Språket och dess uppgift

SPRÅKET är en gåva från den store Skaparen, från givaren av ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. Till och med den store amerikanske ordboksförfattaren Noah Webster förklarade: ”Språket såväl som talförmågan var en direkt gåva av Gud.” Bruka denna gåva väl. — Jak. 1:17, NW.

Jehova ger uttryck åt sin vilja genom det talade ordet. Hos honom är detta en levande del av honom själv och utvecklar en vördnadsbjudande kraft och makt, som utför hans uppsåt. Hans ord vänder aldrig tillbaka till honom fåfängt. ”Underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han utöver vad vi förstå.” ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun”, säger Jehova. ”Det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Job 37:5; Jes. 55:11.

När talet brukas på rätt sätt, återspeglar det skönheten och härligheten hos sin Skapare, Jehova. ”Likt äpplen av guld i en infattning av snidat silver är ett ord som talas på lämpligt sätt.” ”Ett lämpligt yttrande är till glädje för en man, och ett ord i rätt tid — hur gott är det icke!” När Gud frambragte skapade varelser med olika livsförhållanden, förlänade han dem talets gåva. Logos blev Guds språkrör, i stånd till att fullkomligt vidarebefordra Jehovas tankar och uppsåt till allt skapat. Änglarna blev budbärare, utrustade med röstmedel till att sjunga och till att samtala med människan och med Gud. Den inspirerade skildringen visar att på jorden blev den första människan, Adam, danad med en präktig uppsättning av röstorgan och en långt rörligare och böjligare tunga än vad någon av de andra jordiska skapelserna, vilka hade danats före Adam, var utrustad med. Även om det är sant att djurens läten är ett språk, så till vida som de ger uttryck åt deras sinnesstämning, och att djuren äger ett röstmedel, varigenom de kan meddela sig, så tål likväl dessa möjligheter ingen jämförelse med människans oändligt mycket större förmåga att artikulera tal, att fördela ljuden på stavelser och ord och tack vare dessas anordning eller sammanställning förfoga över ett ordförråd och tala tydligt och sammanhängande. — Ords. 25:11; 15:23; AT.

I stället för att människan skulle ha lärt sig att tala genom att härma djuren och börja med grymtningar och morranden, såsom evolutionsläran påstår, så var verkliga förhållandet, vilket är framställt i Första Moseboken, att Adam nästan omedelbart gjorde bruk av sin talförmåga genom att ge namn åt de olika djurskapelserna. Härför krävdes förmåga att resonera, att reflektera, tänka över saker och ting och bilda sig ett omdöme om dem, det fordrades en inre verksamhet i sinnet och ett yttre uttryck i ord. Att ge namn åt hela djurskapelsen fordrade ett betydande ordförråd. Detta var i själva verket ett intelligensprov.

När Adam tog Eva till sig som sin hustru, uttalade han sig likaså med insikt och förstånd och sade: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna, ty från man blev denna tagen.” Språket har visserligen förändrat sig, men än i dag säger mannen i huvudsak detsamma, när han väljer sig en hustru. Eva blev också utrustad med samma förmåga att uttrycka sig som Adam, nämligen förmågan att tala, att bruka ord och meningar; de hade ett språk, med vars hjälp de kunde delge varandra sin uppfattning och sin känsla av gemenskap. De visste att språket är till för att man skall kunna utbyta tankar, att det är ett medel att framföra ett budskap eller en befallning, att det sätter en i stånd att samtala. Eva var väl rustad för detta ändamål. Detta gjorde henne till en idealisk hjälpare åt mannen, hans komplement. Hon var också rustad för att vidarebefordra denna underbara gåva till sina avkomlingar. — 1 Mos. 2:23, NW.

