Är de kristna åskådare eller deltagare
SKULLE en armé kunna segra, om generalen stred men trupperna vägrade att vara med? Skulle ett löparlag kunna vinna, om lagkaptenen sprang, men de andra inte ville?
Trupper som vägrade att strida skulle ställas inför krigsrätt för myteri. Straffet i krigstid är döden. Ett lag som vägrade att löpa skulle bli hemskickat, och idrottsmän som var angelägna om att tävla skulle användas i stället.
De kristna liknas vid soldater och löpare. ”Såsom en Kristi Jesu soldat av det rätta slaget bör du taga din del i att lida ont. Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat. Vidare, till och med i idrottsspelen blir den som kämpar icke krönt, om han icke har kämpat enligt reglerna.” (2 Tim. 2:3—5, NW) ”Må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus.” — Hebr. 12:1, 2, NW.
Bara präster och predikanter?
Innebär dessa ord att bara präster och predikanter inom religionssamfunden skall vara deltagare? Är de de enda som är inbegripna i en tävlingskamp med livet som mål? Nej, alla som söker evigt liv måste ta del. Alla som önskar få belöningen måste ta del. Själva deltagandet är av väsentlig betydelse, men att lyda reglerna är det också. En armé kan väl strida, men om soldaterna är illa utrustade och illa tränade, kommer de att förlora. En löpare kan väl springa, men om han inte har övat sig och inte löper efter reglerna, får han inte segerlönen. I 1 Korintierna 9:24 (NW) säger aposteln Paulus: ”Veta ni icke, att löparna i ett tävlingslopp löpa allesammans men att endast en får segerlönen? Löp på ett sådant sätt, så att ni må vinna den.” Den kristne måste därför göra sitt yttersta för att vinna seger utan att bryta mot reglerna.
Soldater? Löpare? Deltagare? Ja. Men iakttagare eller åskådare? Nej. Ingenstans i de kristna grekiska skrifterna uppmanas de kristna till att bara se på, när andra tar del i den tävlingskamp som gäller livet. Ingenstans uppmanas de kristna till att bara lyssna, medan någon annan talar allt som skall talas. En ordbok definierar begreppet ”kristen” på det här sättet: ”En som tror på Kristus; en som följer hans exempel eller läror; en anhängare av den religion som han grundade.” Kort sagt: en kristen måste vara lik Kristus. Hurudan var då Kristus? Hurudana var apostlarna och lärjungarna och de första kristna? Var de åskådare eller deltagare? Aposteln Paulus förklarade: ”Vi hava blivit ett skådespel för världen, både för änglar och för människor.” De första kristna var med i själva dramat, med i handlingen. De icke-kristna var en del av publiken, var overksamma. — 1 Kor. 4:9, NW.
De kristna älskar Kristus. Vad för denna kärlek med sig? Jesus sade: ”Om någon älskar mig, kommer han att hålla mitt ord. ... Den som icke älskar mig håller icke mina ord, och det ord som ni höra är icke mitt, utan tillhör Fadern, som har sänt mig.” (Joh. 14:23, 24, NW) Kärleken tar sig uttryck i det som man gör. Jesus uppmanade enträget sina efterföljare att hålla hans Faders ord. Lydnad för Guds krav var ett nödvändigt villkor för frälsning. Kärlek till Gud och kärlek till Kristus måste ådagaläggas genom att man lyder deras bud.
Vilka bud? Kyrkobesökare tror i allmänhet att detta är bud som gäller en god moral, vänlighet, ett rent tal, rättrådighet och så vidare. Detta är mycket viktiga saker, men det är fråga om mer än så. Vi måste följa Jesu exempel såsom Guds tjänare.
När Jesus vandrade på jorden, undervisade han andra om Guds vägar. Dessutom övade han dem som hörde honom i att utföra samma undervisningsverk som han själv var upptagen av. Lägg märke till hur han gav uppdrag åt andra: ”Dessa tolv sände Jesus åstad och gav dem denna förhållningsorder: ’... Medan ni gå, predika då och säg: ”Himmelriket har kommit nära.”’” Efter hans död och uppståndelse skulle ett ännu större undervisningsarbete utföras. När Jesus hade kommit tillbaka från graven, sade han: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 10:5, 7; 28:19, 20; NW) En lärjunge gör vad hans lärare gör. De som fick predikat för sig skulle också bli predikare. Lärjungar var deltagare, inte åskådare!
