Samla er sinnesstyrka till verksamhet!
SOMLIGA människor påminner om elektriciteten. De väljer alltid minsta motståndets väg. Vad det vara må som kräver fysisk eller mental ansträngning söker de om möjligt undvika. De föredrar att göra det som faller sig lätt för dem och inte det som är mödosamt eller svårt. Ju mindre man kräver av dem, desto bättre trivs de.
En sådan inställning är mycket felaktig. Den leder inte till framåtskridande och hälsa i fysiskt, mentalt och andligt avseende. Det är nyttigt för människan med verksamhet, inte med overksamhet. Vilka framsteg skulle en idrottsman kunna göra om han aldrig ansträngde sig att göra mera än vad som föll sig lätt för honom? Det är bara genom att ständigt sträva efter att öka höjden som en hoppare kan utveckla sin kropp så att de höjder, som han en gång hade svårt att ta, blir lätta. På samma sätt är det med allt som en människa ägnar sig åt. Det som nu kräver stor ansträngning kommer att gå lätt senare, om hon bemödar sig.
Människokroppen har inte danats till att vara overksam. Den måste få motion om den skall kunna bevaras vid god hälsa. Men eftersom det kan verka utpumpande och kräver ansträngning att motionera, undviker många människor att göra det. I stället för att gå uppför trappor tar de hissen. I stället för att göra en långpromenad tar de en biltur. Ju längre det är mellan de gånger då de anstränger sina kroppskrafter, desto svårare blir det för dem att göra sådant som kräver fysisk ansträngning men som är lätt för människor som är i god fysisk form.
Den betydelse som kroppsrörelsen har för hälsan framhölls i en artikel som stod att läsa i Science Digest för december 1958. Det hette där: ”Hälsa, uthållighet, god ämnesomsättning och allmänt välbefinnande är alltsammans beroende av en gemensam nämnare — ett funktionsdugligt cirkulationssystem. Enda sättet att vinna detta är att tillgripa systematiska motionsövningar.”
Om kroppsrörelse är av vikt för kroppens välbefinnande, så är i motsvarande grad andlig verksamhet av vikt för den andliga hälsan. Aposteln Petrus insåg att det var så. Därför sade han till sina medkristna: ”Samla ... eder sinnesstyrka till verksamhet.” (1 Petr. 1:13, NW) Deras andliga verksamhet utgjordes av den kristna förkunnartjänsten. Till skillnad från de till bekännelsen kristna i våra dagar, som menar att det är en tillräcklig religiös ansträngning att sitta i kyrkan en gång i veckan, studerade de första kristna flitigt Guds skrivna ord och predikade det sedan offentligen.
Aposteln Paulus talade om denna verksamhet, då han sade: ”Låt oss alltid ... frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.” (Hebr. 13:15, NW) Hans ord uppenbarar att alla deltog i den kristna förkunnartjänsten och att den var en regelbundet återkommande del av deras gudsdyrkan.
I denna sin verksamhet gjorde de bruk av den kunskap de skaffat sig om Gud och hans uppsåt. De talade med andra människor om hans underbara verk, såsom det var förutsagt i Psalm 145:11, 12, där det heter: ”De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna. Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.”
Det var inte lätt för de första kristna att gå ut och tala med främlingar om Guds verk och uppsåt. Det var mödosamt både mentalt och fysiskt. De måste samla sin sinnesstyrka genom enskilt studium i Skriften, så att de kunde resonera med folk och ge bevis från Skriften för det som de sade. Detta krävde mental ansträngning. Det var fysiskt tröttsamt för dem att gå från hus till hus och från stad till stad, vilket de gjorde då de predikade livets ord. Kristendomen är inte för människor som vill ta saker och ting lättvindigt. Den är för dem som är villiga att ge ut sig själva i verket att göra Guds vilja och hjälpa andra människor att lära känna vägen till evigt liv och lycka. De första kristna var sådana. Denna kristna verksamhet var livsviktig för deras andliga hälsa. Genom den höll de sig tätt till den suveräne härskaren och bevarade sin klara insikt om Guds vilja.
Andlig verksamhet är lika viktig i vår tid som den var då, om man skall vidmakthålla den andliga hälsan. Att ställa till med ”kyrkliga” basarer och skördefester, anordna lotterier, bingospel och dylikt kan inte kallas andlig verksamhet. Det som nu är andlig verksamhet är just det som utgjorde andlig verksamhet på de första kristnas tid. Den består i ett offentligt kungörande av Guds verk och uppsåt. Den består i att man talar om hans väldiga gärningar och hans rikes härlighet. Det är denna andliga verksamhet som medför andlig hälsa och Guds godkännande.
Det räcker inte att en människa säger att hon har tro. Hon måste bevisa sin tro genom att bemöda sig i den kristna förkunnartjänsten. Hon måste samla sin sinnesstyrka genom studium av Skriften, och därpå måste hon bli verksam i att offentligen predika och undervisa i Guds ords sanningar. Bibelskribenten Jakob framhåller tydligt och klart att alla bör ta del i förkunnartjänsten. Han säger: ”Bliv ordets görare och icke endast hörare, eljest bedraga ni eder själva med ett falskt resonemang.” ”Till vilket gagn är det, mina bröder, om någon säger, att han har tro, fastän han inga gärningar har? Den tron kan icke frälsa honom, eller hur? Ni se alltså, att en människa skall förklaras rättfärdig genom gärningar och icke genom tro allena.” — Jak. 1:22; 2:14, 24; NW.
Att en människa tar del i den kristna förkunnartjänsten bevisar att hon har tro. Kristus utgjorde ett föredöme för sina efterföljare genom att själv utföra sådan tjänst. Han bevisade sin tro på sin Fader genom sina gärningar. Han sökte inte overksamhetens lätta väg utan bemödade sig i arbetet att offentligen predika och undervisa i Skriftens sanningar. Han lärde sina lärjungar att göra samma sak. Liksom de följde i hans fotspår i andlig verksamhet, måste de kristna i våra dagar göra detta. Deras andliga välbefinnande beror av att de gör det. Detta är orsaken till att Jehovas vittnen framhåller denna tjänst och söker bygga upp andra människors sinnen genom undervisning i Skriften. De har ett särskilt program för verksamheten såsom förkunnare av Guds ord, vilket fyller Skriftens krav.
Vi lever nu i en kritisk tid i människans historia, då Guds uppsåt inom kort skall verkställas. Det är en tid då de kristna bör vara ivrigt verksamma med att kungöra de goda nyheterna om Guds rike. Genom att ta del i detta verk lägger de sin tro i dagen och visar att de är förtjänta av att vinna Guds gåva, evigt liv, såsom detta rikes undersåtar.
Vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt ... fortsätt med att tänka över dessa ting. — Fil. 4:8, NW.