De unga i den nya världens samhälle

”God lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara. Akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. Ty de äro liv för envar som finner dem.” — Ords. 4:2, 20—22.

1. På vad beror de goda egenskaper som ungdomarna i den nya världens samhälle äger?

VÅRA dagars ungdomar morgondagens vuxna. Följaktligen beror kvaliteten och mogenheten hos de vuxna i framtiden på den undervisning och fostran som ges våra dagars ungdomar. En av de platser, där de unga får fostran, borde hemmet vara, med kristna föräldrar som lärare. Mogna lärare i det kristna hemmet använder Guds ord, bibeln, som den förnämsta läroboken, och en sådan grund för barnets fostran kommer att ge de unga i denna tid de rätta förutsättningarna, när de skall bereda sig för den plats som tillkommer dem i den nya världens samhälle.

2. Vilka faktorer spelar in vid barnens undervisning och fostran?

² Den undervisning och fostran som världen ger varierar i allmänhet lika mycket som lärarna och deras traditioner och filosofiska idéer. Vilken mängd av olika slags föda för sinnet är det därför inte som erbjuds vår tids människor, särskilt den yngre generationen! ”Vi är vad vi äter” — så lyder den teori några auktoriteter lagt fram. Vårt sinne tar intryck av den föda vi tillför det. Eftersom sinnet är det som leder en människa eller påverkar henne, inser vi snart hur betydelsefullt det är att vi får den rätta födan för sinnet. Sinnet får näring genom anordningar för undervisning, dels i hemmet, dels i den kristna församlingen, i det att man direkt får höra det talade ordet. Det finns också ett mera indirekt sätt att meddela kunskap, som är livsnödvändigt, och det är undervisning genom exempel, ty till och med den som bara är tio år gammal tar gärna till föredöme föräldrar, lärare och andra människor som han är beroende av eller som övar inflytande på honom. Den store Mästaren och Läraren visade att man bör följa det goda exemplet, då han sade: ”Jag giver eder föredömet, på det att, alldeles såsom jag har gjort mot eder, så böra ni också göra.” I motsats härtill tar emellertid många människor händelser i det förflutna till mönster eller det handlingssätt som följts av mer än en enstaka individ, kanske av en viss grupp; eller kanske de tar intryck av ett visst slags undervisning, som grundar sig på någon av de många olika filosofiska idéerna, eller av en politisk åsikt, som omfattas av en hel nation eller i ett visst samhälle, eller till och med av de tillvägagångssätt som tillämpas i affärskretsar som deras vänner och bekanta tillhör eller röner inflytande ifrån. För att vi skall sky dåliga och otjänliga föredömen, har det blivit skrivet: ”Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit.” — Joh. 13:15; 1 Kor. 10:11; NW; 1 Tim. 6:20, 21.

3. Vad reglerar den fysiska tillväxten? Varför är andlig föda viktigare?

³ Människan utrustades med förmågan att frambringa avkomlingar efter sin art. Det blev så förordnat — beträffande de ungas utveckling —, att inom ett visst antal år skulle barnen utvecklas fysiskt, vilket kräver omkring tjugo år. Barnet uppnår mogenhet i fysiskt avseende om det får rätt och lämplig föda. Naturligtvis blir kroppen starkare genom kroppsövningar eller hårt arbete. Men denna utveckling fortgår endast till en viss punkt och omtalas bara i förbigående av aposteln Paulus, då han förklarar: ”Kroppslig träning är gagnelig för något litet.” Eftersom denna kroppsliga träning har ringa betydelse, bör vi tänka på vad den viktigare näringen, födan för sinnet, och dess värde och inverkan betyder för ungdomar i den nya världens samhälle. Och detta bör vi göra särskilt med tanke på Paulus’ mer vägande ord till den unge Timoteus: ”Gudaktighet är gagnelig för allt, eftersom den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Tim. 4:8, NW.

