Varför fira Herrens nattvard?
Jehova Gud har genom sin Son befallt de kristna att fira Herrens nattvard. När vi förstår dess innebörd, blir skälen till att denna högtid bör firas genast lättförståeliga, kraftiga och övertygande.
VAD är Herrens nattvard, och varför bör den firas? Herrens nattvard är ett uttryck som används för att beteckna en anordning som Jesus införde samma kväll som han blev förrådd. Den består kort sagt av att någon håller ett bibliskt tal, att tacksägelse frambärs och att deltagarna äter av brödet och dricker av vinet. Somliga kallar denna anordning för Eukaristi, därför att Jesus ”tackade Gud” vid detta tillfälle. Den kallas också kommunion, mässa och nattvardsgång. Det mest passande namnet är utan tvivel ”Herrens aftonmåltid”. — 1 Kor. 11:20, NW.
Somliga till bekännelsen kristna, som t. ex. kväkarna, reser invändningar mot att man firar denna högtid och säger att det är att lägga vikt vid ”gagnlösa yttre ting”. Till stöd för sin uppfattning citerar de: ”Guds rike består icke i mat och dryck” och ”Låten ... ingen döma eder i fråga om mat och dryck”. Men om man undersöker sammanhanget, vari dessa skriftställen ingår, visar det sig att det som aposteln Paulus, vilken skrivit dessa ord, där dryftade, inte alls var Herrens aftonmåltid utan restriktionerna i Mose lag. Vi kan inte lösrycka dessa verser ur sitt sammanhang och använda dem till en gensägelse av Jesu klara och tydliga yttrande: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Rom. 14:17; Kol 2:16; Luk. 22:19, NW.
Så finns det andra med egna tolkningar, som påstår att Jesus inte avsåg att instifta en regelbundet återkommande sedvänja. De framhåller, att budet att fira Herrens aftonmåltid endast förekommer i Lukas’ och Paulus’ skrifter och ”kör” med att det förekommer vissa smärre olikheter i Matteus’, Markus’, Lukas’ och Paulus’ skildringar. Men om vi tror, såsom alla kristna bör göra, att de kristna grekiska skrifterna verkligen är Guds ord, då är en skildring, som bara en nedskrivare har gjort, nog för vår tro, och vi inser utan vidare att en skildring kan vara fullständigare än en annan. Då kommer vi inte heller att spetsfundigt anmärka på smärre olikheter, som bara ger bevis för att de olika skribenterna skrev helt oberoende av varandra. Och Matteus var, i förbigående sagt, det enda ögonvittnet av de fyra.
Inget offer, inget sakrament
Av det som här sagts framgår det tydligt och klart att orsaken till att Herrens nattvard eller aftonmåltid firas är att Kristus påbjöd det. Men varför gjorde han det? Var det därför att brödet och vinet då bokstavligen blir hans kött och blod, en förändring som kallas ”transsubstantiation”? Och offras Jesus fördenskull verkligen för våra synder varje gång Herrens nattvard firas? Ja, säger somliga, som anser att denna förändring var det största underverk som Jesus utförde. Men hur skulle det kunna vara så, när Jesus alltjämt hade sitt kött och blod i behåll i den stund, då han sade: ”Tag detta; detta är min kropp. Detta är mitt blod”? Och om detta skulle vara det största av alla Jesu underverk, är det då inte mycket egendomligt att ingen av bibelskribenterna riktar uppmärksamheten på detta häpnadsväckande underverk, om det nu är ett underverk? — Mark. 14:22, 24, Knox.
I själva verket använder den romerskkatolske översättaren Knox — fastän han använder ”är” i förbindelse med Herrens aftonmåltid, när han låter Jesus säga: ”Detta är min kropp. Detta är mitt blod” — likväl ordet ”betecknar” i ett liknande fall i liknelsen om såningsmannen: ”Säden som föll i god jord betecknar dem som höra ordet” osv. Om Jesus använde ordet ”är” i betydelsen ”betecknar” i liknelsen om såningsmannen, är det då inte förnuftigare att dra den slutsatsen, att han menade samma sak beträffande brödet och vinet, än att insistera på att han utförde sitt märkligaste underverk vid detta tillfälle? Jo, helt visst! Och därför lyder sådana översättningar som Moffatts, Williams’ och Nya Världens översättning så: ”Detta betyder” eller ”Detta föreställer min kropp”. — Luk. 8:15.
