Frågor från läsekretsen

● Får systrar, med tanke på det som sägs i boken Qualified to Be Ministers (Kvalificerade att vara tjänare), sidan 253, paragraf 5, komma med frågor vid församlingens möten? — A. M., USA.

Denna paragraf grundar sig på 1 Timoteus 2:11, 12 och 1 Korintierna 14:33—35. I det första bibelstället heter det att en kvinna bör ”lära i stillhet med all foglighet” och inte bör undervisa eller utöva myndighet över en man. Det senare säger: ”Må kvinnorna hålla sig tysta i församlingarna, ty det är icke tillbörligt för dem att tala, utan må de vara undergivna, alldeles såsom lagen säger. Om de vilja lära något, må de då fråga sina män hemma, ty det är vanhedrande för en kvinna att tala i en församling.” — NW.

Såsom kommentar till dessa skriftställen säger så läroboken: ”Systrar bör inte försöka ge råd åt överlämnade bröder. I detta avseende bör de vara i stillhet’. De får inte disputera med bröderna i församlingen eller motsäga dessa eller söka rätta dem eller ge föreskrifter. Om de önskar lära något, kan de fråga sina män hemma, eller om de är ogifta fråga någon mogen broder. De bör inte fråga bara för att få fram en sak där de önskar att något skall rättas eller för att förmå sina män eller andra bröder att tillrättavisa tjänarna. Nej. Paulus säger att de får fråga, om de önskar få lära något för egen del.”

Lärobokens framställning stämmer alltså överens med Paulus’ råd i de skriftställen som anförts här ovan. Såväl i Skriften som i läroboken framhålls det att det är ”i detta avseende”, nämligen i fråga om att ge råd åt överlämnade bröder, som kvinnorna tillråds att ”vara i stillhet”. Det är ”i församlingen” som systrar skall undvika att disputera med bröderna, söka rätta dem eller ge dem föreskrifter. Såsom boken ”Detta betyder evigt liv” säger på sidan 158: ”Kvinnan skulle lära i stillhet i den meningen, att hon inte där [i församlingen] skulle debattera med männen och därvid utmana dem och förorsaka dispyter och ordstrider och förringa den ställning mannen intar.”

På Paulus’ egen tid uppfattades emellertid inte hans råd såsom en föreskrift för kvinnorna att vara absolut tysta i församlingen och vid mötena. Kvinnor fick bedja och profetera, vilket de också gjorde, med huvudet tillbörligt betäckt såsom ett tecken på undergivenhet för sitt huvud, mannen. På samma sätt förhåller det sig i vår tid: systrar kan till och med tas i bruk för olika programpunkter vid Jehovas församlade folks möten, och i församlingar där inga män finns till att leda mötena, kan systrarna göra detta med huvudet tillbörligt betäckt såsom ett tecken på undergivenhet för mannen, vars plats de intar vid mötet. När systrar tar del i Vakttornsstudier eller andra studiemöten genom att svara på frågor från sin plats bland de övriga deltagarna, intar de inte en mans plats, och därför kan de yttra sig utan att behöva betäcka sitt huvud. Paulus’ föreskrift om att systrar skall ”hålla sig tysta” i församlingen förbjuder inte detta, ty den avser speciellt att de skall vara i ”stillhet” med avseende på att ge föreskrifter och råd åt männen, att de inte skall disputera eller munhuggas med dem.

Liksom detta inte förbjuder en kvinna att alls tala i församlingen, så innebär inte heller det besläktade rådet att kvinnor skall ”fråga sina män hemma” att en syster aldrig får komma med en fråga vid ett möte i församlingen. Det som inte heller i detta sammanhang är på sin plats är att systrar på ett utmanande sätt och för att väcka ordstrid ställer frågor av ren lust att disputera, frågor som är avsedda att ge råd och föreskrifter åt männen i församlingen. Men såsom ”Detta betyder evigt liv” också framhåller på sidan 158, betyder inte detta att kvinnorna inte kan ta del i att sjunga sånger eller framställa eller besvara frågor, beträffande vilka de kan uttrycka sin tro och övertygelse. De kan genom det talade ordet dela med sig av sin tro åt andra och med en önskan att lära aktivt ta del i det som församlingen dryftar.

Vi kan också tillägga, att dessa föreskrifter beträffande en kvinnas plats i församlingen inte innebär att om en broder, som uppmanats att svara, ger ett felaktigt svar, behöver inte en syster, som får svara efter honom, hålla inne med svaret, om hon vet hur saken skall förstås, och hon behöver inte heller forma sitt yttrande till överensstämmelse med det felaktiga svaret. Om hon uppmanas att svara, kan hon lägga fram det svar som hon anser vara det rätta, vilket dock naturligtvis inte får ske på ett disputerande sätt utan helt nyktert och sakligt. Paulus’ råd och de råd som ges i Sällskapets publikationer syftar inte till att undertrycka friheten för var och en i församlingen att yttra sig om sin tro — och det får inte heller den verkan. Avsikten är i stället att bevara en tillbörlig teokratisk ordning, när det gäller att ge undervisning, föreskrifter och ledning under det system beträffande ledarskap, som bibeln framhåller, och att bevara enheten och endräkten bland Jehovas församlade folk.

● Vem var far till Sealtiel? Den bibliska skildringen säger, i Matteus 1:12 (NW), att Jekonja var hans far, men i Lukas 3:27 (NW) sägs det att hans far var Neri. Hur stämmer dessa två släkttavlor med varandra? — H. H., USA.

På sidan 130 i boken ”Your Will Be Done on Earth” (Må din vilja ske på jorden”) [se Vakttornet 1 augusti 1959, sidan 356] heter det rätt och riktigt; ”Men innan Josefs och Marias släkttavlor slutligen smälter samman i kung David, möts de i Serubbabel och i hans far Sealtiel.” Såsom Matteus säger, var Sealtiel kung Jekonjas, eller Jojakins, son i rätt nedstigande led. Hur kunde han då vara son till Neri? Han var också son till Neri, ty han gifte sig med Neris dotter och blev i själva verket Neris svärson. Hebréerna kallade emellertid en svärson för en son, vilket vi ser därav att Josef, som var son till Jakob i rätt nedstigande led, av Lukas kallas för Elis son, ty Josef gifte sig med Elis dotter Maria.– Luk. 3:23.

Det är av intresse i detta sammanhang att erinra om att det i bibelhandskriften Bezae Cantabrigiensis, vars internationella beteckning är bokstaven D, heter så här i Lukas 3:27: ”son till Jekonja”, inte son till Neri.