En dödsdömd man vinner hopp om liv i paradiset
NÄR Jesus för nitton hundra år sedan hängde döende på tortyrpålen, hängde där också två ogärningsmän, en på vardera sidan om honom. De var rövare och led straffet för de brott de hade begått. Kunde Guds barmhärtighet sträcka sig till sådana män? Den ene av männen gjorde gemensam sak med folkhopen och de skriftlärda i att begabba Jesus. Men den andre tog till orda och sade: ”Vi mottaga till fullo vad vi förtjäna för sådant som vi hava gjort; men denne man har icke gjort någonting otillbörligt.” Och därpå sade han: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Jesus svarade: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” Jehova Gud, som läser människors hjärtan och som genom sin Son har skaffat återlösning från döden, erbjöd genom denne samme Son, Jesus, hoppet om en uppståndelse vid den tid då paradiset har blivit återställt här på jorden. — Matt. 27:44; Luk. 23:39—43, NW.
Låt oss nu intressera oss för en händelse under vårt eget århundrade. Vi befinner oss i efterkrigstidens Japan. Efter andra världskrigets väldiga massmord, som medförde döden för millioner japaner såväl som för folk av annan nationalitet, låg Japan där slaget. Våldsgärningar och förvirring var alltjämt, åtminstone till en tid, ordningen för dagen under efterkrigsåren. Medan denna stämning rådde, mutades en ung man, knappa aderton år gammal, av en annan person till att begå ett dubbelmord. Han blev gripen, och rätten dömde honom till döden förmedelst hängning. Detta hände för tio år sedan. Under åtta år satt han där i sin fängelsecell och väntade på avrättningen, som kunde komma vilken dag som helst.
Under den långa fängelsetiden började han tänka på religionen, och han lät en missionär från en namnkristen sekt undervisa sig. Fastän han med stort intresse läste bibeln om och om igen och fick allt större kärlek till den, märkte han att hans religiöse lärare inte kunde förklara bibeln för honom. En dag skaffade sig en vän till den här fången ett exemplar av tidskriften Vakttornet på gatan, och eftersom han inte hade något intresse för det själv, sände han det till den unge mannen i fängelset. Så snart som denne tog fatt på att läsa Vakttornet, började han förstå. Allt det som han hade läst i bibeln började bli levande. Han skrev till Vakttornets expedition i Tokyo och bad om mer upplysning, och det gjordes anordningar för att en pionjärförkunnare bland Jehovas vittnen skulle kunna besöka honom.
Fastän besöken inte fick räcka längre än en kvart varje gång, kom ett bibelstudium till stånd, vilket hölls varje vecka. Förkunnaren som gjorde besöken fann att fången redan kände till bibelns innehåll mycket bra och med största lätthet kunde firma olika bibelställen. Sedan man hållit två, tre studier, började han visa stor nitälskan för de sanningar, som han hade inhämtat och grep sig an med att predika de goda nyheterna brevledes för alla sina bekanta. Efter några månader uttryckte han sin önskan att få bli döpt. Sedan fängelsemyndigheterna välvilligt givit sitt tillstånd härtill, blev han döpt.
Allteftersom han gick framåt i sina studier och hans uppskattning blev djupare, visade han detta genom att predika för fångvaktare och medfångar. Många av dessa skrattade åt honom och sade: ”Att bara tänka sig att du, en mördare, skall försöka tala om för oss vad som är rätt och vad som är orätt!” Hån av detta och annat slag höll honom inte tillbaka, utan han fortfor att sprida de goda nyheterna. Fängelseledningen var också förvånad över den fullständiga förändringen hos honom, efter det att han blev ett Jehovas vittne. Hans tidigare ofta påkommande våldsamma utbrott och anfall av trumpen tystlåtenhet gav vika för en glad sinnesstämning och en fördragsam inställning till andra fångar, vilket allt vittnade om hans kristna framsteg hänemot mogenhet. Konstaplarna yttrade sig ofta om den fullständiga förändringen hos fången.
