Firandet av Herrens aftonmåltid
PÅ Jehovas vittnens almanacka för 1954 finner vi bara en röd datumsiffra, den 17 april. När solen sjunker bakom horisonten i väster den kvällen, kommer vart och ett av Jehovas vittnen, såvida det alls är möjligt, att samlas med andra vittnen på den plats där församlingen på orten har sina möten. I år förväntas således över en halv million vittnen, jämte många hundra tusen människor av en god vilja, komma tillsammans.
Varför bör alla Jehovas vittnen komma tillsammans den 17 april? Därför att denna dag också är den 14 Nisan. Den 14 Nisan? Ja, enligt den almanacka som Jehova Gud gav Israels nation var årets första månad Nisan eller Abib, och denna började med nymånen närmast vårdagjämningen eller vårens första dag. — 2 Mos. 12:1, 2.
Vad är det som är särskilt märkligt med den 14 Nisan? frågar du. Denna dag fick en alldeles särskild betydelse år 1513 f. Kr., då Jehova gjorde sig ett namn genom att han bröt egyptiernas ok över hans folk och försatte det i frihet. Den kvällen åt israeliterna en ”nattvard” eller ”aftonmåltid” bestående av ett helstekt lamm, osyrat bröd och bittra örter. Denna måltid kallades också ”påskmåltiden” (hebr.: ”pesach” = förbigående, skonande), därför att Guds mordängel skonade eller ”gick förbi” israeliternas förstfödda, under det att han dödade alla egyptiernas förstfödda. Det vill säga, han skonade dem, såvida de hade följt de anvisningar som givits dem, vilket inbegrep att de skulle stänka en del av lammets blod på dörrposterna och det övre dörrträet till de hus där de åt aftonmåltiden och att de skulle stanna kvar inne i huset. — 2 Mos. 12:3—13.
För att de aldrig skulle glömma bort denna minnesvärda dag, då Jehova hävdade sin överhöghet, förödmjukade Faraos stolthet och befriade sitt folk från den bittra träldomen i Egypten, gav Gud den befallningen, att denna påskmåltid skulle firas årligen på den 14 Nisan, och senare tillades den bestämmelsen, att högtiden skulle firas i den stad, vid vilken Gud hade fäst sitt namn, Jerusalem. Detta var orsaken till att den 14 Nisan år 33 e. Kr., mer än 1500 år efter den första påsken, tretton israeliter var samlade i ett rum i övre våningen i staden Jerusalem, för att där fira påsken. Vilka var dessa tretton? Kristus Jesus och hans tolv lärjungar.
Det är emellertid inte för att fira den judiska påsken som Jehovas vittnen kommer tillsammans i år den 14 Nisan, utan det är för att fira de märkliga händelser som skulle inträffa på den dagen, den 14 Nisan år 33, händelser som i fråga om vikt och betydelse skulle vida överträffa till och med de som tilldrog sig 1545 år tidigare i Egypten. Ja, den 14 Nisan år 33 blev Jehovas namn upphöjt och förhärligat genom att Kristus Jesus just på den dagen bevisade att en fullkomlig människa kan bevara sin ostrafflighet trots allt som djävulen kan låta henne få utstå, och samma dag åvägabragtes återlösningsoffret, som när tiden är inne skall åt alla människor som älskar rättfärdighet medföra befrielse från träldomen under den större Farao, Satan, djävulen, och från det motbildliga Egypten, hans organisation. Skedde allt detta just på den dagen? Ja, ty enligt Guds almanacka började dagen vid solnedgången och räckte till nästa solnedgång.
