Håll jämna steg genom att rätta dig efter de teokratiska fordringarna
”Inför Gud ... giver jag dig den förhållningsordern, att du håller budet på ett fläckfritt och oklanderligt sätt, intill manifesterandet av vår Herre Jesus Kristus.” — Tim. 6:13, 14, NW.
1. Vilket stort ansvar fick Jehovas smorda vittnen och de som bekände sig vara kristna efter året 1914?
I OCH med att Jehovas rike upprättades år 1914 fick Jehova Guds smorda vittnen och alla som bekände sig till kristendomen ett stort ansvar. Skulle de nu stå upp och förkunna de goda nyheterna om det upprättade riket över hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, eller skulle deras tro svika och de sjunka ner i denna gamla världs hopplösa förgätenhet? Tro och förtröstan på Jehova och hans ord var en fordran som måste uppfyllas, innan de kunde brukas av Gud såsom hans vittnen. Därför frågade Jesus: ”När Människosonen kommer, skall han verkligen finna denna tro på jorden?” Kastar vi en blick tillbaka genom åren till 1918, då Jehova kom till sitt tempel, så kan vi nu med uppriktig tacksamhet mot Gud konstatera att han fann ”denna tro på jorden”, Abrahams tro. Han fann män och kvinnor som var helt hängivna honom såsom den allsmäktige Guden, Jehova, och som övergav ”allting” i denna världen och inte älskade sina liv intill döden. — Luk. 18:8; Matt. 19:27; 24:14; Upp. 12:11; NW.
2, 3. a) Varför och hur blev den smorda kvarlevan brukad av Jehova? b) Vilka ord hos Jesaja började uppfyllas?
2 Dessa år från 1914 till 1918 var brydsamma år. Fienden hade i avsevärd grad slagit sönder Guds folks jordiska synliga organisation, men var ur stånd att omintetgöra deras kärlek till Gud och hängivenhet för honom. Deras tro på honom var av oförgängligt slag. Det var med dessa hängivna själar som Jehova började bygga en ny jordisk organisation, ett den nya världens samhälle, under Guds upprättade rikes hägn. Jesus satte dessa trogna människor, kollektivt sett, ”över alla sina tillhörighéter”. De insåg genast allvaret i sin ansvarsfulla ställning och sitt förtroendeuppdrag. Och eftersom de var fria från alla band i förhållande till det sinnebildliga Babylon, kunde de nu ge sig rätt in i det arbete som förelåg dem och som bestod i att fullgöra det uppdrag de fått att intill jordens ändar förkunna de goda nyheterna om Jehovas rike. Med Guds ande över sig och med mycket arbete att utföra fick den smorda kvarlevan nytt liv, och en hänförande, av Gud välsignad framtid öppnade sig för dem — de blev ju själva kärnan i den nya världens samhälle. — Matt. 24:45—47, NW; Hes. 37:1—14; Upp. 11:11.
3 Orden i Jesajas profetia började uppfyllas: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla komma församlade till dig; dina söner komma fjärran ifrån, och dina döttrar bäras fram på armen. Då, vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bäva och vidga sig; ty havets rikedomar skola föras till dig, och folkens skatter skola falla dig till.” ”Och bugande skola dina förtryckares söner komma till dig, och dina föraktare skola allasammans falla ned för dina fötter. Och man skall kalla dig ’HERRENS stad’, Israels Heliges Sion’.” Efter 1919 och i synnerhet efter 1935 började stora skaror av människor, av alla nationer och stammar och folk och tungomål, församla sig till den nya världens samhälle för att få teokratisk undervisning. Guds universella organisation blev känd såsom ”HERRENS [Jehovas] stad”, ”Israels Heliges Sion”. — Jes. 60:1—5, 14; Upp. 7: 9; Mik. 4:1—5.
