Hur vi fick bibeln
Bibeln har blivit skriven för att vi skulle kunna tillägna oss Guds tankar. Vi behöver Guds tankar. Guds Son sade att ”varje uttalande som går ut genom Jehovas mun” är livsnödvändigt. Hur har vi kommit i besittning av livgivarens tankar i skriftlig form?
BIBELN är ingen vanlig bok. Den är något enastående. Den är Guds bok. Den innehåller hans tankar. Den talar om vad Guds uppsåt är och vad han önskar att vi skall göra. Vi måste lära känna Skaparens upphöjda tankar. Kristus Jesus insåg människans trängande behov att lära känna livgivarens tankar och sade därför: ”Människan måste leva icke endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” — Matt. 4:4, NW.
Guds nedtecknade uttalanden är tillgängliga på hundratals språk i våra dagar. I många länder kan folk nu fritt läsa sin bibel. Men under medeltiden kunde folk i gemen inte läsa bibeln; den var liksom begravd i ett dött språk.
Men Gud lät inte från början bibeln skrivas på ett dött språk. Han ville att människorna skulle få veta hans tankar. För att inte tala ut i tomma luften lät bibelns upphovsman sina tankar bli skrivna på folkets eget språk.
Det språk som Guds utvalda nation, Israel, nyttjade dagligdags var hebreiskan. Därför begagnade bibelns store författare detta språk vid nedskrivandet av största delen av det så kallade Gamla testamentet, som rätteligen bör kallas de hebreiska skrifterna.
När började bibeln skrivas? Omkring år 1513 f. Kr., kort tid efter israeliternas befrielse ur träldomen i Egypten. Jehova sade till Mose: ”Teckna upp detta till en åminnelse i en bok.” Gud själv hade givit Mose ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger”. På dessa tavlor stod de tio budorden att läsa. Mose införlivade dessa med Andra Moseboken, då han skrev bibelns fem första böcker. — 2 Mos. 17:14; 31:18.
Alltifrån denna tid fortfor nedskrivandet av bibeln. Gud tog många människor i sin tjänst, män i alla slags levnadsställningar, sådana som härföraren Josua, domaren Samuel, konungen David, statsministern Daniel, Esra den skriftlärde, hovmannen Nehemja, herden Amos och profeten Jeremia. Dessa män skrev genom den oändliga visheten och makten hos bibelns store upphovsman. De bekände att de tankar de skrev ned inte ledde sitt ursprung från dem själva. Så sade David: ”Jehovas ande var det som talade genom mig, och hans ord var på min tunga.” — 2 Sam. 23:2, NW.
I och med att Malakis bok blev nedskriven, omkring 1.100 år efter det att Mose började skriva Första Moseboken, fullbordades nedskrivandet av de hebreiska skrifterna.
Mera bibelskrivande skulle dock komma att utföras, men på ett annat språk. Kristus Jesus kom till jorden. Det var livsnödvändigt att en uppteckning gjordes av kristendomens grundares liv och lära. Alltså skrev Kristi lärjungar och apostlar ytterligare tjugosju bibelböcker, från och med Matteus till och med Uppenbarelseboken. De skrev under Guds andes inflytande. Därför kunde Kristi apostel säga: ”All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” — 2 Tim. 3:16, 17, NW.
På vilket språk skrevs dessa tjugosju inspirerade böcker? Inte på hebreiska, ty hebreiskan var då ett dött språk. Koinégrekiskan eller allmängrekiskan hade blivit ett internationellt språk, ett folkets språk. Därför var allmängrekiskan det språk som Gud brukade vid nedskrivandet av det så kallade Nya testamentet, som rätteligen bör kallas de kristna grekiska skrifterna.
Hur tydligt är det då inte att Gud vill att människorna skall lära sig hans tankar! I Psalm 119:105 får vi veta: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Bibeln är människans vägvisare. Många handskrivna exemplar av bibeln, s. k. handskrifter, såg dagens ljus; och dessa spreds vida omkring till nytta för alla kristna.
Men språken förändras med tiden. Nya språk kommer till. Därför måste bibeln översättas, om Guds tankar skulle bli bevarade. Redan på tre- och fyrahundratalet f. Kr. kunde de grekisktalande judarna i Alexandria och det övriga Egypten inte läsa Skriften på hebreiska. Omkring år 280 f. Kr. började därför, enligt ett brev som historieskrivaren Josefos citerat, en grupp om cirka sjuttio män arbeta med en översättning av de hebreiska skrifterna till allmängrekiska. Denna översättning, som fullbordades någon gång under första århundradet f. Kr., kallades Septuaginta. Den är också känd under beteckningen LXX, de romerska siffrorna för talet sjuttio.
