Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Gertrude Steele

JASÅ, du är färdig att gå och lägga dig, Jan, och vill att jag skall berätta något för dig? Eftersom du är en regelbunden förkunnare och säger att du en vacker dag vill bli pionjär, så kanske du skulle vilja höra mig berätta hur jag blev pionjär och hur jag började förverkliga mitt uppsåt i livet?

”Ja, det vill jag gärna, farmor.” Jo, det var Toms och Douglas’ farmor som första gången kom till min dörr på sommaren 1922 i Chickasha i Oklahoma med broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö! Några veckor senare kom hon med Guds Harpa. Den ljuvligaste musik man någonsin kan spela på harpa kunde inte vara ljuvligare för mig än de harmoniska ackord av lovsång till Gud som den boken åstadkom av bibelns läror.

Men så blev jag väldigt upptagen några månader. Din pappa föddes i oktober det året. Farbror Dave kunde inte gå ännu, och farbror Don var bara två och ett halvt år. Jag hade ingen hjälp i hushållet utan måste göra allt arbetet själv, så enda möjligheten jag hade att läsa var om jag gick upp tidigt. Klockan fem satte jag fyr i kaminen och läste så en timmes tid före frukosten.

Det var den kunskap jag fick till livs under de där tidiga morgontimmarna som gjorde att jag sommaren därpå kunde stå fast under en av mitt livs svåraste prövningar. En syster Golden (minnet av hennes ömma omsorg under dessa år är dyrbart) hjälpte mig att komma till mötena och ut i tjänsten varje vecka, men att jag arbetade på det sättet tillsammans med en impopulär religiös grupp passade inte för en framgångsrik affärsmans hustru.

En dag sade din farfar att jag fick trettio dagar på mig att bränna upp alla böcker och tidskrifter jag hade och så glömma alltihop — eller också skulle han lämna mig. Hur jag skulle klara mig ensam med tre små barn förstod jag inte, men en sak hade jag klar för mig, och det var att jag hade funnit sanningen. Så jag såg honom rakt i ögonen och sade beslutsamt: ”Du behöver inte ge mig trettio dagar. Detta är sanningen, jag vet att det är sanningen, och jag lämnar den aldrig.” Han började packa för att resa, men sedan hans advokat rått honom att inte överila sig, så gick det över till en tid.

År 1925 flyttade vi från Chickasha till Hutchinson i Kansas. Farfar tänkte att när jag kom till en plats där ingen kunde hjälpa mig att komma till möten, så skulle jag snart glömma bort allt om sanningen. Än i dag kan jag se hans min, när jag i förbigående talade om för honom att Jehovas vittnen höll alla sina möten i ett hus tvärs över gatan.

Den nära gemenskap jag hade med de kära vännerna här är ett dyrbart minne för mig. Det gjorde starkt intryck på mig att se hur en syster tog sina fyra barn med sig i en gammal Ford för att arbeta som pionjär på ett avlägset distrikt i Kentuckybergen. När jag hörde om hennes glada erfarenheter och om hur Jehova drog försorg om vad de behövde, började jag längta efter att få bli pionjär.

År 1927 flyttade vi tillbaka till vår hemstad Wichita i Kansas. Alla pojkarna gick nu i skolan, så jag fick flera tillfällen till tjänst och en allt starkare längtan att förverkliga mitt uppsåt i livet — att bli pionjär. Allteftersom tiden gick tänkte jag mer och mer på saken. Jäg kunde inte komma ifrån den. Så en kväll kom den tanken för mig, att jag kunde lämna bort min tvätt och betala för det med skillnaden mellan församlingarnas och pionjärernas belopp för böckerna, och jag kunde ju stryka på kvällarna och på så sätt få två extra dagar fria i veckan till tjänsten. Jag tog ut ett distrikt nära hemmet, och när pojkarna gick till skolan halv nio, var jag färdig att gå till distriktet. Så kom jag tillbaka halv tolv och hade mat i ordning, när de kom hem tio minuter över tolv. När de så gick igen klockan ett, gick jag till distriktet och fortsatte till klockan fyra, då skolan slutade. Ibland hade jag tjugo skjortor att stryka på kvällen. Jag kunde vara trött efter dagens tjänst, så jag lärde mig att sitta på en stol och stryka. Och hur ofta kände jag mig inte mer upplivad och utvilad, när jag slutade än när jag började!

