Vad berömmer du dig av?

ATT berömma sig är inte orätt i sig självt. Det beror alldeles på vad eller vem man berömmer sig av. Att berömma sig av felaktiga ting eller orätt person kan inte bara vara dåraktigt utan rentav skadligt, ja, ondskefullt. Detta är vad människans enda säkra vägvisare, bibeln, lär oss i ämnet.

Somliga människor berömmer sig av sin härkomst, nationalitet eller ras, andra av sina yttre företräden, sina fina kläder eller andra materiella ägodelar. Åter andra berömmer sig av sina kulturella, vetenskapliga eller konstnärliga framgångar. Och sedan har vi dem som berömmer sig av sina religiösa titlar. Allt detta skryt eller självberöm visar brist på insikt och uppskattning av ens rätta förhållande till Skaparen och nästan.

Guds ord ställer med rätta dessa frågor till dem som på detta sätt berömmer sig: ”Vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” — 1 Kor. 4:7, NW.

Jehovas profet fastslår med kraft samma sak, då han liknar människan vid sågen och yxan: ”Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?” En alltför ytterligtgående liknelse? Nej, visst inte! Liksom yxan och sågen är helt beroende av människohänder för att uträtta någonting, så är människan helt beroende av sin Skapare i fråga om sin livsgnista och vad hon behöver för att hålla den vid makt såväl som i fråga om alla sina själsliga och fysiska förmögenheter. Om människor överallt insåg denna sanning vilken samstämdhet och frid skulle då inte råda mellan raserna, folken och individerna! — Jes. 10:15.

Kanske någon invänder: Men visst kan jag väl få berömma mig, om jag brukar mina förmögenheter och möjligheter klokt och målmedvetet, eftersom så många underlåter att göra det. Nej, det kan man inte heller göra; Guds ord fördömer också detta. För det första är alla Guds gåvor förbundna med vissa villkor. Fördenskull kräver han rättmätigt att de som tar emot hans gåvor skall visa uppskattning genom att göra bästa möjliga bruk av dem. Såsom den store läraren, Jesus Kristus, en gång uttryckte det: ”När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ’Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra.’” — Luk. 17:10.

Och vidare, hur hårt och hur klokt vi än arbetar, så medverkar beständigt faktorer, som vi inte råder över, om vi har framgång, alldeles som lantbrukaren är beroende av vädret. För de kristna utgör Guds välsignelse den allt överskyggande faktorn. Lägg märke till med vilken kraft aposteln Paulus framhöll denna sak för de köttsligt sinnade korintierna: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten. Ty vi äro Guds medarbetare.” — 1 Kor. 3:6, 7, 9.

I all synnerhet bör vi vara på vår vakt så att vi inte berömmer oss av våra dygder eller av vår moraliska styrka. ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” Aposteln Petrus kände sig så säker på sig själv, att han skröt och sade att även om alla de andra apostlarna övergav Jesus, skulle han inte göra det, och han skröt upprepade gånger efter det att Jesus hade varnat honom och sagt att han skulle förneka honom tre gånger samma natt. Han menade sig stå fast, men innan natten var långt liden, hade Petrus bevisat sin Mästares ord vara sanna genom att förneka honom tre gånger. — 1 Kor. 10:12; Matt. 26:31—35, 69—75.

Skriften visar också att det är oklokt att vi berömmer oss av våra planer för framtiden. ”Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke, vad en dag kan bära i sitt sköte.” Hur ovisst livet är framgår av de missöden, olyckor och katastrofer som pressen dagligen skriver om. Alltså: ”Icke må den som omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig” — han kanske inte återvänder med livet i behåll — ty ”snabbhet [hjälper] icke ... till att springa och icke styrka till att kriga”. Varför inte? ”Ty allt detta beror av tid och tillfälle.” — Ords. 27:1; 1 Kon. 20:11: Pred. 9:11, 1878.

Lärjungen Jakob brukar kraftiga ord, då han talar till sådana som skryter eller berömmer sig ovist: ”Ni [veta] icke ... vad edert liv kommer att vara i morgon. ... I stället borde ni säga: ’Om Jehova vill, skola vi leva och även göra det eller det.’ Men nu yvas ni i edert inbilska skryt. Att på detta sätt yvas är alltid av ondo.” — Jak. 4:13—16, NW.

Det vanligaste slaget såväl som det oklokaste av allt sådant skryt å människornas sida är förmodligen hjältedyrkan, att man berömmer sig av mänskliga ledare, religiösa, politiska, kommersiella och kulturella, och av mänskliga framgångar. Allt sådant skryt kommer inte endast att sluta i besvikelse, utan ådrar en också Jehova Guds vrede. Varför det? Därför att den som upphöjer och tillbeder skapade ting berövar Gud det som med rätta tillkommer honom, och endast honom. Följaktligen är det också orätt att prisa Förenta nationerna såsom människans enda hopp, ty därmed skjuter man åt sidan det av Gud beredda botemedlet, Guds rike. Låt fördenskull ”ingen berömma sig av människor” och inte heller av människors framgångar. Denna befallning gavs från början därför att några hade berömt sig av sådana män som apostlarna Petrus och Paulus. Om det inte fanns något skäl att berömma sig av dessa, då finns det sannerligen inte något skäl att berömma sig av någon som lever nu i vår tid! — 1 Kor. 3:21, NW.

Och slutligen må vi ha i minnet att under hela evigheten kommer ingen någonsin att ha skäl att berömma sig av att han vunnit frälsning. Det kommer helt och hållet att bero på Jehovas oförtjänta godhet, såsom hans ord så klart framhåller: ”På grund av denna oförtjänta godhet hava ni i sanning blivit frälsta genom tron, och detta icke tack vare eder, det är Guds gåva. Nej, det är icke tack vare gärningar, på det att ingen människa skulle hava orsak att berömma sig.” — Ef. 2:8, 9, NW.

Det finns en enda, och bara en enda, som vi med rätta kan berömma oss av, och ju mer vi lär känna honom, desto mer önskar vi berömma oss av honom. Det är Jehova Gud, den Högste, ”evighetens Konung”, allt livs källa, himlaljusens Fader, givaren av varje god gåva och varje fullkomlig skänk; Han, som är fullkomlig i makt, vishet, rättvisa och kärlek. Ja, ”den som berömmer sig, må han berömma sig i Jehova”. — 1 Kor. 1:31; 2 Kor. 10:17; NW.