Vilken metod skulle användas, när man skulle utföra dessa föreskrifter om att predika? Skulle man samla ihop människorna i särskilda byggnader för att de skulle få höra en predikant eller Ordets förkunnare? Detta skulle visserligen vara till hjälp, men det skulle inte vara den förnämsta metoden att utföra förkunnarverket. Jesus visade vad som måste göras: ”I vilken stad eller by ni komma in, tag reda på vem däri som är förtjänt. ... När ni gå in i huset, hälsa då husets folk; och om huset är förtjänt, må då den frid ni tillönska det komma över det. ... Varhelst någon icke låter eder komma in eller hör på edra ord, skaka då stoftet av edra fötter, när ni gå ut ur det huset eller den staden.” (Matt. 10:11—14, NW) Läraren skulle inte fordra att åhöraren skulle komma till honom. Läraren skulle gå till sina åhörare! I Apostlagärningarna 20:20 (NW) läser vi att aposteln Paulus sade: ”Jag ... avhöll mig [icke] från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus.”
Från hus till hus! Detta är den förnämsta metoden som Jesus befallde sina efterföljare att bruka i sin predikoverksamhet.
Det är sant att dessa föreskrifter gavs för mer än 1900 år sedan. Men att de är så gamla gör dem inte mindre tillämpliga i vår tid. Det är i synnerhet nu som de har en speciell betydelse. Den tidsålder vi lever i framhävdes särskilt av Jesus såsom de ”yttersta dagarna”, då denna onda värld skulle nå sitt slut och skulle ersättas av Guds nya värld. Jesus riktade uppmärksamheten på en del av det sammansatta tecknet på ändens tid, då han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.
Jesus utförde mycket predikoarbete. Hans apostlar och lärjungar, som grupp betraktade, utförde ännu mera. Men den största prediko- och undervisningskampanjen i hela historien skulle få lov att bedrivas nu! Ja, Jesus sade att det skulle predikas för hela den bebodda jorden. Människor inom alla nationer måste varnas för denna tingens ordnings stundande undergång och få höra de uppmuntrande goda nyheterna om Guds upprättade rike.
Inte för alla?
Vilka skulle göra detta? De kristna — alla de kristna! Några menar kanske att detta är att räkna med alltför många, att det aldrig var Jesu avsikt att alla skulle bli predikare och lärare. De menar att eftersom de som håller sig till deras religion inte tar del i att predika från hus till hus, så måtte detta inte vara något krav. Det skulle därför vara gott, om de som tänker så ville lägga märke till följande uttalanden från ledare för större religiösa grupper.
Den katolske prästen John A. O’Brien skrev i en publikation som heter Extension, i dess nummer för januari 1959: ”’Jag har ock andra får’, sade Jesus, ’som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.’ Hur skall då dessa kunna föras in i det rätta fårahuset? Inte genom att vi sitter hemma, utan genom att vi går till dem. Det blir ett apostlaskap, där vi får slita våra skosulor, där vi måste ringa på dörrar, där vi måste göra artiga och taktfulla besök i hemmen”
Gör katolikerna detta? O’Brien svarar: ”Vi kan göra detta arbete, om våra 37.000.000 lekmän tar av sig rockarna, kavlar upp ärmarna och tar itu med arbetet vid sidan av sina andliga herdar.” Det förhållandet, att de enträget uppmanas att börja, anger tydligt att de inte gör det. Sedan han talat om att det behövdes 250 katoliker till att göra en proselyt, tillade han: ”245 lyfte inte ett finger eller ägnade den ringaste tanke åt saken. I motsats härtill använder vartenda ett av Jehovas vittnen flera timmar varje vecka till att försöka vinna anhängare.” Vilka nämner han som exempel på vad som borde göras? Jehovas vittnen!
En annan präst, som talade till en avdelning av Nationalrådet för Kristi kyrkor, sade: ”Man måste inse att vittnandet är någonting fundamentalt. Det är grunden för vår tro.” Från England skriver en domkapitelsledamot, Bryan Green, i Birmingham Post för 14 maj 1960: ”Vi evangeliserar genom kostsamma masskampanjer och satsar pengar på centrala organisationer och på till övermått smyckade byggnader. Skulle det inte vara bättre att använda pengar och energi på ... att öva lekmän till att återgå till den apostoliska uppgiften att bedriva en kampanj från hus till hus. Varför apostolisk? I Apostlagärningarna säger oss aposteln Paulus, att han inte avhöll sig från att undervisa både offentligen och från hus till hus.”
Väntar sig denne prästman, Bryan Green, att hans folk skall sätta i gång med detta arbete? Han klagar: ”En god idé kanske, men är vi så hängivna och så uthålliga inom den kristna kyrkan, att vi kan framgångsrikt genomföra en sådan uppgift i den hela landet omfattande skala som är nödvändig? ... Vi kan väl fråga: Var finns de unga män inom våra kristna kyrkor — prästerna undantagna — som är villiga att göra sådana uppoffringar för Kristi och hans evangeliums sak?” Tydligtvis hyser denne religiöse ledare föga hopp om att kunna väcka lekmännen till verksamhet i förkunnartjänst från hus till hus. Väljer han ut någon grupp som exempel? Han säger: ”Den huvudsakliga punkt, vari Jehovas vittnen har någonting att lära den kristna kyrkan, är deras tro på vad skrifter förmår uträtta och på spridning av sådana från hus till hus. Det är på det sättet de arbetar. Dessa människor är uppriktigt hängivna sin uppgift. De menar allvar ... ty de tror att de har ett uppdrag från Gud.”