Vad det beträffar, att Herrens nattvard skulle vara ett oblodigt upprepande av Kristi offer, så kan det först av allt påpekas att ett sådant offer inte kunde taga bort synder, ty det heter: ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” Av den orsaken förbjöd Gud israeliterna att äta blod: ”Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning.” Det är därför som ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd”. Och vidare framhåller Paulus om och om igen, särskilt i Hebréerna 9, att Kristus dog bara en enda gång och inte skulle dö på nytt. Det ligger alltså i öppen dag att ingen blodlös, gång på gång upprepad anordning kunde utgöra ett syndborttagande offer. — Hebr. 9:22; 3 Mos. 17:11; 1 Joh. 1:7.
Många protestantiska samfund är visserligen motståndare till lärorna om transsubstantiation och att Herrens nattvard skulle vara ett offer, men de lär att det är ett sakrament. Vad är ett sakrament? Ett sakrament är en religiös handling som anses förläna en viss förtjänst åt dem som utför den. Är Herrens aftonmåltid ett sådant sakrament, och är syndaförlåtelsen dess nödvändigaste uppgift, såsom Luther förfäktade?
Låt oss först av allt fastslå att inget sakrament är omnämnt någonstans i Skriften. Härmed överensstämmer det vittnesbörd som ges i McClintock and Strong’s Cyclopaedia, vars författare, även om de påstår att Herrens nattvard är ett sakrament, likväl säger: ”En negativ lärdom av inte ringa betydelse finner vi i det förhållandet att uttrycket sakrament inte återfinns i NT; inte tillämpas heller det grekiska ordet mysterion någonstans på vare sig dopet eller Herrens nattvard eller vilken som helst sedvänja som består i yttre åthävor.” Nej, tanken att en sedvänja som består i yttre åthävor förlänar en viss förtjänst är inte i harmoni med Guds principer och hans syn på människosläktet; sådant kan alltför lätt utföras utan allvar och mening. För de kristna är såväl dopet som Herrens aftonmåltid endast sinnebilder eller symboler utan någon betydelse såvida inte verkligheterna, som svarar mot sinnebilderna, har blivit utförda eller har inträffat.
Att man genom sedvänjor som består i yttre åthävor inte kan utverka syndaförlåtelse är den lärdom som Gud inpräntade hos Israels nation. I detta syfte sade han till dem, genom profeten Jesaja, att han var mätt på deras offer och hade ”intet behag” till dem, och Paulus skrev härom: ”Omöjligt är, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder.” Och av denna orsak söker vi förgäves efter något påbud om att vi bör fira Herrens aftonmåltid för att få våra synder förlåtna, som om, såsom Luther säger, detta vore dess nödvändigaste uppgift. — Jes. 1:11; Hebr. 10:1—4.
Å andra sidan får vi veta: ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” ”Trons bön skall hjälpa den sjuke, och ... om han har begått synder, skall detta bliva honom förlåtet. Bekännen alltså edra synder för varandra och bedjen för varandra, på det att I mån bliva botade” andligen. Ja, ”om någon verkligen begår en synd, hava vi” — Herrens aftonmåltid? Nej, utan — ”en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig. Och han är ett försoningsoffer för våra synder.” — 1 Joh. 1:9; Jak. 5:15, 16; 1 Joh. 2:1, 2, NW.
En åminnelse av Kristi död
Om firandet av Herrens nattvard inte är ett offer, inte är ett sakrament, inte borttar synder, varför bjöd då Jesus: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig”? Just av det skäl, som han här själv angav, att det skulle vara en åminnelse. Denna aftonmåltid skulle firas till åminnelse av vad som inträffade på påskdagen den 14 Nisan år 33 e. Kr., enligt hebréernas månkalender, liksom påsken själv firades till minne av det som hade inträffat 1.545 år tidigare, den 14 Nisan 1513 f. Kr. Och vad inträffade då, för så länge sedan? Jehova Gud gjorde sig ett stort namn genom att besegra Egyptens gudar, genom att tillintetgöra Egyptens förstfödda och genom att befria de förtryckta israeliterna från deras träldomsok. — 2 Mos. 9:16; 1 Sam. 6:2—6; 2 Sam. 7:23.
