Kristenhetens andliga hungersnöd
Finns det något bevis för att det råder andlig hungersnöd i kristenheten?
Ni har förmodligen lagt märke till hur allmän bristen på bibelkunskap är i kristenheten. Ni har läst om sedefördärvet bland de folk som bekänner sig till kristendomen och den stigande kurvan för grövre brott som begås av till bekännelsen kristna människor. Ni har sannolikt läst vad lärare och präster har sagt om denna hungersnöd. Rektorn för Harvarduniversitetet har sagt några varningens ord om ”en synnerligen utbredd religiös analfabetism”. I New York Times för 21 januari 1957 stod ett uttalande att läsa av den religiöse ledaren David Reed, som är knuten till den presbyterianska kyrkan vid Madison Avenue på Manhattan. Han förklarade att världen står inför ett ”religiöst vakuum av en omfattning som man aldrig tidigare skådat”.
När nu kristenheten äger Guds ord, bibeln, varför råder det då hungersnöd där?
Gud ger oss svaret: ”Mitt folk har begått en dubbel synd: mig hava de övergivit, en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten.” (Jer. 2:13) Kristenhetens religioner har förirrat sig bort från Guds ord. De har grävt sig egna brunnar, brunnar som inte kan hålla eller skänka verklig andlig vederkvickelse. Präster och predikanter medger detta. I en artikel i Pittsburgh Post Gazette för 5 november 1953 ställer pastor Earl L. Douglass denna fråga: ”Varför har vi så ofta misslyckats i våra ansträngningar som Ordets förkunnare?” Och hans eget svar lyder: ”De kommer för att få livets bröd, och vi ger dem titt och tätt filosofi, sociologi, psykologi, politik och en sammanfattning av tidshändelserna.” Sådana män är lika usla brunnar som inte håller något den andliga sanningens levande vatten.
Har präster och predikanter i kristenheten stöd i Skritten, när de använder traditionella uppfattningar och filosofiska spekulationer som ingredienser i den andliga födan?
Kristenhetens ”fundamentalistiska” (förment bibeltroende) präster och predikanter har fyllt sina trosbekännelser med allehanda traditioner, sådana som treenighetsläran, lärorna om den odödliga själen, den eviga pinan och skärselden. Dessa läror gör Guds ord om intet, liksom fariséernas traditioner på Jesu tid gjorde. När fariséerna fördömde Kristus, därför att han behandlade traditionen som luft, bemötte Jesus dem med dessa ord: ”Varför överträda ni också Guds bud, på grund av eder tradition? ... Så hava ni gjort Guds ord ogiltigt på grund av eder tradition.” — Matt. 15:1—9, NW.
Kristenhetens nyteologer har tillsammans med bibelkritiker och evolutionslärans förespråkare byggt upp oräkneliga teorier bestående av världsliga filosofiska spekulationer. Som andlig föda har dessa inget näringsvärde. Kristi apostel riktar några varningens ord till oss om sådan föda, när han säger: ”Var på eder vakt: kanske finnes det någon människa som kommer att bortföra eder såsom sitt byte genom filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus.” — Kol. 2:8, NW.
Är sedvänjorna inom kristenhetens religioner att ta upp pengar genom att utkräva tionde, låta kollekthåven eller -skålen gå runt och anordna lotterier i överensstämmelse med Skriften?
Kravet på att ge tionde, dvs. att betala en tiondel av inkomsterna osv., gällde endast för judarna. Mose lag innehöll föreskrifter om detta. Genom sin död avskaffade Kristus denna lag, och därför är inte ens jude-kristna skyldiga att hålla sådana föreskrifter som de som gällde tionde. Bibeln säger: ”Medelst sitt kött avskaffade han hatet, budordens lag, som bestod av stadgar.” — Ef. 2:15, NW.
Att låta kollekthåven eller -skålen gå runt är inte heller ett kristet tillvägagångssätt. Vi erinrar oss hur Jesus en gång lade märke till en änka, som lade ned några småmynt i offerkistan i templet. Men denna kista bars inte omkring; den var stationär.
Att man anordnar lotterier och rentav hasardspel, som förekommer på vissa håll, strider mot bibelns regel för de kristna: ”Vi hava frånsagt oss de lönnliga ting som man bör blygas över.” När israeliterna började frambära offer till vissa hasardspelsgudomligheter, sade Gud till dem: ”I, som övergiven Jehova och ... som bereden ett bord åt Lyckan och som skänken i blandat vin åt Ödet, jag vill låta svärdet bliva edert öde.” — 2 Kor. 4:2, NW; Jes. 65:11,12, AS.