Septuagintaöversättningen blev mycket efterfrågad, i synnerhet under första århundradet e. Kr. Säkert var det svårt för förlagen i Alexandria att fylla behovet, även om framställningen organiserades i stor skala i rabbiernas hus i judekvarteret. Denna tillgick så, att en av de förnämsta bland de skriftlärda dikterade ur ett exemplar av Septuagintan för en grupp om fem å tio andra skriftlärda, som satt vid pulpeter och skrev samtidigt. De använde bläck och penna och skrev snabbt. Sedan papyrusremsorna därpå blivit omsorgsfullt korrekturlästa, rullades de ihop, packades och sändes ut till hela den grekisktalande världen. Septuagintaöversättningen fick en sådan spridning, att aposteln Paulus på sina missionsresor träffade många hedningar som redan kände till Skriften.
Bibeln på ett dött språk
Allteftersom århundradena gick, upphörde också grekiskan att vara ett internationellt språk. Latin blev folkets språk i västra Europa. Mot slutet av 300-talet översatte en man med namnet Hieronymus bibeln till latin. Hans verk kallas Vulgata. Men med tiden blev också latinet ett dött språk, för folkets breda lager. Andra språk kom i bruk. Bland dem engelska, och låt oss här följa den engelska bibelns historia.
Språket hade alltså förändrats, men allt som folk hade tillgång till var den latinska bibeln, och den förstod de inte. En sådan idé som att göra bibeln tillgänglig för folket på folkets eget språk var emellertid förhatlig för den romersk-katolska kyrkans myndigheter. Påven Innocentius III gjorde detta uttalande år 1199: ”Trons heliga mysterier bör inte förklaras för alla människor på alla platser, eftersom de inte kan förstås överallt av alla människor.” Andra påvar fördömde bibelns bruk bland folket i gemen. Ja, visst hade man den latinska bibeln, men att äga denna bibel, på ett okänt språk, var nära nog detsamma som att inte ha någon bibel alls.
Mot slutet av 1300-talet gick en romerskkatolsk präst vid namn John Wycliffe, som var en lärd man och höll föreläsningar vid Oxford, skarpt till rätta med den andliga liknöjdhet och okunnighet, som han lade märke till bland prästerna hela rangskalan utefter. Om prästernas okunnighet i bibeln var förfärande, hur stod det då till med folket? Många människor visste ju inte ens att det fanns en bok som kallades bibeln! Så här sade Wycliffe: ”Att vara okunnig i bibeln är detsamma som att vara okunnig om Kristus.” Wycliffe tog därför den latinska bibeln och gjorde den första fullständiga översättningen av bibeln till engelska. Det var omkring år 1382.
Romersk-katolska kyrkan uppskattade inte Wycliffes ansträngningar. Han fick röna bittert motstånd. I en skrivelse till påven år 1412 kallade ärkebiskop Arundel Wycliffe ”den fördärvade uslingen, osalig i åminnelse, ... som krönte sin ondska med att översätta Skriften till modersmålet”. De kyrkliga myndigheterna bannlyste alla ytterligare försök till att översätta bibeln till engelska.
Men så inträffade någonting: år 1453 föll Konstantinopel. Detta fick till följd att många lärda män flyktade västerut. Dessa förde med sig sådan kunskap och insikt i det grekiska språket som man nära nog glömt i väster. Ungefär vid samma tid uppfann också Johann Gutenberg metoden att trycka med rörliga typer. Dessa två händelser, som inträffade samtidigt, satte fart på en intensiv verksamhet för att återge Guds tankar på folkets eget språk.
Den som gick i spetsen för detta verk att hjälpa folket i gemen att få veta Guds tankar var William Tyndale. Tyndale var en högt förtjänt lärd vid Oxford och Cambridge. Han var hemmastadd i grekiska. Tyndale visste att Wycliffe hade översatt sin engelska bibel från den latinska bibeln och inte från bibelns originalspråk; Wycliffes bibel var alltså bara en översättning av en tidigare gjord översättning. Tyndale önskade översätta bibeln direkt från originalspråken. Hans mål var exakthet och omutlig trohet mot originalet.
Kyrkans ledande män hade sina misstankar riktade mot Tyndale. Denne fann sig ofta i dispyt med dem. ”Det vore bättre”, yttrade en av hans motståndare, ”om vi vore utan Guds lag än utan påvens.” Då blossade Tyndales förtrytelse upp. Han ropade: ”Om. Gud låter mig få leva, så skall jag en dag komma en pojke som går bakom plogen i England att veta mera om Skriften än påven gör.” Tyndale stod vid sitt ord.
