Skvallret kan bli din undergång

”Jag säger eder, att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.”— Matt. 12:36,37, NW

1. Vad är karakteristiskt för dem som skvallrar, och varför bör vi vara på vår vakt mot skvaller?

SKVALLRET sitt ursprung hos Satan, djävulen. Eva lyssnade till hans förtal mot Jehova, trodde på det, handlade i överensstämmelse med det, förde det vidare till sin man, och den slutliga följden blev att det första människoparet blev skilt från sin bäste vän. Alltifrån den tiden har människor skvallrat och har människor lidit av detta. Få om ens några har inte gjort sig skyldiga till skvaller eller fallit offer för det. Ofta är det de, vilka gång på gång gjort sig skyldiga till skvaller, som harmas mest när de själva blir skottavla för det. När det handlar om dem, avskyr de det. När det kommer från dem, slätar de över det. Många inleder sitt skvaller med en ursäkt och förråder därigenom ett skuldmedvetet samvete. Ofta börjar de så här: ”Jag tycker inte om att säga detta, men ...”, och sedan skaffar de sig en njutningsfull stund genom att säga det. Eller också kan inledningen låta så här: ”Jag vet inte, om detta är sant eller inte, men ...”, och så fortsätter de med att berätta det som de misstänker vara osanning. Vi bör verkligen inte vara okunniga om Satans anslag. Vi bör vara på vår vakt mot skvaller, ett djävulens vapen.

2. Vad bör vi komma ihåg, när vi studerar denna artikel?

² Vara på vår vakt mot vilka? Mot oss själva. När du läser detta, så tänk. Tänk på hur det är tillämpligt på dig, inte på din nästa. Det är klart att det är tillämpligt på din nästa. Han medger det. Men det viktiga är att du medger att det är tillämpligt på dig, att du tillämpar det på dig själv. Du kan ändra dig själv. Du kanske inte kan ändra din nästa. Koncentrera dig på dig själv. Hjälp sedan, när du har blivit felfri i denna sak, din nästa att också bli det. När du har avlägsnat bjälken ur ditt eget öga, kan du försöka ta ut grandet ur din nästas. Vi är benägna för att vara milda mot oss själva och hårda mot andra. För vår egen säkerhets skull bör vi vara precis tvärtom: hårda mot oss själva och milda mot andra. — Matt. 7:1—5.

3. Varför överdriver de som skvallrar, och vad måste sägas om dem som uppenbarar hemligheter?

³ Vad är skvaller? Det är tal som vållar skada. Man kan skvallra i illvilja och med avsikt att skada, men ofta gör man det helt oskyldigt utan någon önskan att göra förfång mot någon. Ett oskadligt yttrande blir skadligt vid upprepning, därför att man färglägger eller förvränger eller överdriver det för att sätta spets på det. Utan illvilja kan någon göra detta för att göra historien mera lockande, mera behaglig för åhörarna, för att den skall kunna framkalla en mera tillfredsställande reaktion av överraskning eller förskräckelse eller upprördhet, och i sin iver att krydda berättelsen tänker skvallerbäraren aldrig på den skada han tillfogar den som historien rör sig om. Hans mun blir en snara, som han sticker sin egen fot i, och han ertappas med att överträda Jehovas befallning: ”Du får icke gå omkring bland ditt folk för att sprida förtal.” ”Du får icke taga upp ett osant rykte”, och ”du får icke följa efter hopen för onda syften”. Även om ett osant rykte upprepas av många, behöver vi inte följa efter den hopen och ta del i att förtala vår broder. Om vi inte är säkra på att ryktet är sant, bör vi inte upprepa det. Och ibland bör vi inte upprepa det, även om det är sant. ”Den som går omkring med sladder uppenbarar hemligheter, men den som är pålitlig i anden bevarar en sak dold.” ”Den som går omkring och skvallrar uppenbarar hemligheter; var därför icke tillsammans med en som talar dåraktigt.” Den som uppenbarar hemliga saker, som inte angår andra, talar dåraktigt, är beskäftig och lägger sig i andras angelägenheter, far med prat och skvaller. Han sviker ett förtroende och vållar skada. — 3 Mos. 19:16; 2 Mos. 23:1, 2; NW; Ords. 11:13; 20:19; RS.