Talet en social företeelse

Språket är inte någon instinktiv funktion hos människan, såsom sättet att meddela sig med andra är hos djuren. Talets konst måste bibringas henne. Hos människorna är talet alltså något som kan utvecklas och skrida framåt. Instinkten skiljer sig från förståndet däri att förståndet väsentligen ger sig till känna genom förmågan att välja och bruka olika medel, under det att instinkten oföränderligen är en inneboende lagbunden, tvångsmässig, kraft eller drift. A. W. Holmes har sagt: ”En gås flyger efter en karta som Kungliga geografiska sällskapet inte skulle kunna förbättra.” Colton har sagt: ”Under det att förnuftet är framåtskridande, är instinkten stillastående. Fem tusen år har inte åstadkommit någon förbättring i binas sätt att reda sin boning eller bäverns metod att bygga sitt hus”, och — kan vi tillägga — inte heller i djurens språk. Men hos människosläktet har språket förändrat sig.

Hos människosläktet är talet en social företeelse. Människan kan inte leva utan sina medmänniskors medverkan. Talets förnämsta uppgift bland människorna är för individens del den, att han skall kunna förskaffa sig denna medverkan och på det sättet nå en form av självhävdelse, för att kunna genomföra sina önskningar och kunna återspegla Skaparens härlighet. Eva visade att hon till fullo förstod denna grundläggande sanning, när hon sade till ormen: ”Av frukten på träden i lustgården få vi äta. Men vad det angår att äta av frukten på det träd, som står mitt i lustgården, har Gud sagt: ’Ni få icke äta av det, nej, ni få icke röra det, på det att ni icke må dö.’ ” Denna befallning gavs först åt hennes man, Adam, och Adam gjorde bruk av talets gåva för att på ett fullkomligt sätt meddela sin hustru denna lag, vilken hon genom sitt eget yttrande visade att hon förstod. Meddelelseprocessen blir fullständig först när den talande får svar genom ord, blick, åtbörd eller till och med tystnad (ty tystnaden är ibland vältalig), ett svar som gör det möjligt för honom att bedöma inställningen hos den han talar till och följaktligen avgöra i vad mån han har lyckats eller misslyckats i sin framställning. ”Till och med dåren kan aktas såsom vis, om han tiger; den som tillycker sina läppar är klok.” Genom sitt yttrande visade Eva att hon fullständigt förstod varför skapelser fått talets gåva. — 1 Mos. 3:2, 3, NW; 2:16, 17; Ords. 17:28, 1878.

Ett enda ordförråd

I mer än 1.700 år efter människans skapelse kunde det alltjämt sägas: ”Nu fortfor hela jorden att hava ett enda språk och ett enda ordförråd.” Språkförbistringen kom som en följd av ett Guds ingripande. Den utgjorde Jehovas svar till ett folk som trotsade Gud, som bemödade sig om att åstadkomma en mänsklighetens union, en världsregering med högkvarter i Babel. Skriftens skildring av detta lyder: ”Och Jehova företog sig att gå ned för att se staden och tornet som människornas söner hade byggt. Därefter sade Jehova: ’Se, de äro ett enda folk, och det finnes ett enda språk för dem alla, och detta är vad de taga sig till med att göra. Nu finnes det ju ingenting som de kunna tänka ut att göra som kommer att vara ouppnåeligt för dem. Nåväl, låt oss gå ned och där förbistra deras tungomål, för att de icke må lyssna till varandras språk.’ Följaktligen kringspridde Jehova dem därifrån ut över jordens hela yta, och så småningom upphörde de att bygga staden. Det var därför som den fick namnet Babel, emedan Jehova där hade förbistrat hela jordens tungomål och Jehova hade kringspritt dem därifrån ut över hela jordens yta.” — 1 Mos. 11:1, 5—9, NW.