Tidig fostran

4. Varför är det viktigt att börja fostra barnen när de är helt små? Och varför får man inte låta dem bestämma?

⁴ Den första fostran som ett barn får under sina tio första år ges det i de flesta fall av dess föräldrar eller av dem som har vårdnaden om barnet. Barnet får först lära sig att det får man göra och det får man inte göra, och det vänjer sig så småningom vid grundläggande bestämmelser som gäller för det. Föräldrar tar ofta lätt på denna fostran, därför att de ibland tror att barnet är för litet. Om föräldrarna vill erkänna det eller inte, så kan det mycket unga sinnet ta emot en hel del vetande, och det är under denna tid som grunden läggs till många bestående karaktärsdrag. Ofta är barnet klyftigt nog att till och med få föräldrarna att passa upp på det och att låta det få göra som det vill. Det är emellertid inte det kristna sättet, ty föräldrar uppmanas: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra.” Barnet är ofullkomligt och syndfullt (inte oskyldigt och syndfritt som vissa präster försöker få många att tro), och det behöver få den rätta vägledningen för att komma in på en rättfärdig kurs. Om barnet självt finge råda, skulle detta ofta leda det in på en oriktig och självisk väg. Jeremia i forna tider bekände rätt och riktigt: ”Jag vet det, HERRE [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” Hur sant är inte detta särskilt om människobarnen! — Ords. 22:6; Jer. 10:23.

5. a) Varför är verklig tuktan så absolut nödvändig? b) Ge exempel på vad som händer om föräldrarna är slappa och inte håller på att barnet skall rätta sig efter de tillsägelser det får.

⁵ För att belysa hur ett barn kan regera ett hem vill vi här nämna vad som hände — i ett kristet hem. Barnet käxade och bad om ett visst slags mat som det ville ha och gjorde det på ett fordrande sätt. Modern gav efter och lagade maten. När maten sattes fram åt barnet, fick det för sig att det inte ville ha den, när allt kom omkring. Modern lirkade och trugade, men när barnet låtsade att det inte mådde bra, tog hon bort maten. Då hörde hon barnet viska: ”Puh! Jag kunde verkligen komma ifrån det!” I det här fallet förekom det ingen tuktan, och barnet höll på att lägga sig till med ett själviskt uppförande och satte sin egen person i främsta rummet. Föräldrar är kanske inte alltid medvetna om det, men barnen sätter också dem på prov. En händelse som visar detta var när en fyraårig pojke slängde ned maten på golvet, sedan modern satt fram den åt honom och därpå lämnade rummet. Modern gav honom några milt tillrättavisande ord och satte på nytt fram mat åt honom. Pojken gjorde likadant med den nya portionen, när modern inte såg på. Modern talade då med pojken och förklarade för honom att en vacker dag skulle han vara vuxen och ha egna barn, och när hon så frågade honom vad han skulle göra om hans pojke skulle slänga ned maten på golvet, svarade han utan att tveka ett ögonblick: ”Jag skulle smälla honom.” Han visste vad som var rätt och att han borde ha fått tillbörlig bestraffning. Han måste ha varit ganska besviken på sin mor i fråga om sin uppfostran. Barn som har liknande erfarenheter kan inte se upp till sina föräldrar såsom rätta föredömen i att fostra barn. Fostran innebär inte bara att ge barnasinnet ett visst mått vetande utan också att hålla efter barnet, så att det handlar efter vad det vet vara rätt. ”Blotta ord kunna aldrig fostra en slav; han förstår, men han kommer icke att lyda.” ”Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.” Det är inte så, att barn inte vet bättre; ofta vet de vad som är rätt och tillbörligt, men de vill inte alltid handla efter det, om man inte håller efter dem. Ännu ett stöd för uppfattningen att det inte skall lämnas åt barnet att avgöra om det skall lyda en tillsägelse eller inte finner vi i Jehovas ord om Abraham: ”Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS [Jehovas] väg och öva rättfärdighet.” Det var aldrig tal om att barnet skulle bestämma i denna sak, utan fadern träffade avgöranden för barnet. — Ords. 29:18, 19, Mo; 29:21; 1 Mos. 18:19.

6. Varför tar det mycket av föräldrarnas tid om de skall fostra barnen rätt?

⁶ När vi ser att det var så livsviktigt för 3.800 år sedan att föräldrarna undervisade sina barn, kan vi förstå hur mycket viktigare detta är nu på 1900-talet, när föräldrar i allmänhet är slappa i att hålla uppsikt över barnen och brottsligheten bland de unga våldsamt ökar. Ja, kristna föräldrar måste sannerligen ta tid till att undervisa och forma de unga sinnena medelst rätt kunskap och sedan, om det behövs, ge barnen den rätta tuktan, som kan hjälpa dem att omsätta i handling det som de har lärt sig. Om barnen hålls till att göra så som de blivit lärda och göra det rätt och fortsätta att göra det, så går det lättare och lättare att göra det allteftersom byggnaden skjuter i höjden, så att säga. Och inte bara det, utan sådan fostran kommer också att stärka barnets sinne, så att det kan skilja mellan rätt och orätt, och befästa dess sinne mot falska läror och skydda det för besmittelse genom falsk undervisning i världens skolor och genom andra ting som det kommer i beröring med. Det är också nyttigt att inpränta i barnets sinne det råd som Paulus gav, då han sade: ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Kor. 15:33, NW.