Hans predikande blev alltmer omfattande: han skrev brev, inte bara till sina tidigare bekanta i Japan, utan också till en japan i USA. Han skrev många brev till pionjärförkunnare runt om i Japan, i vilka han gav dem kärleksfull uppmuntran, och han skrev även till församlingsförkunnare och uppmuntrade dem till att gå framåt till mogenhet. Han blev en av de mest nitiska av Rikets förkunnare i den unga församlingen av Jehovas vittnen i Fukuoka i Japan. Han skrev om de goda nyheterna i brev till den familj, som de personer tillhörde, vilka han hade dödat, och de visade ett visst intresse. Han har vittnat mycket också för sin egen familj. Hans far var med vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Guds vilja” och har sedan dess blivit en Rikets förkunnare. Den dödsdömde mannen studerade också blindskrift. Han överförde boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, småskriften ”Dessa goda nyheter om riket” och artiklar ur Vakttornet och Vakna! till blindskrift och lät sända dessa alster till olika delar av Japan, bland annat även till blindskolor.
Ofta sade han till dem som kom på besök: ”När jag ser den blå himlen genom mitt cellfönster, önskar jag av hela mitt hjärta att jag kunde få vara där ute och hjälpa er att predika! Men å andra sidan, om jag inte hade varit här inne, skulle jag då någonsin ha fått höra sanningen?” Han sade att när han läste om trogna bröder som hade blivit kristna sedan de begått sådana ogärningar som han, hjälpte detta honom i hans beslut att följa en liknande trogen kurs ända fram till dagen för domens verkställande. Dessa erfarenheter hjälpte honom när denna dag slutligen var inne. Percy Iszlaub, en missionär i Fukuoka som hade givit den dödsdömde mannen mycken tröst genom sina regelbundna besök i fängelset, berättar slutfasen av denna historia ur levande livet:
”Tidigt en morgon stod en polisbil vid missionärshemmets grind. Konstapeln sade att han hade kommit för att föra mig till fängelset på herr Nakatas begäran. Nakata skulle avrättas samma morgon. Jag var den ende, frånsett representanter för myndigheterna och fängelseledningen, som tilläts följa honom till avrättsplatsen. Inte ens hans far blev underrättad förrän efter avrättningen. Jag kom till fängelset strax efter klockan åtta, och klockan 9.30 kallades jag till broder Nakata. När jag kom in på gården, såg jag broder Nakata stå där med fyra konstaplar på vardera sidan. Han bar handbojor. Vi fick inte träffas i enrum; det var inte tillåtet.
Så snart broder Nakata fick se mig, sken han upp och sade ’Hallå!’ mycket glättigt. Därpå sade han: ’Jag känner i dag stor tillit till Jehova och till återlösningsoffret och uppståndelsehoppet. Aldrig förr i mitt liv har jag känt mig starkare än jag gör i dag. Under lång tid har jag förberett mig för den här dagen, och jag är oförskräckt.’ Jag hade orsak att tro det, och jag kände mig vara den svagare av oss två. Vilken tillförsikt efter tio långa år i fängelse!
Vi fördes så till avrättsplatsen, och sedan man ställt en del frågor till broder Nakata, fick jag åter tala med honom omedelbart före avrättningen. Han avgav då ett mycket gott vittnesbörd inför alla de närvarande. Vi sjöng en av Rikets sånger och läste så en del skriftställen som talar om uppståndelsehoppet och paradisets återställande. Därpå höll vi en avslutande bön. Det var tio till tolv tjänstemän som lyssnade till vårt samtal, och de förvånade sig över broder Nakatas lugn och tillförsikt.
Broder Nakata bad mig därefter att jag skulle förmedla hans djupt kända tack till Jehovas underbara organisation, som hade fört sanningen till honom, och även till dem som hade besökt honom och skrivit till honom och hjälpt honom att vinna mera kunskap om Jehovas uppsåt. Hans ansikte strålade av tacksamhet. Han manade mig att fortsätta med att uppmuntra alla Jehovas vittnen att förbli trogna och bevara sin ostrafflighet intill änden, och det sätt, varpå han gjorde bruk av bibliska uttryckssätt, var storslaget. Han talade om sin önskan att få träffa allt Jehovas folk i den nya världens paradis. Hans ansikte återspeglade detta underbara hopp, som han ägde. När man förde honom genom dörren till galgen, såg han sig om över axeln och sade: ’Jag skall sova en liten stund, och om det är Jehovas vilja, skall jag träffa er alla i paradiset.’
Med fast förtröstan dog han så i detta hopp den 10 juni 1959.”