Det börjar tränga in!

I TIDSKRIFTEN Kirchenbote (Kyrkobudbäraren), som utges i kantonen Zurich i Schweiz, återfanns i februarinumret i år, nr 2 1958, en mycket intressant artikel kallad ”Odödlighet eller uppståndelse?” Svaret på en fråga tycks ha satt i gång en polemik bland läsarna, som gällde detta ämne, och tidskriften publicerade fördenskull en artikel ur Evangelische Welt (Evangeliska världen), skriven av professor D. Adolf Köberle i Tubingen i Tyskland, till stöd för sin framställning i saken. Denne välkände tyske professor har medverkat till utgivandet av det utomordentliga verket Neutestamentliches Wörterbuch (Nytestamentlig ordbok). Under de senaste månaderna har vi råkat på flera prästmän som har förklarat att de inte tror på människosjälens odödlighet, men de träder inte fram öppet och predikar detta offentligt på grund av den inrotade allmänna uppfattningen; och därför utgör denna artikel ett lovvärt undantag. Vi återger här i översättning några stycken ur den:

”Frågan om också själen dör vid döden har under lång tid besvarats med ett övertygat Ja endast av människor med materialistisk inställning, under det att platonismen, idealismen och de kristna kyrkorna endräktigt, och lika benhårt, förfäktat att själen fortlever bortom graven och döden. För det materialistiska sinnet är människans andliga, fysiska och moraliska beteende en märkvärdig, hemlighetsfull biprodukt, som framgår ur hjärnans fysiologiska verksamhet. I och med de jordiska beståndsdelarnas sönderfall, vilket sker vid. döden, slocknar människans andliga förmågor alldeles av sig själva, liksom en lampa mister sitt sken, när oljan och veken i kärlet är förbrukade. Hur tröstlös och hopplös denna åskådning än må vara, bör vi dock göra en sak klar för oss: otaliga människor välkomnar synnerligen gärna just denna lära om den mänskliga individens fullständiga utplåning vid döden, emedan den befriar en från allt framtida ansvar. Ingen skall någonsin mer kunna ställa denna fråga till mig: Hur har du vandrat fram över tiljorna på världens skådebana?

Men nu har det egendomliga inträffat, att under omkring trettio års tid har ledande teologer, främst sådana som tillhör lutherska kyrkan, också bekant sig äga den övertygelsen att själen dör vid döden, även om deras övertygelse bygger på helt andra grunder och är förbunden med helt andra förhoppningar än dem man finner hos representanter för den materialistiska inställningen. Vad kan det vara som förmår evangeliska teologer av rang att erkänna denna lära om människans fullständiga utplåning vid döden, en åskådning som, inom den kristna kyrkan, endast ’bibelforskarna’ [Jehovas vittnen] eftertryckligt har förfäktat?

Det teologiska betraktelsesättet är detta: Ondskan, syndens makt, har alltid sin rot i sinnet. Vår kropp, våra naturliga anlag är inte skuld till vår skilsmässa från Gud. Det är hjärtats högmod, själens trots, vår ovillighet att låta Guds kärlek nå oss, det företräde vi ger åt vår önskan att vandra våra egna vägar som bär skulden. Om alltså döden är syndens lön till straff för vårt uppror gentemot Gud, då bör ju den del som är verkligt skyldig drabbas av dödsstraffet; men denna del är vårt sinne, vår själ, och inte vår kropp, som blott dras med i detta öde, men som aktivt i varje fall bär den ringare delen av skulden. Endast på detta sätt får döden sin verkliga karaktär av dom, under det att dödsdomen tycks bli att betrakta som en bagatell, om den odödliga själen, med större eller mindre lätthet kan rädda sig undan den förstörelse, som endast kroppen förblir underkastad. Men samtidigt är denna nutida teologi djupt medveten om att det endast är genom denna nya åskådning som det kristna uppståndelsebudskapet framstår i all sin storslagenhet och härlighet, det nämligen att Gud vid alla dagars ände skall ur absolut ingenting väcka eller återställa till nytt liv de döda som har sina namn inskrivna i hans minne ...

Det är ingen tillfällighet att just lutherska teologer så kraftigt har uttryckt sin övertygelse om själens förintelse i döden. Den lutherska läran om rättfärdiggörelse säger ju: Människan själv har ingenting att erbjuda eller åberopa sig på, varigenom hon skulle kunna göra anspråk på att vinna Guds förlåtelse och kärlek ... Gud, som allena har odödlighet, är det som kan återskänka oss livet genom en uppståndelse från de döda tack vare återlösningsanordningen.

Vårt kyrkfolk har känt stor förvirring och oro över denna nya uppfattning och lära. När den enkle kyrkobesökaren hör något sådant förkunnas vid en öppen grav, inställer sig denna tanke hos honom: då har i alla fall materialisterna rätt, när de påstår att allt är slut vid döden. Också prästerna säger det ju nu själva! Att vi går längre och riktar blickarna mot hoppet om en uppståndelsens dag uppfattas inte alltid lika snabbt. Församlingen har fått det förkrossande intrycket att det inte finns något fortsatt liv för själen efter döden ... vad människan angår, kan man därför sannerligen inte förfäkta eller bevisa att själen är odödlig.”

Det som sagts här bekräftas av en annan välkänd professor i teologi, O. Cullmann, som undervisar vid universiteten i Basel och Paris. I en skrift med titeln Immortalité de l’áme ou Résurrection des morts? (Själens odödlighet eller de dödas uppståndelse?) säger han: ”Den judiska och kristna uppfattningen om skapelsen utesluter varje grekisk dualism mellan kropp och själ.”

Det är intressant att lägga märke till, att sedan Jehovas vittnen under de senaste åttio åren har predikat den underbara bibliska sanningen om uppståndelsen, börjar nu detta spörsmål klarna en smula också för en del protestantiska teologer. Ja, det börjar tränga in!