Är Jehovas vittnen kristna?
Varför talar man emot dem? Vad är deras syfte?
RELIGIONSSAMFUNDEN i kristenheten har utbildat ett traditionellt mönster när det gäller gudsdyrkan och religiösa seder och bruk. De har en prästklass och en lekmannaklass; det är prästerna som utför allt predikandet, och lekmännen lyssnar. De har sin sociala verksamhet, sina metoder för penningförvärv, sina politiska intressen och många allmänt antagna läror och helgdagar. Vilken religiös grupp det vara må som inte rättar sig efter detta mönster blir i de flesta fall ansedd för att vara egendomlig. De makthavande kan till och med vägra att erkänna den såsom ett religionssamfund och kan förvägra den sådana friheter som lagar och konstitutioner garanterar. De erkända religionssamfundens ledare kanske förlöjligar dess medlemmar, anklagar dem för att lära villfarelse, vara falska profeter, inte kristna. Jehovas vittnen har upplevt detta nu i vårt århundrade.
Den behandling som vittnena får röna kan jämföras med den som gavs de kristna i det första århundradet, därför att dessa inte fogade sitt liv efter det allmänt godtagna religiösa mönster som följdes av judarna och romarna på den tiden. Dessa första kristna var ett mindretal, som i sin gudsdyrkan, sina trosuppfattningar och religiösa seder och bruk på ett framträdande sätt skilde sig från de avgudadyrkande romarna och de traditionsbundna anhängarna av judaismen. Det var populärt att visa ofördragsamhet mot dem. De romerska kejsarna befallde att de skulle föras fram på arenorna för att brännas levande eller slitas sönder av vilda djur. Judaismens religiösa ledare uppviglade pöbeln emot dem och vållade att de blev förföljda från den ena staden till den andra. Jesus Kristus förutsade detta då han sade till några av dessa religionsutövare, som höll fast vid gamla idéer: Jag ”sänder ... åstad till eder profeter och visa män och lärare i offentligt värv. Några av dem skola ni döda och fastnagla vid pålen, och några av dem skola ni gissla i edra synagogor och förfölja från stad till stad.” — Matt. 23:34, NW.
Just dessa religiösa ledare smyckade de profeters minnesgravar, som hade levat före deras tid, och sade: ”Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod.” (Matt. 23:30) Likväl behandlade de de kristna såsom deras fäder hade behandlat de hebreiska profeterna, vilka inte rättade sig efter vad som var populärt.
Fastän många hundra år har förflutit sedan de första kristnas tid och många millioner människor nu bekänner sig vara kristna, blir alltjämt de kristna orätt behandlade, som inte följer de erkända religionssamfunden. Sådana religiösa grupper beklagar kanske djupt det förhållandet att man behandlade de första kristna så illa och säger att om de hade levat på den tiden, skulle de inte ha varit bland förföljarna, men de vänder sig mot och förföljer Jehovas vittnen, därför att dessa inte fogar sig efter det allmänt godtagna religiösa mönstret i vår tid. Jesus Kristus förutsade att det skulle vara så, när han talade om dem av sina efterföljare som skulle komma att leva i de yttersta dagarna: ”Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk för mitt namns skull.” ”Den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud.” — Matt. 24:9; Joh. 16:2.
Vad är en kristen?
Det som avgör om någon är en kristen är inte om han håller sig till de erkända religiösa organisationernas allmänt godtagna trosuppfattningar eller deltar i religiösa sedvänjor som är på modet och firar religiösa helgdagar. Att någon söker efterlikna vad som allmänt går under namnet kristen gör inte en människa till kristen. Det som gör henne till detta är att hon fyller Skriftens krav. Aposteln Petrus sade: ”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.” (1 Petr. 2:21) Man måste följa Kristi föredöme.
Kristus skaffade sig ingående kännedom om Skriften och levde enligt dess rättfärdiga principer, men dessutom bar han vittnesbörd om sin himmelske Faders namn och uppsåt. ”Jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det.” (Joh. 17:26) Han framhöll att syftet med att han hade kommit var att han skulle vittna för sanningen. (Joh. 18:37) De kristna under det första århundradet följde hans exempel genom att vittna för sanningen, fastän detta stod i strid med de traditionsenliga läror som var allmänt godtagna på den tiden.
Dessa Kristi första efterföljare vägrade att godta några filosofiska trosuppfattningar eller något religiöst formväsen som var kännetecknande för de hedniska grekerna och romarna. De visste att en kristens gudsdyrkan måste vara ren, obefläckad av hedniskt inflytande. ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker?” — 2 Kor. 6:14.