4. Varför är det nödvändigt för de saktmodiga att rätta sig efter Jehovas fordringar? Nämn några av dessa fordringar.
4 När dessa saktmodiga människor nu har kommit till Jehovas teokratiska organisation, är det endast som sig bör att de rättar sig efter hans fordringar, ty endast genom att göra det kan de hålla jämna steg med den nya världens samhälle. Till det som först fordras hör att de måste inse och erkänna den teokratiska organisationen och få klart för sig att det är genom den ”trogne och omdömesgille slavens” klass som Jehova i rätt tid förser sin hjord med andlig föda. Studium och gemenskap är också glädjebringande krav, som syftar till att man skall få hjälp att följa med det ständigt ökade ljuset av kunskap och förståelse, som strålar ut genom den nya världens organisation. Man måste inse att det är nödvändigt att lägga bort den gamla världens vanor och syftemål. Käbbel, rashat och religionshat, nationella traditioner, stolthet och rivalitet och otaliga andra söndrande uppfattningar och vanor, som är säregna för den gamla världen, måste betraktas som ting som man med glädje bör kasta åt sidan, därför att de tillhör denna tingens ordning som skall försvinna. Alla former av världslig själviskhet, avund, missunnsamhet, egoistiska strävanden, religiösa sektfejder, inbördes förföljelser — allt uttryck för anden hos denna döende tingens ordning och dess gud, Satan, — måste lämnas kvar i den gamla världen. De har ingen plats i den nya tingens ordning. Och det är endast i den mån vi rättar oss efter dessa teokratiska fordringar som vi blir i stånd att hålla jämna steg med den nya världens samhälle. — Jak. 3:13—18; 4:1—4; Matt 24:45, 46; NW.
Självbehärskning måste utövas
5. Hur hjälper självbehärskning en att hålla jämna steg med den nya världens samhälle?
5 Färden till den nya världen kräver självbehärskning. Sedan Mose nitiskt och troget hade varit verksam i många år såsom en Jehovas tjänare, fick han likväl inte komma in i det utlovade landet, därför att han vid ett tillfälle hade förlorat självbehärskningen. Han lät sig drivas till vrede, och i ett ögonblick av häftig förbittring uraktlät han att hålla Jehova helig inför Israels ögon. Detta kostade honom privilegiet att få komma in i det utlovade landet. De som i våra dagar är på färd till det motbildliga utlovade landet måste vara på sin vakt mot att förlora behärskningen. Självbehärskning är sans och måtta och självtukt i allting. Paulus gav filipperna detta råd: ”Må eder resonlighet bliva känd för alla människor.” När vi lägger bort den gamla världens vanor och tillägnar oss den nya världens, så önskar vi att vi måtte följa ett resonligt, förnuftigt handlingssätt i allt vad vi gör. Den vise mannens råd lyder: ”Var icke alltför rättfärdig och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? Var icke alltför orättfärdig och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?” Detta innebär självbehärskning, att veta när man skall börja och när man skall sluta. Att inte tillåta sig att bli ensidig eller skev, utan visa jämvikt i allt, är ett betydelsefullt drag i strävan att hålla jämna steg med den nya världens samhälle. — Fil. 4:5, NW; Pred. 7:17, 18.
6. Vad bör varje medlem av den nya världens samhälle kunna anbefalla?
6 Den förpliktelsen vilar på varje vandrare mot den nya världen, och särskilt gäller detta tjänarna, att utgöra ett gott exempel, ett föredöme. Varje tjänare bör uppföra sig så, att han kan anbefalla sitt handlingssätt åt andra. Var och en bör kunna säga som aposteln gjorde: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” Vad för slags exempel var denne apostel? Så här sade han, under inspiration, om sig själv: ”Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod, ty jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder om allt Guds rådslut. ... Håll eder därför vakna och kom ihåg, att jag i tre år, natt och dag, icke har upphört att med tårar förmana var och en. Och nu anförtror jag eder åt Gud och åt hans oförtjänta godhets ord, det ord som kan uppbygga eder och giva eder arvslotten bland alla de helgade.” — 1 Kor. 11:1; Apg. 20:26—32; NW.
