Vill ni dryfta religiösa spörsmål?

”EN SAK som jag aldrig diskuterar är religion.” Har ni någon gång sagt så? Många människor, som utbreder sig i timmar om politik, sport eller andra frågor och försöker övertyga andra om det visa i sin uppfattning, vill aldrig tala om religion. ”En alltför omtvistad sak”, säger de. Men är inte politiken omtvistad? Är det viktigare att ha en rätt uppfattning i politiska frågor än att ha en rätt uppfattning i fråga om religion?

En verklig orsak till att många människor har motvilja mot att diskutera religion är förmodligen den, att de vet så litet om den saken. Somliga människor är inte ens fullt på det klara med vad det samfund de understöder verkligen lär. Eftersom de inte har fakta till stöd för sin tro, kan de inte försvara den, och därför blir de helt enkelt vredgade eller anser sig personligt förolämpade, när någon visar på en bristfällighet i deras tro. I allmänhet brukar människor vara angelägna att tala om saker och ting som de är väl insatta i.

Är det att visa hat att inte instämma med någon i hans religiösa läror? Långt därifrån! Ett förnuftigt samtal kan vara till stor nytta. Ibland kan det till och med vara en god sak, att meningarna till en viss grad går isär, i det att det får oss till att undersöka. Alltför få människor har verkligen undersökt sin religion. Hur valde ni er religion? Godtog ni bara den som edra föräldrar hade, eller undersökte ni själv hur det förhöll sig? Är er religion någonting ni har ärvt eller någonting ni tror på? Det kan vara stor skillnad på dessa två.

Men hur kan man avgöra om en religion är rätt? Genom att undersöka och dryfta vad den lär i ljuset av den enda säkra vägvisaren i fråga om religion, den bok som talar om för oss vad sann religion var, innan den blev uppdelad i så många trosåskådningar. Den boken, bibeln, är er vägvisare, er vägkarta, er lärobok i vad det gäller religion.

Men hur förtrogen är ni med bibeln? Kan ni från dess blad bevisa er tro? Det är viktigt att kunna göra det. Menar ni att bibeln är alltför djup för att ni skulle förstå den, medan ni känner till en hel del om många mycket svårare men mindre viktiga saker? Det är sant att somliga religiösa ledare har försökt att göra bibeln till ett mysterium och antytt att endast den som studerat teologi kan förstå den. Men deras teori är inte sann. Varje kristen bör vara i stånd att använda bibeln och bör vara redo att med dess hjälp försvara sin tro, ty hans tro är av värde endast om den överensstämmer med denna bok, som Jehova Gud nådefullt och kärleksfullt har dragit försorg om till vårt gagn.

Den som inspirerade bibeln fastslog principen: ”Kom nu och låt oss resonera med varandra.” (Jes. 1:18, AV) Sunt resonemang inbegriper systematiskt tänkande och exakta upplysningar. Det kräver att vi blir förtrogna med Guds ord. Skriften bjuder att vi skall vara ”alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt”. Att tala sanningen är av livsviktig betydelse. Kan ni föreställa er någon av Jesu apostlar säga: ”Jag diskuterar aldrig religion” eller att några av de nitiska, entusiastiska kristna under det första århundradet inte kunde ge stöd för sin tro genom att hänvisa till Skriften? Den första tidens kristna var ju så upptända av sitt budskap, att de blev anklagade för att ha ”vänt upp och ned på världen”! Hyser ni sådan övertygelse beträffande er tro? Om inte, vad hade då den tidiga kristendomen, som er religion inte har skänkt er? Insikt och förståelse? Nitälskan? Kristen mogenhet? — 1 Petr. 3:15, NW; Apg. 17:6, AV.

Johannes döparen sade: ”Frambringa ... frukter, som anstår bättringen.” (Luk. 3:8, 9, NW) Frambringar den människa frukt, som inte ens kan tala för sin tro, som inte kan försvara den med bevis från Skriften? Kan hon hjälpa andra, om hon bara säger: ”Min tro är rätt”, men inte kan visa varför?

Ingen kan förneka att det förväntas att de kristna skall känna till sådana saker. Paulus skrev till hebréerna att de borde vara mogna lärare, inte bara barn. Han sade: ”Fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” (Hebr. 5:14, NW) Övar den sin uppfattningsförmåga, som menar att rätt tillbedjan inte är lika viktig som dagens politiska situation eller hur det fotbollslag, som han håller på, står i tabellen, som inte ens vet vilka lärosatser han omfattar, som aldrig vill tala om religion och som aldrig vill dryfta religiösa spörsmål med andra?

Men de som förkastar bibeln, de som inte tror att den är en säker vägvisare och som inte känner till vad den säger är inte de enda människor som är olydiga mot Guds anvisning att resonera med varandra. Det finns en annan grupp som högljutt och kraftigt förkunnar sin tro på bibeln, villigt citerar skriftställen, är mera än villiga att hitta något argument för sin religion, men som ändå inte dryftar Guds ord med andra. De är mera angelägna att bevisa att de själva har rätt än de är att finna sanningen. De förlitar sig mera på känslomässigt ordflöde än på logik, mera på munhuggning än på ett upplysande samtal. De förolämpar Gud genom att inte vädja till hans skapelsers intellekt eller intelligens, utan blott och bart till deras känslor.

Predikanten som skriker och yrar vädjar till känslan i stället för till förnuftet. Om han måste vädja till fördomar i stället för att framlägga fakta, om han måste sträva att inverka på sina åhörare genom sitt tonfall och sin personlighets magnetism i stället för med sanningen i sina påståenden, om det är på sådana saker i stället för på fast, biblisk grund som han stöder sina argument, då lyder han förvisso inte anvisningen att resonera om Guds ord.

Guds ords sanning är logisk. Den står på ett högt plan, ty den representerar den största intelligensen i universum. Och ändå gör dess ytterliga logiskhet den så enkel, att var och en som önskar det kan förstå den. Den kan dryftas lugnt och klart, utan vare sig känslomässighet eller munhuggning. Den sanne kristne är angelägen att resonera om Guds ord, att övertyga andra om dess sanning. Han är intresserad av religion och är väl insatt i det ämnet. Han vet vad han tror och varför han gör det. Han är ivrig att diskutera sin tillbedjan, därför att den är så viktig. Dra er därför inte undan, vägra inte att diskutera detta ämne, utan kom nu och låt oss resonera med varandra om Guds ords sanning.

Vänd, ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap. Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta; ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala, vad rätt är. — Ords. 23:12, 15, 16.