4. När och för vilka måste hemligheter ibland uppenbaras, och utgör sådana rapporter skadligt skvaller?

⁴ Ibland måste en hemlighet omtalas, även om någon lider skada därigenom. Om du vet att någon syndar i hemlighet och riskerar sin ställning inför Jehova och besudlar församlingens renhet, måste du tala. Tala med vem? Med var och en i församlingen? Det finns det ingen anledning till. Att sprida ut saken så skulle vara orätt, till skada både för individen i fråga och för församlingen. I vissa fall kan det vara nog att tala med den individ det gäller, men oftare kommer det att bli nödvändigt att tala med kommittén bland församlingens tjänare. Att man rapporterar någonting sådant kan resultera i vad som kan tyckas vara till den skyldiges skada, men i själva verket blir det slutliga resultatet till hans bästa. Ingen aga synes för tillfället vara glädjande, men den som tar emot den och fostras genom den får slutligen skörda gagn därav. Vad vi måste komma ihåg är att när en sådan hemlighet skall uppenbaras, bör det vara för dem som är i stånd eller har fått i uppdrag att rätta till saken och inte för skvallerbyttor, som därigenom får något att pladdra om. Paulus skrev till korintierna: ”Ty om eder, mina bröder, har det givits till känna för mig av dem som höra till Kloes husfolk, att splittring råder ibland eder.” Skvallrade de som hörde till Kloes husfolk om bröderna i Korint? Nej, rapporten avgavs för deras bästa. Den avgavs till en som kunde råda bot på förhållandena genom att med myndighet tillrättavisa bröderna och ånyo leda deras fötter in på livets väg och in i Jesu fotspår. — 1 Kor. 1:11; Hebr. 12:11; NW.

5. Varför vägrar några att rapportera något om en vän, och är de verkligen sanna vänner?

⁵ Jehovas lag föreskrev, att vittnen skulle vittna mot dem som handlade orätt. Vi är inte förbjudna att avlägga vittnesmål, vi är bara förbjudna att avlägga falskt vittnesmål. Många i världen fördömer som ”angiveri” att man uppenbarar fakta, som avslöjar någon. I synnerhet är detta ett lagbud i den undre världen, där man menar att det är all right att tiga eller vittna falskt för att skydda en brottsling, men att det är gement att säga sanningen, om den avslöjar en missdådare. I den kristna församlingen är det missriktad lojalitet mot en broder, om man söker dölja hans synder, när dessa synder sätter både hans liv och församlingens renhet i fara. Den som är en sann vän till brodern och till Jehovas församling kommer att tillrättavisa honom eller kommer, om det är nödvändigt, att underrätta kommittén, så att en näpst av större kraft kan tilldelas syndaren, vilket kan ge honom en sådan chock, att han kommer till besinning. En sann vän kommer att tillfoga syndaren detta tillfälliga sår till evig bot för honom: ”Uppriktiga äro de sår som en vän giver, men bedrägliga äro en fiendes kyssar.” Den vän som döljer ett fortsatt syndigt handlingssätt hos någon är alltså inte en verklig vän, utan är i själva verket en fiende. Han kanske lovordas av den undre världens hederskodex, men han fördöms av de skriftenliga principerna hos den nya världens samhälle. — Ords. 27:6, AT.

6. Vad för tal är inte skvaller, när blir det skvaller, och vilka frågor hjälper oss att avgöra, vad som är tillbörligt och vad som är otillbörligt tal?

