Frågor från läsekretsen

● När är det tillbörligt med en prövotid? Innan någon blir utesluten, medan han är utesluten eller sedan han har blivit återupptagen? — L. D., Förenta staterna.

Om en broder har gjort någonting orätt, som förtjänar uteslutning, men församlingens kommitté menar att han inte bör uteslutas, detta på grund av hans uppriktiga ånger eller andra förmildrande omständigheter, så kan kommittén sätta honom på prov i stället för att utesluta honom. Kommittén bör i så fall bestämma villkoren för denna prövning efter sitt eget bedömande och därvid ta hänsyn till förhållandena eller behoven i det speciella fall det gäller. Om den felande brodern till fullo rättar sig efter villkoren under den tid som kommittén har föreskrivit, så kan prövotiden därpå förklaras avslutad, och ingen uteslutning sker.

Men om en broder blir utesluten, bör han inte därjämte sättas på prov. Han är avskuren från församlingen, och församlingen har ingenting att göra med honom, övar ingen kontroll över honom utanför församlingen, pålägger honom inga restriktioner där ute i världen. Om församlingen skulle försöka göra detta, så skulle det vara i strid med åtgärden att utesluta honom, vilken innebär att alla förbindelser mellan den uteslutne och församlingen fullständigt avklipps. Han är inte ansvarig inför församlingen, och församlingen har ingenting med honom att skaffa, försöker inte öva någon kontroll över honom där utanför, ger sig inte till att bestämma något angående hans uppförande där.

Om en utesluten individ visar uppriktig ånger och bättring och önskar bli återupptagen, kan kommittén återuppta honom, sedan en enligt dess åsikt passande tid förgått. När detta sker, kanske kommittén önskar pålägga honom vissa inskränkningar och sätta honom på prov. Nu kan kommittén göra detta, eftersom individen har blivit återupptagen och ånyo tillhör församlingen och församlingen alltså nu åter har med honom att göra.

Svaret på frågan kan alltså sammanfattas så, att en person kan sättas på prov utan att bli utesluten, eller också kan en prövotid fastställas för honom, sedan han efter uteslutning har blivit återupptagen, men det vore fullständigt ologiskt om kommittén skulle försöka bestämma en prövotid för en person som den har drivit ut och inte ens har någon beröring med. De talar med honom, endast om han kommer till dem för att dryfta huruvida han kan bli återupptagen. Låt oss ta ett belysande exempel. En person i samhället kan bryta mot en lag. Han blir domfälld och skickas i fängelse. Han har blivit avlägsnad från samhällsgemenskapen; han står inte på prov, när han har blivit utesluten ur samhället och hålls i fängelse. Men när han blir frigiven och återbördad till samhället, måste han kanske sättas på prov och få lov att leva under vissa inskränkningar och regelbundet anmäla sig hos någon funktionär. Eller också kan det hända, när han befinns skyldig, att han inte skickas i fängelse utan får villkorlig dom, och då sätts han på prov, men blir inte avlägsnad från samhället. Så kan det också vara i fråga om den kristna församlingen. Till sist en sak. Det som här sagts betyder inte, att var och en som felat måste sättas på prov utan att bli utesluten, eller att vederbörande måste sättas på prov, sedan han blivit återupptagen. Allt detta får kommittén inom församlingen på orten bedöma och avgöra.

• Hur kunde Jesus verkligen säga, att var och en som griper till svärdet skall förgås genom det, när det faktiskt inte har varit så? — L. R., Spanien.

Under vilka omständigheter var det Jesus yttrade detta? Gjorde han ett allmänt uttalande, som skulle äga giltighet vid alla tider och tillfällen? Eller har detta endast varit en slutsats som människor har dragit av hans ord? Det sammanhang, vari dessa ord yttrades, var följande: Jesus var i Getsemane med några av sina lärjungar. Han hade nyss instiftat Åminnelsen med de elva trogna apostlarna och hade sedan begivit sig till denna trädgård. Han hade just sagt, att den som skulle förråda honom nalkades, när Judas kom med soldater från de förnämsta prästerna för att ta honom i fängsligt förvar. När soldaterna grep Jesus, högg aposteln Petrus av örat på översteprästens slav. Det var då som Jesus sade till Petrus: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla de som gripa till svärdet skola förgås genom svärdet. Eller menar du, att jag icke kan anropa min Fader om att i detta ögonblick sända mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle i så fall Skrifterna bliva uppfyllda, att det måste ske på detta sätt?” — Matt. 26:52—54, NW.

Hade det varit Jesu önskan att bli befriad från soldaterna, så skulle han inte ha uppnått detta genom att bruka svärd, utan genom ingripande från änglahärar. Han övertygade sig om att några av dem som var med honom hade svärd, endast för att visa att han inte skulle gripa till vapen, även om sådana var tillgängliga. Det fanns emellertid bara två svärd i gruppen av hans följeslagare. Men Judas kom ”och med honom en stor folkskara, med svärd och knölpåkar”. (Matt. 26:47, NW; Luk. 22:38) Vilken möjlighet skulle väl två med svärd utrustade män ha haft mot en stor folkskara, som var väpnad på liknande sätt? Ingen möjlighet alls. Om de båda som var med Jesus skulle ha gripit till svärdet mot en sådan ofantlig övermakt, skulle det bara ha fått till följd att dessa två blivit dödade med de svärd som den stora folkhopen svingade. De skulle inte ha haft någon som helst utsikt. Dessutom skulle ett sådant försök att befria Jesus inte ha kunnat lyckas, därför att det skulle ha varit i strid med Jehovas uppsåt. Om några i den lilla grupp, som vid det tillfället var med Jesus, skulle ha gripit till svärdet, skulle de alltså med visshet ha förgåtts genom svärdet, och Jesus gav uttryckligen detta till känna för dem. Att anta, att Jesus här uttalade en generell sanning eller ett allmängiltigt ordspråk, som bör tillämpas i alla tider och under alla omständigheter, är inte berättigat.