Frågor från läsekretsen

● På grund av innehållet i artikeln om dopet i 1 novembernumret 1956 av Vakttornet har flera personer ställt frågan om de bör låta döpa sig på nytt. De säger att de förstår saken bättre nu än de gjorde då de blev döpta. Det finns också sådana som för flera år sedan fick veta att deras nedsänkning i vatten inom någon av kristenhetens religiösa sammanslutningar var till fyllest för att symbolisera deras överlämnande åt Gud, om de vid den tiden förstod att de överlämnade sig till att göra Jehovas vilja, men nu, framhåller de, säger den omtalade artikeln (på sidan 495, paragraf 14) att dop som förrättats av någon av kristenhetens religiösa sammanslutningar i denna tid inte gäller och att dessa, som tidigare blivit döpta, bör bli döpta för andra gången av någon inom Jehovas teokratiska organisation. De undrar om de nu bör låta döpa sig för andra gången och vilket datum för överlämnandet som i så fall bör anges på deras Registerkort för förkunnare. Bör det vara den dags datum då de nu, på nytt, låter döpa sig, även om de har varit i sanningen och varit verksamma vittnen under tio eller tjugo år eller kanske ändå längre?

När en människa som en gång blivit döpt av Jehovas vittnen nu känner behov av att bli döpt för andra gången, med anledning av den ovannämnda artikeln, uppstår den frågan: Förstod de som lyssnade till doptalet den gång de blev döpta detta tal? Förstod de att dopet genom nedsänkning i vatten var en symbol av ett överlämnande av dem själva, som de redan borde ha gjort i hjärtat, ett löfte som de redan gjort eller ett beslut som de fattat inför Gud om att göra hans vilja? Var inte frågorna som de fick besvara i samband med doptalet uttryckliga nog? Framhöll inte talet och frågorna tydligt och kraftfullt de fordringar som följer med överlämnandet? Om doptalet tydligt påvisade vad saken gällde och frågorna, som ställdes till dem som skulle döpas, var tydliga och klart uttryckta, varför skulle då någon som svarade ja på dessa frågor nu säga att han inte visste eller inte förstod vad han gjorde?

Vi har säkert alla fått ökad insikt om vad vårt överlämnande innebär efter det att vi symboliserade detta genom nedsänkning i vatten. Det är sant att vi inte insåg den fulla innebörden, när vi överlämnade oss, eller hade denna så klar för oss som vi har nu. Men det innebär inte att vi skulle låta döpa oss för andra gången. Den omnämnda artikeln i Vakttornet har inte sagt något mer eller något annat än det som tidigare artiklar i detta ämne har haft att säga, utom detta, att om någon blivit döpt av någon av kristenhetens religiösa sammanslutningar, så kan det inte anses tillräckligt i vår tid, efter 1918, då Jehova Gud åtföljd av sin ”förbundets budbärare” eller ”ängel” kom till templet och förkastade kristenheten.

Dessa ovissa individer måste därför själva avgöra när de medvetet överlämnade sig åt Gud, ett överlämnande som de nu med gott samvete bestämt kan erinra sig ha gjort, och om detta har skett efter det att de lät döpa sig för många år sedan, då bör de låta döpa sig på nytt som en symbol av deras verkliga överlämnande, och den dags datum, då dopet sker, skall anges på deras Registerkort för förkunnare.

När en människa som förstår dopets innebörd väl har blivit döpt till tecken på sitt överlämnande, är det inte behövligt eller lämpligt att hon blir döpt en andra gång, även om hon under någon tid avfaller eller blir overksam, lika litet som en av Kristi kropps lemmar under liknande omständigheter behöver bli smord på nytt. Hennes dop som en gång förrättats är för all framtid ett vittnesbörd om hennes överlämnande åt Jehova och ett oryggligt tecken på hennes förpliktelser gentemot Gud.

Hur är det då med dem som blivit döpta, genom en fullständig nedsänkning i vatten, medan de tillhörde någon av kristenhetens religiösa organisationer och innan de slöt sig till Jehovas vittnen? År 1918 blev kristenhetens religiösa system på grund av sin hållning definitivt förkastade genom Jehovas dom, som han utfärdade genom sin budbärare i templet. Före 1918 hade många som var anslutna till dessa system flitigt och omsorgsfullt studerat bibeln och hade kommit att inse att de måste överlämna eller ”inviga” sig åt Gud genom Kristus, för att tillhöra Gud och göra hans vilja allt framgent i förtröstan på att få röna hans hjälp och bistånd genom hans heliga ande. De insåg rätt och riktigt att vattendop genom hel och fullständig nedsänkning var tillbörligt som ett uttryck för detta deras överlämnande åt Gud genom Kristus. Därför lät de den religiösa sammanslutningens pastor eller den som förordnats härtill döpa dem, och officianten yttrade därvid formeln ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”, och de förlitade sig på Guds andes ledning, såsom denna skildras i bibeln, vilken de hade läst och var förtrogna med.

