petr. 2:1, NW; 1 Kor. 1:18.

14. Vilken hel och full innebörd av en sanning måste ärliga människor inse?

¹⁴ Varje människa som är intresserad av att få leva måste inse den fulla innebörden i den sanningen, att den Heliga skrift utomordentligt bestämt och uttryckligt ger till känna, att det endast är genom Jesu Kristi lösenoffers förtjänst som någon någonsin kan komma att vinna frälsning. Vidare måste var och en som skall vinna frälsning uppfylla villkoren för återlösningen och sålunda i enlighet med Guds måttstock skaffa sig förutsättning för att vinna den. När man går till botten med saken, finner man, att människors filosofiska idéer och all den världsliga kunskap och det mänskliga resonemang som de kan anföra mot Skriften inte gagnar dem det ringaste. Guds ord är säkert, fast och tillförlitligt, eftersom det kommer från den som har all kunskap och som äger all makt att stödja sitt ord och uppfylla det. Med rätta går vi till honom för att få en förklaring beträffande hans Sons ställning i det gudomliga uppsåtet i vad det angår människosläktets frälsning.

15. Vad betyder det att ”återlösa”, och varför behöver hela människosläktet bli återlöst?

¹⁵ Att ”återlösa” betyder att ”friköpa från fångenskap, slaveri, straff eller liknande genom att betala ett pris; att lösköpa ur träldom; att befria, t. ex. från synden, dess straff eller liknande; att vara [någons] förlossare eller friköpare.” (Webster’s New International Dictionary, 2:a uppl.) Att människosläktet sedan tiden i Eden har varit i träldom under synden och dess straff, döden, är ett erkänt faktum. ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig”, sade David. (Ps. 51:7) Denna bekännelse om träldom hade inte avseende bara på David själv, ty Paulus bekräftar att den gäller hela människosläktet, när han säger: ”Genom en enda människa ... kom [synden] in i världen och döden genom synden och ... på så sätt sträckte sig [döden] till alla människor, därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12, NW) Hela människosläktet har varit och är i träldom, slaveri, vilket får döden till följd, och behöver en återlösare, som kan åstadkomma frigörelse, om den fulla frihet som rådde i Eden åter i hela sin fullkomlighet skall bli människornas lott. — Hebr. 2:15, NW.

16. På vilka betingelser kan människan befrias från syndens straff, döden?

¹⁶ Döden kommer rättvisligen till människan, genom verkan av Jehovas rättfärdiga och fullkomliga lagar. Det var ingen orättvisa å Guds sida att det blev så, ty människan drog själv över sig detta slaveri jämte det dödsstraff som följde med det. I överensstämmelse med rättvisan kunde Gud tillåta döden att regera över människorna för all framtid, men hans stora egenskap kärlek och barmhärtighet driver honom till att bereda en utväg för de människor som är benägna för rättfärdighet. Men när Jehova utövar sin barmhärtighet, kan han inte förbigå eller visa ringaktning för rättvisan i straffet, den dödsdom som fälldes över människan. ”Liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot” — detta uttrycker de villkor och principer, enligt vilka Gud alltid har verkat. (2 Mos. 21:23, 24, 1878) Vad Jehova hade påbjudit skulle vara straffet för människosläktets synd, nämligen döden, kunde följaktligen avlyftas endast genom att en lösen eller ett motsvarande pris betalades. Om någon kunde befinnas villig och i stånd till att betala denna lösen och sålunda uppfylla Jehovas rättfärdiga lag, så kunde Jehovas barmhärtighet komma människosläktet till del. Jesus Kristus var den som var villig och i stånd till att friköpa människan ur hennes träldom.

17. Hur visas Guds stora kärlek i detta avseende?

¹⁷ Att det var Jehovas kärlek och barmhärtighet som förmådde Kristus till att åvägabringa betalningen av en lösen, det visas klart i Johannes 3:16 (NW): ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” Det var ett ingripande som Gud satte i gång, och det understöddes av hans Sons villighet att uppfylla rättvisans fordringar genom att betala lösen. ”Genom detta gjordes Guds kärlek uppenbar i vårt fall, emedan Gud sände ut sin enfödde Son i världen, för att vi skulle vinna liv genom honom. Kärleken är härvidlag, icke att vi hava älskat Gud, utan att han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder.” (1 Joh. 4:9, 10, NW) Jesus Kristus var villig att betala återlösningspriset, av kärlek till Jehova och till den fallna människan.