Om denna händelse för så länge sedan förtjänade att ihågkommas, och det gjorde den sannerligen, hur mycket mer förtjänar då inte det som inträffade år 33 e. Kr. att ihågkommas! Då vann Jehova Gud till och med en större seger över Satan och hans demoner, däri att dessa inte kunde bringa Jesus, Guds Son, bort från hans levnadskurs — trohet intill döden; och härigenom bevisade Gud förmedelst Jesus att djävulen var en lögnare, när han skröt med att Gud inte kunde sätta en människa på jorden som skulle bevisa sig trogen mot Honom. Och genom denna offerdöd gav Jesus inte bara en temporär, religiös, politisk och ekonomisk frihet, och detta bara åt en enda, liten nation, utan på så sätt öppnade han vägen för alla människor, så att de vid Guds bestämda tid skulle kunna frigöras från varje slag av träldom.
Sålunda inser vi varför Kristus bjöd sina lärjungar att fira minnet av hans död genom att äta osyrat bröd och dricka rött vin, symboler av hans kropp och hans blod. Han gjorde det för att vi med kraft skulle påminna oss hur Jehovas suveränitet på ett underbart sätt ådagalades vid den tidpunkten och likaså hur han där gav ett underbart uttryck åt sin rättvisa och kärlek, då han hade en sådan respekt för sina rättfärdiga principer och sådan kärlek till människorna, att han var villig att offra sin enfödde Son. Det skedde också för att vi alltid skulle vara klart medvetna om vad Kristus Jesus har gjort för oss: lidandet och döden som han var villig att undergå, så att vi kan bli försonade med Gud och vinna evigt liv. Och Herrens aftonmåltid bör förmå oss att vilja följa det exempel, som Jesus gav, då han bevarade sin ostrafflighet under stort motstånd, och likaså hjälpa oss att följa det.
Herrens aftonmåltid bör dessutom vara ett tillfälle för självrannsakan, som gäller om den kristne, som tar del av emblemen, tar del på ett sätt som är värdigt denna måltid eller inte, som Paulus visar i 1 Korintierna 11:27—32. Och slutligen tjänar den till att kraftigt påminna alla som utgör Kristi andliga kropp om deras enhet: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” — 1 Kor. 10:16, 17, NW.
Vilka och när?
Vilka får ta del av Herrens aftonmåltid? Alla uppriktiga kristna? Nej. Varför inte det? Därför att sammanhanget i skildringen av hur Jesus instiftade Åminnelsen såväl som övriga vittnesbörd i Skriften visar att deltagandet är begränsat till dem som har hopp om att få dela himmelsk härlighet med Jesus Kristus, och deras antal är enligt Skriften begränsat till 144.000. Fakta visar att i vår tid bara en liten kvarleva av detta antal, som började uttagas vid pingsten år 33 e. Kr., alltjämt lever kvar. Men alla människor av en god vilja är välkomna och bör komma och ge akt på vad som sker vid högtiden, ty den påminner också dem om vad Jehova Gud och Jesus Kristus har gjort och hur de kan visa uppskattning av detta.
Hur ofta och när skall Herrens aftonmåltid firas? Oberoende av hur ofta andra menar sig göra detta, finns det inget stöd i Skriften för att göra det mer än en gång om året, liksom påsken, som firades till minne av befrielsen från Egypten, firades en gång om året, vilket skedde samma kväll som befrielsen ägde rum, den 14 Nisan. Eftersom Jesus instiftade sin aftonmåltid på kvällen den 14 Nisan, är det bara på sin plats att vi fortsätter att fira den just på den dagen. Nisan är det judiska månårets första månad och börjar då nymånen blir synlig närmast vårdagjämningen. I år kommer den 14 Nisan att infalla den 10 april. Jehovas vittnen världen runt kommer att lyda Jesu påbud att ”göra detta till minne av mig” genom att komma tillsammans efter klockan 18 i sina Rikets salar för att fira Herrens nattvard. Slut er till dem, så kommer ni att erfara de välsignelser som närvaron vid denna högtid medför!