Frågor från läsekretsen

● En person, som jag predikade för, höll styvt på att sådana saker som flygplan fanns för länge sedan, och till bevis citerade hon Predikaren 1:9, som säger att ingenting nytt finns under solen. Hur skall man rätteligen förstå detta skriftställe? — D. M., USA.

Efter många år av iakttagelse och djup begrundan skrev kung Salomo under inspiration från Gud angående upprepningen av händelser och skeenden i naturen: ”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet. Vad vinner väl människan av all den möda, som hon mödar sig med under solen? Ett släktled går, och ett släktled kommer, men jorden förblir för evigt. Solen går upp, och solen går ned och hastar till den plats, där den går upp. Vinden blåser mot söder och går runt mot norr; runt och runt går vinden, och på sina kretsar vänder vinden tillbaka. Alla strömmar rinna till havet, men havet blir icke fullt; till den plats dit strömmarna flyta, dit flyta de igen. Allting är fullt av trötthet; en människa kan icke utsäga det; ögat mättas icke av att se, icke heller blir örat fyllt av att höra. Vad som har varit är vad som skall varda, och vad som har skett är vad som skall komma att ske, och det finnes ingenting nytt under solen.” — Pred. 1:2—9, RS.

I det här sagda återger den inspirerade skrivaren inte den strålande ungdomens syn på saker och ting eller inställningen hos Jehovas av uppskattning fyllda tjänare, utan betraktelsesättet hos den åldrande människa som är främmande för Gud. Det är den livssyn som småningom kommer över människor i denna gamla tingens ordning, allteftersom tiden hinner i fatt dem, försvagar dem, tröttar ut dem. De ser hur deras eget släktled är på väg ut ur tillvaron och hur ett nytt kommer in för att överta deras plats på jorden, vilken förblir för evigt. När de var unga och hade sin levnadstid framför sig, tedde den sig lång, men nu när den är nästan utlupen och de på sin ålderdom ser tillbaka på den, tycks den dem inte ha varit mera än en vindpust. Den ordagranna betydelsen av det hebreiska ord, som återgivits med ”fåfänglighet”, är ”vindpust”, och det används för att ge till känna att detta livet är lika flyktigt och övergående som en vindpust och att den möda som en för Gud främmande människa gör sig är gagnlös, i det att den inte skänker henne någon vinning av förblivande art. Hennes släktled är bara ett av många, föregånget av ett obestämt antal och efterföljt av flera, bara ett i en lång kedja av släktled, som i ett ständigt upprepat händelseförlopp kommer och går på en jord som förblir.

Som analoga företeelser till denna upprepning pekar den inspirerade skrivaren på solen, som går upp, går ned och skyndar sig att vandra runt till den plats där den skall gå upp igen; på vindarna som blåser och cirkulerar och återvänder för att upprepa sitt kretslopp om och om igen; på strömmarna som rinner till havet utan att fylla det, därför att vatten avdunstar från det och av vinden förs in över land för att kondenseras som moln, vilka utgjuter regn och så fyller floderna på nytt, så att de kan fortfara att rinna till havet. Hela livet igenom ser människor denna upprepning av naturliga händelser och skeenden, och när de blir gamla och krafterna avtar, ögonen blir skumma, öronen blir tröga att höra, lederna styvnar och andra sinnen mattas, då förlorar de den livslust de hade i ungdomen, och de ständigt återkommande dagarna och nätterna, bekymren och mödorna fyller dem med outsäglig trötthet, en känsla av missräkning och av alltings intighet. Deras öga mättas inte av att se denna ändlösa upprepning, inte heller blir deras öra på ett tillfredsställande sätt fyllt av att höra den om och om igen. Det är inom de här återgivna naturliga tilldragelsernas ram, i förbindelse med skildringen av dessa kretslopp i naturen som det uttalandet förekommer, att det inte finns någonting nytt under solen. Vi kan inte med rätta rycka detta uttalande ur sitt sammanhang och tillämpa det på allting. Nya saker har uppfunnits och tillverkats, men de är gjorda enligt de principer som Gud redan har fastställt och tillämpat i naturen, och det finns ingenting nytt i de kretslopp i naturen som Salomo tecknade i stora drag.

Och när Salomo skrev detta var han inspirerad, och han hade inte själv denna pessimistiska uppfattning, denna tomhetskänsla, såsom några av de lärda påstår. Han betraktade inte gudaktiga gärningar som fåfänglighet, utan han sammanfattade det han skrivit med dessa ord: ”Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont ” (Pred. 12:13, 14) Arbete som utförs i lydnad för Jehovas befallningar måste medföra en godkännande dom från Gud. Men att möda sig för att vinna materiella ting i stället för en andlig skatt är fåfängt, och om detta kommer trötta gamla människor till insikt, vilka har tillbragt sitt liv på det sättet, främmande för Jehova Gud. Till och med att leva känns tungt och besvärligt för dem, händelsernas naturliga kretslopp verkar tröttande på dem.

I den nya världen kommer emellertid de naturliga kretsloppen inte att verka fåfänga eller tröttande. Det kommer då inte att finnas några utmattade gamla människor, ty alla de lydiga kommer att vända åter till sin ungdoms dagar, och varje ny dag kommer de att betrakta med de ungas entusiasm. Människorna kommer att äga ungdomens vårliga friskhet och de gamlas insikt och kunskap, de grå hårens visdom utan några grå hår, de åldrades erfarenhet utan deras värk och krämpor. Inte längre kommer ungdomligheten att tillhöra endast de unga, utan den kommer att frikostigt skänkas åt dem som har mogenhet och vishet till att bruka den på ett fullkomligt sätt. Inga känslor av missräkning, av tillvarons tomhet och intighet, kommer att kasta någon skugga över de ständigt återkommande dagarna och nätterna och årstiderna, över vindens och regnets och solens naturliga kretslopp.

Det behöver inte ens finnas några sådana känslor nu. Om vi uppskattar Jehova, hans godhet som Skapare och i naturfenomenen ser hans härlighet och makt, så gläds vi åt varje ny dag och natt. Vårt sätt att se är redan nu likt psalmistens och liknar inte det som präglar en gammal människa som är främmande för Gud: ”Himlarna förkunna Guds härlighet, fästet talar om hans händers verk; dag efter dag för berättelsen vidare, natt efter natt gör honom känd. Deras tal har icke ett ord, icke ett ljud för örat, och likväl sprider sig deras budskap ut över den vida världen, deras mening når till jordens ända. Se, där är solens prakttält uppslaget! Den glöder såsom en brudgum som lämnar sin kammare, jublar såsom en hjälte över att löpa sin bana; den begiver sig åstad från den ena ändan av himmelen, och runt går den till den andra och når allt med sin hetta!” Jehovas underbara osynliga egenskaper är klart återspeglade i dem av hans skapade verk som vi kan se. — Ps. 19:2—7, Mo; Rom. 1:20.