⁶ Därför är det inte skvaller, om man till de tjänare det vederbör rapporterar ett fortsatt syndigt handlingssätt, men det skulle vara skvaller att sprida ut det till andra i församlingen som inte är i stånd till att vidta åtgärder i tillrättavisande syfte, och det skulle vara orätt att uppenbara en synd, som har begåtts i det förflutna av en som verkligen har ångrat och bättrat sig och visar detta genom att göra räta stigar för sina fotter. Inte heller är det skvaller att tala om våra bröder, vad de gör, vart de far eller vad som händer dem. Vi är intresserade av människor och i synnerhet av våra bröder, och det är ingenting ont i att dryfta deras förehavanden, om vi är exakta och om det inte medför någon skada för dem. Men detta tal om dem blir skvaller, när vi rotar i deras personliga, privata angelägenheter, eller när vi ifrågasätter deras motiv eller framkallar tvivel eller utsår misstankar beträffande deras uppförande. Är ditt tal nedsättande för den individ det gäller? Skadar det hans anseende? Kommer det hans vänner att dra sig ifrån honom? Sårar det hans känslor eller utsår det oenighet? Vållar det att han mister tjänstens privilegier? Är det sant? Om det är sant, har det då blivit överdrivet eller färglagt, till dess att det intryck det ger blir osant? Framförs det med en känsla av överlägsenhet, självbelåtenhet, avund, illvilja eller bitterhet? Kan du säga det du gör med ett rent samvete, så rent att du skulle kunna säga samma saker i personens egen närvaro, med precis samma ord och samma tonfall? Och vad är resultatet av dina ord? Är frukten av ditt tal god eller ond? Av sin frukt kan det kännas igen.

7. Vad anger att kvinnor felar med tungan oftare än män?

⁷ Inte alla individer har samma svagheter. För att kunna hålla våra svagheter stången måste vi först veta om dem. Har du den svagheten att vilja skvallra? Om du har det, så medge det; du har sällskap med millioner andra. Medge din svaghet och bekämpa den! Hur skall du annars kunna övervinna den? Fastän det kanske inte är behagligt för kvinnor att höra det, tycks bibeln ange att kvinnor felar med tungan oftare än män. Detta betyder inte att män inte skvallrar. Det gör de. Somliga skvallrar mer än kvinnor. Men kvinnorna som kategori betraktade gör sig skyldiga till skvaller mer än männen som kategori gör. Bibeln förmanar särskilt kvinnor: ”Må de gamla kvinnorna vara vördnadsfulla i sitt uppförande, icke gå omkring med förtal.” Vidare: ”Kvinnor böra likaså vara allvarliga, icke gå omkring med förtal.” Det är på tal om kvinnor som bibeln säger: ”Samtidigt lära de sig också att vara sysslolösa, i det de löpa omkring i husen, ja, icke endast sysslolösa, utan också skvalleraktiga och begivna på att lägga sig i andra människors angelägenheter, i det att de tala om sådant som de icke böra tala om.” Det är inte den manliga tungan, utan den kvinnliga tungan, som framhålls som ett särskilt irritationsmoment i hemmet: ”En hustrus gräl är ett oavlåtligt regndropp.” Och återigen: ”Ett oavlåtligt dropp på en regnig dag och en grälsjuk kvinna äro lika; att lägga band på henne är att lägga band på vinden eller att gripa tag i olja med sin högra hand.” — Tit. 2:3; 1 Tim. 3:11; 5: 13; NW; Ords. 19:13; 27:15, 16; RS.