Det var en lycklig tid, men snart började prövningarna. Jag nådde inte upp till de stipulerade timmarna och måste erkänna att det var bristande uträkning med hemsysslorna, ty jag visste att jag kunde klara några dagars sjukdom och andra hinder, om jag höll mig i gång och inte förlorade minuter här och där på bagateller:

Så kom depressionen 1929. Den vintern förlorade farfar sitt arbete, men det blev till en välsignelse, ty han visade inget motstånd längre och var ödmjukare. Det var några lyckliga månader, men de tog snart slut. Allt ändrades igen då han fick ett nytt arbete med bra betalt. Inom två veckor, löd hans ultimatum, måste jag ändra mig och besluta mig för att vara hemma morgon, middag och kväll. Det var min religion, påstod han, som drev honom till att begå omoraliskhet, som han erkände sig skyldig till. Här gällde bibelns föreskrift att ”om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå”, och efter de där två veckorna, som han hade bestämt, lämnade han mig.

Jag fortsatte pionjärtjänsten för att förverkliga mitt uppsåt i livet, men de månader som nu följde var mycket svåra. Det hade uppstått ett sår så djupt, att det bara kunde läkas av tiden, som blev fylld av tjänst för Jehova. Jag tyckte jag var alldeles oduglig att fylla min plats som både far och mor. Många gånger hade det behövts en fast och sträng fars hand. Om och om igen läste jag kapitlet om föräldraförpliktelser i sjätte delen av Studier i Skriften, men jag såg hur mycket jag kom till korta och bad att Guds ande skulle komma min brist till hjälp. Hur oändligt tacksam är jag inte mot Gud, ty trots mina brister fick jag välsignelsen att se alla mina tre barn bli heltidstjänare!

Fram till 1935 var jag pionjär bara de nio månaderna medan skolterminerna varade. Året 1940 medförde stora förändringar. Farbror Don gifte sig, och din pappa gick ut läroverket, så nu upphörde allt ekonomiskt stöd från barnens far. Vi tre som var kvar höll rådslag och kom överens om att det blev bäst för var och en av oss att svara för sig själv, hellre än att försöka hålla ihop hemmet på pojkarnas knappa inkomster.

Jag satte mig i förbindelse med zontjänaren (som det då kallades) och sade honom att jag nu var fri att bege mig varthelst det behövdes. Han gav mig en lista på städer där affärsdistrikten inte hade bearbetats på många år. Jag arbetade i olika städer till 1941, då jag blev utsedd att ingå i en grupp på fyra, som skulle arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag i Newton i Kansas.

Våra koncentrerade ansträngningar uppväckte snart motstånd, och vi blev hotade med att bli anhållna, om vi visade oss mer på gatorna. Följande lördag blev vi gripna och fick sitta bakom lås och bom i två dar, tills det ställdes borgen för oss. Och vem tror du min lilla kamrat i fängelset var? En ung flicka som hade kommit att bo tillsammans med mig, så att hon kunde vara ute som pionjär, när hon hade tagit sin examen vid läroverket. Hon blev inbjuden till andra kursen vid Gilead, arbetade sen som missionär två år på Kuba, till dess hon fick ledgångsreumatism och måste resa hem igen. Längre fram blev hon din mamma. ”Mamma!” Ja, Jan, hon blev arresterad fyra gånger och jag tre. Vi blev dömda till 75 dollars böter eller en månads fängelse. Vi överklagade domen, men under tiden fortsatte vi arbetet från hus till hus och gjorde återbesök. Så blev vi arresterade igen och satta i häkte. Den gången blev jag mycket sjuk. Jag måste ta mig tre månader fritt för att återhämta mig, men jag gläder mig över det som jag fick lida, ty alla rättegångarna blev mycket uppmärksammade och öppnade vägen för ett större vittnande.

Också arbetet på vårt nästa distrikt i Ottawa i Kansas kännetecknades av polisingrepp. Nu var vi beredda och drog nytta av de misstag vi hade gjort i Newton-saken. Jehova gav oss en genomgripande seger från början till slut.

Från Ottawa blev jag skickad till Grand Island i Nebraska. Jag fick många välsignelser där, men min största upplevelse var den dag då jag fick ett långt brev från presidentens kontor. Hjärtat riktigt bultade i mig! Kunde det vara det som jag så länge hade längtat efter? Ja, en inbjudan till Gilead. Jag gjorde ett sista besök i fängelset i Leavenworth, där alla tre pojkarna avtjänade tre och fyra års frihetsstraff för sin ostrafflighet inför Jehova. Du skulle ha sett hur deras ansikten lyste av glädje, när jag berättade nyheten för dem. De var lika förtjusta som jag över att jag skulle till Gilead och sade inte ett ord om att jag ju nu inte skulle kunna komma och hälsa på dem mera.

”Du tyckte om det på Gilead, eller hur, farmor?”

Ja, Jan, det var en av mitt livs lyckligaste erfarenheter, och de minnena skattar jag högt.