Efter upplösningen i Babel började människorna driva i väg till alla delar av jorden. Eftersom människorna inte var sammanbundna genom fasta språkliga band, torde olikheter i tal — till och med bland dem som hörde till samma språkgrupp — snabbt ha framträtt, dialekter uppstod, och slutligen föddes nya språk, som liknade moderspråket och likväl tydligt skilde sig därifrån. Oroliga och växlande förhållanden har hållit världens tungomål i ett tämligen konstant ”flytande” tillstånd. Avstånd eller fysiska barriärer, krig och erövringar, kanske klimatiska förhållanden, en strävan att eliminera mera svåruttalade ljud eller ljudförbindelser och en önskan att imitera framstående eller populära personer — alla dessa faktorer har spelat sin roll, till dess tungomålsförbistringen i våra dagar har nått den otroliga siffran av 2.796 språk, av vilka några talas av millioner, andra endast av några hundra.

Under det att det ansedda engelska språket omfattar ungefär 700.000 ord, är det språk som talas av en infödingsstam i det inre av Australien begränsat till 400 à 500 ord. Att ordförrådet är så ringa beror inte på bristande förstånd eller intelligens hos dem som talar detta språk. Tydligtvis har ytterlig isolering medfört att de kunnat reda sig med detta ordförråd.

Ett rent språk

Språket är otvivelaktigt en barriär men behöver inte utgöra en söndrande faktor. Enhet kan vinnas trots språkbarriären genom att man använder det ”rena språket”. Det rena språket är den fullkomliga insikten i fråga om Jehovas uppsåt, sådant detta finns nedtecknat i Jehovas ord, bibeln, och sådant det blev uppenbarat av Jesus Kristus. Det rena språket är sanningen, fri från all religiös förfalskning. Det gavs åt Adam och Eva men blev kort därefter fördärvat, när ormen, djävulen, talade med självisk avsikt att leda människan till att dyrka en skapad varelse. Sedan den dagen har endast få lärt sig det rena språket.

Profeten Joel förutsade den tid, då Guds heliga ande skulle utgjutas över allt kött och göra det möjligt för människor av en god vilja att lära sig och att tala det språk som verkligen leder till liv. Den tiden kom år 33 e. Kr. Män och kvinnor fick veta att det rena språket var det tal som hör samman med den rena tillbedjan av den allsmäktige Guden, Jehova. Guds ande gav dem vid detta tillfälle förmåga att tala på olika språk, och de som var församlade i Jerusalem sattes i stånd till att förstå de goda nyheterna om Riket. Aposteln Petrus brukade sin talförmåga till att tala det rena språket och bragte sin framställning till en höjdpunkt med dessa ord: ”Och då skall vemhelst som åkallar Jehovas namn bliva frälst.” — Apg. 2:1—21, NW.

Nu i denna tid, då Joels profetia får sin fullständiga och slutliga uppfyllelse, existerar det bland dem som lever i hoppet om en ny värld ett språk som i sanning är internationellt, som når över alla barriärer och som talas av människor med många, många olika tungomål. Det är rent och inte svårt att tillägna sig, om den som studerar det är uppriktig. Det är förutsagt i Sefanja 3:9 (AS): ”Ty då skall jag giva åt folken ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att endräktigt tjäna honom.”

Detta rena språk talas i våra dagar av Jehovas folk inom alla nationer och förenar dem genom kärlekens och det kristliga broderskapets band trots deras olika modersmål. Det förenar dem i arbetet med att bära vittnesbörd om Jehovas namn och rike. Fastän Jehovas vittnen är kringspridda över jordens yta i mer än 159 länder, är de således ändå genom Guds andes kraft och det rena språket förenade såsom ett enda den nya världens samhälle. Världsliga barriärer utgör inget hinder för dem.

Lär dig det rena språket, ty det kommer inte endast att hjälpa dig att meddela dig med människor av alla nationer och bli vän med dem, utan det kommer också att skänka liv åt dig och dem som lyssnar till dig, och — vilket är det viktigaste — du kommer att använda talets gåva för det syfte som den är avsedd för, nämligen att ära Jehovas namn.