Emblemens innebörd
Liksom Mose, samma kväll som israeliterna befriades från Egypten, förordnade att deras befrielse skulle firas årligen, så instiftade Kristus Jesus, just denna kväll, den 14 Nisan år 33, en årlig högtid till minne om den befrielse som han skulle åvägabringa. Medan kristenhetens olika religiösa organisationer firar ”nattvarden” två gånger om året, en gång i kvartalet, en gång i månaden, en gång i veckan, ja, till och med så gott som en gång om dagen, är det dock — med tanke på att påsken, som var en högtid till minne av befrielsen från Egypten, endast firades en gång om året, den 14 Nisan — förnuftigt att dra den slutsatsen, att Herrens aftonmåltid också bör firas endast en gång om året, den 14 Nisan, för att tjäna till en påminnelse om den befrielse som Kristi Jesu död medför, hans som är det motbildliga påskalammet, och i all synnerhet som det inte finns någon föreskrift som säger annorlunda.
Det var när påskmåltiden var över och Jesus hade uppmanat Judas att avlägsna sig som han ”tog ... ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’” (Matt. 26:26, NW; Joh. 13:21—30) Vilken kropp syftade Jesus på här? Sin kropp av kött? Knappast, ty vi läser om den, att inte ett ben blev brutet, under det att Jesus bröt brödet. (Joh. 19:36) Nej, han syftade på sin andliga kropp, den kristna församlingen, som i Skriften omtalas såsom ”en kropp” eller ”Kristi kropp” mer än 45 gånger. Att denna uppfattning är riktig framgår av Paulus’ ord: ”Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” Det är tydligt, att ’brödet inte är en bild av Jesu kropp av kött utan av hans kropps lemmar, den kristna församlingen. — 1 Kor. 10:16, 17, NW.
Genom att taga del av detta bröd säger man i själva verket: ”Jag bekänner mig vara en lem i Kristi kropp.” Eftersom jäst eller jäsämne används i bibeln som en sinnebild av synd och allt bröd vid påskmåltiden skulle vara fritt från jäst, framställdes här en bild av det förhållandet, att de som utgör en del av Kristi andliga kropp kommer att göra allt för att bevara sig fria från synd och illvilja. Detta ”osyrade” bröd kallades också ”betryckets bröd”, därför att det var tungt, ”tråkigt” så att säga, och påminde israeliterna om deras lidanden i Egypten och om den stora hast varmed de lämnade Egypten, vilken var så stor, att de inte hade tid att göra brödet ordentligt färdigt. Detta bröd är därför också en passande bild av de lidanden som Kristi kropps lemmar måste utstå. — 1 Kor. 5:6—8; 5 Mos. 16:3; 1 Petr. 2:21.
Sedan Jesus givit lärjungarna att äta av brödet, ”tog [han] också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelser, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.’” (Matt. 26:27, 28, NW) Eftersom drickandet av kalken betyder att ha del med Kristus, innebär då detta att Kristi efterföljare har del i att åvägabringa förlåtelse för synder genom sitt offer? Nej, ty Skriften visar att endast Kristus kunde anskaffa en lösen. (Ps. 49:6—9; Joh. 1:29) Men Jesu efterföljare kan ha del i att dricka samma kalk som Jesus drack, däri att denna kalk också symboliserar Guds vilja för hans tjänare, såsom Jesus bad den natt då han blev förrådd: ”Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå bort ifrån mig. Dock, icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” — Matt. 26:39, NW. Se också Matteus 20:22.
Skriften säger att själen eller livet är i blodet. (3 Mos. 17:14) Utgjutet blod symboliserar fördenskull död. De som dricker av kalken vid Herrens aftonmåltid bekänner således härigenom att de förväntar att dö med Kristus på det att de må få del i hans uppståndelse. (Fil. 3:7—11) Sedan Guds rike blivit upprättat, symboliserar drickandet av vinträdets frukt delaktighet i Kristi glädje. — Matt. 26:29; 25:21, 23.