7. Hur kan föräldrarna vara till hjälp för barnen då dessa går i skolan?

⁷ Med tanke på all den brottslighet och det sedefördärv, som råder i skolorna, menar en del föräldrar att det skulle vara bättre, om man inte alls behövde skicka barnen till skolan. Men om ett barn ständigt får rätt tuktan av föräldrarna och tillbörlig teokratisk fostran under de år då personligheten danas, genom att det regelbundet kommer till mötena och tar del i teokratiska skolan och i vittnandet från dörr till dörr, då blir det rustat att motstå djävulens brinnande pilar i skolan eller var det vara må. I skolan kan dessa ungdomar låta bli att ta del i sådant som ligger utanför den egentliga lärokursen och är till så stor skada för dem. Att det kan vara till skada att taga del i sådant står särskilt klart och tydligt för oss, när vi tänker på att skolkamraterna ofta i lekar och idrott uppträder på ett sätt som inte alls är renhårigt och brukar ett oanständigt, rått språk när de är tillsammans med andra. Att vara i nära beröring med sådana ungdomar skulle vara en frestelse till att följa en liknande kurs och lägga sig till med likadana vanor som de har. Paulus ger oss förmaningen: ”Låt icke något ruttet tal gå ut ur eder mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem. Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad.” — Ef. 4:29, 31, NW.

8, 9. Varför är det viktigt att den unge förkunnaren har stark tro under skoltiden? Hur kan han slå vakt om och föröka den?

⁸ Det unga sinnet kan vara starkt, och detta kan visa sig genom att barnet motstår världens falska lockelser, både i och utanför skolan. Vi har sett hur många unga Ordets förkunnare har uthärdat förföljelse utan att så mycket som tänka på att ge vika. Många har samma sinnesinställning som Timoteus. Om honom skrev Paulus: ”Jag påminner mig den tro som finnes i dig utan något skrymteri och som först bodde i din mormoder Lois och i din moder Eunice, men som jag är förvissad om också är i dig.” Den livskurs som Timoteus senare följde och som var uppfylld av predikande och den ståndaktighet han lade i dagen i predikoverket visar klart och tydligt att Paulus’ uppfattning i denna sak var riktig. Vi lägger också märke till att trons sanna styrka var betingad av den goda grundval Timoteus hade, den fostran han fått i sina unga år. Det är föräldrarna som har ansvaret att ge barnen dylik kristen fostran nu, och om de gör det, kan de förvänta att få se liknande kraftiga bevis på tro hos sina barn. När grunden på detta sätt blivit omsorgsfullt lagd, kommer barnets sinnesinställning, efter barnets eget val, att inriktas på och ledas in på det som föräldrarnas sinnen varit mest upptagna av. Om detta har varit heltidstjänsten, kommer barnet likaså att inrikta sig på och välja en sådan skolutbildning, att dess förutsättningar och förmågor som en Ordets förkunnare blir så stora som möjligt. — 2 Tim. 1:5, NW.

⁹ Det kan vidare vara lämpligt att den unge lär sig ett yrke som lämpar sig att utöva som deltidsarbete, så att han på så sätt kan skaffa sig sitt uppehälle i heltidstjänsten liksom Paulus gjorde. Om ett barn får en sådan välplanerad start i livet, behöver det inte bli likt världens vankelmodiga, skeptiska ungdomar, som har en så dyster, oviss framtid och är villrådiga i fråga om vad de skall sätta sin lit till. Det får samma sinnesinställning som psalmisten: ”Lyckliga äro de som leva rättskaffens, som leva enligt den Eviges lag!” De som lever enligt Jehovas lag och visar att de har respekt för den kommer inte att leva i fruktan och ovisshet. Den unge förkunnaren kan äga glädje och frid, såsom det framgår av den sjätte versen i samma psalm: ”Ingen skam vederfares mig då jag tager dina bud i akt.” Och: ”Jag skall lyda dig; aldrig må du övergiva mig.” I dessa ord ligger en bön från den som tar emot undervisning, på det att han må lyda alltmer. Psalmisten fortsätter sina förmaningar: ”Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?” Denna fråga uppstår med all rätt i de uppriktiga människor sinnen, som önskar bevara sig i ett tillstånd skilt från denna världens korruption och brottslighet. Svaret ges i dessa ord: ”Genom att hålla sig till ditt ord. Jag förvarar ditt ord i mitt hjärta, för att avhålla mig från att synda mot dig.” Om de principer som ligger till grund för undervisningen i våra skolor överensstämde med dessa ord, skulle barnen få samma sinnesinställning gentemot det som är rätt och gentemot skolans föreskrifter. I våra dagar har emellertid många barn, och ungdomar i allmänhet, föga respekt för lärarkår och skolstadga, eftersom det inte ställs några krav på att föreskrifter skall följas och det inte råder några höga principer i skolan. — Apg. 18:3, 4; Ps. 119:1, 6, 8, 9, 11, Mo.

