Protestantismens sorgebarn
DET finns tvillingar i protestantismens hus. Man kan höra hur de gråter och skriker. De är riktiga sorgebarn, som ger bekymmer vart och ett på sitt sätt, det ena i Amerika och det andra i Europa. I Amerika har ledande kyrkomäns klagan avslöjat att den religiösa väckelsen är värdelös. Det är alltför många som bara söker ”frid i sinnet” och materiella fördelar, säger de religiösa ledarna. Prosten Liston Pope vid Yale Divinity School har rättframt sagt: ”Det pågår ingen stor väckelse i Amerika, och det kommer troligen inte någon väckelse, i ordets egentliga mening. ... Att kyrkomedlemmarnas antal ökar ... bör inte få fördunkla den sanna bilden av världens nuvarande tillstånd.”
Nu har också den andra tvillingen börjat skrika och gråta. En nyutkommen bok av Paul Hutchinson, The New Ordeal of Christianity (Kristendomens nya eldprov), har framhävt protestantismens bedrövliga tillstånd i Europa. I synnerhet folk i Amerika förvånas storligen, när de får läsa om ”den känsla av hopplöshet och förtvivlan som kännetecknar så mycket av den europeiska protestantismen i denna tid”. Hutchinson ser fakta i ögonen, när han säger:
”Det finns nu millioner människor — särskilt bland industriarbetare och den kvarlevande ungdomen — som är likgiltiga för kyrkorna, om de inte rentav är föraktfullt inställda gentemot dem. Ett slående men ofrånkomligt faktum när det gäller de länder i Europa, som sedan gammalt ansetts vara protestantismens bålverk — sådana länder som England, Skottland, Holland och de skandinaviska länderna —, är att den organiserade arbetarrörelsen så gott som fullständigt dragit sig bort från kyrkorna och att antalet unga människor som visar mer än ett ytterst passivt intresse för protestantisk kyrkoverksamhet hastigt smälter samman.”
Boken beskriver förhållandena i olika europeiska länder och framhåller att ”kommunismens utbredning sedan kriget har skakat de protestantiska kyrkorna” i många av dessa länder.
”Det som mest slår en, när det gäller protestantiska kyrkor och samfund i England i våra dagar”, heter det i den nya boken, ”är den tomhet som karakteriserar dem.” Författaren framhåller hur upprörd Billy Graham blev över att finna tomma kyrkbänkar i England. Ändrade Grahams ”korståg” på förhållandet? ”Hans möten i England och Skottland”, skriver Hutchinson, ”har inte medfört någon förändring. Tillståndet är om möjligt ännu sorgligare i Skottland än i England. Och i Skandinavien är det förfärande.”
Protestantismens sorgliga belägenhet i Skandinavien är, enligt Hutchinson, denna: ”Inte nog med att de organiserade arbetarna saknar kontakt med kyrkorna, utan så gott som alla andra kategorier bland Skandinaviens befolkning ... saknar också kontakt med dem.” Redaktören för en känd Stockholmstidning sade till författaren: ”Kyrkan är rätt och slätt ett ärevördigt gammalt monument i Sverige. Vi ger den vårt stöd av historiska och känslobetonade skäl. Men den spelar inte längre någon roll i svenskt liv. Om ni önskar studera svensk religion i vår tid, far då tillbaka till USA.”
Och borta i USA begråter de religiösa ledarna alltjämt sin egen sorgliga belägenhet. ”Mycket av det uppsving vi nu ser inom religionen”, sade presbyterianen John E. Burkhart, ”är ingenting annat än andligt aspirin. Det kostar inte mycket, uträttar inte mycket, skadar inte mycket och är inte värt mycket.”