7. Varför får inte tjänaren tillåta sina vanor, i synnerhet inte sina mat- och dryckesvanor, att spåra ur?
7 Den nya världens tjänare måste efterlikna Paulus’ goda exempel, så att de också kan vara exempel i vad gott är för de många tiotusenden som kommer in i den nya världens samhälle varje år. Då dessa nya ser detta goda exempel i fråga om uppförande, som ges dem, kommer de att drivas till att efterlikna tjänarna och så hålla jämna steg med den nya världens samhälle. Det är därför aposteln kraftigt betonar: ”Tillsyningsmannen bör därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor, sund till sinnes.” Tjänaren kan inte låta vanorna taga väldet över honom. Guds hjord förväntar rätt och tillbörlig ledning från honom. En del vanor kan mycket lätt gå till överdrift, om man inte övar självbehärskning. Detta gäller särskilt mat- och dryckesvanorna. Vi får besked om att varken frossare eller drinkare skall få Guds rike till arvedel. Att äta omåttligt visar brist på omdöme. Det undergräver förmågan att utveckla energi och gör en trögtänkt och sömnaktig. Att dricka för mycket medför att man förlorar kontrollen över sig själv. En drucken saknar hållning och värdighet och har ingen respekt med sig. Hur skall en drinkare kunna representera den teokratiska organisationen med ett rent samvete? Omöjligt! Dryckenskap utgör ett hinder för tillväxt och bringar vanära över Guds församling och dess Kristus. Det passar sannerligen inte för dem som vill hålla jämna steg med den nya världens samhälle. Därför råder Paulus tillsyningsmännen att vara måttliga i sina vanor, de får inte vara druckna grälmakare eller benägna för våldsamheter, utan de måste vara resonliga. Och åt kristna kvinnor ger han detta råd: ”Kvinnor böra likaså vara allvarliga, icke gå omkring med förtal, måttliga i sina vanor, trogna i allt.” Och till Guds husfolk säger han: ”Vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” — 1 Tim. 3:2, 3, 11; 1 Kor. 9:25; 10:31; NW.
8. Vad för sorts liv bör den kristne sträva efter att leva?
8 Om den som är ett kristet, vittne rättar sig efter Guds fordringar, blir han i stånd till att leva ett välbalanserat och lyckligt liv. Det skänker tillfredsställelse. Och ”gudaktig hängivenhet är ett medel till vinning. Det är visst och sant, att den är ett medel till stor vinning, denna gudaktiga hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv.” Den hjälper den kristne att inse, att han bara är en individ i en stor kör av lovprisare, som återkastar Guds härlighet, att hans uppförande återverkar på hela den kristna organisationen, så att det antingen blir till hjälp eller till hinder för frammarschen med den nya världens samhälle. — 1 Tim. 6:5, 6, NW.
9. Hur kan vi rannsaka våra vanor?
9 Att utbilda goda vanor är inte lätt i en ofullkomlig värld, ty vanor bildas inte automatiskt. Goda vanor måste omsorgsfullt odlas genom hårt arbete. Och till största delen är goda vanor frukter av Guds ande, ett resultat av den flitiga tillämpningen av hans ord. Dåliga eller otillbörliga vanor medför oundgängligen att vi kommer i otakt, och de drar oss bort från den nya världens samhälle. Ge därför akt på dina vanor och dina framsteg. Fråga dig själv: Skulle Jesus ha uppfört sig så som jag gjorde? Hur skulle han ha skött den här saken, som krävde självbehärskning? Efterlikna hans exempel. Om du står i begrepp att slå in på en tvivelaktig kurs, så gör dig denna fråga: Kommer det här handlingssättet att öka eller undergräva min uppskattning av Skaparen? Vad inträffar om jag låter den här saken utveckla sig i full utsträckning? Kommer frukten därav att vara teokratisk, förnuftig, praktisk? Eller kommer den att bli till förfång för min andliga välfärd? Behåll Paulus’ ord i minnet: ”Håll på med att pröva, huruvida ni äro i tron.” Håll på med att pröva dig, för att se om du håller jämna steg med den nya världens samhälle, genom att ge akt på din sinnesförfattning, dina böjelser, ditt uppförande och dina framsteg. Håll på med att växa till mogenhet, inte bara horisontellt, dvs. i riktning framåt med åren i sanningen, utan också uppåt, vertikalt, i andlighet, uppskattning, kärlek och förstånd. ”Håll på med att utröna, vad ni själva äro.” — 2 Kor. 13:5, NW.
