Lär bibeln universell frälsning
I nästan nitton hundra år har det funnits till bekännelsen kristna som förkunnat läran om universell frälsning, dvs. allas slutliga frälsning. Och när nu vissa religioner i Orienten håller före att alla själar slutligen skall uppnå ”nirvana”, kan det sägas att läran om universell frälsning omfattas av hundratals millioner i vår tid och att den uppkom flera hundra år före Kristus. Men lär då bibeln, Guds ord, universell frälsning?
FÖR omkring två hundra år sedan grundades ett samfund (i Amerika), vars medlemmar kallas universalister och är förespråkare för läran om universell frälsning, men denna lära var inte ny; den uppkom kort efter de sista apostlarnas död, och redan omkring år 130 e. Kr. fanns det grupper som spred denna uppfattning. År 195 förkunnade Clemens Alexandrinus den, och en av hans lärjungar, den kände Origenes, var en livlig förespråkare för den. Det föreföll Origenes otroligt att Gud skulle plåga varelser, som han hade skapat, i ett brinnande helvete i alla evigheter, och detta utan något resultat; och han höll därför före, att all helvetisk plåga var avsedd att åstadkomma bättring och skulle upphöra så snart den hade fyllt sitt ändamål: ”Alla själar, alla förnuftsbegåvade varelser, som har gått vilse, skall därför förr eller senare återställas till vänskap med Gud. Utvecklingen kommer att bli lång, oöverskådligt lång i vissa fall, men den tid skall komma, då Gud skall vara allt i alla.”
Under det att katolska teologer, särskilt Augustinus, dundrade mot ”Origenes’ lära”, fortfor läran om universell frälsning att ha sina förespråkare inom deras kyrka, såväl som inom andra till bekännelsen kristna organisationer. Den förkunnades av albigenserna på 1000-talet och av lollarderna på 1300-talet och av många av ”reformatorerna före reformationen” under 1400-talet. Många präster lystes i bann av de religiösa organisationerna, både katolska och protestantiska, landsförvisades eller avskedades från sina ämbeten, därför att de förkunnade universell frälsning.
I England räknades under en del av 1600-talet tron på universell frälsning till de kätterier som straffades med fängelse, medan andra ”kätterier” medförde dödsstraff. Ungefär vid samma tid hände det i USA, närmare bestämt i den mycket religiösa kolonien Massachusetts, att en man vid namn John Gatchell dömdes ”att stå vid skampålen och att få sin tunga utdragen och genomborrad med ett brännjärn”, därför att han förkunnade universell frälsning.
Det förefaller som om de flesta av dem som förkunnade universell frälsning hade hjärtat på rätta stället. En av dem yttrade: ”Evigt straff [evig pina] för de onda skulle tala för orättvisa, och inte rättvisa, hos Gud.” Eftersom de trodde att bibeln lär att helvetespina väntar de onda och att människosjälen är odödlig, tvivlade de på att helvetespinan skulle vara för evigt. Någon tänkte sig att all sådan plåga skulle upphöra i och med det stora jubelåret, när 50.000 år gått till ända.
Bland de texter i bibeln som Origenes citerade till stöd för läran om universell frälsning var 1 Korintierna 15:25, 28 (NW): ”Ty han måste härska som konung, till dess Gud har lagt alla fiender under hans fötter.” Och sedan ”skall Sonen själv också lägga sig under den som lade allting under honom, på det att Gud må bliva allting för var och en”. För att Gud slutligen skall bli allting för var och en, menade Origenes, måste alla förnuftsbegåvade skapade varelser slutligen bli försonade med Gud.
Några andra verser som brukas till stöd för läran är Filipperna 2:10, 11: ”För att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.” Det har påståtts att om alla knän skall böja sig och alla tungor bekänna, måste följden bli att alla som lever slutligen skall bli försonade med Gud.
Så har vi Romarna 5:18: ”Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse, som medför liv.” Beträffande denna vers heter det i en av universalister år 1930 utgiven publikation: ”Parallellen här är fullkomlig. Den överträdelse som Adam begick uppvägs av det exakt motsvarande pris som Kristus er lade. Adams handling inverkar slutligen på hela mänskligheten. Därför måste också Kristi verk slutligen faktiskt rättfärdiggöra hela mänskligheten. ... Om Adams överträdelse bara erbjöd var och en ett tillfälle att synda, så att några blir syndare, och andra inte blir det, då skulle vi kunna säga att Kristi verk skänker rättfärdiggörelse åt alla, förutsatt att de tar emot det. Men vi måste inse att människan inte har något val, när det gäller att vara en syndare; så blir det också i vad det gäller Kristi verk. Båda delarna [synden och frälsningen] är faktiska och universella.”