Tidningen Evening News i Paterson i New Jersey för 5 maj 1960 framhöll överensstämmelsen mellan de större religiösa samfunden i förbindelse med detta slags tjänst. Den sade: ”Vad är denna mycket omdiskuterade ’lekmannatjänst’ för något? Protestantiska och katolska skribenter, som på senare tid har givit ut tjogtals med böcker i detta ämne, är överens om att ... varje lekman bör uppmanas att hjälpa till med att bära fram de goda nyheterna om Kristus till dem som inte har hört eller förstått dem. Befallningen att predika evangelium för ’allt skapat’ riktades inte enbart till de ordinerade prästerna; den gavs åt hela kyrkan. Och lekmännen utgör mer än 99 procent av kyrkans medlemmar.”
Tidskriften Lutheran Witness talade i sitt nummer för 20 oktober 1959 om allas plikt att vittna: ”Luther lyfte upp lekmännen från deras underordnade ställning och gjorde varje kristen till ’präst’. Det första och förnämsta av dessa ’prästerliga’ åligganden består i att vittna för Kristus med sitt liv, sin kärlek och sina läppar. Att höra honom till är att vara hans vittnen! ... Varje kristen bör under Gud vara med i det vittnande laget. Redan på 300-talet förklarade den berömde kyrkofadern Hieronymus: ’Dopet är lekmännens ordination.’”
I samma tidskrift visar en professor vid ett teologiskt seminarium hur ytterligt osannolik en lekmannaverksamhet inom denna kyrka är. Dr Herman Sasse omnämnde ”lutheraner överallt i världen, som därför att de har blivit likgiltiga för den sunda lutherska läran inte kunde ge bestämda och tillfredsställande svar. ... Våra kyrkor befinner sig i precis samma läge som den anglikanska gör. Den anglikanska kyrkan kan inte heller säga exakt vad den tror, och detsamma gäller om alla de reformerta kyrkorna.”
Baptistpastorn L. Tarr från Kanada framhöll hur allvarligt det är att inte vara en deltagare: ”Varje kristen borde vara aktivt upptagen i verket att förkunna evangelium. Denna tidsålder kräver lärjungar. Allting som inte når upp till detta krav är skrymteri.” Han medgav därpå att kyrkobesökarna ”anser sig vara åskådare och inte deltagare”.
De som ansvaret vilar på
Hur kan en armé avancera, om inte soldaterna har lärt sig att bruka sina vapen? Hur kan en löpare tävla, om han aldrig har lärt sig att löpa? Hur kan en kristen vittna, om han inte vet vad han skall vittna om? Den förfärande okunnighet om bibelns sanningar, som råder i kristenheten, gör det till en omöjlighet för dennas medlemmar att vittna. En i Lansing i Michigan utgiven tidning, State Journal, gav i sitt nummer för 11 maj 1960 uttryck åt denna uppfattning. Det hette där: ”Detta kommer inte att bli någon enkel uppgift. Bland dem som sitter i de amerikanska kyrkbänkarna råder en gränslös brist på religiös bildning, och ingen lekman — hur villig han än är — kan tjäna som en förståelig apostel och förespråkare för en trosbekännelse, som han själv inte till fullo begriper.”
Huvuddelen av ansvaret för denna brist på exakt kunskap vilar på de andliga ledarna. De har inte troget förkunnat bibelns sanningar. De har inte själva gjort bruk av den skriftenliga metoden att gå från hus till hus för att ge det rätta exemplet. Det är som om generalen vägrade att ta del i kriget, som om idrottslagets ledare vägrade att hjälpa sitt lag. Som följd härav har både präster och lekmän, ja, både generaler och trupper, både ledare och löpare, blivit diskvalificerade av den store domaren, Jehova Gud. Det som gällde om Israels nation har också visat sig gälla om kristenheten: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” — Matt. 21:43.
Gud kommer att använda dem som är villiga att göra sin insats och vara hans vittnen. I våra dagar har hundratusentals Jehovas vittnen hörsammat Jesu befallning att predika de goda nyheterna om Riket från hus till hus. De ensamma har troget lytt detta bud. Hur besynnerligt är det då inte att målsmännen för andra religioner erkänner vittnandet som någonting väsentligt men samtidigt förföljer och motstår dem som gör just det som de själva anbefaller!
Evigt liv är en underbar segerlön. Åskådarna kommer inte att vinna den, men deltagarna kommer att göra det. Bli inte en overksam åskådare, utan tag del och gör din insats för att vinna Guds godkännande och liv i hans nya värld!