Lydiga mot den teokratiska styrelsens representanter
10, 11. På vilket sätt bör vi betrakta den nya världens taktik och principer och den ”trogne och omdömesgille slavens” klass?
10 Nykomlingarna måste lära att ansluta sig till principerna och tillvägagångssättet hos den nya världens samhälle och att handla i överensstämmelse med dem, så att allt kan fungera smidigt till alla deras välfärd och välsignelse, som befinner sig inom organisationen, till ära för Gud, Fadern. Ibland kan det vara ganska svårt för en del av våra nya följeslagare att genomföra denna förändring. De är benägna för att vara litet upproriska eller oregerliga. Men för att vi verkligen skall bli en del av den nya världens samhälle, är det absolut nödvändigt att vi visar tillbörlig respekt för de teokratiska anordningarna och reglerna. Det fordras en ödmjuk, lydig sinnesinställning. Vi kan inte tillåta den gamla världens benägenheter och tendenser att påverka vårt tänkesätt och våra handlingar, sedan vi en gång kommit in i den nya världens organisation. Den gamla världen har vi lämnat bakom oss, och varför inte då för alltid låta den stanna där, bakom oss? Varför skulle man försöka släpa med sig dess taktik och metoder in i den nya världens ordning? Dess taktik har inte varit till gagn för den gamla världen; hur skall den då kunna vara av något värde för den nya? Endast genom att vi samvetsgrant anstränger oss att göra om vårt sinne, genom att vi vägrar att ta gestalt efter denna tingens ordning, blir vi i stånd att för oss själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja. — Rom. 12:2, NW.
11 Då ju den ”trogne och omdömesgille slaven” har fått alla husbondens ägodelar anförtrodda i sin vård, så låt oss med en rätt sinnesinställning tänka på att vadhelst den ”trogne slaven” gör sker till vårt bästa. Slaven uppfyller därigenom sin egen förpliktelse inför Jehova för att få hans verk utfört. Därför är slavens vilja Jehovas vilja. Upproriskhet mot slaven är upproriskhet mot Gud. En tillbörlig sinnesinställning gentemot slavens anvisningar hör med till att hålla jämna steg med den nya världens samhälle.
12. Varför är det en farlig väg att vilja ”vara sig själv”?
12 En tendens hos den uppväxande generationen går ut på att upphöja individualiteten :— de kallar det att ”vara sig själv”. Den som vill ”vara sig själv” ger uttryck åt ett personligt begär efter oberoende. Han motsätter sig att bli ”bunden” vid någon bestämd regel eller föreskrift. Han vill göra saker och ting på sitt eget sätt, som alltid tycks honom bättre. Att underordna sig teokratisk myndighet eller den teokratiska styrelsens representanter blir svårt för honom. Han tycker sig ha det trångt, som om han på alla sidor vore kringgärdad med föreskrifter. Alla i den nya världens samhälle går i otakt — utom han själv. Han tycks alltid veta ett bättre sätt att göra saker och ting på. Hans handlingssätt blir uppblåst av högmod och självuppskattning. Är han inte mån om att ändra på sin egensinnighet, sin inbilskhet, kommer hans högmod att leda honom till ett vanärande fall. Det är alltid bättre att erkänna den teokratiska ordningen, som en gång förde sanningen till oss, och rätta oss efter den än att stå emot dess ledning, bara därför att vi ibland inte förstår varför saker och ting görs på sätt som sker. ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du erkänna honom, så skall han leda dig på dina stigar. Var icke vis i dina egna ögon, frukta Jehova och gå ifrån det onda.” ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall. Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.” Det kan vara tillräckligt med dessa ord. — Ords. 3:5—7, AS; 16:18, 19.
