Tacksamhet för de ringa tingen
OM NÅGON gav dig en stor summa pengar utan att vänta sig något i gengäld, skulle du då inte ge uttryck åt din tacksamhet? Helt visst skulle du anse en människa synnerligen otacksam, om hon inte visade uppskattning för en sådan frikostighet. Ja, givaren kunde rentav känna sig frestad att ta tillbaka sin gåva, därför att mottagaren var så otacksam. Hur mycket bättre är det inte att visa oskrymtad uppskattning!
Men inte ens en del av en sådan gåva kan man ha någon glädje av, om man inte äger de ting som vi så ofta tar för givna, ting som vi kanske anser vara av ringa betydelse i vårt liv men som likväl hela vårt liv beror av. Vad skulle vi kunna ha glädje av om solen upphörde att skina? Om vi inte hade någon luft att andas? Om det inte fanns vatten att dricka? Om jorden saknade växtlighet? Skulle vi verkligen kunna sätta värde på livet om vi saknade den vederkvickande sömnen om natten eller våra förunderliga sinnen?
Alla de många ting som vi behöver för att uppehålla livet och kunna njuta av det är gåvor från Gud, som vi får fritt och för intet. Psalm 106:1 manar oss: ”Tacken HERREN [Jehova], ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.” Många av jordens inbyggare vänder sig aldrig till Gud i bön för att tacka honom för hans kärleksfulla godhet. (2 Tim. 3:2) Vi bör vara tacksamma över att han inte tar tillbaka sina gåvor för denna otacksamhets skull.
Somliga människor går bara till Gud i bön då de vill begära något. Det är visserligen tillbörligt att vi kommer med en begäran, om den är i överensstämmelse med Guds vilja, men hur skall vi kunna förvänta att Gud skall lyssna till oss om vi inte regelbundet träder i förbindelse med honom för att tacka honom för allt som han redan har givit oss? ”Varen uthålliga i bönen”, sade aposteln Paulus, ”och vaken i den under tacksägelse.” ”Låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse.” — Kol. 4:2; Fil. 4:6.
Om tacksamheten skall ge uttryck åt uppskattning av det goda man fått mottaga, bör det tack man frambär i sin bön inte rabblas upp mekaniskt, utan inlevelse. Våra böner bör uppenbara vårt hjärtas djupa tacksamhet mot Gud för de ting som han har givit oss, ting som har långt större värde än stora penningsummor. När Jesus sörjde för att omkring fem tusen män skulle få mat, tog han bröden och ”tackade Gud och delade ut åt dem som hade lagt sig ned där”. (Joh. 6:11) Vi kan inte tänka oss att Jesus frambar detta tack i stor brådska, som om han ville ha det gjort så fort som möjligt.
Att vi visar tacksamhet mot Gud för allt det som han har dragit försorg om är ett sätt, på vilket vi kan visa vår kärlek till honom. Att älska Gud är det främsta budet, sade Jesus. Om tacksamhet är förbunden med vår kärlek till Gud, skulle då inte tacksamhet också vara förbunden med det andra stora budet, att vi skall älska vår nästa? Jesus påpekade: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Att vi visar tacksamhet mot vår nästa för den vänlighet vi får röna från honom är ett sätt, varpå vi kan visa denna kärlek. — Matt. 22:37—39.
Alltför ofta är vi människor böjda för att tänka på vad andra inte har gjort för oss. Men hur mycken vänlighet och kärlek kan inte väckas, om vi visar oss tacksamma för det som andra verkligen gör! Om vår tacksamhet kommer till uttryck i ord och gärningar som vittnar om uppskattning, uppmuntras andra därigenom att fortsätta med att vara vänliga. Har du någonsin hållit upp en dörr åt en främling, som rusade förbi utan att säga tack? Kände du dig vänligt stämd mot honom? Hur mycket bättre kände du dig inte till mods, när den okände log och tackade! Du blev uppmuntrad att fortsätta att göra sådana ringa ting.
När du skall stiga av bussen eller tunnelbanevagnen, sätter du då värde på om andra människor stiger åt sidan för att släppa fram dig? Varför inte då ge uttryck åt denna tacksamhet med ett varmt: ”Tack, det var vänligt!” Du eggar andra till vänlighet genom att handla så.
Samma erkännsamhet för ringa ting kan man ge uttryck åt i hemmet och därigenom göra den dagliga samlevnaden trivsammare. Vi tackar Gud för att han sörjer för att vi får mat. Varför då inte visa tacksamhet mot den som lagar och serverar den? En hustru bemödar sig om att hennes mat skall vara god och näringsrik. Några ord till tack uppmuntrar henne till att fortsätta detta goda verk för familjen. Hon känner större glädje och tillfredsställelse över måltiden, och hennes kärlek till de andra tacksamma familjemedlemmarna växer. Om mannen och barnen går ifrån bordet utan ett ord till tack, kan hustrun tycka att det gör detsamma vad hon än lagar till eller hur hon gör det, eftersom maten troligen ändå inte skulle bli uppskattad.
Men man får inte heller förbise mannen, som arbetar strängt för att familjen skall få mat och många andra nödvändiga ting. Det gläder honom om den övriga familjen visar honom att de sätter värde på hans slit.
Vår röst kan också vittna om vår tacksamhet över de ringa tingen. Om vår röst är kall och livlös, när vi säger ett mekaniskt ”Tack” då vi får något, lockar inte detta fram vänlighet, givmildhet och kärlek hos andra. Behovet av att man visar vänlighet och ömhet är uppenbart också då man har med djur att göra. Har du någon gång sagt något till en hund med barsk, hård och kall röst? Vad blev resultatet? Troligen stack hunden svansen mellan benen och smög sig bort. Men om du hade sagt samma sak med vänlig, glad och varm röst, då hade hunden säkert sprungit emot dig glad och ivrig! Hans beteende berodde inte så mycket på vad du sade som på hur du sade det. Denna vänlighet och ömhet är ändå mer av nöden då man har att göra med människor, som är ett högre, känsligare slag av skapade varelser. Vad vi säger, då vi har med andra människor att göra, är betydelsefullt. Hur vi säger det är också betydelsefullt.
Att man visar otacksamhet när det gäller de ringa tingen kan leda till att man visar sig otacksam för stora ting. Hur många av de tio spetälska, som Jesus botade, visade sin tacksamhet? ”En av dem vände tillbaka, när han såg, att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst och föll ned på sitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom.” (Luk. 17:15, 16) De nio andra handlade som om de förtjänade att bli botade. De gav inget uttryck åt tacksamhet över den vänliga handling Jesus hade gjort mot dem. De var i högsta grad otacksamma! Den anspråkslöse samaritanen var tacksam, inte bara över gåvan utan också gentemot den som gav honom den.
Att du känner tacksamhet över de ringa tingen gör ditt liv rikare. Det kostar ingenting, men den ”utdelning” du därmed får i form av kärlek och vänskap är oerhört stor. I all synnerhet med tanke på Guds gåvor ger oss Paulus det visa rådet: ”Frambär tacksägelser i samband med allting.” — 1 Tess. 5:18, NW.