”Invasionen av England”
Tyndale, som upprepade gånger stod i fara att bli fängslad, flydde över till den europeiska kontinenten, där han gick under jorden. Fastän Tyndale hade gått under jorden, var han i ständig livsfara, men hans översättning till engelska av de kristna grekiska skrifterna var dock redo för tryckaren år 1525. En kyrkoman fick höra talas om Tyndales verksamhet och skrev ett brev till Henrik VIII, vari han underrättade honom om bibelns ”invasion av England”. I brevet uppfordrades kungen att skydda sina hamnar mot den ”fördärvliga handelsvaran”. Biblar måste smugglas in i England i bomullsbalar och mjölsäckar. När de väl kom in i England, fick de strykande åtgång. Prästerna blev bestörta. De köpte upp så många exemplar de kunde komma över i syfte att bränna dem. Biskopen av London vände sig till en köpman vid namn Pakington som drev handel på Antwerpen och bad honom köpa upp alla biblar på andra sidan kanalen.
”Ers nåd”, svarade Pakington, som i hemlighet var vän till Tyndale, ”jag kan förmodligen göra mer åt den saken än någon annan köpman i England. Jag försäkrar er om att ni skall få varenda bok som ännu är osåld.”
”Skaffa mig dem”, sade biskopen, ”och jag skall med nöje ge er vad de än må kosta, jag är besluten att göra av med dem alla och bränna dem vid St. Paul’s Cross.”
Fyra veckor senare lyckades köpmannen sammanträffa med Tyndale, som han visste hade ont om pengar. ”Mäster Tyndale”, sade han, ”jag har funnit en mycket god köpare för dina böcker.” ”Vem då?” frågade Tyndale. ”Hans nåd biskopen av London!” ”Men om det är biskopen som vill ha böckerna”, sade Tyndale, ”så måste det bara vara i avsikt att bränna dem.” ”Må så vara”, fick han till svar, ”men vad gör väl det? Biskopen kommer att bränna dem under alla förhållanden, och bäst vore väl om du fick de där pengarna, som kan sätta dig i stånd att trycka andra i stället för dessa.”
Affären gjordes upp. Biskopen fick biblarna och Tyndale pengarna. ”Jag är glad”, sade Tyndale, ”ty två goda ting skall detta medföra. Jag får pengar att betala alla mina skulder med, hela världen kommer att beskärma sig över att Guds ord blir lågornas rov, och vad jag får behålla av pengarna kommer att sporra mig’ att korrigera det nämnda Nya testamentet och så på nytt låta trycka detsamma en gång till, och jag är viss om att den andra upplagan kommer att bli mycket bättre än den första.” På så sätt fick bibelns bittre fiende, biskopen av London, sig själv ovetande finansiera Tyndales verksamhet med att översätta bibeln.
Därefter infördes biblar i allt större antal i England. Kyrkans ledande män fann snart att det övergick deras förmåga att förstöra de tryckta biblarna. Då började prästerna göra utfall mot den engelska bibeln från predikstolarna. Under tiden studerade Tyndale hebreiska i syfte att översätta de hebreiska skrifterna direkt från originalspråket. Han lyckades översätta några av de hebreiska skrifternas böcker. Men år 1535 greps han av kyrkans män. Följande år dömdes han som kättare, stryptes till döds och brändes på bål. Tyndales verk kunde man dock inte stoppa genom att göra ände på hans kropp.
Under de sjuttiofem åren närmast efter Tyndales död kom det ut sex andra engelska bibelöversättningar av betydelse. Dessa var Coverdales bibel, Matthew’s Bible, Stora bibeln, Genévebibeln, Biskopsbibeln och Reims-Douaybibeln. Douaybibeln översattes från den latinska bibeln, men de andra var i stort sett reviderade upplagor av Tyndales verk.
Den översättning som senare har gjort sig mest gällande i England och som man arbetade på under 1600- och 1700-talet var Konung Jakobs bibel. Den anses till 90 % bygga på Tyndales verk.
Tyndale hade utfört sitt arbete väl; han hade gjort Guds tankar kända för folkets breda lager. Men översättandet av bibeln har fortgått, och allt flera översättningar har kommit till, delvis som en följd av språkutvecklingen. Dessutom har en mängd äldre handskrifter av bibeln påträffats, och kunskapen i hebreiska och grekiska har ökats, vilket gjort det möjligt för översättarna att mera exakt återge innehållet i de heliga skrifterna, som uppenbarar Guds tankar för oss.