Genom att lägga vikt vid insamlande av pengar och vårdslösa den andliga födan har präster och predikanter givit upphov till ett förhållande som påminner om det som rådde i Israel vid den tid då Guds profet sade: ”Den stad ... vars präster undervisa för betalning och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på HERREN och säga: ’Är icke HERREN mitt ibland oss?’” Jesu ord till dem som brukade templet i kommersiellt syfte passar väl för våra dagar: ’”Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.” — Mik. 3:11; Matt. 21:13.
När religiösa ledare lägger sig till med ”smickrande titlar”, sådana som ”vördig pastor” och ”fader”, följer de då bibelns exempel?
Att religiösa ledare gör bruk av smickrande titlar visar hur långt de har avlägsnat sig från att följa bibeln, ty det finns inte något ställe i bibeln, där en kristen brukar ett sådant uttryck om sig själv. I 1 Petrus 2:25 talar Petrus om Kristus som våra ”själars herde och vårdare”. Ordet vårdare här motsvaras i den grekiska texten av ordet episkopon, en böjningsform av ordet episkopos, varav titeln biskop är härledd, men inte ens Kristus eller apostlarna brukade detta ord som tilltalsord eller titel.
Bruket att använda tilltalsordet ”fader” för att ge uttryck åt vördnad uppkom på Jesu tid. I Matteus 23:8, 9 finner vi Kristi ord som anger den regel, som alla sanna kristna bör följa och som enligt Knox’ katolska översättning lyder: ”Ni skola icke göra anspråk på titeln rabbi; ni hava blott en Mästare, och ni äro allesammans bröder. Ej heller skola ni kalla någon man på jorden eder fader; ni hava blott en Fader, och han är i himmelen.”
Bör kristenhetens präster och predikanter ta del i politiska angelägenheter och i nationernas konflikter?
Genom att dela ut politiskt ”hö och strå” och blanda sig i politiken har religiösa ledare utsatt sin hjord för andlig hungersnöd. Kristus bar aldrig fram något politiskt resonemang såsom andlig föda; han vägrade till och med att låta sig dragas in i folkets försök att göra honom till politisk ledare: ”När då Jesus märkte, att de tänkte komma och med våld föra honom med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget helt allena.” Kristi skäl härtill var uppenbart: ”Icke heller jag är av världen.” ”Mitt rike är icke av denna världen.” Den sanna gudsdyrkan innebär sålunda, som bibeln uttrycker det, ”att hålla sig obefläckad av världen”. Präster och predikanter blandar sig i politiken och beder till och med Gud välsigna krigsmakten. Men Guds ord tillkännager: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” — Joh. 6:15; 17:16; 18:36; Jak. 1:27; 4:4, NW.
När präster och lekmän beder för denna världen, följer de då Kristi exempel?
De religiösa ledarna delar inte ut andlig föda ens när de beder. De beder för denna världen. Men Kristus sade i sin bön: ”Det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig.” Varför bad Jesus inte för denna världen? Därför att han visste att djävulen, och inte Jehova Gud, är denna världens gud, vilket bibeln klart och tydligt visar: ”Denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen.” ”Hela världen är i den ondes våld.” Andligen svältfödda människor beder för denna världen, men kristna människor, som fått föda ur bibeln, följer dess bud: ”Älska varken världen eller tingen i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom.” — Joh. 17:9; 2 Kor. 4:4, NW; 1 Joh. 5:19; 2:15, NW.
Är det kristligt att rikta kritik mot andra religioner, eller bör alla sluta sig till rörelser som syftar till ett samgående mellan trosriktningarna?
Om de religiösa människorna i kristenheten vore andligen välnärda, skulle de inte ha något emot att bli föremål för kritik. Ty sanningen kan vid alla tider hålla stånd mot lögnen och vinna seger över den. Judarnas religiösa ledare tyckte inte om den kritik Jesus riktade emot dem, ty de bar fram förfalskad andlig föda. Jesus brukade andliga sanningar för att avslöja dem såsom den falska religionens förespråkare. Han kallade prästerna ”skrymtare”, ”blinda ledare”, ”dårar och blinda” och ”ormar, huggormars avkomma”’. Jesus sade till och med till många av sina religiösa motståndare: ”I haven djävulen till eder fader.” Och Kristi apostel sade till en falsk profet, som bar fram förfalskad andlig föda: ”Du djävulens son, du fiende till allt som är rättfärdigt, skall du då icke upphöra att förvränga Jehovas rätta vägar?” — Matt. 23:13, 16, 17, 33, NW; Joh. 8:44; Apg. 13:10, NW.