8. Varför skvallrar kvinnor mer än män, men hur är deras talförhet ofta en tillgång?

⁸ Varför förhåller det sig på detta sätt? Är det därför att männen har högre principer i detta hänseende? Inte nödvändigtvis. En mans aggressiva tendenser kommer hans överträdelser att ta en annan riktning. Som kategori är män mera benägna än kvinnor för att begå fysiskt våld eller mord. Men kvinnor tycker om att tala mer än män gör, och de är synnerligen intresserade av människor, av deras göranden och låtanden och problem och kärlekshistorier. När kvinnor pratar, diskuterar de det som intresserar dem, vilket innebär att de pratar om folk, och detta i sin tur betyder att där alltid förefinns en viss fara för att pratet skall urarta till skvaller. Män är mera intresserade av sådana ämnen som vetenskap, världshändelserna, ekonomiska frågor eller deras arbete, och när de talar om dessa saker, är faran för skvaller inte så stor som när man avhandlar människor. Att tala är inte i sig självt något illa. Kvinnornas anlag för att tala kan komma till god nytta och gör det ofta. Det är tack vare deras talförhet som små barn lär sig tala. Det händer att kvinnliga förkunnare på grund av sitt flytande tal kan framlägga sanningen för andra med större lätthet än män, och de kanske deltar livligare i församlingens möten genom att frivilligt svara och yttra sig, när programmet påkallar deltagande från åhörarna. Men denna tillgång kan bli en snara, när tungan sliter sig lös och löper otyglad i skvaller. Därför kommer både män och kvinnor att rannsaka sig för att se om de har böjelse för skvaller, och om de finner att de har det, kommer de att särskilt vakta på sin tunga.

Skvallrets onda följder

9. Vad säger bibeln om dem som lägger sin näsa i blöt och blandar sig i andras förhållanden?

⁹ Jehovas ord varnar gång på gång för skvaller. Skvallerbyttor är sådana som lägger sin näsa i blöt och blandar sig i folks förhållanden och sköter andras angelägenheter, medan de försummar sina egna. De kristna får denna tillrättavisning: ”Somliga ibland eder vandra oordentligt och [arbeta] icke alls ... utan blanda sig i sådant som icke kommer dem vid.” Om vi får lida, bör det vara för att vi bevarar vår kristliga ostrafflighet, inte för att vi beskäftigt är ute i ogjort väder: ”Må ... ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden. Men om han lider såsom kristen, må han då icke känna det som en skam.” I stället för att bullersamt ta opåkallad del i andras angelägenheter bör ni, säger Skriften, ”låta eder strävan gå ut på att leva i stillhet och att sköta eder egen syssla”. ”Varje dåre kommer att ingripa opåkallad”, säger oss bibeln. Varför skulle vi låta beskrivningen på en dåre passa in på oss? — 2 Tess. 3:11; 1 Petr. 4:15, 16; 1 Tess. 4:11; NW; Ords. 20:3, AV.

10. Hur ger skvallerbyttor upphov till svårigheter och håller dessa i gång, och varför är de inga vänner?

¹⁰ Skvallerbyttor som lägger sig i saker och ting vållar svårigheter. De pladdrar om andras förhållanden, färglägger och överdriver, förvränger och förvrider och bygger upp en hel hög av sitt upphetsade tissel och tassel: ”När veden tager slut, så slocknar elden, och när örontasslaren är borta, tystnar kivet. Brännkol giva glöd, och ved närer eld, och trätlysten man underblåser kiv. Örontasslarens ord smakar såsom läckerheter, som stiga ned i kroppens innandömen.” Orden uttalas inte högt, rakt i ansiktet på den som de gäller, utan de viskas bakom hans rygg, och förtalet slukas girigt av öron som gärna frossar på skvaller. Dessa viskningar gör sannerligen inte endast ett ytligt intryck, utan de tränger djupt in för att bli grundligt tuggade och smälta. ”En väns kärlek består alltid, och en broder födes till hjälp i nöden”, men örontasslaren är ingen vän. Just när individen allra bäst behöver vänner och bröder, när han är utsatt för svårigheter eller befinner sig i nöd och trångmål, då utdelar örontasslaren sina hårdaste slag för att beröva den lidande hans vänner: ”En örontasslare skiljer nära vänner.” ”Den som upprepar en sak gör en vän till främling.” — Ords. 26:20—22, Åk; 17:17; 16:28 och 17:9, RS.

11. Vad för slags tal skulle enligt förutsägelsen förekomma i dessa yttersta dagar, och vilket ansvar har den skvallrare, som utan att veta det sprider lögner?