Guds rike intog en framträdande plats i Jesu Kristi predikande. Han lade stor vikt vid det och manade sina efterföljare att ”först söka riket och hans [Guds] rättfärdighet”. (Matt. 6:33, NW) Detta är ett krav som de kristna måste fylla, och i likhet med de första kristna får de inte endast söka Riket utan måste också tala om det. — Matt. 10:7.
Jesus bevarade sin ostrafflighet inför sin himmelske Fader under de mest prövande omständigheter, och den människa som söker vara en kristen måste göra detsamma. När människor i världen söker tvinga henne att bryta sin ostrafflighet inför Gud, måste hon göra såsom Petrus sade: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apg. 5:29) En kristen får inte bryta sin ostrafflighet då han blir utsatt för förföljelse, därför att han vägrar att rätta sig efter det som är på modet men som är stick i stäv med Guds ord. Han kan inte vänta sig att alla människor skall tala väl om honom. ”Alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda.” — 2 Tim. 3:12, NW; Luk. 6:26.
En kristen uppvisar andens frukter vid alla tider och tillfällen, inte bara en dag i veckan. Beträffande dessa frukter säger bibeln: ”Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet.” (Gal. 5:22, 23) Den som önskar vara en kristen får inte bara ägna en läpparnas tjänst åt dessa egenskaper.
Eftersom Jehovas vittnen skiljer sig från medlemmarna i de allmänt erkända religionssamfunden, när det gäller deras tro och religiösa verksamhet, kan somliga människor påstå att de inte är kristna; men låt oss undersöka om de fyller Skriftens krav på en kristen. Det är det som betyder något, inte vad som är populärt.
Jehovas vittnen fyller kraven
Jehovas vittnens verksamhet överensstämmer med deras namn. Liksom Jesus Kristus, som i Skriften kallas ”det trovärdiga och sannfärdiga vittnet”, bär Jehovas vittnen vittnesbörd om Guds namn, uppsåt och sanning. (Upp. 3:14) De döljer inte hans namn utan kungör offentligen att det är Jehova. Lägg märke till att det har en framträdande plats på utsidan av den här tidskriften, som är den viktigaste publikation som vittnena använder. Det är Jehovas vilja att hans namn skall göras kunnigt för jordens inbyggare. — Ps. 83:19; Hebr. 13:15.
Såsom Jehovas vittnen bär de vittnesbörd om det förhållandet att han är en Gud och att han med rätta kräver odelad hängivenhet. Lägg märke till deras framställning i Vakttornet för 15 februari 1956: ”Odelad hängivenhet för Jehova Gud är ett mycket allvarligt krav... . Han är exklusiv. Envar annan förblir utanför denna den mest hedrade och ärofulla ställning som finns och som han ensam kan inta. Han är ensam på sin upphöjda plats i universum. Han kommer inte att innesluta någon annan med sig själv. Sin ära och härlighet delar han inte med en annan.” Detta förhållande lämnar fullständigt ur räkningen all dyrkan av avgudabilder och mänskliga ledare. — 2 Mos. 20:5.
I likhet med de första kristna håller Jehovas vittnen styvt på att deras tillbedjan av Jehova Gud skall vara obefläckad. De vägrar att göra bruk av ikoner, symboler, processioner, prästerliga skrudar och många andra ting som den religiösa kristenheten för många hundra år sedan upptog från hedniska religioner. De vägrar att befläcka sin gudsdyrkan genom att fira religiösa helgdagar som har sitt ursprung i hedendomen eller genom att anta religiösa trosbekännelser som har sin upprinnelse i mänskliga filosofiska idéer och inte i Guds ord. Detta fasta beslut att bevara gudsdyrkan obefläckad leder till att vittnena kommer i otakt med allmänt vedertagna religiösa trosuppfattningar och sedvänjor. Liksom de religiösa ledarna på Jesu tid blev mycket oroade över Skriftens sanningar som han lärde ut, blir kristenhetens religiösa ledare oroade av Jehovas vittnens predikoverksamhet.
Såsom det tydligt och klart framgick av den resolution, som vittnena antog vid sin internationella sammankomst ”Guds vilja” år 1958, är Guds rike det främsta temat i deras förkunnelse. I resolutionen hette det: ”Den enda stabila regeringen i universum är Guds upprättade rike, vars myndighet är i händerna på hans smorde Son.” De följer Jesu exempel genom att ”först söka riket och hans rättfärdighet”. — Matt. 6:33, NW.
I likhet med de första kristna bevarar Jehovas vittnen sin ostrafflighet inför Gud trots de många ondskefulla försök som gjorts för att tysta ner dem. I USA lyckades man inte under år 1940 att genom 600 pöbelanfall skrämma dem till tystnad. Hitler lyckades inte bryta ner dem i fängelser och koncentrationsläger, i vilka han lät tortera 10.000 av dem, och kommunisterna lyckas inte göra det i sina hemska fängelser och slavarbetsläger. Vittnena har funnit att följande ord av Jesus är lika sanna i dag som de var för 1.900 år sedan: ”Voren I av världen, så älskade ju världen, vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.” — Joh. 15:19.