13. Hur visar Skriften behovet av lydnad och respekt för den teokratiska styrelsen och för dem som representerar denna?
13 Lydnad och respekt för den teokratiska styrelsens representanter är ett krav inom Jehovas organisation. ”Må de äldre män som på rätt sätt äro föreståndare anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbeta hårt med att tala och undervisa.” (1 Tim. 5:17, NW) Jehova bär ansvaret för organisationen av hans skapelser och anförtror makt och myndighet åt dessa och föreskriver vilken ära som skall bevisas dem. ”Nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade.” Jordiska tillsyningsmän representerar Jehova i sitt ämbete lika mycket som de himmelska gör det. ”Visa varandra undergivenhet i Kristi fruktan. Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren. ... Ja, såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så må hustrur också vara sina män undergivna i allting. ... Hustrun [bör] hava djup respekt för sin man.” Detta ådagalägger behovet av ordning inom den kristna församlingen och respekt för den myndighet som någon blivit beklädd med. — 1 Kor. 12:18; Ef. 5:21—33; NW.
14—16. a) Hur illustreras kravet på respekt för den teokratiska styrelsens representanter i Sakarias’ fall? b) I fallet med Paulus och översteprästen Ananias? c) I fallet med David och kung Saul? d) Ärkeängeln Mikael och djävulen?
14 När Gabriel talade om för Sakarias, att denne skulle få en son, så trodde Sakarias inte ängeln. Sakarias visade brist på respekt genom att inte tro. Därför sade ängeln till honom: ”Jag är Gabriel, som står nära inför Gud, och jag har blivit utsänd för att tala med dig och kungöra de goda nyheterna om detta för dig. Men se, du skall bliva mållös och icke kunna tala intill den dag då detta äger rum, därför att du icke trodde mina ord. Icke desto mindre skola de gå i uppfyllelse vid sin fastställda tid.” Gabriel var Jehovas representant. Hans ord fick inte dras i tvivelsmål. Bristande respekt för denna myndighet medförde strängt straff från Gud. — Luk. 1:19, 20, NW.
15 När Ananias befallde att man skulle slå Paulus på munnen, sade Paulus till honom: ”Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Sitter du här för att döma mig i överensstämmelse med lagen och befaller samtidigt, i strid med lagen, att man skall slå mig?” De som stod bredvid sade: ”Smädar du Guds överstepräst?” Paulus ursäktade sig då och sade: ”Bröder, jag visste icke, att han var överstepräst. Ty det är skrivet: ’Du får icke tala smädligt om en av ditt folks styresmän.’ ” Vid andra tillfällen, då Paulus stod inför denna världens konungar och styresmän, var han alltid mycket noga med att visa tillbörlig respekt. Hur mycket mera bör då inte vi visa vördnad och respekt gentemot dem som Jehova bekläder med myndighet! — Apg. 23:1—5, NW.