Pliktförgätenhet och brottslighet bland barn i vår tid

10. Vad sker i skolorna när det inte ges någon tuktan där? Varför?

¹⁰ Men hur går det en pojke eller en flicka i tonåren, om han eller hon inte som en del av sin tidiga fostran har fått inskärpt i sig nödvändigheten av att hålla Guds lag? Vi kan se oss omkring i världen efter svaret! Vi ser bedrövade föräldrar, rådvilla lärare och myndigheter, som på grund av vanföreställningar avhålls från att använda tuktans ris, och detta får till följd att allt slags brottslighet bland ungdomen ökar. Eftersom Guds ord inte betraktas som den enda sanna auktoriteten och vägvisaren, när det gäller uppfostran, är de som har ansvar för de ungas fostran oense om vilket slags tuktan eller bestraffning man bör tillgripa — ja, många psykologer går så långt, att de säger, att om man tuktar eller agar ett barn, så visar detta att man hatar barnet. Vad dessa skiljaktiga uppfattningar resulterar i skildras i korthet varje dag av tidningsrubrikerna, som talar om våra dagars otuktade ungdomars våldsdåd. Men Guds ord säger tydligt och klart: ”Tuktans ris giver vishet; men ett barn som överlämnas åt sig självt drager skam över sin moder.” ”Tukta din son, medan det ännu finnes hopp om honom, och låt honom icke löpa mot sin undergång.” — Ords. 29:15, AT; 19:18, Mo.

11. Vad blir följden om barn får gå sysslolösa?

¹¹ Om man fostrar barnen liksom på en höft, blir följden den, att barnets sinne inte får den rätta övningen, och det kommer att få benägenhet för lättja. Föräldrarna bär ansvaret för detta när de försummar att leda barnen rätt och se till att de har sysselsättning. Salomo skrev: ”Genom slappa händer tager huset läck”, vilket visar att lättja i fråga om att tänka och handla leder till förfall, och att vara lat är stick i stäv mot Guds förmaning att vi skall ge akt på den flitiga myran och lära av den. Barn som har fullt upp att göra hittar inte på ofog. På första sidan av vartenda skolbarns skrivbok kunde mycket väl bibelverserna om den flitiga myran skrivas av ord för ord. — Pred. 10:18, 1878; Ords. 6:6—8.

12, 13. a) Vad har bidragit till brottsligheten bland barnen i skolorna i vår tid? b) Hur uppenbarar sig ofömuft och dårskap?

¹² Låt oss nu ytterligare betrakta ungdomar som inte blir tuktade. Det händer ofta nu för tiden att fjortonåringar hålls högt i ära av andra tonåriga ligapojkar, när den råaste, ”tuffaste” bland dem alla kan göra sig till herre i ”gänget” och härma efter fullvuxna förbrytare, då pojkarna (och ibland är flickor med bland dem) härmar efter de äldre bovarna och ger sig ut om natten för att plundra, begå våldtäkt, mörda och terrorisera. De använder narkotiska medel och blir sådana slavar under dem, att de inte ens kan se det allra minsta hopp om ett bättre liv. Vilken dyster tavla! I stället för att bli övade för rättfärdighet blir dessa ungdomar övade för synd. Allt detta kan spåras tillbaka till serieboksflugan i de tidiga skolåren, till radions, televisionens och biografernas kriminalhistorier, som sådana ungdomliga brottslingar sysselsätter sig med nästan varje stund på dagen då de är fria från skolan. Sedan de på detta sätt har lärt sig en hel del om de många slagen av brott, ger de sig helt fräckt ut i en av synd behärskad värld för att praktisera det som de blivit itutade.

