Frågor från läsekretsen

● Var det verkligen rätt av Jesus att låta några demoner fara in i en svinhjord och tillintetgöra den, såsom det omtalas i Matteus 8:28—32? Svinen tillhörde ju inte honom. — A. P., USA.

Denna berättelse slår bibelkritiker gärna ned på och anför som ett skäl för att de tvivlar på bibelns trovärdighet. Kommentarerna i bibelutgåvan Interpreter’s Bible vid de olika ställena i evangelierna, som återger denna händelse, lyder t. ex. så här: ”Föreställningen att demonhorden kunde fara in i svinen (v. 13) var helt säkert en folklig vidskepelse, men det tycks vara bäst att återge historien oförändrad, såsom en i ett hedniskt grannskap gängse folksägen.” ”Skildringen bygger på en legend.” ”Det förefaller otroligt att Jesus skulle köpslå med demonerna och tillåta att de for in i svinen och gjorde dem besatta. Kanske har dessa detaljer fogats till skildringen senare.”

För dem som har godtagit de överväldigande bevisen för bibelns trovärdighet — dess äkthet har gång på gång påvisats i Vakttornets publikationer — erbjuder det ingen svårighet att tro att denna händelse verkligen inträffat. Enligt Guds lag var svin orena djur, och israeliterna var förbjudna att äta deras kött eller att använda dem som offerdjur, ja, t.o.m. om de bara kom vid den döda kroppen av ett svin, gjorde detta dem orena. Om några israeliter idkade svinavel, var detta därför klart bevis för att de ignorerade Guds lag. Eftersom de inte borde föda upp svin ens i kommersiellt syfte, kunde de med rätta betrakta förintandet av deras svinhjord som en tillbörlig näpst. Det var inte heller behövligt att Jesus skulle förutse vad demonerna skulle företa sig, när de väl farit in i de orena djuren. Det skulle också med rätta kunna påpekas att en man är mera värd än en svinhjord, i all synnerhet när nu svinen inte borde ha haft något kommersiellt värde bland judarna. Man kan således inte finna att Jesus gjorde sig skyldig till något missgrepp, då han lät demonerna fara in i svinen.

● Varför säger Jehovas vittnen, i frågor som gäller profetisk tid, att ibland svarar ”var dag ... mot ett år” men att i andra sammanhang uttrycket ”dagar” har avseende på bokstavliga dagar? — W. A., USA.

Det förhållandet, att det finns en sådan regel som den som anges i Hesekiel 4:6 och lyder: ”var dag svarande mot ett år”, innebär inte att vi godtyckligt kan tillämpa denna regel i alla sammanhang överallt i bibeln. Vi får inte blanda ihop en bild eller profetia i Skriften med en annan. Sammanhanget i varje enskilt fall visar om den tid som avses skall förstås symboliskt eller bokstavligt. Sammanhanget i Daniel 4 till exempel, där det talas om ”sju tider” eller ”sju år”, visar att i denna profetias slutliga, fullständiga uppfyllelse skulle inte alla de förutsagda tingen komma att uppfyllas på 2.520 bokstavliga dagar. Sedan så många bokstavliga dagar förrunnit, satte inte Jehova Gud över människors riken den som han hade utvalt, Kristus Jesus. Det måste därför vara så att en längre tidsperiod avses. Den regel, som Hesekiel 4:6 anför, ger oss denna större måttenhet, och de 2.520 dagarna blir då till 2.520 år, vilka utlöpte år 1914. När det i Uppenbarelseboken 11:1—4 talas om 1.260 dagar, är det emellertid uppenbart att detta inte kan avse en period om 1.260 år, ty allt det som skildras där skall inträffa under den begränsade ”ändens tid”. Därför uppfattar vi dessa dagar, eller fyrtiotvå månader om trettio dagar vardera, såsom bokstavliga dagar. Se boken Ljus, första boken, sidorna 201—212.