Inte transubstantiation
Kanske någon god romersk katolik, som har läst det som hittills sagts, nu vill invända: ”Men ni har ändrat bibeln! Enligt min bibel sade Jesus om brödet och vinet: ’Detta är min kropp’, och ’detta är mitt blod’.” (Knox) Det är sant att många översättare återger Jesu ord på detta sätt. Men det finns också andra, som återger dem på liknande sätt som Nya Världens översättning gör. Sålunda använder Moffatt ordet ”betyder” i stället för ”är”; C. B. Williams använder ”representerar” i stället för ”är”, under det att Weymouth i sin fotnot (Tredje upplagan) säger: ”Eller ’betecknar’, ’representerar’, ’symboliserar min kropp’. På många ställen både i GT och i NT kan verbet ’är’ eller ’vara’, återgivet eller (som i detta fall) underförstått, återges på detta sätt.” Bland de exempel som Weymouth ger är liknelsen om såningsmannen, där Jesus om och om igen säger att någonting ”är”, fastän han menar att det ”representerar” någonting. Se också Matteus 13:36—39.
Ja, Jesu tal var fyllt av bildliga uttryck, symboler; och så var det inte bara med Jesu ord utan också med apostlarnas. Lägg märke till vad Paulus sade om klippan i öknen, ur vilken vatten sprang fram till nytta för israeliterna: ”Alla drack de samma profetiska dryck, försedda med vatten ur samma profetiska klippa som höll dem sällskap, den klippa som var Kristus.” (1 Kor. 10:3, 4, Knox) Var den klippan verkligen Kristus? Nej, men den var en bild av Kristus. Så hade också Jesu ord den kväll han instiftade åminnelsen av sin död en bildlig innebörd.
Om Jesus hade menat, att brödet verkligen var hans kropp och att den skulle eller borde offras om och om igen, så som den romersk-katolska kyrkan påstår att det sker i mässoffret, skulle han inte då ha sagt: ”Gör detta till offrande av mig”? Eller också: ”Offra mig på detta sätt”? Men nu sade han i stället : ”Gör detta till hågkomst av mig.” (Luk. 22:19, Knox) Det är tydligt och klart, att han menade att högtiden skulle vara en hågkomst av hans offer och inte ett upprepande av offret.
Och om vinet, som användes vid Åminnelsens instiftande, verkligen var Jesu blod, varför skulle han då tala om sitt blod och säga, att det (vid en tidpunkt som ännu låg framför dem) ”skall bliva utgjutet” för synder? (Luk. 22:20, Knox) Vidare sade Jesus att han inte skulle ”dricka av denna vinträdets frukt igen” förrän han skulle dricka det nytt med sina apostlar i sin Faders rike. (Matt. 26:29, Knox) Varför talade han här om ”vinträdets frukt”, om det verkligen var hans blod?
Det var inte heller nödvändigt för Jesus att utföra ett sådant underverk, än mindre bevisa att han gjorde det. Närhelst Jesus utförde underverk var det för att hjälpa dem som var i trångmål och för att ära sin Faders namn, men absolut ingenting skulle ha kunnat vinnas genom att Jesus förvandlat detta bröd och vin till kött och blod. När Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, var dessutom vinet verkligt vin, men det finns inget bevis för att apostlarna åt verkligt kött och drack verkligt blod. — Joh. 2:1—11.
De som påstår att brödet och vinet verkligen blir Jesu kött och blod vid den katolska mässan är inkonsekventa, när de talar om ”mässans oblodiga offer”. Hur skulle det i själva verket kunna vara Jesu blod och samtidigt ett oblodigt offer? Och om det är ett oblodigt offer, då kan det inte taga bort synder, ty Paulus säger tydligt och klart: ”Med mindre blod utgjutes, kan det icke bliva någon förlåtelse för synder.” — Hebr. 9:22, Knox.