¹¹ ”Den som utsprider förtal, han är en dåre.” Det mesta skvallret är förtal. Den sanning, som kanske från början har funnits däri, blåses snart upp i sådan grad, att det mesta av historien är lögn. Vänner börjar undvika den som blir förtalad, och Jehovas hat drabbar den skvallrande, ”som utsår oenighet bland bröder” i församlingen. Förtal eller bakdanteri är en av de synder som enligt förutsägelsen skulle florera i de yttersta dagarna och som gör denna gamla värld förtjänt av tillintetgörelse, och därför bör de kristna i synnerhet undvika ”skrymtaktighet och alla känslor av avund och allt slags förtal”. (Ords. 10:18; 6:19, RS; 1 Petr. 2:1; 2 Tim. 3:3; NW) Ofta är skvaller inte illvilligt, och man avser inte någon skada med det, men icke förty blir skada följden. Om du av en händelse råkar döda en människa, är hon lika död som om du hade menat att göra det. Om du sprider ut lögner i den tron att de är sanning, så är de likafullt lögner, och du ljuger. Du kan försöka skjuta skulden på en annan och säga, att det var han som talade om historien för dig. Nåväl, han ljög. Men när du upprepade den, så ljög du. Enligt lagarna om ärekränkning är det så, att om någon upprepar en lögn i tryck, är han skyldig, utan hänsyn till vem som har kommit upp med lögnen eller vem han citerar. Om det bara vore upphovsmannen till ett rykte som uttalade det, skulle det, när allt kommer omkring, inte nå så värst långt eller göra någon större skada. Håller inte Jehova dem ansvariga i våra dagar, som upprepar de religiösa lögner som uppfanns för många hundra år sedan? Han håller också de skvallerbyttor ansvariga, som antingen sätter i gång lögner eller för lögner vidare.

12. Vad tycks de som skvallrar glömma, och vad säger de, även när de kommer ihåg det?

¹² Om någon sig själv ovetande har spritt ut lögner, är han inte lika klandervärd som den som ljuger med berått mod, men han är ändå inte utan skuld. Om han verkligen är ledsen över vad han har gjort, kommer han säkert att i framtiden akta sig för att upprepa skvallerhistorier. Men denna försiktighet kännetecknar inte dem som älskar skvaller. Om sin strävan att bevisa sig trogen sade Paulus: ”Förgätande det som är bakom och sträckande mig mot det som ligger framför, jagar jag hän emot målet, efter den segerlön söm tillhör kallelsen där ovan.” (Fil. 3:13, 14, NW) Paulus glömde det förflutna och blickade framåt med ett gott mål för ögonen, men de som skvallrar tycks glömma de historier som de förut har spritt ut och som bevisat sig vara osanna och ser med oförminskad iver framåt mot mera skvaller i framtiden. Man föreställer sig att de skulle komma ihåg hur ofta deras förra skvaller har bevisat sig vara osant, och därför förväntar man att de skall vara långt försiktigare i framtiden. Men de är sällan det. Om de alls besvärar sig med att skänka sina tidigare lögner en tanke, så är det för att söka rättfärdiga dem. De förnekar att de någonsin har sagt så och så, eller också säger de att de bara upprepade vad någon annan hade sagt, eller kanske döljer de den första lögnen genom att uttala en ny. Antag att de har spritt ut ett rykte att två personer skulle gifta sig med varandra. Tiden går, och inget giftermål hörs av. Då säger de att de båda parterna råkade i gräl och inställde bröllopet. Och ändå existerade alltihop från början bara i skvallerbyttornas fantasi och misstankar, och ryktet hade ingen verklig grund. Om de som skvallrar ville se tillbaka på den skada deras lögner hade vållat, skulle de kanske inte med sådan iver motse nya tillfällen till pladder.