¹³ Det ligger således i öppen dag att ”oförnuft låder vid barnets hjärta”, och detta anger för oss att oförnuft eller dårskap är en naturlig benägenhet hos de unga, och om inte sådant drivs bort av föräldrar eller andra som har ansvar för barnet, ökar detta oförnuft och följden blir att till och med ”barnet röjer sig i sina gärningar”. — Ords. 22:15; 20:11.

Rätt kristen fostran

14. a) Hurudan kommer det barns inställning och vandel att vara, som fått en kristen fostran? b) Bryr sig Jehova om små barn? Hur brukar han dem?

¹⁴ Låt oss nu till jämförelse betrakta en ung man eller en ung kvinna som har fått en kristen fostran och äger en ren livssyn och ett fast grundat hopp som Guds säkra och vissa ord ingjutit i sinnet. Detta får till följd rättfärdighet, frid, hälsa och — framför allt — den förnuftiga önskan att tjäna den rättfärdige Guden, Jehova. Det behagar Jehova att unga män och kvinnor av egen fri vilja önskar bruka sitt liv i hans tjänst, fjärran från brott och synd och alla orättfärdiga dåd som världens ungdomar begår, och är beslutna att leva endast ett rent, rättskaffens liv till Hans ära och pris. På Jesu tid, när några dåraktigt sökte hindra sådana rättfärdighetsälskande barn att komma till honom, tillrättavisade han dessa som ville hindra dem och sade: ”Låt de små barnen komma till mig, försök icke att hindra dem, ty Guds rike tillhör detta slags människor. Jag säger eder i sanning: Vemhelst som icke tager emot Guds rike likt ett litet barn skall ingalunda komma in i det.” Han ”tog barnen i sin famn och började välsigna dem, i det han lade händerna på dem”. Detta gav dem möjlighet att vinna verklig lycka. De var fria att komma till Jesus, och utan att tveka inbjöd han dem att göra det. Han sade om dem: ”Av barns och spenabarns mun har du berett lovprisning.” — Mark. 10:14—16; Matt. 21:16; NW.

15. Under vilka omständigheter och vid vilken ålder är det tillbörligt för ett barn att överlämna sig åt Gud och att låta döpa sig?

¹⁵ Hans inbjudan till dem att sjunga Jehovas lov innebar också att det var rätt och tillbörligt för dem att överlämna sig åt Jehova till att göra hans vilja. Trogna barn i våra dagar önskar kärleksfullt och troget tjäna Jehova och följa efter på samma väg som deras Gud hängivna föräldrar vandrar. Kanske någon, som bara är låt oss säga tretton eller fjorton år gammal, då vill ställa frågan: Är det rätt och riktigt att jag, som är så ung, gör ett sådant löfte och överlämnar mig åt Gud och symboliserar detta genom vattendopet? Eftersom många barn blir döpta varje år vid kretssammankomster och andra konvent bland Jehovas folk, kan det då sägas att detta är tillbörligt för dessa unga förkunnare? Om de inte har en klar uppfattning i sinnet av det som de gör, då är de naturligtvis inte redo att ta detta livsviktiga steg. Någon bestämd ålder, vid vilken det skulle vara lämpligt att ett barn blir döpt eller överlämnar sig åt Jehova, kan inte fastställas. Om ett barn har tillräcklig kunskap om den allsmäktige Guden, Jehova, och hans rättfärdiga uppsåt och troget följer de rättfärdiga principer som hans ord, bibeln, innehåller, om barnet har nått ansvarig ålder och önskar överlämna sig åt Jehova, då är det i sin ordning att det gör det, och det är sedan tillbörligt att det tar steget att bli döpt i vatten. När den unge förkunnaren tagit detta viktiga, definitiva steg mot livet, kommer han inte att bli funnen i de orättfärdigas skara. Överlämnandet är ett viktigt steg som man måste ta om man skall kunna vinna Jehova Guds godkännande. Lägg märke till det visa råd som Salomo gav i denna sak: ”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma. Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.” — Pred. 12:1, 13, 14.

16. Vilket ansvar vilar på de unga?

¹⁶ Låt oss då, om vi är föräldrar, ägna uppmärksamhet åt Guds ord. Om vi är barn, låt oss då villigt och glatt ta emot fostran och vara snara att lyda! Försök alltid, ja, till och med innan ni fyller tjugoett, att visa att ni har gott omdöme och sinnesstyrka, och var alltid på er vakt. Ni pojkar på sjutton och aderton år, kom ihåg att ni börjar bli män, ni måste fatta rätta beslut. Ni blir morgondagens män, och var och en av er kan vara färdig som man nu.