18. Var kravet på en lösen någonting nytt för Gud?

¹⁸ Det var ingenting nytt för Jehova att på detta sätt kräva betalningen av en lösen. Han följde därvid endast samma grundprincip som han följde i sitt handlingssätt mot Israel såsom denna nations återlösare eller friköpare. Han sade om sig själv: ”Ty jag är HERREN [Jehova], din Gud, Israels Helige, din frälsare; jag giver Egypten till lösepenning för dig, Etiopien och Seba i ditt ställe. Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv.” (Jes. 43:3, 4) Enligt förordningarna i det lagförbund som gavs åt Israel skulle man betala en lösen för att fri- köpa sitt liv vid vissa slag av försyndelser. En halv sikel i mantalspengar för varje hebré betraktades som lösen till försoning för deras liv. (2 Mos. 21:28—32; 30:12—18) Det årliga offrandet av en tjur och en bock för folkets synder tjänade som en försoning eller lösen som Jehova erkände och godtog. — 3 Mos. 4:1—35; 5:1—19; 16:1—31; 21:18, 1878.

19. Hur är betalandet av en lösen en svår sak?

¹⁹ I människans fall kunde den lösen som Gud krävde för att återställa fullkomlighet och evigt liv inte betalas med silver, guld eller andra dyrbara ting och inte heller med blodet av djur, ty dylika betalningsmedel skulle inte svara mot eller vara lika med det fullkomliga liv som Adam hade förlorat för hela människosläktet. (1 Petr. 1:18, 19) För alla ”inbyggare i världen, både låga och höga, rika och fattiga”, framhåller Psalm 49 (AS) att människan aldrig kan ge Gud någon lösen för sitt liv, ”ty återlösningen av deras liv är dyrbar, och den uteblir för evigt”. Därav följer alltså, att om inte Jehova åvägabragte betalningsmedlet för att erlägga den motsvarande lösen, så skulle det aldrig bli någon återställelse från synd och död. Gud åstadkom detta genom att förläna sin enfödde Son privilegiet att ge ut ett fullkomligt mänskligt liv som offer. — Gal. 4:4, 5.

20. Vilken inställning hade Kristus till denna offerväg, som var utstakad för honom?

²⁰ Jehova behövde inte tvinga sin Son in på denna offerväg, utan Jesus gick den villigt, när han fick veta att det var hans Faders vilja. Så här säger Paulus om honom: ”Han ... tänkte [icke alls] på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Fil. 2:6—8, NW) Jesus själv betygar sin villighet att ge ut sitt liv till ett offer, när han säger: ”Detta är orsaken till att Fadern älskar mig, att jag utgiver min själ [mitt liv, fotnot], på det att jag må mottaga den igen. Ingen människa har tagit bort den från mig, utan jag utgiver den av mitt eget initiativ.” (Joh. 10:17, 18, NW) Såsom Guds offerlamm rörde sig Jesus Kristus stadigt, villigt och orubbligt mot frambärandet av sitt offer på tortyrpålen, med full insikt om den möjlighet det skulle ge honom att åstadkomma lösen för de troende medlemmarna av människosläktet. — Jes. 53:7.

21. Hur lade Jehova i sin kärleksfulla godhet en grundval för tro på Jesu Kristi lösen?

²¹ Det var utan tvivel vid en avlägsen tid före Jesu mirakulösa ankomst till jorden som han i sin föremänskliga tillvaro uttalade sin villighet att åvägabringa lösen. Det måste ha varit så, ty genom Abraham illustrerade Jehova, långt före Jesu jordiska ankomst, hur han skulle ge sin Son till ett offer och hur denne Son av sin egen fria vilja skulle ge ut sitt liv. (1 Mos. 22:1—19) Omedelbart efter det att denna profetiska bild hade framställts genom Abraham, gav Jehova det löftet: ”I din säd skola alla folk på jorden välsignade varda”, och denna ”säd” identifierades av Paulus såsom Kristus. På detta sätt visade Gud, att vid en bestämd tidpunkt, som i Abrahams dagar ännu hörde framtiden till, skulle hans egen älskade Son komma för att göra det stora offret. I sitt skrivna ord lade Jehova en grundval, så att rättfärdigt sinnade människor skulle kunna fästa sitt hopp vid denna stora händelse och de otaliga välsignelser som den skulle upplåta för dem. En tillförlitlig skriftlig redogörelse uppsattes, med vars hjälp människorna skulle kunna identifiera den som åvägabragte en lösen för dem. (Ords. 8:22—36; Joh. 8:58) En stor befrielse var nu i sikte, men den skulle förvisso komma genom Jesu Kristi lösen.

[Fotnot]