På alla som strävar efter att följa Kristi exempel vilar plikten att offentligen kungöra Skriftens sanningar. Jehovas vittnen förbiser inte detta. Alla tar de del i förkunnarverket genom att predika för andra. Under år 1959 ägnade mer än 870.000 av dem över 126 millioner timmar åt detta av Gud bemyndigade verk. De vet att det bland annat fordras att man skall predika, om man skall vinna frälsning. ”Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:10, NW.
Genom att de ådagalägger andens frukter, ger de ytterligare bevis för att de är kristna. Den kärlek, mildhet och självbehärskning som råder bland dem kommer till allmänhetens kännedom när de håller sammankomster. Då de höll sin sammankomst i New York!’ år 1958, sade tidningen Daily News att en man vid New York Convention and Visitors Bureau ”kallade vittnena ’en tillgång för samhället’. Han beskrev deras uppförande såsom ’inte av denna världen’.”
Trosuppfattningarna stämmer med Skriften
Även om Jehovas vittnens trosuppfattningar ofta skiljer sig från det som kristenheten anser vara renlärigt, så är de i överensstämmelse med Skriften. Vittnena tror att människor som dör befinner sig i ett sömnliknande tillstånd, att de är fullständigt omedvetna. Hoppet för de döda är att de skall vakna till liv genoin uppståndelse. Denna tro är skriftenlig, ty Jesus själv jämförde döden med sömnen. Han sade: ” ’Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.’ Men Jesus hade talat om hans död.” — Joh. 11:11, 13; Ps. 146:4; Pred. 9:10.
Uppfattningen om vad som skall bli de ogudaktigas öde är en annan sak där meningarna går isär mellan Jehovas vittnen och de erkända religionssamfunden. I stället för att predika att de ogudaktiga pinas och plågas i ett brinnande helvete efter döden förfäktar vittnena att de ogudaktiga går till evig vila i döden. Detta är också i överensstämmelse med Guds ord. Så är skrivet: ”HERREN [Jehova] bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.” — Ps. 145:20; Rom. 6:23.
En allmänt antagen trosuppfattning i kristenheten är den att Gud är tre personer i en och att alla tre personerna är lika stora och lika eviga. Jehovas vittnen förkastar denna trossats, eftersom den inte finns i bibeln. Däremot förekommer den i hinduismen och i andra hedniska religioner. Vittnena följer Skriftens lära att Fadern och Sonen är olika personer och att Sonen har blivit skapad av Fadern. Det heter att Kristus var ”begynnelsen till Guds skapelse”. (Upp. 3:14) Jehova är hans Fader och den Gud som han tillbeder. Detta framhöll Jesus själv: ”Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” — Joh. 20:17.
Vittnena inser att människornas frälsning inte möjliggörs genom något annat medel än Kristi lösenoffer. Detta är också en skriftenlig lära. (Matt. 20:28) Det rike, över vilket Kristus gjordes till konung, förkunnar vittnena vara en himmelsk regering, som skall behärska jorden. Det är ett mycket verkligt herradöme. — Jes. 9:6, 7; 1 Kor. 15:24.
Det är detta Guds herradöme, vilket har upprättats i himlarna, som skall krossa alla mänskliga herradömen och myndigheter som inte äger Guds godkännande. (2 Petr. 3:7) Jorden skall då bli bebodd av ödmjuka människor, som tack vare sin trohet mot Skaparen skall få mottaga gåvan evigt liv. Skriften ger stöd åt denna trosuppfattning med orden: ”Ty HERRENS [Jehovas] välsignade skola besitta landet.” ”Lycklig är den som fortsätter att uthärda prövning, ty när han blivit godkänd skall han få livets krona, vilken Jehova har lovat dem som ständigt älska honom.” — Ps. 37:22; Jak 1:12, NW.
Dessa och andra ting, som Jehovas vittnen tror, är skriftenliga, även om de skiljer sig från de hävdvunna trosuppfattningarna i kristenheten. De utgör sådant som Guds ord har gjort kunnigt och stammar inte från hedniska religioner från forntiden. Genom sin tro och sin verksamhet bevisar Jehovas vittnen att de är sanna kristna. De fyller Skriftens krav på en kristen. Deras främsta syfte är att predika de goda nyheterna om Guds rike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Härigenom och på många andra sätt följer de Kristus tätt i spåren såsom det krävs av sanna kristna. — Matt. 24:14, NW.