16 Konung Saul hotade Davids liv vid många tillfällen. Men när Saul befann sig inom räckhåll för David, så att denne hade kunnat ta hans liv, sade David likväl: ”Vem har uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?” Genom att vägra att bära hand på Saul ådagalade David fruktan för Gud och djup respekt för dem som Gud hade förordnat. (1 Sam. 26:9; Ps. 105:14, 15) Judas framhåller kontrasten mellan å ena sidan uppförandet hos personer sådana som männen i Sodom och Gomorra och städerna omkring dem och å andra sidan Mikael. Om de onda sade han:. ”Också dessa människor, som hängiva sig åt drömmar, [göra sig] på samma sätt skyldiga till att besudla köttet och ringakta herravälde och tala skymfligt om dem som äro härliga. När, å andra sidan, ärkeängeln Mikael hade en tvist och ordväxling med djävulen om Mose kropp, vågade han icke uttala en dom över honom i skymfliga ordalag, utan sade: ’Må Jehova näpsa dig.’ Likväl tala dessa människor skymfligt om allt det som de i själva verket icke känna, men allt det som de verkligen förstå på ett naturligt sätt likt de oskäliga djuren, i detta fortsätta de med att fördärva sig.” Petrus förde fram en liknande anklagelse mot de vanvördiga och laglösa: ”Dristiga, egensinniga bäva de icke för dem som äro härliga, utan tala skymfligt, då däremot änglar, fastän de äro större i styrka och makt, icke rikta någon anklagelse mot dem i skymfliga ordalag, vilket de undvika av respekt för Jehova. Men dessa människor skola — likt oförnuftiga djur, som av naturen äro födda till att fångas och förgås — i de ting, om vilka de äro okunniga och tala skymfligt, till och med lida tillintetgörelse på sin egen fördärvbringande väg, i det att de göra sig själva skada såsom lön för orätta gärningar.” — Jud. v. 8—11; 2 Petr. 2:6—13; NW.
17, 18. Vilka allvarliga följder av visad vanvördnad för myndigheten ställs i skarp belysning genom det som berättas om Ananias och hans hustru Safira, vidare Kora, Mirjam och Aron?
17 Den trogne tjänaren kommer att vara noga med att visa tillbörlig respekt för myndigheten vid alla tillfällen, därför att han inser att dessa representanter talar i Jehovas namn. När Ananias och Safira ljög för Petrus, sade aposteln till Ananias: ”Du har varit falsk, icke mot människor, utan mot Gud.” De fick med sitt liv plikta för denna brist på respekt för Jehova och hans representant. Kora gjorde uppror mot den ledning som Mose och Aron utövade, men Mose visade att Koras vanvördnad sträckte sig mycket längre än så. Mose sade: ”Härav skola ni veta, att Jehova har sänt mig till att göra alla dessa gärningar, att det icke är av mitt eget hjärta: Om det är i överensstämmelse med hela människosläktets död som dessa människor komma att dö och om det är förmedelst det straff, som kommer att drabba hela människosläktet, som straff kommer att tillfogas dem, då är det icke Jehova som har sänt mig. Men om det är någonting skapat, som Jehova kommer att skapa, och marken måste spärra upp sin mun och uppsluka dem och allt som tillhör dem och de måste fara levande ned i scheol, då skola ni förvisso veta, att dessa män hava handlat vanvördigt mot Jehova.” Genom sitt upproriska beteende syndade Kora och hans band ”mot sina egna själar”. Det är inte människor som sådana individer motstår, utan Gud. — Apg. 5:1—6; 4 Mos. 16:1—38; Apg. 5:38, 39; NW.
18 De allvarliga följderna av att visa vanvördnad framställs också i skarp belysning genom det som berättas om Mirjam och Aron, vilka ringaktade Mose såsom Jehovas utvalda språkrör: ”Är det bara genom Mose ensam som Jehova har talat?” frågade de. ”Är det icke genom oss också som han har talat?” På grund av deras oteokratiska uppförande blev Mirjam slagen med spetälska. Endast till följd av deras ångerfulla hållning och Mose förbön för Mirjam blev hon renad. Dock framgår Jehovas misshag med Mirjams uppförande tydligt i hans ord till Mose: ”Om hennes fader skulle spotta henne direkt i ansiktet, skulle hon då icke vara förödmjukad i sju dagar? Må hon hållas i karantän i sju dagar utanför lägret, och må hon därefter tillåtas att komma in igen.” Både bröder och systrar bör ta varning av detta och lägga på minnet, att om man talar skymfligt eller vanvördigt om myndigheten, Jehovas representanter, är detta en synd som är allvarlig nog för att försätta en ”utanför lägret”, utanför den teokratiska organisationen. Må alla veta, att ”det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer”. — 4 Mos. 12:1—15; Hebr. 10:31; NW.