Men den största upplevelsen kom när jag fick mitt uppdrag att fara utrikes, till Puerto Rico. Efter bara tre veckor åt vår grupp sin sista måltid i Förenta staterna vid Betel i Brooklyn, och så bar det i väg till båten; Marine Tiger hette den. Fyra dagar senare var vi framme i Puerto Rico. Det var som en annan värld. Sedvänjorna där var intressanta, fastän de var besynnerliga. De vackra bergen, de blommande träden och buskarna har varit oss en ständig fröjd att se. Vi var alltför upptagna för att låta störa oss av allt stoj och oväsen, av fattigdomen osv. Vi var glada att äga ett sant hopp att erbjuda de vänliga människorna, som så gärna tog emot Rikets budskap. Det var det distrikt vi hade fått av Gud, och vi älskade det.

I nästan vartenda hus blev vi bjudna in, så vi kunde sitta ned och känna oss väl till mods på alla sätt utom i ett avseende: vi kunde inte finna ord att fullt ge uttryck åt vad vi hade inombords. Folks tålamod och vänlighet var överväldigande, och vi beslöt oss för att till varje pris lära oss språket. Det blev en hel del lustigheter ibland. Min kamrat påminner mig än i dag om hur jag både länge och väl sade ägg (huevos), då jag skulle säga torsdag (jueves).

Förväntningarna var stora, då vi annonserade vårt första offentliga föredrag, och glädjebägaren flödade över då vi fick se Rikets sal alldeles fullsatt. Efter ett halvår organiserades en församling i Ponce, och några av dem som var med redan på den tiden ingår nu i den blomstrande församling med 123 förkunnare som finns där i dag.

I maj 1948 fick min kamrat Gladys och jag kallelse att fylla ett par tomma platser i missionärshemmet i Santurce. Den månaden hade vi i genomsnitt 43 besökare på Vakttornsstudierna. Under sju år har jag sett hur församlingen har växt och uppdelats fem gånger, och vår Santurceavdelning hade förra månaden ett besökarantal av i genomsnitt 110 vid Vakttornsstudierna. När jag blickar tillbaka på dessa år och finner att det under de sista fem åren har kommit fram en hel del förkunnare på nästan varje distrikt som jag har haft, och en har blivit pionjär, så gläder jag mig över den andel som Jehova har givit mig i detta, medan han har givit växten.

När man har tillbragt tre och ett halvt år på arbetsfält i utlandet, är det verkligen roligt att få semester och litet extra ledigt och hämta nya krafter hemma i USA, men man vill inte stanna där. Gladys var tvungen att bli kvar för sjukdoms skull, och jag har livligt saknat denna min behagliga och älskliga kamrat de sista fem åren. I ett av sina senaste brev säger hon: ”Åren i Puerto Rico var de lyckligaste i mitt liv, och jag skulle inte vilja byta dem mot någonting i världen. Jag hade aldrig någon hemlängtan till USA, men det har jag sannerligen haft till Puerto Rico.” Och precis på det sättet känner jag det också.

”Men längtar du inte efter farbror Don och farbror Dave och oss ibland, farmor?”

Fastän dina farbröder och fastrar, Don och Earlene och Dave och Julia, är missionärer i Korea och på Filippinerna, så tycker jag att de alla är så nära, ty avstånd betyder så litet, när sinnet och hjärtat är inställt på Jehova och hans rike. Det är precis som Jesus sade, att ”var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller barn eller jordegendom för mitt namns skull skall erhålla många gånger mera” i denna tiden (Matt. 19:29, NW). Jag önskar att du skall få lära känna några av de föräldrar och bröder och barn som jag har i Puerto Rico!

Jag hoppas, Jan, att du aldrig förlorar din önskan att bli pionjär, och om det skulle vara ännu tio eller femton år till Harmageddon, så vill du väl också bli missionär?

”Ja visst, farmor!”

Det är klart att du får en hel del besvärligheter att tas med, och du kan komma att sakna dina föräldrar, när det ibland kan tyckas dig som om du inte hade någon arm av kött alls att förlita dig på, eller du kan bli missförstådd och djupt sårad, men det kommer att föra dig närmare Jehova. När du går till hans ord och han talar till dig och du lyssnar, då blir du fri från bördorna. Min kärlek till dig kan inte bespara dig vare sig den fostran eller den glädje som kommer av att du lär dig förverkliga ett rätt uppsåt i livet, det mest storslagna av alla livsmål. Ja, pionjärtjänsten som missionär ger utomordentligt tillfälle att lära känna denna underbara väg, kärlekens väg, som leder alltjämt uppåt, uppåt, ja, ända fram till evigt liv i Jehovas nya värld.