Lägg märke till att dessa människor med djupt allvar hade överlämnat sig åt Gud genom Kristus och bad om hans heliga ande, och de ansåg sig för all framtid bundna av de förpliktelser som följde med överlämnandet. De överlämnade sig inte genom pastorn eller genom någon annan officiant, som döpte dem. Detta bekräftas av det förhållandet, att när de kom till kunskap om bibelns sanningar, som Jehovas vittnen framlägger, insåg de den förpliktelse som vilade på dem och som inte innebar att de skulle på nytt överlämna sig åt Gud, utan att de skulle draga ”ut ifrån henne”, dvs. komma ut ur det motbildliga Babylon, och därför slet de alla band som förenade dem med de religiösa sammanslutningarna och blev Jehovas vittnen och fortsatte att göra Guds vilja med rikare kunskap och klarare insikt. De blev inte döpta för andra gången, utan fortsatte bara ståndaktigt att fylla de krav som deras tidigare gjorda överlämnande hade lagt på dem, och Jehova lade i dagen sitt godkännande av dem genom att bruka dem i sin tjänst och genom att på dem visa hur hans ande verkar, under det att de samtidigt frambragte hans andes frukt. Detta antyder att vad som är av vikt, för att ett överlämnande skall äga giltighet, inte är vad den som döper (han må vara präst eller något annat) förstår eller tänker, utan vad den som blir döpt tänker, förstår och gör. Överlämnandet var korrekt, och vattendopet var korrekt som en symbol av det, och Gud gav bevis för sitt godkännande genom att han utgöt sin ande över den döpte. Vilket skäl skulle väl finnas för någon att döpas en andra gång, sedan han har lämnat det motbildliga Babylon till fullgörande av sitt överlämnande och har blivit ett av Jehovas vittnen?

Lägg noggrant märke till vad den nyssnämnda paragraf 14, på sidan 495 i Vakttornet för 1956, säger: ”Ofta framställs den här frågan: Är det nödvändigt att en människa, som tidigare blivit döpt genom en dopceremoni som förrättats av någon annan religiös sammanslutning, låter döpa sig en gång till, sedan hon kommit till exakt kunskap om sanningen och överlämnat sig åt Jehova?” Lägg märke till de sista fem orden: ”Och överlämnat sig åt Jehova”. Härmed avses ett överlämnande sedan personen i fråga tagit emot bibelns sanningar genom Jehovas vittnen och sedan han dragit ut ur det motbildliga Babylon. Detta syftar på en människa som inte symboliserade sitt överlämnande av sig själv åt Gud, när hon blev döpt ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” av en officiant i den religiösa sammanslutningen, utan blott och bart blev medlem i församlingen genom denna ceremoni. En sådan människa känner därför ett behov att överlämna sig och symbolisera detta, sedan hon slutit sig till Jehovas vittnen. Och hon låter med rätta döpa sig för andra gången. Detta stämmer överens med att de tolv män, som omtalas i Apostlagärningarna 19:1—7, blev döpta för andra gången, fastän de tidigare hade blivit döpta i Faderns namn, men inte i Jesu namn och inte heller i den heliga andens namn, som de inte ens hade hört talas om. Deras tidigare totala nedsänkning hade således inte skett i alla deras namn, som en sådan handling bör ske i, och därför kunde de inte få del av den heliga anden innan Paulus hade låtit döpa dem för andra gången.

Eftersom kallelsen att draga ut ur Babylon nu ljuder klart och tydligt, ligger det så till, att om någon har hört denna kallelse och likväl dröjer kvar i någon av det motbildliga Babylons religiösa sammanslutningar och låter sig döpas av en sådan religiös grupp, då gäller inte hans dop. Hans beslut kan inte ha varit att överlämna sig till att göra Guds vilja, ty — och här citerar vi åter ur paragraf 14 — ”om individen i fråga förut hade överlämnat sig åt Jehova, skulle han ha avskilt sig från sådana Gud vanärande babyloniska system, t. o. m. innan han lät sig döpas av dem”. En sådan människa kan endast överlämna sig åt Gud med fullt godkännande sedan hon dragit ut ur Babylon, och detta överlämnande måste hon symbolisera genom att bli döpt i vatten för andra gången och därvid bli helt nedsänkt i vatten. Den dags datum, då en sådan person blir döpt för andra gången, skall stå på hans Registerkort för förkunnare i den församling som han tillhör. Datum för överlämnandet anges aldrig, men överlämnandet förutsätts ha ägt rum någon tid före själva dopet.

Om någon är närvarande då doptalet hålls men inte sitter tillsammans med dem som ämnar låta döpa sig och inte svarar ett hörbart ja på frågorna men efteråt bestämmer sig för att låta döpa sig som en symbol av sitt överlämnande och därför sluter sig till dem som skall döpas, när de beger sig till dopstället, och så verkligen blir döpt på samma grundval som de andra, då påtar han sig förpliktelser gentemot Jehova Gud genom Kristus. Överlämnandet, som han symboliserat, måste bli ett evigt löfte för hans del, och han måste anse sig bunden av det inför Gud. Gud läste hans hjärta och såg vad han gjorde och kräver att han står fast vid sitt överlämnande, som han offentligen bekant. Om någon framdeles skulle komma i en sådan situation, vore det emellertid bättre om han handlade så här, innan han låter döpa sig: Han bör gå till den som höll doptalet och som han lyssnade till och låta denne ställa de två frågorna till honom enskilt, så att han kan besvara dem med ja.