Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet
Berättat av Donald E. Baxter
HÄR i Venezuela ges varje kväll ett engelskt program i radio med musik och nyheter om vad som hänt i världen. Häromkvällen hörde jag en sång kallad ”Räkna dina välsignelser i stället för får”. Efteråt började jag tänka på det där. Som vi vet så kan man i missionärstjänsten räkna bådadera — sina välsignelser och fåren. När man beger sig till nya fält för att finna Herrens ”andra får”, får man många välsignelser och har många erfarenheter i denna stora undervisningsverksamhet.
När jag ser tillbaka på hur jag sökt förverkliga mitt uppsåt i livet, inser jag att jag har fått många välsignelser och har fått glädjas åt många privilegier i tjänsten. Min far och mor började studera sanningen när jag var omkring tio år. Vid sexton års ålder lät jag vid ett zonuppbåd döpa mig såsom ett tecken på att jag överlämnat mig åt Jehova. Jag visste då vad jag gjorde, men jag måste erkänna att jag inte helt och fullt förstod vad som krävdes av en god Ordets förkunnare. Men det fick jag klart för mig då jag slöt mig till pionjärernas skara i maj 1942. När jag slutade läroverket var tillståndet i världen ganska hotande. Förenta staterna gjorde sig redo att gå med i andra världskriget. Vad skulle jag ägna mig åt? Skulle jag studera vidare, eller borde jag söka ett arbete, eller skulle jag göra något annat? En bror och syster till mig, som var litet äldre, var pionjärer i Chicago, och de skrev det ena brevet efter det andra till mig och uppmanade mig att bli pionjär och förena mig med dem i Chicago.
Så på våren år 1942, när jag började som pionjär, var jag en ganska svag förkunnare. Chicago och dess förorter var någonting helt annat än bondgårdarna i Syd-Dakota och deras lantliga omgivningar, som jag förut hade haft som arbetsfält. Jag glömmer aldrig första veckan i Chicago. Varje morgon, när jag var på väg till distriktet, fick jag riktig värk i magen. Men efter några veckor och sedan jag fått litet mera erfarenhet släppte känslan av illamående.
När jag kom tillbaka från tjänsten en kall vinterdag, låg ett stort kuvert från Sällskapet och väntade på mig. Jag blev förvånad och mycket lycklig över att finna att det var en blankett för ansökan till Gilead. När jag läste brevet och blanketten, korsades min hjärna av tusende frågor. Kan jag göra det? Kommer det att bli för svårt? Andra hade ju lyckats; så jag kom till den slutsatsen att jag också skulle kunna göra det. Jag fyllde i ansökningsblanketten och skickade den tillbaka till Sällskapet.
I februari 1945 begav jag mig till Gilead och dess femte kurs. Tiden rann hastigt undan där — den räckte aldrig till för att man grundligt nog skulle kunna studera igenom allting och förbereda allting. Det var en glädjefylld tid, och varje dag var till brädden fylld av nya ting att lära och komma ihåg.
Efter Gilead blev jag förordnad till kretstjänare. På den tiden stannade en sådan tjänare hos somliga församlingar två eller tre dagar och hos andra en vecka, beroende på antalet förkunnare. Han måste också vara beredd att hålla alla de åtta offentliga föredragen. Under denna tid, då jag färdades omkring, funderade jag hela tiden på vart jag slutligen skulle bli sänd. Jag hade glömt bort det mesta av den spanska jag hade försökt inhämta vid Gilead. I februari 1946 fick jag ett brev från Sällskapet där det stod att jag skulle få förordnande i Venezuela och att jag skulle bege mig till Betel i slutet av februari och stanna där till dess jag fick visum till Venezuela. Jag kom till Maiquetía, huvudstaden Caracas’ flygplats, den 2 juni 1946, utan att någon var där för att ta emot oss eller hjälpa oss med spanska språket. Men vi träffade snart fyra förkunnare som brukade samlas i ett hem till Vakttornsstudium, och de hade också ett bokstudium. En välsinnad familj i närheten var också med vid dessa möten, så i det första möte vi besökte i Caracas deltog tolv personer.
I april 1946 hade bröderna Knorr och Franz besökt Venezuela, och de hade satt i gång mötena och den tjänst på fältet som nu bedrevs. De fyra förkunnarna var ivriga att få mera litteratur och hjälp i tjänsten på fältet. De här bröderna talade om för oss att det fanns andra i det inre av landet som utförde en viss tjänst. Det första vi måste göra var att få dessa organiserade och lära dem att sända in sina rapporter, så att dessa kunde skickas till Brooklyn. Detta var svårt, ty vi kunde ju inte spanska. Men två unga pojkar, som nyligen hade börjat som pionjärer, kunde en del engelska, och vi sade därför till dem vad vi önskade få utfört, och de talade i sin tur om det för församlingen. Sakta men säkert började församlingen i Caracas att växa. En expedition öppnades i september 1946, och på den första rapporten som vi sände in kunde vi uppge antalet förkunnare till nitton.