En opartisk Gud
19. Varför är det inte tillrådligt att betrakta en bristfällig människa efter vad hon är i köttet?
19 Petrus förklarade, att Jehova ”icke är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom”. Visa därför ifrån dig den gamla världens uppfattning, att det finns fullt upp av ”gunstlingar” i Jehovas organisation. Där finns inga gunstlingar. Om du fruktar Jehova och övar rättfärdighet, så är du föremål för hans gunst lika mycket som någon annan. I församlingen utses tjänare efter sina kvalifikationer och sin möjlighet att tjäna. Församlingen bör visa dem den respekt som tillkommer deras uppdrag, ty detta är Jehovas anordning, varigenom han handlar med dig och du med honom. Undergräv inte din teokratiska samhörighet genom att ta anstöt av något ”kött”, som du kanske inte personligen tycker om. Paulus säger nämligen: ”Följaktligen känna vi från och med nu ingen människa efter köttet. Även om vi hava känt Kristus efter köttet, känna vi honom förvisso nu icke längre så. Följaktligen, om någon är i förening med Kristus, så är han en ny skapelse; de gamla tingen hava försvunnit, se, nya ting hava blivit till.” Om vi har benägenhet för att se på någon ofullkomlig individ efter köttet, bidrar det till att förringa vår uppskattning av hans teokratiska ställning, hans ansvar såsom Jehovas slav. Om vi inser denna princip angående individer såsom representanter för den teokratiska styrelsen, så insisterar vi inte på att få våra egna rättigheter och intressen beaktade först och främst, utan vi följer de visa råden från dem som Jehova har förordnat. Det är om dessa personer det sägs, att Jehova ”gav människor såsom gåvor”. De kommer att hjälpa oss att arbeta på vår frälsning till Guds ära och så att hans stora och heliga namn blir hävdat och förhärligat. — Apg. 10:34, 35; 2 Kor. 5:16, 17; Ef. 4:8; NW.
20. Vad innebär det då att hålla jämna steg med den nya världens samhälle?
20 Att hålla jämna steg med den nya världens samhälle innebär därför mycket för oss. Det innebär ett liv av hängivenhet, självuppoffring, det innebär att vara helt och utan förbehåll överlämnad åt Jehova Gud, såsom Kristus Jesus var och alltjämt är. Det innebär att vi måste bli kvitt den gamla världens vanor och rätta oss efter Jehovas fordringar. Det innebär att erkänna den ”trogne och omdömesgille slaven” och visa tillbörlig respekt för dem som har myndighet. Det innebär att utröna, vad vi verkligen är. I huvudsak innebär allt detta att man ”håller budet på ett fläckfritt och oklanderligt sätt”. — 2 Kor. 13:5; 1 Tim. 6:14; NW.
21. Vilket gagn kommer vi att få av att hålla jämna steg med den nya världens samhälle?
21 Om vi gör detta, kommer vi att mogna genom Jehovas oförtjänta godhet. Vi kommer att bli medvetna om vilken rik välsignelse det är att hålla jämna steg med hans organisation. Vi kommer att hänföras över den teokratiska utvidgningen. Vi blir brinnande i anden, då vi finner hur kunskapen och insikten tillväxer. Vi kommer att med glädje få skörda vad vi har sått. Vår övertygelse blir stark, vår tro orubblig, vår uppskattning fördjupas, vår glädje skall flöda över av den fulla förvissningen att vi håller jämna steg med den nya världens samhälle, som Gud har frambragt. Hans vägledning och anvisningar kommer inte endast att ge oss god andlig föda i denna den gamla världens yttersta dagar, utan kommer också att bevara oss vid liv in i rättfärdighetens nya värld och för evigt.
(The Watchtower, 1 juni 1956)
[Bild på sidan 446]
ÅR I SANNINGEN
ANDLIG TILLVÄXT