Kristus förkastade ett samgående mellan trosriktningarna. Han slöt sig inte till den falska religionens ledare i syfte att vinna yttre enhet, varigenom han skulle ha tvingats att ge upp en del andliga sanningar. Så har kristenhetens präster och predikanter handlat. Men Kristus sade till sina efterföljare: ”Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare.” I stället för att sluta sig till rörelser som syftar till ett samgående mellan trosriktningarna följer de sanna kristna Guds påbud: ”Haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.” — Matt. 15:14; Ef. 5:11.
Att vägra avslöja den förfalskade andliga födan, detta är ett okristligt handlingssätt.
Är det rätt enligt Skriften för de kristna att använda bilder och beläten som ett hjälpmedel vid tillbedjan?
Den probersten, enligt vilken man kan avgöra den andliga födans äkthet, är den princip som Kristus själv angav i dessa ord: ”Gud är en ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja honom i ande och sanning.” Kristi apostlar visade också att detta var sant. Här följer några av deras yttranden, såsom de är återgivna i katolska översättningar av bibeln: ”Vi vandra i tro och icke i åskådning.” ”Om vi blott vilja fästa våra ögon på det som icke synes, icke på det som vi kunna se.” ”Om vi äro Guds barn, få vi icke inbilla oss att den gudomliga naturen kan avbildas i guld eller silver eller sten, som formats av människans konst och tanke.” — Joh. 4:24, Knox; 2 Kor. 5:7, Dy; 2 Kor. 4:18 och Apg. 17:29, Knox.
Bilder och beläten bidrar inte till en kristen människas andliga växt, i stället leder bruk av dem till andlig undernäring och död, vilket framgår av Psalm 115:5—8, som här återges enligt Knox’ katolska översättning: ”De hava munnar och tiga dock; ögon hava de och äro ändock utan syn; öron hava de och sakna all hörsel; näsor, och ändock kan ingen lukt nå dem; händer som icke känna, fötter som icke röra sig; aldrig ett ljud kunna deras strupar stöta fram. Sådant må slutet bliva för alla som göra dem, sådan lönen för alla dem som förlita sig på dem.”
Det är ingenting att förundra sig över att aposteln Johannes varnade de kristna med dessa ord: ”Kära barn, tag eder i akt för avgudarna.” — 1 Joh. 5:21, Amer. kat. bibelsällskapets övers.
Förutsäger bibeln kristenhetens andliga hungersnöd?
Ja, genom sin profet lät Gud förutsäga: ”Se, dagar komma, säger Herren, Jehova, då jag skall sända en hunger i landet: icke en hunger efter bröd och icke törst efter vatten, utan efter att höra Jehovas ord.” — Am. 8:11, Åk.
Kommer kristenhetens religioner att återhämta sig från den andliga hungersnöden?
Efter de 1.600 år, under vilka kristenheten gjort anspråk på att vara kristen, är dess växande andliga hungersnöd bara allt värre. Hungersnöden har, som kristenhetens ledare tillstår, ”en omfattning som man aldrig tidigare skådat”. Detta vittnar inte om återhämtning.
Dessutom visar bibelns profetior att när Guds strid vid Harmageddon bryter ut, kommer kristenheten att tillintetgöras: ”Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag begynna hemsökelsen. ... Jag skall båda upp ett svärd mot jordens alla inbyggare, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova].” Även om kristenheten aldrig kommer att återhämta sig, kan enskilda medlemmar i kristenhetens utsvultna religionssamfund komma att göra det, ja, många håller redan nu på att göra det. — Jer. 25:29.
Hur kan ni undgå att drabbas av samma öde som kristenheten?
Överge de utsvultna religionssamfunden i kristenheten. Gå dit där ni kan få sannskyldig andlig föda, föda som är fri från filosofiska spekulationer och tradition. Tag del av den rika andliga festmåltid som förutsagts för dessa dagar: ”Och HERREN Sebaot [härskarornas Jehova] skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat.” — Jes. 25:6.
Var finner man denna andliga festmåltid? Ni tillägnar er här en liten del av den genom att ni läser det här numret av Vakttornet. Men det finns mycket mera. Om ni vill taga del av festmåltiden, så slut er till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, som satt denna tidskrift i edra händer. Lär känna de närande sanningarna om Guds rike. Lär känna hur ni kan överleva Harmageddon in i Guds nya värld. Låt Jehovas vittnen föra till er andlig föda utan kostnad för er själv. Pröva den. Skärskåda den i bibelns ljus. Övertyga er själv om detta — att ni här har den andliga föda som Guds profet siade om: ”Upp, alla I som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I som inga penningar haven, kommen hit och hämten säd och äten. Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar och för intet både vin och mjölk. Varför given I ut penningar för det som ej är bröd och edert förvärv för det som icke kan mätta? Hören på mig, så skolen I få äta det gott är och förnöja eder med feta rätter.” — Jes. 55:1, 2.