Man säger att den heliga mässan är den högsta form av tillbedjan. Är det då inte underligt att i alla de tjugotvå brev, som skrevs till de första kristna, Herrens aftonmåltid omnämnes endast en gång (1 Kor. 11:23—33)? Om mässan är nödvändig för att man skall vinna frälsning, är det då inte egendomligt, att Johannes, när han talar om hur man kan vinna förlåtelse för synder, inte hänvisar till mässan en enda gång? (1 Joh. 1:8—10; 2:1, 2, 12) Och hur är det med behovet av en präst som läser mässan? Finns det ett enda ord i de kristna grekiska skrifterna om en prästklass, som är ensam om att äga det företrädet att få offra Kristi kropp i mässan? Vi läser om Kristus Jesus som översteprästen och om hur alla kristna görs till ett heligt och konungsligt prästerskap, men ingenstädes om att vissa kristna utgör en särskild prästklass. (Hebr. 8:1; 1 Petr. 2:5, 9) Och är den tanken förnuftig, att Kristus Jesus, översteprästen, skulle offras, frambäras som ett offer, av ofullkomliga mänskliga ”underpräster”? Från vilken sida vi än betraktar frågan, finner vi, att det inte är logiskt att vidhålla att åminnelsen av Kristi Jesu död, som han instiftade, var någonting mer än just detta, en åminnelse.
Deltagare och åskådare
Jehovas vittnens årsbok för 1954 visar att i Franska Ekvatorialafrika bevistade 573 personer Åminnelsehögtiden år 1953, och inte en enda av dem tog del av emblemen. Varför inte det? Ja, världen utöver bevistade 742.565 personer de olika högtiderna där Herrens aftonmåltid firades, och endast 19.183, eller ungefär en på fyrtio, tog del. Varför det? Därför att även om alla som ångrar sig, vänder om och utövar tro på Jehova Gud och Kristus Jesus och därpå överlämnar sitt liv till att göra Guds vilja och så lever i överensstämmelse med de löften de gav vid sin överlåtelse, ja, även om alla dessa med full rätt kan kallas kristna, så är det endast de som dessutom har fått ett himmelskt hopp väckt hos sig, därför att Gud genom sin heliga ande har fött dem såsom Guds söner och därefter smort dem med samma ande till att vara lemmar av Kristi kropp, som med rätta kan taga del av Åminnelseemblemen. Endast dessa kan ha del i Kristi död och likaså i hans uppståndelse. Om dem skrev Paulus: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande, att vi äro Guds barn. Om vi alltså äro barn, äro vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lida tillsammans, på det att vi också må bliva förhärligade tillsammans.” — Rom. 8:16, 17, NW; 2 Tim. 2:11, 12.
Ja, av de 742.565 personer som bevistade Åminnelsen år 1953 bekände sig endast 19.183 vara Guds andliga söner. Och hur förhåller det sig med de övriga? De erkände sig utgöra de ”får”, som visar godhet mot Kristi bröder, de ”andra fåren”, som inte är någon del av den ”lilla hjorden”, utgöra den stora skara, som Johannes såg i sin syn och som stod framför tronen i motsats till de 144.000 tecknade Guds tjänare, som skall dela Kristi Jesu tron med honom. — Matt. 25:31—46; Joh. 10:16; Luk. 12:32; Upp. 7:9; 3:21.
Men varför kommer då dessa till Åminnelsehögtiden för att övervara den? Därför att Jesus befallde det, och därför att de har intresse för sina andliga bröder. Vid Herrens aftonmåltid blir dessutom Jehova upphöjd och prisad i den framställning som görs över vad han har gjort för oss genom sin Son för att åvägabringa befrielse, och Kristi Jesu trogna föredöme framhålles kraftigt, det föredöme som alla åt Gud överlämnade kristna måste följa, oavsett om de har ett himmelskt eller ett jordiskt hopp. Åminnelsen är en lektion i uppskattning av vad Jehova Gud och Kristus Jesus har gjort för oss och en påminnelse om vad som fordras av oss. Det är därför Jehovas vittnen över hela världen kommer tillsammans i sina ”Rikets salar” efter solnedgången den 17 april.