Bibelns ståndpunkt
Att det finns några som inte kommer att vinna frälsning framgår av bibelns framställning, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken. När Gud uttalade sin dom över Adam, sade han: ”Ty stoft är du, och till stoft skall du återvända.” Detta innebär tillintetgörelse, inte frälsning. Om Sodom och Gomorra heter det att de ställs ”fram för oss såsom ett varnande exempel, genom att de fingo undergå” rättsligt evigt straff. I Uppenbarelseboken 21:8 (NW) läser vi om att alla onda människor skall ”få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel. Detta betyder den andra döden.” Det sägs ingenting om befrielse eller uppståndelse från ”den andra döden”. — 1 Mos. 3:19; Jud. v.7; NW.
Ja, Kristus skall ”tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen”. De onda är lika ”vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse”. Deras namn ”multnar bort”. Till ”getterna” sägs det att de skall gå bort ”till evigt avskärande”. Att tillintetgöra, eller göra till intet, innebär att utplåna ur tillvaron, att utrota, förinta, vilket ordet självt tydligt säger oss. — Hebr. 2:14; Rom. 9:22; NW; Ords. 10:7; Matt. 25:46, NW.
De som tror på universell frälsning framhåller Guds barmhärtighet. Men även om Gud ådagalägger barmhärtighet, så ignorerar han inte därvid rättvisan, utan gör en viss åtskillnad. ”Jag skall visa barmhärtighet mot den som jag kan komma att visa barmhärtighet mot.” Han ”är vred på de onda varje dag”. Till dem som är uppsåtligt onda och med förakt visar ifrån sig hans tillrättavisning säger han: ”Därför skall ock jag le vid eder ofärd.” — 2 Mos. 33:19, NW; Ps. 7:12, AV; Ords. 1:24—32.
Huvudsvårigheten, när det gäller dem som förfäktar universell frälsning, tycks bestå i att de gjort det misstaget, att bygga på en falsk lära i sin strävan att få sin tro att stämma överens med Guds kärlek. Då de inte kunnat försona tanken på en kärlekens Gud med begreppet evigt straff bestående av pina och plåga, har de menat att straffet skulle vara temporärt. I stället borde de ha avskaffat pinan men låtit straffet bli evigt. Tillintetgörelse, förintelse, utrotning, utplåning är ett evigt straff men inbegriper inte medvetet evigt lidande, och ett sådant straff är därför förenligt med en kärlekens Gud.
Och det som förorsakat ett sådant misstag är att de har hållit fast vid den falska läran om alla själars odödlighet. Då de hyste den tron, att alla förnuftsbegåvade varelser, som någonsin blivit till, måste fortfara att leva för evigt, drog de den slutsatsen, att eftersom det är otänkbart att Gud skulle pina och plåga dessa själar för evigt till ingen nytta, så skall de alla slutligen bli försonade med Gud.
Men bibeln säger ingenstans att alla förnuftsbegåvade själar har en inneboende egenskap kallad odödlighet. I stället säger den att ”den själ, som syndar, hon skall dö”, att ingen människa ”kan fria sin själ från Scheols [dvs. gravens] våld” och att Kristus ”uttömde sin själ” i döden. Den säger också att de kristna nu söker oförgänglighet och att de i uppståndelsen kommer att iklädas odödlighet. — Hes. 18:4, 1878; Ps. 89:49; Jes. 53:12; Åk; Rom. 2:7; 1 Kor. 15:53, 54.
”Den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 6: 23) Om alla, utan åtskillnad, skulle få liv, då vore det inte en gåva. En gåva förutsätter ett val. Guds ord visar att de skapelser, som han har danat, inte har att välja mellan liv i lycka och liv i pina och plåga, utan mellan liv och död. ”Jag har förelagt dig liv och död.” (5 Mos. 30:19) Om en människa inte sätter så mycket värde på livet, att hon vill leva i överensstämmelse med Guds rättfärdiga lagar, då förlorar hon livet. Detta är vist, rättvist och kärleksfullt av Gud. Liksom Adam och Eva inte satte värde på livet och därför fick återvända till stoftet, så kommer alla andra förnuftsbegåvade skapelser som inte sätter värde på livet att få sitt slut genom förintelse.
