Alla sörjande blir tröstade

OM EN kristen skall vara trogen sitt uppdrag, måste han ”trösta alla sörjande”. (Jes. 61:2) I USA är det sed att de som sörjer någon död smyckar sina kära dödas gravar på ”gravsmyckningsdagen”, som infaller den 30 maj varje år och som motsvarar ”Alla Helgons dag” i Europa. Jehovas vittnen begav sig fördenskull till begravningsplatserna den dagen med den tröst som uppståndelsehoppet från Gud skänker. De var rustade med exemplar av Vakttornet och Vakna!, som innehöll specialartiklar om detta hopp. Att de lyckades ge tröst åt många sörjande framgår av följande upplevelser, som de hade:

”Jag såg en man stå där ensam och stirra ut i rymden. När jag började tala med honom, lyste hans ansikte upp. Han berättade för mig att hans hustru hade dött för två år sedan och förde mig så närmare hennes grav. Därpå sade han att han ville fråga mig om en sak: ’Min hustru var tio år yngre än jag, och hon hade fått en mycket god skolutbildning; det har inte jag fått. Varför tog Gud bort henne och inte mig?’ Jag besvarade hans fråga från Skriften, varvid jag bland annat hänvisade till Hebréerna 2:14. Han tog villigt emot de båda tidskrifterna och bjöd mig välkommen till sitt hem, så att jag skulle kunna ge honom mera tröst.”

”När vi frågade uppsyningsmannen för en begravningsplats om vi kunde få vittna för de människor som befann sig på begravningsplatsen, svarade han: ’Ja, naturligtvis kan ni göra det — jag skulle önska att fler Ordets förkunnare gjorde det, men de ser ut att ha alltför bråttom.’”

”Sedan jag hade talat med en familj på flera personer om uppståndelsehoppet, som Skriften ger, visade hustrun så mycket intresse, att hon ville skaffa sig ett exemplar av Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna och bibelstudiehjälpredan ’Låt Gud vara sannfärdig’ — jag hade lyckligtvis dessa med mig — jämte de båda tidskrifterna och en småskrift. Vi avtalade också om att jag skulle komma hem till dem för att studera bibeln med dem.”

”Jag sökte upp och började samtala med uppsyningsmannen vid en begravningsplats för att höra om jag kunde få frambära vittnesbördet på hans begravningsplats. Han visade sig vara unitarier och berättade för mig att hans vänner inte ville kännas vid honom på grund av hans arbete, som om de var rädda att döden skulle ’smitta’ dem. Jag sade honom då bland annat att Jehovas vittnen inte fruktar kroppens död, utan bara den andra döden, och att vittnena inte betraktar sådana som han såsom samhällets utstötta. När jag frågade honom om vi kunde få upphäva det förhållandet att han var en samhällets utstötte genom att söka upp honom i hans hem med vårt budskap, riktigt hoppade han till av glädje. Han gav också villigt sitt samtycke till att jag sökte inleda samtal med andra på begravningsplatsen.”

Vittnena som besökte begravningsplatserna på ”gravsmyckningsdagen” fick också höra sådana kommentarer fällas som dessa:

”Jag tycker det är underbart att ni har kommit ut hit till begravningsplatsen i dag. Det borde våra pastorer också göra.”

”Om min käre, som nu är borta, hade känt er, skulle han säkert ha önskat att ni kom ut hit i dag och talade med mig om detta.”

”Det måste vara Gud som har sänt er hit i dag, för ni har skänkt mig verklig tröst från bibeln.”