13. Varför är skvaller fegt och mördande, och vad kommer följden att bli för dem som framhärdar i det?

¹³ Skvaller kan vara ondskefullt. Det är fegt. Det kan vara mördande. Det kan mörda ett gott namn eller förstöra ett gott anseende eller förgifta folks sinnen mot den som är offer för skvallret. ”De göra sin tunga vass som en orms, och under deras läppar är huggormars gift.” Tal kan vara dödande: ”Deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor skarpa svärd.” Somliga tungor är skarpa som svärd, och de ord som de skjuter åstad kan genomborra likt pilar, och de skott i form av ord som de avlossar kommer från bakhåll och träffar deras offer i ryggen: ”Som vässa sina tungor likt svärd, som lägga an med bittra ord liksom med pilar, i det att de skjuta ur bakhåll på den oförvitlige, skjuta på honom plötsligt och utan fruktan.” Men de fega stackare, som skvallrar bakom ryggen på en person, bör komma ihåg att de kommer att ställas inför Jehovas ansikte, att Jehova hör, om också deras mänskliga offer inte gör det, och ”för deras tungas skull skall han störta dem i fördärvet”. Deras skvallrande tungor kommer att vålla att de blir utrotade ur de levandes land: ”Din tunga är lik en vass rakkniv, du som övar svek. Du älskar ont mer än gott och att ljuga mer än att tala sanning. Sela. Du älskar alla ord som uppsluka, o bedrägliga tunga. Men Gud skall bryta ned dig för evigt, han skall gripa dig och rycka dig ut ur ditt tält, han skall utrota dig ur de levandes land.” — Ps. 140:4; 57:5; 64:4, 5, 9; 52:4—7; RS.

14. Vad kan skvaller leda till?

¹⁴ Skvaller kan bli så ondskefullt och göra så mycken skada, att det kan göra skvallraren förtjänt av uteslutning. Det kan draga fördärv över den sladdrande i församlingen: ”Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv; den som vitt upplåter sina läppar, han drager över sig fördärv.” Hans skvaller kan skilja vänner från varandra, men om det fortsätter, kan det skilja honom själv från Jehovas organisation: ”HERRE [Jehova], vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg? Den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa.” ”Förvrängt tal hatar jag”, säger Jehova. Om Jehova hatar det, bör vi också göra det, och det som är värt hat och avsky bör inte få lov att existera i församlingen. Vi beder, såsom det har anvisats oss: ”Jehova, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från bedräglig tunga.” Om sådana läppar och tungor finns i församlingen, kan församlingen bli befriad från dem genom att företa uteslutning. — Ords. 13:3, 1878; Ps. 15:1,3; Ords. 8:13, RS; Ps. 120:2, Åk.

15. Vad är det som gör skvaller så farligt, och åt vilka frågor bör den skvallrande ägna eftertanke?

¹⁵ Många gånger rör sig skvallret om en obetydlig sak, men oenighet utsås, när pladdrande tungor skruvar upp saken till abnorma proportioner. Skvaller gör ett berg av mullvadshögen och en mullvadshög av berget. Det verkliga berget, att det utsås oenighet, är som en mullvadshög för den skvallrande i jämförelse med den mindre svårighet eller oegentlighet som han förstorar till berglika proportioner för att åstadkomma oenigheten. Hur farligt är inte detta onyttiga tal! Vi läser i Matteus 12:36, 37 (NW): ”Jag säger eder, att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” Hur tror du att ord av skvaller kommer att betraktas under domsperioder? Kan du rättfärdiga ditt skvaller? Är det tillräckligt att du försvarar dig med att du inte menade något illa? Kommer det att låta sant, om de verkliga förhållandena visar att du fortsatte att skvallra också sedan några av dina historier hade bevisat sig vara osanna? Kan du flytta över ansvaret på någon annan för de ord som utgick ur din mun? Var förvissad om att dina ord kommer att fördömas, om de var skvalleraktiga ord. Hur mycket bättre är det inte att nu med vishet odla en tunga som läker i stället för att skada: ”Mången talar i obetänksamhet ord, som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.” — Ords. 12:18.