När alla de onda vid Guds fastställda tid blivit tillintetgjorda, måste resultatet bli att alla som lever kvar underordnar sig Gud och Kristus Jesus, så att Gud blir allting för alla som lever. Och då skall också alla knän böja sig och alla tungor bekänna att Kristus är Herre, ty de ondas knän och tungor kommer att vara förintade.
Men hur är det då med påståendet att sådana bibelverser som Romarna 5:18 visar att liksom människan inte hade något val när det gällde att få synden i arv, så har hon inte något val när det gäller att ärva livet, utan både synden och livet kommer automatiskt till henne, så att säga? En sådan slutsats strider mot Guds ord, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, ty hans ord framhåller flerfaldiga gånger att livet är beroende av ett rätt handlingssätt. Det eviga livet tvingades inte på Adam; han kunde endast vinna det på vissa villkor. Det erbjöds honom som en gåva. Inte heller kommer evigt liv att tvingas på hans avkomlingar. Dessutom läser vi ingenstans att döden är en gåva. Den är ett straff, som man inte kan undgå om man har gjort sig förtjänt av det. — Hes. 18: 31, 32.
Den rätta innebörden av orden i Romarna 5:18 framgår av uttryckssättet i Nya Världens översättning: ”Därför, såsom genom en enda försyndelse resultatet för människor av alla slag blev fördömelse, likaså har även genom en enda handling av rättfärdiggörelse resultatet för människor av alla slag blivit att de hava förklarats rättfärdiga för liv.” Gång på gång när uttrycket ”alla” används i de grekiska skrifterna avses ”alla slag”, inte ”alla” rent bokstavligen. Låt oss t. ex. undersöka Apostlagärningarna 2:17. Enligt de flesta översättningar lyder Guds ord där: ”Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.” Nu vet vi väl, att Guds ande vid pingsten inte blev utgjuten över allt kött bokstavligen, utan endast i över jämförelsevis få människor. Men Gud lät den utgjutas över söner och döttrar, ynglingar och gamla män, över tjänare och tjänarinnor, enligt sitt ord. Därför heter det i Nya Världens översättning: Jag skall ”utgjuta något av min ande över varje slag av kött”. På liknande sätt förhåller det sig med 1 Timoteus 2:3, 4 (NW); det är Guds vilja ”att människor av alla slag skola bliva frälsta”.
Den skada som läran har vållat
Kan denna lära — att alla förnuftsbegåvade skapelser, som någonsin har levat, slutligen skall bli försonade med Gud — vålla skada? Ja, ty först och främst berövar den Gud den ära som tillkommer honom såsom den som är värd att bli tillbedd av individer med hel och full handlingsfrihet. Vidare blir genom den just den stridsfråga fullständigt betydelselös, som låg till grund för att Gud tillät mänskligheten att leva kvar, en stridsfråga vars avgörande Gud finner det högsta välbehag i, nämligen denna: Kan förnuftsbegåvade varelser bevara sin ostrafflighet, trots allt vad Satan kan göra för att vända dem bort genom frestelser och förföljelse? Varför riktade Jehova Satans uppmärksamhet på Jobs ostraffliga liv, om hela mänskligheten, och till och med Satan själv, slutligen skall bli försonad med Gud och vinna evigt liv?
Läran om universell frälsning är en djävulens snara, varigenom kristna människor invaggas i säkerhet och erbjuds löfte om frälsning oberoende av vad de gör eller underlåter att göra. Den omfattas ofta av sådana som en gång har ägt det sanningens ljus, som Gud riktar mot sitt ord i denna tid, men som av en eller annan orsak har tagit anstöt och separerat och organiserat egna små grupper. Genom att anamma läran om universell frälsning bereder dessa, tydligtvis omedvetet, en plats åt sig, trots att de brister i ostrafflighet. Men för sådana finns inte mera hopp om frälsning än det fanns för Judas, som Jesus kallade ”tillintetgörelsens son”. Och både Petrus och Paulus framhåller att dessa, som en gång har varit upplysta och som sedan har avfallit, är det ”omöjligt... att återuppliva ... till bättring”. — Joh. 17:12; Hebr. 6:4—6; NW; 2 Petr. 2:4—22.
Även om många välmenande till bekännelsen kristna från 100-talet till 1900-talet har förkunnat läran om universell frälsning, så lär inte bibeln den. Gud är kärlek, men han är också rättvis. I kärlek erbjuder han evigt liv åt dem som uppfyller hans villkor, och i rättvisa har han bestämt att de som med förakt visar ifrån sig hans gåva gör sig förtjänta av evig död.