Caracas var sannerligen ett främmande ställe för oss. Priserna var skandalösa, att hitta en bostad var praktiskt taget omöjligt. Vi gick till fots långa, långa sträckor, eftersom vi inte visste vilken buss vi skulle ta och inte kunde förstå vad folk sade när vi frågade dem. Till sist fann vi ett litet hus i utkanten av staden vid en oansenlig gata. Det fanns ingen vattenledning i huset. Här inrättade vi det första missionärshemmet i Venezuela. Så småningom sände Sällskapet flera missionärer till att hjälpa oss, och förhållandena började bli lättare. I tre år sökte vi efter ett bättre missionärshem, men vi hade ingen framgång, ty hyrorna var för höga. Flera av missionärerna vände tillbaka till USA, några var sjuka, och andra valde att gifta sig; så under flera månader var jag ensam, till dess Sällskapet sände flera missionärer. I juli 1949 hittade vi ett bättre hem i Caracas, och familjen ökades till tio, vilket var en stor glädje för mig, då jag nu hade sökt att förverkliga mitt uppsåt i livet. Dessutom fick en annan missionärsgrupp förordnande att arbeta i Maracaibo, och de öppnade ett hem där i december 1948.
En upplevelse kommer jag särskilt väl ihåg: Tre infödda pionjärer och jag arbetade i en förstad till Caracas. Jag hade bara varit i landet några månader, så min spanska var mycket klen. Då kom jag till en engelsktalande skräddares butik. Pojkarna bad mig gå in där och sade att jag kunde tala engelska. Den här skräddaren visade sig vara en mycket ödmjuk människa. Han sade mig att han hade en bibel och att han var mycket intresserad av den; han var visserligen katolik, men en annan skräddare, som var adventist, försökte omvända honom. Han skaffade sig boken ”Himmelriket är nära” på engelska, och jag sade honom att jag skulle komma tillbaka senare. Jag började så att studera med honom, och han tog emot sanningen. Litet längre fram bad han att studierna skulle hållas på spanska, ty han insåg att han med tiden skulle få del i att predika och behövde förbättra sin spanska och lära sig att läsa spanska. Inom kort var han med oss i tjänsten på fältet och blev döpt. På söndagarna arbetade han och jag tillsammans, han tog mig med till några av sina återbesök, och vi satte i gång tre studier. En dag, när vi var på väg till ett av dessa, sade han: ”Jag ber till Gud att jag skall träffa ett får på det här distriktet.”
En italienare, med vilken vi just hade satt i gång ett studium, tog emot sanningen mycket snabbt och kom med oss ut i tjänsten ganska snart. Denne italienare gick därpå ut som pionjär, fastän han har hustru och tre barn att försörja. Han fortsätter med pionjärtjänsten och har haft god framgång.
Efter en serie föredrag ordnade vi med en samlingsplats för tjänsten i ett av hemmen, och senare fick en mogen broder, som bor i närheten, ta hand om studiet där. Nu har vi en församling med sjuttio förkunnare i den förstaden. Förra månaden, när kretstjänaren höll sitt offentliga tal i den församlingen, var åttioen närvarande.
I juni förra året hade jag varit i Venezuela i elva år. Det förefaller mig som om jag hade varit här större delen av mitt liv, åtminstone under den mest betydelsefulla delen av livet. Under dessa år har mycket förändrats här i landet. Huvudstaden, Caracas, som nu har en million invånare, har blivit en modern stad med nya byggnader och nya gator.
I Venezuela har också antalet av Rikets förkunnare ökat år efter år. År 1946 var medeltalet 13, men nu [1958] överstiger det 1.233. Förra året var högsta antalet förkunnare 1.364. Vi har åtta missionärshem och tjugotvå församlingar i landet. Budskapet och verket har spridits ut till landets avlägsna delar. Här i Caracas började vi med fyra förkunnare, och nu har vi fem avdelningar med över 550. Över hela landet arbetar förkunnarna träget, och vi har alltid ett genomsnitt av tolv timmar eller flera per förkunnare. Men vi behöver ändå flera pionjärer och missionärer, eftersom vi har så stort distrikt att bearbeta.
Under det att jag försökt förverkliga mitt uppsåt i livet, har jag lärt mig att det är ett stort privilegium och en underbar välsignelse att vara missionär i främmande land. När jag ser tillbaka på mitt liv, känner jag stor tacksamhet mot Jehova över att jag gick ut som pionjär vid den tid jag gjorde detta och att jag antog inbjudan till Gilead. Ingenting i denna världen kan jämföras med pionjärtjänst, som efterföljs av övning och undervisning vid Gilead och missionärstjänst. Glädjen och privilegierna i samband med tjänsten uppväger fullständigt de besvärligheter och prövningar, som man ställs inför sedan man slagit in på denna väg. Jag har nu varit heltidsförkunnare i femton år, och det mesta av denna tid har jag varit i främmande land. Jag skulle inte vilja byta mina erfarenheter med någon. Om jag åter vore sjutton år, skulle jag ha mitt hjärta och sinne inriktat på Gilead och missionärstjänst.